Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023)

Jag hade hört gott om denna film, ett humoristiskt fantasyäventyr från Dungeons & Dragons-världen. Och när jag såg att det var John Francis Daley och Jonathan Goldstein, dvs killarna bakom två av de senaste tio årens roligaste filmer, Game Night och Vacation, blev jag ännu mer nyfiken och förväntansfull.

Ok, jodå filmen är helt klart underhållande men den är inte riktad till mig. Alla referenser från rollspelet gick över huvudet på mig. Jag önskar att jag hade haft möjlighet att spela spelet när jag var yngre och då hade kanske denna film landat lite bättre.

Filmen är en komedi totalt fri från stake eller spänning då det gäller actioninnehållet. Det som underhöll var humorn och inget annat än humorn, men tyvärr klistrade den sig inte fast på mig. Jag kommer fram till att denna typ av humor, antagligen all form av humor egentligen, är helt beroende av skådespelarna som framför den. 

Här har vi den ganska trista Chris Pine tillsammans med den urtrista och snarast mycket svaga skådespelerskan Michelle Rodriguez som spelar våra huvudroller. Hon är det klart svagaste kortet i F&F-serien men där är hon lyckligtvis inte i förgrunden hela tiden i alla fall. Tyvärr hittade jag heller ingen jätterolig bifigur som det funnits i överflöd av i Daley-Goldsteins tidigare filmer.

Så även om filmen hade sina poänger var den bara ganska ok. Jag fann dock Hugh Grant i rollen som skurk lustig. Men han får akta sig så det inte blir uttjatat då det är en roll som han numera ofta verkar ramla in i. Vi såg honom i sliskiga roller i Guy Ritchies The Gentlemen samt Operation Fortune. Hans type cast har gått från charmig lover boy till charmig creepy guy.

Kul film, men kanske mest för fans av rollspelet den bygger på. Det är min spekulation i vilket fall.

Betyg: 2/5

Operation Fortune: Ruse de Guerre (2023)

Jag roades mycket av Guy Ritchies bland filmfolk dissade The Gentlemen som kom häromåret, så pass till den grad att jag hade med filmen på min topp 10 från 2019 till och med. Nu har den andliga uppföljaren kommit, Operation Fortune: Ruse de Guerre. Detta är inte en bokstavlig uppföljare mer än att det är Guy Ritchie, han har samma manusförfattare med sig och att Hugh Grant spelar en viktig och fantastiskt underhållande biroll.

Hugh Grant står ut i filmen tillsammans med Audrey Plaza, de är båda ljuvliga i denna film. Övriga kända ansikten är Jason Statham, Cary Elwes, Josh Hartnett, Bugsy Malone och Eddie Marsan. Josh Hartnett är kanske inte en ny DeNiro men han har allt sina skills inom komedi, något vi lärde oss redan från "buddy cops"-komedin Hollywood Homicide från 2003.

The Gentlemen var en skruvad actionkomedi som spoofade gangsterfilmen. Dagens film är istället en spoof på Mission: Impossible-serien. Omöjliga uppdrag för ett briljant team där alla har sina specifika roller. Så storyn är inte det viktigaste, det är som vanligt en red herring som jagas. Istället ä det dialogen, karaktäerena och sköna miljöer som står i första rummet.

Filmen var underhållande och hade ett galleri med lustiga birollskaraktärer. Men framför allt var den ROLIG, och det är välkommet.

Betyg: 3+/5

The Gentlemen (2019)

Om jag ska vara helt ärlig har jag aldrig fattat storheten med Guy Ritchie. Hans tidiga filmer som "Lock, stock and two smoking barrels" och "Snatch" blev väldigt omtalade men jag var inte helt sålda på dem. Halvdana crime-komedier från det brittiska samhällets kloaker. De skitiga arbetarklassmiljöerna var inget för mig tydligen.

Döm om min förvåning när denna film så dyker upp. Den visades otextad på Stockholms filmdagar i januari och jag valde att se den mest på grund av avsaknaden av bättre val samt att en del kul skådespelare var med i filmen. Det var inte regissör och manusförfattaren Guy Ritchie som drog mig till filmen, men jag får nog krypa till korset och lyfta på hatten. Bloody well done! Brilliant job, geezer. Bollocks, wanker. Cheers, mate!

Detta är för crime-komedin vad "Knves out" är för pusseldeckare. Trots jag inte uppfattade all lustig dialog, och det finns lika mycket av det i denna film som i "Knives out", älskar jag den av samma anledningar; lekfullheten, de mustiga skådespelarinsatserna, det roliga manuset, alla twistar och vändningar och en mycket bra tajt regi. I'm gobsmacked.

Skådespelarensamblen i denna film är imponerande. Visst, den når inte upp i samma nivå som "Knives out" men ändå. Vad sägs om denna skara? Matthew McConaughey, Colin Farrell, Hugh Grant, Charlie Hunnam, Eddie Marsan och Michelle Dockery? Mr Grant sticker ut i en för honom ovanlig roll, Mr Farrell spelar rollen som kan ha varit skriven för Mr Pitt och Mr McConaughey är Mr McConaughey. Starka kvinnliga karaktärer lyser dock med sin frånvaro, även om jag gillar Ms Dockery i filmen är hon för få och väger för lätt. Manus gör henne inga tjänster heller. Man blir lite förvånad då filmen ändå är från nådens år 2019... men detta är en grabbarnas film.

Och kläddesignerns. Om det fantastiska huset var som en egen karaktär i "Knives out" är nästan herrarnas kläder lika iögonfallande i denna film. De är mycket snyggt klädda! Nej, inte du Mr Farrell, du är undantaget.

Jag gillar filmen och ser fram emot att se den med textning så att jag lättar kan uppfatta alla detaljer i dialogen.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om Toppfilmerna från 2019, del 1 , del 2.

Andra tankar om filmen:
Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord
Christian på Movies-Noir

Cloud Atlas (2012)

Bröderna Larry och Andy Wachowski tog filnmvärlden med storm med den dystopiska science fictionfilmen The Matrix. De var bröderna Wachowski för hela världen. Sedan gick Larry och bytte kön och nu heter han=>hon Lana och är syster. Numera går de under benämningen syskonen Wachowski. När temat blev Syskon poppade de upp i mitt huvud. Egentligen hade jag en annan idé för detta tema först, men när den idén inte föll ut bra kom jag att tänka på syskonen Wachowski och deras Cloud Atlas från 2012. Detta blev ett perfekt tillfälle att fylla en "blind spot".

Lite sci-fi hinns med

Syskonen har regisserat detta epos tillsammans med den tyske regissören Tom Tykwer. Det är ett ambitiöst projekt där handlingen utspelas i hela sex tidsrum och där alla de största skådespelarna i filmen spelar multipla roller. Huvudrollstrion Tom Hanks, Halle Berry och Jim Boadbent spelar roller i alla sex tidsperioderna.

Filmen kan jämföras med Robert Altman's Short Cuts med dess multipla historier som samsas inom samma film. Men i Short cuts utspelas de parallellt och dessutom får varje enskild historia god tid på sig att utvecklas i längre scener. I Cloud Atlas sker de sex historierna sekventiellt, men filmen hoppar fram och tillbaka som en steppdansare på speed. Alla händelser och tidslinjer påverkar varandra genom någon slags kosmisk kontinuitet. Såväl goda som onda gärningar har konsekvenser i framtiden verkar filmmakarna säga. Så Cloud Atlas skiljer sig egentligen en hel del jämfört med Short Cuts.

Den andra film jag direkt kommer att tänka på som har mycket mer gemensamt med Cloud Atlas är visionären Darren Aronofsky's The Fountain som också utspelas i olika tidsrum och med samma karaktärer. Jag tycker dock att The Fountain är en bättre film än Cloud Atlas. I The Fountain spelar Rachel Weisz och Hugh Jackman tre olika karaktärer var i olika tider. De älskar varandra i alla tre. Temat i The fountain och Cloud Atlas är nästa identiska, men historien i Aronofsky's film är lite renare och mer fokuserad på relationen mellan de två själarna som återföds om och om igen.

Halle Berry i folkabubblan

Vad är då Cloud Atlas? Först och främst är det ett mäktigt projekt. Detta måste vara en av de mest komplicerade filmer som finns då det gäller klippningen. Det funkar trots att jag satt länge och undrade vad filmen ville mig. Efter en timme började koncepten och budskapen sippra fram ur den ursinniga klippningen. Något som jag upplevde störande var att så fort jag blev lite mer nyfiken på en tidsperiod klippte de vidare till en annan. Filmen hoppar runt oavbrutet, fram i tiden och tillbaka, fram, tillbaka. Tyvärr förtar det engagemanget hos mig och kvar finns bara en känsla av att det var "ett häftigt projekt".

Som helhet blev jag inte nöjd över berättelserna. Filmen är mer pretto än ljuvlig om jag får använda slitna uttryck. Finns det en någon karaktär som jag brydde mig om i slutet? Knappt. Det skulle vara Halle Berrys journalist Luisa Rey i 70-talet och Ben Whishaw's Robert Frobisher i 1930-talet.

Fin väst

Jag valde filmen till detta tema på grund av att två av regissörerna är syskon. Men fanns det då några syskon i filmen då? Nej, inte så mycket. Det fanns någon morbror och någon far och dotter på några ställen.

Nej. Denna film var säregen. Hade de verkligen hittat på ett eget språk för framtidens människor? Var ju bara jobbigt att lyssna på. Asch då, det känns som att filmen skulle kunna blivit jättebra om de bara gjort den lite annorlunda... Om de bra hade... istället för... Äsch, jag vet inte.

Nurse Ratched

Ja. Cloud Atlas är helt ok, en har något mäktigt över sig, även om den nästa suger ut tre timmar ur mitt liv. Om du känner dig lockad av bilderna eller temat i denna film kan jag dock tipsa om tre andra filmer som är bättre:

- om du vill se en ännu flummigare film om samma personer i olika tider som dessutom bjuder på en ypperlig kärlekshistoria ska du se The Fountain.

- om du hellre vill se ett riktigt maffigt drama om ett tiotal karaktärer som påverkar varandras liv under ett dygn i Los Angeles ska du ge Robert Altman's mästerverk Short Cuts chansen.

- och om du till sist vill se brittiska karaktärsskådespelare i lustig make up kan du ju lika gärna kolla på valfri Harry Potter-film.

Lösnäsa

Jo. Detta inlägg publicerades som en del i Filmspanarna tema: Syskon, det 37:e temat i serien.

Vad tyckte du som redan sett den om Cloud Atlas? Skriv dina åsikter i kommentarerna. Jag ger filmen tre romaner som är omöjliga att filmatisera av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vill du läsa mer? Vad kan mina bröder och systrar i Filmspanarna hittat på för några hyss i temat Syskon? Blir det Astrid Lindgren-revyer från hela bunten?

Jojjenito - om film
Movies-Noir
Filmitch
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

The Man From U.N.C.L.E. (2015)

Jag hade aldrig i mitt liv gått och sett denna film på bio om den inte blivit vald till månadens filmspanarträff. Jag har inte sett tv-serien och har därmed absolut ingen som helst nostalgisk känsla för den. Jag blev till och med förvånad när kompisarna berättade att den faktiskt gick på svensk tv när vi var små. För det andra är filmen regisserad av brittiske casanovan Guy Ritchie, Mr Madonna ni vet. Jag har alltid tyckt att hans filmer är medelmåttiga. Det bästa han gjort är Sherlock holmes-filmerna men de är bra mest pga Robert Downey Jr. Till sist trodde jag att detta skulle bli en film som påminde om en annan film från året som skojjar med agentgenren - Kingsman, en film som jag verkar gillat minst i hela gänget.

Med låga förväntningar kan man nästan bara bli positivt överraskad och det blev jag i detta fall. Filmen är inte jättebra men jag hade en ganska trevlig stund på biografen, utan tvekan. Till skillnad mot Kingsman: The secret service hade denna film fullvuxna karaktärer och skådespelare. Det var inte samma "young adult" vibb över denna film. Jag gillade alla tre huvudrollsinnehavarna med vårt svenska ess Alicia Vikander is spetsen. De två manliga rollerna spelades av Henry Cavill och Armie Hammer. Coola snubbar som passade in i agenthistorien.

Om skådespelarna var filmens styrka var den hoppiga känslan i filmen dess största svaghet. Ibland var det en ren spoof som gjorde sig lustig över spiongenren, ibland ville den vara cool, ibland lite spännande, ibland nästan slap stick och sen helt plötsligt i allt detta fick vi en tung scen om andra världskriget och fruktansvärda brott som begick då.

Om alla dessa scener per design har givits olika stämningar är det ett monumentalt misstag av den gode Guy. Men jag tror inte att det är per design. Min bild av Ritchies filmer är att han allt som oftast verkar kopiera andra regissörers filmstilar. Ibland försöker han göra "Quentin Tarantino". Här har han kanske försökt göra "Edgar Wright"? Om han är en härmapa kan det förklara varför filmen känns så ojämn och oharmonisk i feelingen.

Filmen var upp och ner men visningen var bra. Hade i och för sig en crazy lady vid sidan av mig till vänster. Mina filmspanarvänner satt till höger men jag ångrade lite att jag inte valt en Carl-plats där ett tag. När en gigantisk biograf är fylld till max tio procent måste de få besökarna inte nödvändigtvis knö ihop sig som packade sillar. Crazy.

Men allt som allt. Lättsam underhållning. Har redan glömt det mesta från filmen. Var det kanske Vikanders dans i pyjamas som var filmens hela behållning? Jag ger The man from U.N.C.L.E. två tortyrmetoder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen var månadens filmspanarfilm. Denna gång valdes filmen av Fiffi. Vad tyckte de andra spanarna? U.N.K.E.T eller U.N.D.E.R.B.A.R.T.?
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Fredrik on Film
Har du inte sett den?