In the Grey (2026)

"Men vad tusan detta är ju Guy Ritchies nya film, vad härligt" tänkte jag när förtexterna rullade. 

Jag hade valt filmen på genre och att det var Henry Cavill och Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Det verkade vara en lovande film enkom på deras egna meriter. Nu blev det added value med Guy Ritchies handhavande och glimt i ögat. Han förstår att man inte behöver ta allt på så himla stort allvar.

Javisst, jag är ett fan av Ritchies filmer, inte minst de som kommit ut senaste åren. The Gentlemen med Matthew McConaughey och Hugh Grant var en stor positiv överraskning och superbt underhållande. Wrath of Man med Jason Statham var en svettig thriller helt i min smak. Operation Fortune: Ruse de Guerre med Jason Statham (igen) och Hugh Grant (igen) var en underhållande liten dagsslända och The Ministry of Ungentlemanly Warfare med Henry Cavill och Alan Ritchson var överraskande som tusan då den visade sig vara en BOATS. Jag har också sett The Ciovenant med Jake Gyllenhaal och den var helt ok, kanske lite mer åt det seriösa hållet, men underhållning för stunden ändå.

Ok, så jag gillar Guy Ritchie. Han verkar ju också gärna återkomma till välkända skådespelare som han arbetat med tidigare. Här har vi då Henry Cavill (igen) och Jake Gyllenhaal (igen) som arbetar för Eiz González karaktär, en ung och vacker kvinnlig förhandlare inom big business på gränsen mellan lagligt (vitt) och olagligt (svart), dvs In the Grey.

Damn, vad jag gillade vad jag såg. Perfekta filmen för en fredagskväll efter en lång arbetsvecka. Ok, så snart filmen är slut och man börjar dissikera detaljer så håller det ju inte. Manus läcker som ett såll, men wtf det gör ju inget med en film som denna. Den ska bara leverera på vad den lovar; en thriller med snygga människor som gör coola saker och en hel del action.

Filmen är uppbyggd som en heist movie där vi ser planering och genomförande som såklart inte blir exakt som de tänkt sig. Givetvis är uppdragsgivare i denna värld inte att lita på, något som Roger Moore och Richard Burton fick lära sig redan i De vilda gässen från 1978.

Jag väljer att hylla upplevelsen under titten över petigt och surt analyserande i efterhand.

Betyg: 3/5

The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024)

När jag såg att Guy Ritchie hade en ny film ute blev jag genast nyfiken. Jag har varit ett fan av hans filmer från de senaste åren, The Getlemen och Operation Fortune. De är fantastiskt välgjorda med en perfekt tonalitet och idel bra skådespelare, upphöjd underhållning.

Dagens film var dock något så oväntat som en verklighetsbaserad krigsfilm om andra världskriget. Helt klart något annat än jag väntade mig.

Men, not to fret, detta var otroligt underhållande också. Jag utgår från att man tagit sig stora friheter med filmens manus och de verkliga händelserna var säkert inte lika muntra. Men i Guy Ritchies händer har detta blivit en charmig, heist-film med glimten i ögat, som en James Bond-film men ändå lite annorlunda. Vinkningen till Bond-filmer är inte tagen ur luften. Både verklighetens "M" (Cary Elwes) och Ian Fleming (Freddie Fox) är med i denna film tillsammans med Winston Churchill (Rory Kinnear).

Filmens överlägset mest lysande stjärnor är dock Henry Cavill i rollen som Gus March-Phillips, teamets ledare. Denne Gus anses enligt the internets som inspirationen till Ian Fleming när han hittade på James Bond. Den andra stjärnan är den fantastiske Alan Ritchson i rollen som dansken Lassen. Ritchson känner vi igen och älskar från tv-serien Reacher. 

Gus March-Phillips kommandogrupp ska sänka ett skepp i en spanskkontrollerad hamn nere i västra Afrika. Spanien var "neutralt" vid denna tiden (dvs icke-officiellt på tyskarnas sida) och engelsmännen var tvungna att göra detta som en hemlig operation. Filmen är som bäst under inledningen när vi introduceras till teamet och får följa hur planen utvecklas. Precis som vanligt i heist-filmer. Den är också som bäst under andra halvan när planen genomförs inklusive alla problem som uppstår och hur teamet får lösa dem allt eftersom.

Under mittenpartier får vi följa Majorie (Eiza González) och Heron (Babs Olusanmokun) som är under cover på plats i hamnen. De är helt ok, men filmen tappar lite i tempo. De ska dupera den sadistiske tyske kommendanten i området, Heinrich Luhr (Til Schweiger). Det blir ganska spännande ett tag men den tråden rinner lite ut i sanden tycker jag.

Men detta har ingen stor betydelse för det övergripande intrycket. Detta var förbaskat underhållande. Håller den som historiskt dokument? Har ingen aning, har inte läst på, men antagligen inte. Det gör mig intet.

Betyg: 4/5

Baby Driver (2017)

Edgar Wright har gjort en del roliga filmer och då tänker jag speciellt på Scott Pilgrim. Därför var jag mycket nyfiken på hans senaste film Baby driver. Jag visste inte så mycket om filmen när jag satt mig ner med den. Det visade sig att det var en lite simplare, lite mer lättsam och lite sämre kopia av Drive.



Ansel Elgot spelar Baby, en ung men briljant räserförare som arbetar som "get away driver" för att betala av en skuld till gangsterbossen Doc (Kevin Spacey). I andra roller ser vi b-kändisar från Hollywood som Jon Hamm, Jon Bernthal och Lily James. Filmens klara ljuspunkt är Jamie Foxx i rollen som den labile boven Bats. Klasskillnad på Foxx mot vissa av hans motspelare...

Wright har i denna film lånat hej friskt från Drive, men också den gamla The Getaway med Steve McQueen och Ali MacGraw, Michael Mann's Heat och Pulp fiction. Det finns många blinkningar och rena stölder från mästaren av actionkomedier Quentin Tarantino. Men det krävs mer än att byta ut pappas klocka mot mammas sångröst på en kassett för att göra denna typ av svåra genrefilm till perfektion.

Tyvärr känns det som att Baby driver är mindre unik och helt enkelt sämre än alla dess förlagor. Det är lagom spännande, lagom roligt och lagom romantisk. Totalsumman blir ganska blekt, en film som är "helt ok". Jag längtar plötsligt efter att se om "the cornetto trilogy" och Scott Pilgrim.

Jag ger Baby driver två "shoot outs" av fem möjliga.

Betyg: 2/5