Deadpool & Wolverine (2024)

Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5

The Adam Project (2022)

The Adam Project är en actionkomeditidsresefilm med Ryan Reynolds i huvudrollen. Den har lite av många olika saker men inte tillräckligt mycket av något. Det är sci-fi, action, fajter, humor, kärlek, tidsresor, svek och drama. Allt på en gång lite lätt hysteriskt, och då känns det inte helt överraskande som att filmen inte riktigt vet vad den ska fokusera på.

Ryan Reynolds är som bäst när han får ta ut svängarna ordentligt. Denna film är alldeles för mycket barntillåten för att det ska funka fullt ut med Reynolds. Regissören Shawn Levy har tidigare gjort de mycket lyckade men också supersnälla Night at the Museum-filmerna. De är bra, de är mycket roliga. Men han gjorde också den halvlyckade Free Guy, som också hade Reynolds i huvudrollen. Både Free Guy och The Adam Project känns "överscriptade". En för stor mängd idéer och kul skämt intryckta i filmerna. Det blir lite som Episode IX, too much…

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg jättemycket förutom att den vuxne Adam under tidsresan träffar på sig själv som ung. Reynolds är cool och han är alltid rolig men resten av filmen lyfter inte riktigt. Mark Ruffalo är superstabil som Adams pappa men filmens damer är ganska slätstrukna och direkt svaga; Jennifer Garner, Catherine Keener och Zoe Zaldaña.

Betyg: 2/5

Free Guy (2021)

Det finns visa poänger med att se denna film ospoilad så du, min kära läsare, är härmed varnad.

Ok, vad har vi då här? En festlig familjefilm med Ryan Reynolds. Lite överraskande efter filmerna om Deadpool och Michael Bruce kommer här en helt barntillåten film från den näst bästa Reynolds. Men var inte oroliga det bjuds på en massa humor, popkulturella referenser och så en nypa romantik.

Detta är en konceptfilm och dess humor spirar ur idén. Vad gör de menlösa NPC figurerna i dataspel? Och vad händer om en av dem råkar vara ett AI som ”vaknar till liv” och inte nöjer sig med att göra samma sak om och om igen? Kul idé  mår jag säga. Men sedan måsten ju den förvaltas också.

Filmen är bra men det känns som att den blev lite tunn i hullet. Reynolds är som alltid trevlig att se men filmen lyfter inte riktigt för mig. Det kan ha att göra med den konstgjorda världen (dataspelets värld) inte fångar mig. Filmen är bättre under första halvan då vi som åskådare hålls i mörkret över vad som händer. 

Komplext nog tappade filmen lite när filmens näst bästa karaktär gjorde entré. Jag tänker på filmens villain förträffligt spelad av Taika Waititi. Sen gillade jag ockå Buddy som spelade av någon som var förvirrande lik och dessutom betedde sig som Kevin Hart.

Det är nog ett svaghetstecken för filmen att den starkaste scenen handlar om Avengers-musiken och den näst bästa Chis (Evans såklart). Just den popkulturella referensen skördade en "top score" hos mig.

I slutändan tror jag att det filmens svagheter bottnar i att den saknar "stakes”. Jag åker med på åkturen men blir aldrig riktigt engagerad. Trots detta har den många roliga scener och skämt, mycket om hur NPC upplever världen och inte minst karaktären Dude med sin inkompletta dialog.

Underhållningsvärdet är där men de djupa känslorna saknas. Det räcker dock till en trea på grund av humorn och dess coola grundidé.

Betyg: 3/5

PS, ni såg väl cameosarna med Hugh Jackman, Dwayne Johnson, Tina Fey och John Krasinski?

Night at the Museum: Secret of the Tomb (2014)

Efter den smått överraskande andra filmen hade tredje installationen en utmaning framför sig. Skulle filmen nå upp till samma nivå? Denna gång förläggs handlingen till the British Museum of Natural History i London. Ok, så New York City och Washington DC i de två första filmerna och nu London. Jag ser mönstert.

I denna tredje film återgår också Larrys fokus till sonen och vi saknar helt en ersättare till Amelia Earhart (Amy Adams). Det behöver dock inte betyda domedagen. Lyckligtvis har de bytt skådespelare i rollen som sonen och den nya är mycket bättre.



Men ack, tyvärr lever inte trean upp till mina förhoppningar. Oavsett dem kan jag tycka att detta är den svagaste delen i trilogin. Filmens viktigaste roll i filmhistorien är istället att detta blev den sista film Robin Williams spelade in "på riktigt". En film där han gör "voice works" kom ut senare men detta är den sista med "live action". Det känns i hjärtat när man ser honom och allt blir meningslöst för en stund.

Filmen är i övrigt lite lite sämre på allt. Humorn är inte lika kul längre, filmen känns som mer fokuserad på action än relationer och vi får inte så speciellt lyckade nya karaktärer. Både Dan Stevens i rollen som Sir Lancelot och Rebel Wilson som den lokala nattvakten är kul var för sig, men ingen av dem höjer filmen som helhet för mig. Allt känns lite mer slätstruket och det är finliret som gör stor skillnad i totalintrycket.



Det enskilt bästa tillskottet är faktisk Ben Stillers andra roll i filmen, som hans "tvilling" Laaa. Han är mycket rolig som neandertalare. Scenen när Larry och Laaa är inlåsta i något kök och Laaa härmar allt Larry gör är "laugh out lound"-"slå sig på knäna"-"skratta så att det gråter"-rolig. Det är så festligt för jag tycker mig se att de sminkat och mejslat Laaas ansikte till en mix av Ben Stiller och Tom Cruise. Stiller verkar ju ha en "hang up" på Cruise i denna serie, med kopierande av löpstilen och så vidare så varför inte?



Av det gamla gardet var Owen Wilson och Steve Coogan de man mest kunde lita på. De har några roliga sekvenser där scenen i Pompeii var roligast. I alla fall tills apan kom och kissade på dem. Där sjönk scenen till daghemsnivån... Tyvärr har apan fått en större roll i denna film efter att ha tappat mark lite i tvåan. Här får vi till och med en dödsscen som för tankarna till fina Dobby men som inte alls kommer upp i samma gravitas. Men vem väntade sig något annat?

Cameon av Hugh jackman då? Javisst lite rolig, men se hellre segmentet The catch i Movie 43 för rolig cameo av herr Wolverine.

Jag ger Night at the Museum: Secret of the Tomb två avsked av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009)

Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.

Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!

Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.

I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.

Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.



Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!

Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.


Tropes:

Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.

Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!

Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.

Trivia

Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.


Betyg: 4

Night at the Museum (2006)

När Night at the museum nyligen fladdrade förbi på tv fick jag ett stort sug efter att se om filmerna. Jag tror att jag hade sett de två första filmerna i alla fall. Så jag kastade in dem här i Komiska söndagar. För visst är dessa filmer komiska och till och med lite roliga av och till. Nu efter att ha sett om första filmen kan jag konstatera att detta är mycket snällt och familjeorienterat, på gränsen till patetiskt putti-snuttigt. En strulig pappa som måste visa sig duktig för sin son som annars får problem med nerverna. Ok, känns lite lagom konstruerat då det gäller grundkonflikten i filmen. Jänkarna är mycket intresserade av värderingar i familjelivet. Om sonen inte vill hålla på med sport med sin pappa är det psykologen nästa, men om pappa visar sig vara en "hjälte" blir allt glada miner igen.



Det blir dock lite roligare när så filmen tar fart med själva nattvaktandet. Det är kul när alla historiska personer och uppstoppade djur kommer till liv. Filmen lever på åskådarnas intresse över de figurer vi får möta i filmerna tror jag. Ta till exempel om man älskar Lewis och Clark så skulle kanske denna film falla en på läppen?

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Givet att Chris Columbus har producerat filmen är det ingen överraskning att detta är en renodlad komedi med ofarlig och familjeanpassad humor. "Look and feel" påminner lite om första två Harry Potter-filmerna. Filmen är ojämn, med fler svackor än toppar. De roliga bitarna bygger på härliga skådespelare som Owen Wilson, Ricky Gervais, Steve Coogan och Robin Williams. Det är också kul med intressanta historiska personer som Columbus och Sacajawea.

De tråkiga partierna är när Ben Stiller får för mycket spelrum med sin karaktär. Han blir här tröttsam till slut. Jämför Owen Wilson och Ben Stiller, vilken skillnad! Jag gillar Owen och är kanske subjektiv i mitt tyckande här...

En av filmens sämre sidor är dess fascination av den lilla elaka apan. Usel humor i mina ögon och helt meningslösa sekvenser. Gissar dock att alla femåringar skrattar läppen av sig när apan stjäl nycklarna från Stiller.

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Senmoralen är att om pappa är en hjälte blir inte den tioåriga sonen slut i nerverna lika lätt. Mammans inverkan på den nervsvage sonen verkar helt glömts bort.

En kul detalj är Paul Rudd i den lilla rollen som den stereotypiska töntige men framgångsrike nye pojkvännen till mamman. Det är han som Ben Stillers Larry konkurrerar med om sonens uppskattning.

Ett kul grepp som känns igen från andra filmer är att allt står i manualen! Läs manualen, eller lär dig historia!

Trivia

Ben Stiller watched Mission: Impossible (1996) and Mission: Impossible II (2000) in order to run the way his long-time friend Tom Cruise does.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Det finns några riktigt roliga scener i denna film. Helt klart! Scenerna med Ricky Gervais, Owen Wilson och Steve Coogan samt de hjärtskärande scenerna med Robin Williams är alla mycket bra. Jag blev överraskad hur vemodig jag kände mig när jag såg Robin Williams i filmen. Han var en fin gubbe.

Men som helhet är detta allt för barnanpassat för att jag ska ta till mig filmen med hull och hår. Den har fånig humor i de partier den är svag och är det något som jag ogillar så är det dålig humor. Basta! Jag fruktar nu att de två uppföljarna kanske är ännu fånigare... för visst brukar alltid den första filmen i en trilogi vara den starkaste? Givetvis med vissa notabla undantag.


Betyg: 3/5

The Internship (2013)

Googliness!

Varje år genomför Sveriges Ingenjörer en undersökning om den mest attraktiva arbetsgivaren. I år fann de en överlägsen vinnare... Google. Varför är Google en så populär arbetsgivare? Kan vi kanske få svaret i komedin The internship?

En sådan skulle jag vila att de hade på mitt jobb också!

Billy McMahon och Nick Campbell är två sköna dudes. De är säljare av den gamla skolan. De åker runt till butiksägare, bjuder på middag och kör sitt säljsnack. Tills de en dag abrupt förlorar sina jobb. De har sålt exklusiva klockor till återförsäljare men ingen bär ju klocka längre! Jag gör det i alla fall inte. Det svettas och kliar under armbandet och tiden kan man ju ändå kolla på sin mobil...

Jag älskade Wedding crashers från 2005. Owen Wilson och Vince Vaughn, vilka hjältar! The internship känns som en uppföljare till The wedding crashers. Wilson, Vaughn och vapendragaren Will Ferrell spelar alla samma karaktärer som de gjorde i den förra filmen även om de har andra namn i denna film.

HQ

Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man. Billy kommer upp med en plan. De ansöker om praktikplats på Google's huvudkontor utanför San Fransisco.

Olika scener i denna film fick mig att tänka på filmer som Office space, Spring breakers och Old school. Men först och främst fick den mig att tro att Google kan vara det bästa ställer att jobba på i hela världen. Filmen är delvis filmad på Google's huvudkontor i Mountain View. Kan den vara sponsrad av Google också? Kanske inte, men en av grundarna är med i en cameo i slutet så den hade uppenbarligen stöd hos de högsta cheferna.

Nattklubben med hela laget

Mycket av humorn bygger på de äldre gubbarnas oförståelse för ungdomars teknik och sociala medier. Jag gillade Quiddich-matchen, nattklubbsbesöket och scenerna från Google's högkvarter.

Billy: Put the photo on the line.
Lyle: Online?

Vaughn är sitt vanliga jag, en ledare av människor och inspiratör. Owen Wilson är den mjuke killen som blir involverad i romantiska ting med Rose Byrne's Dana. Billys och Nicks team fylls ut av några för mig okända ungdomar där Tiya Sircar i rollen som Neha sticker ut mest.

Lagbild inför quiddich-matchen

Humorn är lik den i flera av Vaughns tidigare komedier och jag har inte tröttnat på den än. Du som har det ska kanske hålla dig borta från denna film, men annars kan jag varmt rekommendera denna lilla parentes.

Jag ger The internship fyra utmaningar av fem omöjliga.

Betyg: 4/5

Nooglers