Mission: Impossible - The Final Reckoning (2025)

Ok, så var det dags att stänga butiken med Mission Impossible, i alla fall som jag förstått det. Och med tanke på att Tompa nu har hunnit passera 60 är det kanske rimligt att han börjar dra ner på dare devil-fasonerna och tacka för sig gällande denna filmserie.

Jag älskar var denna filmserie tog vägen, en plats där Tompas stunts är viktigare än handlingen eller  karaktärerna. De stakes som finns är de som fanns under inspelningsdagen. Inte min favorit i vanliga fall, men M:I har blivit ett spektakel och ett popkulturellt fenomen. Klart man ville se den på största bästa duken med de största och flesta högtalarna. Jag och Måns gick och såg filmen på MoS IMAX. Höll på att bli blåst ur stolen. Jag hade glömt hörselskydden hemma.

Detta var andra delen av de två sista filmerna. Handlingen är som väntat obegriplig och lättglömd, förutom att de lyckades knyta ihop denna sista dans med alla de tidigare filmerna. Vi bjöds på flera små nostalgitrippar och de kändes i bröstet mer än förväntat. 

Förutom den enda filmen som gav mig känslosvallningar brukar Mission Impossible aldrig kännas. Det är, och ska vara häftiga scener för hela slanten. Normalt sett.

De allra bästa stuntsen lös med sin frånvaro. Det som kändes häftigast var ändå den långa scenen med dubbeldäckarplanen. Den var för lång men jag antar att om man filmat det, måste det visas, alltihopa. 

Scenen i ubåten var dock inte lika effektiv. Framför allt för att det så uppenbart inte var inspelat "på riktigt" på 150 meters djup. Tror i och för sig att det inte var helt ofarligt med en tank som snurrar likt korridoren i Inception, men scenen funkade ändå inte f ullt ut. Jag satt och tänkte på hur mycket mer spännande undervattensscenerna i For Your Eyes Only känns.

Bland nya ansikten stod Tramell Tillman som ubåtskaptenen Bledsoe ut. Bland nygamla gillade jag att de fått in Donloe (Rolf Saxon) från första filmen, dvs han som blev skickad till Alaska. Jag gillade den call backen till starten eftersom han vävdes in i handlingen på ett hyfsat organiskt sätt.

Bland de vanliga var väl alla som förväntat. Simon Pegg var barmhärtigt nog nedtonad. Jag gillar Hayley Atwell men hade hellre sett Rebecca Ferguson vara kvar i hennes ställe. Mantis är kul och jag gillar att hon pratar franska hela tiden. 

Jag förvånade mig själv med att bli lite snopen av slutet. Trodde de skulle vara modiga och fimpa alla i det gamla gänget... Men, men, producenterna (förutom Tompa) vill väl lämna en dörr öppen trots allt. Never Say Never som Sean Connery sa.

Ok, så vi har åtta filmer. Vilken är bäst verkar vara frågan för stunden. Så utan någon vidare efterforskning... 

From the top of my head... Here we go.

Jag håller Mission: Impossible III som klart bäst. Mest på grund av dess riktigt feta stakes och relationsdrivna drama. Plus att PSH som villain inte går att överträffa. Både actionfilm, spänning OCH bra karaktärer OCH bra handling! Wow, går det att få allt!?

Därefter kommer trion som reste ribban för filmserien; Rogue Nation, Fallout och Ghost Protocol i den ordningen, har jag för mig på något sätt.

Därefter har vi första filmen med de två Reckonings hack i häl. Sist har vi John Woos spektakel, M:I 2.

Betyg: 3+/5

Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One (2023)

Mission Impossible-filmerna är de nya James Bond. Alla element som kännetecknar en Bondfilm finns här; Tom Cruise är en bona fide true movie star, casten är fylld av vackra människor som gör farliga saker, det är en skön blandning av humor och action i några av de vackraste och coolaste miljöerna som finns. Samma koncept och till stor del liknande resultat.

Denna film inleddes med en prolog som lite vagt satte upp sagans hot mot världen och alla i den. Det ska alltid vara ett hot mot världen, mänskligheten eller ett ännu större hot! Mera är bättre i dessa filmer.

Tyvärr förärades vi sedan av två scener med ren exposition. Man kan tycka att teamet bakom denna film borde känna till begreppet "show, don't tell". Men först fick vi en scen med en massa CIA-chefer som berättar för oss om hotet, kameran snurrar runt och de säger en rad var. Därefter gör Ethan och hans gäng samma sak, berättar vad hotet är. Suck. Man kan tycka att en film på drygt 160 minuter borde kunnat göra detta på ett mer filmiskt tillfredsställande sätt. Inte minst då detta endast är första delen. Det kommer en film till för att sagan ska hinna avslutas.

Hotet i detta fall är ett AI som blivit medvetet och som nu riskerar att kasta världen i kaos och som dessutom till alla pris vill hindra Ethan och hans gäng att ta död på den. Det sista där låter rimligt i alla fall, även om det första ännu inte har hänt i verkligheten... Väl?

Filmen är underhållande hela vägen igenom. Bra action som förväntat med Tom Cruise i spetsen. Han ska ju enligt legenden göra de flesta stuntsen själv. Den var också mycket rolig i partier, speciellt rörande en liten gul bild. Där var det som tydligast blinkningar till Roger Moores Bond.

Filmen är dock inte lika dramatiskt tung som tidigare instanser i franchisen. Jag tänker framför allt på den utsökta tredje filmen där vissa händelser kändes berörande på ett sätt som denna film inte kom i närheten av. Trots vissa scener i slutet av filmen...

Filmens klart mest lysande stjärna är enligt min ödmjuka synpunkt Hayley Atwell  som Grace. Scenerna mellan henne och Tompa är filmens höjdpunkt. Det är som att hon vuxit upp från att vara lovande i MCU till att ha blivit en riktig filmstjärna. Hon fick kanske lite av Tompas stjärnglans?

Vår svenska Rebecca Ferguson är också med i rollen som Ilsa. Hon gjorde starkt intryck på mig framför allt i den filmen hon introducerades (Rogue Nation) men här kändes hon blek och snarast lite trött. Det var väl det karaktären var också så ingen skugga faller över henne.

I denna instans var både Simon Pegg och Ving Rhames väldigt nedtonade vilket var för väl. Istället stack Vanessa Kirby som The White Widow och Mantis-Pom som Paris ut. Kul med kvinnliga motståndare, knappast main villains men heller inte några bundsförvanter. På tal om main villain Gabriel så spelas han av Esai Morales som jag tror är en ny bekantskap för mig. Han var bra och hans energi påminde mig lite om Javier Bardems Silva i Skyfall.

Bästa actionscener? Haha, svårt att säga. De flyter alla in i varandra... Men scenerna med Grace, på flygplatsen i Abu Dhabi och i polisbyggnaden i Rom, samt scenerna på tåget var nog mina favoriter. Det kändes som att det fanns flera referenser till Bond-filmer bland tågscenerna, tänk From Russia With Love.

Bra första del, jag ser fram emot uppföljningen nästa sommar.

Betyg: 3/5

Mission: Impossible - Fallout (2018)

Mission: Impossible-serien har vuxit till sig under årens lopp. Från random actionfilm som passerade mig obemärkt förbi har serien nu vuxit sig stark och pockar på uppmärksamheten. Jag gjorde en sammanställning av mina intryck efter den senaste filmen Rogue Nation, se här. Flera av filmerna växer vid omtitt (tvåan är det notabla undantaget) så jag borde kanske se om Rogue Nation också vid tillfälle.

Tom Cruise har en stor del i att serien lyckas. Han är en av de sista megastjärnorna vi har kvar "från förr". Och han har en ruskigt bra stil när han springer. Har han kanske tagit över efter Bourne att ge oss modern action? Så är det kanske lite. Hans filmer är hårfint på rätt gräns av det helt orimliga som tex en serie som Fast and the Furious har svårt att förhålla sig till. F&F-serien har dock andra styrkor och jag kommer någon gång i framtiden ta mig an den här på bloggen. M:I-filmerna är inte lika realistiska som Bourne Identity, men ganska nära. Det är trots allt så att Tom Cruise gör de flesta av stunten själv och den vetskapen är en stor del av lockelsen med serien. 

Hur jag upplever en film beror mycket på situation, bioupplevelse och sällskapet. Jag såg Fallout på premiärdagen i Denver, Colorado. Den visades i IMAX och på 2D. Salongen var gigantisk, stolarna underbara, inget problem med sikten eller odrägliga ligister som störde och så såg jag den med Diana och Alex, folk som likt jag älskar genren. Så klart att det blev en lyckad biostund. Dessutom hade jag lyckats undgå spoilers och jag hade givetvis inte sett trailern så jag hade en förtjusande stund i bion. Trailern för denna film är spoilande på ett vidrigt sätt.

Vi brukar skoja om "action utan slut" och så är det här. Det är action för hela slanten och jag stortrivs. Allt är inte realistiskt (duh!) eller helt logiskt (skit samma) men underhållningen sviktar aldrig. Klart jag hade velat se mer av Rebecca Fergusons figur och ännu mer av relationerna mellan Ethan, Julia och Ilsa, men skit samma när det är så här frejdig action. Inte ens Benji fick mig ur fas. Han var sansad för en gång skull. Eller så har jag börjat vänja mig vid karaktären.

Actionscenerna är top notch. I was blown away som vi säger på ren svenska. Slagsmålsscenen på toaletten var riktigt najs och den fick mig att minnas både det bästa ur Bourne-serien likväl som den gamla uractionfilmen The Warriors.

Jag njöt av visningen och kan varmt rekommendera Fallout till alla som gillar action. Detta är sommarens actionrökare nummer ett. Ses bäst på bio skulle jag tippa.

Betyg : 4/5

Mission: Impossible - Rogue Nation (2015) (re-revy)

Den femte filmen sattes i händerna på Christopher McQuarrie. Han är känd för att ha skrivit manus till The Usual suspects. Efter det har han gjort Jack Reacher som var en bra film. Nästa film jag fastnar på i hans filmografi är ännu ett Tom Cruise-projekt, Edge of Tomorrow. Den filmen är också riktigt najs. Men den är också en blandning av genrer mellan sci-fi, action och komedi. Detta funkade bra i Edge, men är blandningen av action och komedi verkligen något för Mission: Impossible-serien? Jag tycker inte det. Denna film, som jag nyligen skrivit en revy på, har många bra delar och en stor dålig: att den har extremt fånig humor på fel ställen. Simon Peggs figur Benji drar ner betyget rejält. Han är en tönt och det kliar under huden på mig när de slänger in ännu en fånig min från Simon Pegg. För mig vinner Mission: Impossible-filmerna på att vara mörka, som trean och fyran, inte vara en glättig komedi med explosioner som en annan Fast and the Furios-kopia.

Omöjligt uppdrag?

Uppdraget denna gång ger dock för tredje filmen i rad mig Bond-vibbar då Ethan ska stoppa Spect... sorry, The Syndicate. Syndikatet är en hemlig "shadow organization" som gäckar IMF. Genom infiltration och svek har de till och med fått IMf på onåd. Ethan Hunt står ett tag helt ensam i kampen för att avslöja de uschliga och bringa ordning och ära till IMF.

Mission: Impossible moments

Är det bara en enda lur-scen i denna film? Ethan tar på sig en mask som föreställer den brittiske säkerhetschefen Attlee för att kunna lura premiärministern. Tror inte det var något mer denna gång.

Action utan slut?

Inledningsscenen med en Tom Cruise klängandes på utsidan av ett flygplan var spektakulär. Tyvärr förtas all spänning av Peggs jönserier. Scenen påminner mycket om introscenerna i Bond-serien. Denna gång hade scenen intet att göra med filmens övriga handling vilket var kul då den hade vevats till absurdum i alla trailers inför premiären. Man kunde kanske trott att den scen som syntes i trailern skulle ha en stor viktig plats mot slutet av filmen men där lurades vi i publiken av trailern för en gång skull.

Annars har filmen två stora action pieces. Den ena är scenen på Operan där Rebecka Fergusons Ilsa Faust dyker upp igen. Hon är en spännande och stark karaktär. Kul att filmserien tar in en kvinnlig agent som kan matcha Ethan mer eller mindre. Först räddar hon honom till och med. Så mycket med dagens macho-ideal. Ethan tycker sig också känna igen henne trots att det är första gången de möts. Är det sig själv han ser i henne? Scenen på Operan är mycket häftig. Ilsa får spela ut både sin kvinnlighet och att hon är ett bad ass. Bra kombination då det hade varit allt för tröttsamt tråkigt att ha en Michelle Yeoh-liknande kung fu-kvinna med i den rollen för femtioelfte gången.

Den andra stora actionscenen är då Ethan och gänget skulle bryta sig in i något hus och enda sättet är att simma in i en turbinliknande anordning. Tyvärr är scenen ologisk och det känns som att den finns där bara för att de ville visa strömmande vatten med cgi. För mig var det helt orimligt att Benji inte kunde vänta några minuter till Ethan bytt kort. Istället var det tvunget att bli tajmat på sekunden. Oklart varför.

Sen finns det någon motorcykeljakt också men som brukligt är med biljakter och dylikt är de ganska ointressanta.

Skurken

Varför blir jag inte överraskad när det är en elak europé med hornbågade glasögon som är skurken? Jaja, jänkarna har ett kluvet förhållande till européer i allmänhet och britter i synnerhet. Svenske Jens Hultén, han från reklamfilmen, spelar hench man nummer ett - The Bone doctor. Han gör bra ifrån sig men kommer ändå i skuggan av Ferguson med bred marginal.

Sammanfattning

Denna film har en hel del bra saker för sig. Tyvärr tycker jag att komediinslagen ger filmen helt fel ton. Denna serie fungerar bättre så länge den har samma ton som Bourne-filmerna eller Craigs Bond. Så tycker jag, helt klart. Den patetiska pellejönsen Benji i Simon Peggs skepnad förstör allt för mycket. Därmed blir intrycken kluvna. Jag ger Rouge Nation tre högklackade skor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mission: Impossible III (2006)

Oh-lala, nu börjar det likna något. Har filmserien nu hittat sin form till slut kanske? Tredje filmen är riktigt vass med idel bra och starka karaktärer. Dessa karaktärer har också relationer som etableras och utvecklas. Bara en sådan sak. Detta är en mycket mer spännande film än dess föregångare för att jag som åskådare bryr mig om Ethan, hans fru Julia (Michelle Monaghan), hans team och storskurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Filmen inleds med en superintensiv scen där Ethan sitter fast i en stol. En ond man (Davian) pekar med pistol mot huvudet på "damsel in distress" (Julia) och hotar med att skjuta henne om inte Ethan avslöjar var the rabbits foot är (??). Ten. Nine. Eight. Seven. Ethan sliter i sina bojor. Six. Five. Four. Three. Tandagnissel. Two. Nämen? One. Pang.

Nedan äro SPOILERS.

Det jag gillar mest med filmen är dess mörker. I inledningen av filmen ska tvingas Ethan ut ur sin pensionering för att frita Agent Farris (Keri Russell) men han misslyckas! Ethan misslyckas. Riktigt stark inledning av filmen. Damn!

Resten av filmen går i samma anda. Alla scener med Philip Seymour Hoffman är som förväntat otroligt bra. Relationen mellan Ethan och skurken är mer komplex än någonsin. Speciellt leder scenen när Ethan torterar Davian under en flygfärd till att Davian får anledning till att smida en djävulsk plan för att få ut sin hämnd på Ethan. Mycket bra. Filmen blir så mycket mer än en actionrökare eller spionmysterium, det blir ett personligt drama på flera fronter, Ethan gifter sig till och med för tusan. Jag blir engagerad och orolig och detta blir filmen då filmserien riktigt etableras som bra skit för mig.

Omöjligt uppdrag?

Ethan misslyckas först med att rädda Farris. Sedan ska han stoppa Davian. IMF får reda på att Davian ska få tag på "the rabbits foot" och detta får givetvis inte ske. Av oklar anledning. Här introduceras hela seriens största macguffin. Ingen vet vad denna kaninfot är och det har ingen som helst betydelse. Jag jublar istället åt regissören J.J. Abrams frejdighet att använda en macguffin så öppet. Uppdraget blir alltså att stoppa Davian lite allmänt, och framåt slutet gäller det att rädda Julia ur Davians klor.

Mission: Impossible moments

Galenskaperna från förra filmen har försvunnit och såvitt jag kommer ihåg används masktricket endast två gånger. Det är lagom för en film, max två gånger känns rätt. För det är ju lyckligtvis inte Julia som skjuts i filmens inledning utan annan olycklig iklädd en mask av Julia. Den var kanske inte så överraskande men man vet ju aldrig. Ethan använder sig också av en mask av Davian när de kidnappar honom på något fancy party. Var det på en ambassad kanske?

Action utan slut?

Den största actionscenen är givetvis fritagningen av Davian på en bro över ett karibiskahavetblått vatten. Den scenen är för övrigt inspelad i öknen! Det är en riktigt bra actionscen med bilar på bron, attackhelikopter och en elakt aggressiv drönare. Plus en massa skjutande. Ethans gäng hinner rädda en massa civilister också. Tompa får visa att han är bra på att springa också i scenen. I like it!

I filmens inledning får vi en adrenalinfylld fritagning av Agent Farris med det mörka och otäcka slutet. Gillar mörkret i denna film. Ooops, det har jag redan sagt.

Även den tredje stora actionscenen är en fritagning, mot slutet då Ethan ska rädda sin fru Julia. Den kommer efter han misslyckats att skydda henne, hon blir ju tagen av Davians "hench man" på sjukhuset. En scen som förebådar hur det kommer sluta för Ethan och hans fru kanske...

En film om fritagningar... Ser ni inte symmetrin? Filmens tre stora actionscener handlar om fritagningar, tre av tre. Snyggt. Scenen i Shanghai är intensiv. I slutändan måste Julia döda Ethan för att rädda livet på honom. Quelle spectaculaire!

Skurken

Philip Seymour Hoffman spelar en av de bästa skurkarna i inte bara denna serie utan i actionfilmsgenren generellt sett. Hans Davian är ljuvligt ondskefull. Karismatisk och äcklig på samma gång, men också en djup karaktär. Det finns mer under ytan och du blir som åskådare väldigt nyfiken på honom.

En annan skurk är den förrädiske "middle management"-chefen Musgrave från IMf som spelas av Billy Crudup. Jag blev tagen på sängen när jag insåg att han var en ful en. Han är ju så mysig och trevlig i Almost famous att jag hade svårt att se honom som ett asshole. Han fick vad han förtjänade dock...

Sammanfattning

Detta är Mission: Impossible-seriens egen "On her Majesty's Secret Service". Ethan pensionerar sig, gifter sig och förlorar henne... nästan. Den är vid sidan av en actiondängare ett karaktärsdrivet mörkt drama. En otroligt tung inledning följs upp med en allt igenom stark film. Slutet är också något extra. Filmen är till och med starkare än vad jag kom ihåg den som!

Jag ger filmen fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Mission: Impossible II (2000)

Andra filmen i serien regisserades av Hong Kong-actionsnubben John Woo. Hahahaha. Fasen vad dåligt detta är. Jag som hade för mig att det var en fräsig testosterondängare med en massa härliga actionscener. Minnet kan verkligen lura en. John Woo kör med sina långa actionscener med stilistiska slow motion-sekvenser och alltid dessa vita duvor. Alltid duvorna. Vad är det han ser i dessa fria fåglar? Dessutom slow motion. Ok, ok, ok, vi ska inte helt dra ner filmen i skiten. Den har sina poänger men nu när jag såg om den blev jag chockad över hur krystad storyn är och hur eländigt trist den kvinnliga huvudpersonen är. Tompa är ungefär som väntat, som alltid duglig. Men jag känner ändå att filmserien inte riktigt satt sig och det kanske skiner igenom i herr Cruises insats.

Omöjligt uppdrag?

Ethan Hunt ska rädda världen genom att hitta och förstöra Chimera, ett våldsamt och dödligt virus som fallit i orätta händer. Till sin hjälp har han sitt team och en menlös kvinnlig inbrottstjyv, Nyah Nordoff-Hall. När Nyah blivit smittad av världens sista dos Chimera har Ethan 24 timmar på sig att återta den sista dosen antivirus Bellerophon för att rädda henne. Skit samma att han samtidigt riskerar att viruset kan sprida sig som en löpeld...

Mission: Impossible moments

John Woo går till överdrift med det mesta han gör. Även så med att lura publiken med de klassiska Mission Impossible-maskerna. I inledningen av filmen luras vetenskapsmannen Dr. Nekhorvich att han möter Ethan men det är en skurk som lurar av honom viruset. Ethan i sin tur lurar chefen för Biocyte att han är Dr. Nekhorvich. Huvudskurken Ambrose använder sig av en Ethan-mask för att avslöja Nyah som en dubbelagent. Och till sist den bästa MI-scenen då Ethan har satt en mask som förställer sig själv på Stamp. Den scenen är för övrigt korkad. Skulle Ethan ha förespått detta och förberett sig med att ta med en mask av sig själv. Horribelt, men cool scen i slow motion när Ambrose förstår sitt misstag. Allt förlåtet!

Action utan slut?

Filmen börjar bra med en grymt häftig scen där Ethan friklättrar på en svårklättrad topp i ett varmt ökenlandskap, typ Utah. Nästa stora action set piece är när Ethan och teamet ska bryta sig in i Biocytes labb i en skyskrapa samt efterföljande shoot out mot skurken Sean Ambrose och hans män. Den scenen kickar lite stjärt.

Filmens stora scen och huvudfokus ligger dock på den gigantiska scenen i filmens sista tredjedel (som det känns) när Ethan attackerar Ambroses "villains lair" på en halvö utanför Sydney. Först är det smyga och slow motion, duvorna, och allt är slut, Ethan tillfångatagen, men nej - lurade, explosioner, bron, motorcykeljakten och slagsmål i sanden. John Woo ger oss några glimtar av briljans, men scenen är också småkorkad på sina ställen och den sista fistfajten är helt onödig.

Skurken

Sean Ambrose är en ganska trist skurk. Han saknar den bra skurkens charm som gör att vi åskådare en sekund kan tveka på hans intentioner. Istället är han bara otrevlig och platt. Han påminner mig om skurken i Die Hard 4.0, som också var en svag karaktär. Däremot är Ambroses "hench man" Hugh Stamp, coolt namn, desto bättre. En bra hench man kan ofta hjälpa upp skurkbetyget, det vet vi sedan gammalt från Bond-serien.

Sammanfattning

Ok gott folk. Detta är en mycket svag film. Det största problemet för mig som prioriterar välskrivna karaktärer så högt är damen i distress, Nyah. Usel karaktär som drar ner hela sablans filmen. Dessutom har vi en ganska simpel och oinspirerande historia om viruset Chimera. Felet är inte viruset i sig utan hur hotet hanteras i denna film. Hur var det? Var virushot något som vi oroade oss för i slutet av 90-talet? Varför återkom det så ofta? Twelve monkeys 1995, Tom Clancy's Rainbow Six 1998 med flera... Till sista har jag nog aldrig varit ett jättefan av John Woos filmer, de blir inte mer än simpla actionfilmer med en för stor kostym på sig. Jag ger Mission: Impossible II två Kershaw Amphibians av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mission: Impossible (1996)

Det var ett tag sedan jag såg denna film. Trots att jag nog tyckte att den var helt ok kunde jag för mitt liv inte komma ihåg speciellt mycket från filmen. Den är regisserad av Brian De Palma. Det är en kompetent filmmakare som brukar mixtra med split screens, olika kameravinklar och skärpdjup. Däremot ser jag honom som en ganska "stiff" regissör, jag tror mig inte sett en enda film med glimten i ögat från de Palma. Det är inte en favoritregissör helt enkelt.

Mission:Impossible är en klassisk spionthriller. Fokus ligger på "vem lurar vem" och klassisk Öst mot Väst. Jag kommer ihåg filmen som rörig som tusan men det tycker jag inte att den var denna gång. Däremot är storyn nedtryckt och otydlig. Det är nog därför jag har svårt att komma ihåg filmen. Filmen är som en nattlig dröm som viker undan så fort man försöker erinra sig om vad som hände.

Observera att texten nedan innehåller starka SPOILERS!

Omöjligt Uppdrag?

Ethan Hunt och hans team ska stjäla tillbaka "The NOC list" från en mullvad inom CIA. Listan innehåller identiteten på en massa fältagenter som riskerar att bli tillfångatagna och dödade om listan faller i orätta händer.

Intressant nog inleds filmen med att Etahn Hunt bara är en i teamet. Ethan Hunt som en "nobody" bland de övriga. Smaka på den. Detta var en av många detaljer jag helt hade glömt. Därmed är detta något av en "origins story" även om den biten inte spelas upp speciellt mycket. Dessutom påminns jag av att filmen har några år på nacken när jag ser hur ung Tom Crusie ser ut. Betänk att filmen nästan har tjugo år på nacken.

När flera medlemmar ur teamet snabbt blir dödade ändras Ethans roll snabbt. Han stiger upp ur askan av sina fallna kamrater starkare än någonsin och sätter genast igång med att rädda NOC listan och hämnas dem som förrådde hans team. En kul detalj är att de castade Emilio Estevez som en ur teamet. Han var ganska stor 1996 (kommer ni inte ihåg Young guns?). Måste varit något av en chock för folk när han dör abrupt och tidigt i filmen.

Mission: Impossible moments

Det mest signifikanta greppet som denna filmserie har att erbjuda är då en mask av någons ansikte används för att lura motståndaren/publiken om individens identitet. Här i första filmen användes det i tre scener i alla fall. Redan i inledningsscenen har Ethan en mask på sig för att lura en gubbe på information i en operation som inte har med resten av filmen att göra. Scenen används för att sätta upp själva konceptet med masker som lur-device. Något som kommer att återkomma en och annan gång i filmserien.

Den andra gången mask används är när Ethan bryter sig in i ambassaden och stjäl NOC listan. Till sist är det mask på igen i slutet i en tågscen då Ethan lurar en av de kvinnliga teammedlemmarna att avslöja sig.

Action utan slut?

Njae, filmen är inte fullproppad med actionscener, men det finns några.

Den tidiga scenen med uppdraget på ambassaden, den där flera ur teamet förgås är spännande och actionfylld, även om det är mer smygande i dimmor än boxing och kicking.

Filmens andra scen som sticker ut är när Ethan ska stjäla något  i ett valv och han firas ner i en vajer med sele. Det är en av de mest ikoniska scenerna i actionfilmen från de senaste tjugo åren. Tänk så många gånger andra filmer och tv-serier gjort en pastisch på den scenen.

Skurken

Ja att det var Jon Voigts karaktär som är skurken kom nog som en ganska stor överraskning första gången jag såg filmen, men nu känns det ganska genomskinligt. Är Voigt bra i rollen? Helt ok, inte dålig i alla fall. Han gör i princip samma roll senare i Enemy of the State mot Will Smith.

Sammanfattning

Först och främst måste man ställa in sig på att detta är en renodlad spiondrama. Den går mer i John le Carrés fotspår än James Bonds dito. Betänk att filmen inte innehåller en enda shoot out eller gun fight. Som spiondrama är den helt ok men långt från mästerlig. Istället är detta intressant för att det är Ethan Hunts origins story. Tompa Cruise funkar bra från första början och vi får njuta av hans fina armföring i fler spingscener. Brian de Palma var kanske inte den bästa regissören att ta han om starten av denna filmserie men det gav serien en viss tyngd kanske. Jag gillar filmen och den får ett överlag positivt betyg. Jag ger den tre Outsiders av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mission: Impossible - Rogue Nation (2015)

Det är kul att se svenskar lyckas i Hollywood. En av sommarens största popcornrullar hade inte bara en utan två svenskar i rollistan. Det verkade dock ett tag som uppdraget att se denna film var stört omöjligt för mig. Nu var det tredje gången gillt. Vid tidigare tillfällen hade jag inte kommit iväg trots "spontanbio" var i annalkande. Denna gång fick jag dock sällskap av Fiffi som ville se om filmen och då kan jag äntligen iväg. Jag var sugen på en härlig ride då denna film enligt ryktena skulle vara sommarens stora popcorn-rulle.

Men som alltid påverkar ens sinnesstämning hur man upplever en film ganska mycket. Före filmen visades flera trailers för kommande storfilmer. Först var det trailern till de nya Bondfilmen och jag blundade hela trailern igenom för att inte bli spoilad. Men sedan visade de trailern till Sicario, Denis villeneuves nya stenhårda dramathriller. Den filmen såg jag ner på Malmö filmdagar och filmen var färsk i minnet. Tyvärr satte trailern igång minnena och känslan från Sicario och den känslan skar sig rejält med inledningsscenen i Mission: Impossible - Rouge Nation. Filmen inleds ju med en häftig actionsekvens där Tom Cruise springer snabbt med korrekt armföring och hänger på utsidan av ett flygplan. Tyvärr spelas scenen som en komisk scen. Jeremy Renner, Ving Rhames och framför allt Simon Pegg fånar sig nåt otroligt. Jag inser där och då att Mission impossible-serien gått ytterligare några steg från allvarlighet och tuffhet till actionkomedins svårnavigerade gungfly.

Detta är inte en seriös actionfilm. Detta är långt från Bourne-filmer eller nyare Bondfilmer (de med Daniel Craig) och detta är sannerligen långt från Sicario. Så jag tvingades justera min sinnesstämning mitt under filmen. Den är fortfarande helt ok som pang-pang-film. Men den är inte så tung som jag kanske önskat.

Det finns några bra och några dåliga saker som jag vill nämna. För det första var det himla coolt att det pratades så mycket svenska i filmen. Det var kul. Rebecca Ferguson och Jens Hultén hade både tämligen stora roller. Rebeccas Ilsa var dessutom den första kvinnan som haft någon riktigt vettig roll i denna serie. Tidigare har det mest varit "damsels in distress".

Ferguson är helt ok. Jag trodde länge att det skulle sluta med att Ilsa skulle bli en i teamet men det verkade inte som att det slutade så. Fast det får vi kanske inte veta förrän i nästa film. Personkemin mellan henne och Tom Cruise's Ethan är bra. Det är coolt att hon är på samma nivå som honom och han verkar se sig själv i henne när han träffar henne första gången. Det är inte var dag man får se den kvinnliga birollskaraktären rädda livet på den manliga huvudpersonen både en och två gånger (om inte fler). En av filmens bästa scener utspelas på en opera och där gör folket bakom denna film en bra sak. Det handlar om högklackat. Ni vet den där detaljen som Jurassic Wolrd gick bort sig på så hårt. Ferguson har högklackat på sig vilket vi ser i en scen när hon stöder sitt vapen mot sitt knä. Senare i scenen låter hon Ethan ta av dem för henne innan de ska slänga sig ner längst en husvägg. Snabbt och snyggt hanterade de den lilla detaljen. In your face, Jurassic World.

Mission Impossible-filmerna är i mina ögon filmer d'är ett antal stora actionscener är staplade efter varandra och en ibland rörig historia där karaktärerna och publiken ska bli lurade ett antal gånger. Minst en gång ska Ethan ha på sig en mask och spela någon annan. Det signalerades på mils avstånd när det skedde i denna film. Jag antar att filmens recept är som det är och det är något man får leva med. I dagens film är set-uppen att motståndarna består av en massa gamla operatives, dvs agenter, från CIA, MIG, Mossad, KGB osv. Ethan och hans kumpaner har verkligen fått tufft motstånd. Jag gillar idén men tycker att de kunde spelat vidare på den lite mer. Jag hade hellre sett motståndarna mer kapabla. Nu föll de som furor mest hela tiden som vanligt. Ethan hade den största respekt för ledaren för Syndikatet men vi fick egentligen inte se honom vara bad ass. Det var bara för att Etan sa att han var farlig och oövervinnlig som vi skulle tro det. Typisk fall av "show, don't tell"-regeln.

Actionkomedier... Balansgången mellan pajjigt och glimten i ögat är svår. Jag hade svårt med Simon Pegg i denna film. Tycker helt enkelt att det skär sig mellan att han ska vara så duktig och professionell i sin roll och allt jönseri han håller på med.

Sen kan jag tycka att vissa av händelserna i filmen var helt ologiska. Det är kanske något man får leva med men när tanken kryper in i huvudet på en är det svårt att bli kvitt dem. Ta till exempel när de bröt sig in för att ladda ner den röda boxen. Varför var de tvungna att tajma Ethans byte av kort med Simon Peggs entré? Varför inte bara låta Pegg gå in några minuter efter Ethan bytt korten? Det kändes som att jag antagligen missade något där eller spelades scenen så bara för att konstruera spänning?

Filmens fånigaste detalj var dock att de i Ethans teckningar kunde läsa att han kände Ilsa väl och litade på henne. WTF?

Till sist var inte storskurken speciellt spännande i denna film. Även om vi inte får vänta oss skurkar i nivå med Alan Rickmans Hans Gruber, men de kan ju vara lite mer exalterande än detta i alla fall.

Som helhet var det helt ok. Ungefär lika bra som de övriga filmerna i serien. Jag ger Mission: Impossible - Rouge Nation tre popcorn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Detta var ett inlägg i månadens Filmspanartema Svenskar i Hollywood. Låt oss se vad svenskar i Filmspanarna har att säga om detta tema:
Filmitch
Jojjenito
The Nerd Bird
Rörliga Bilder och Tryckta Ord
Fiffis Filmtajm

Dawn of the Dead (2004)

Efter att ha slaktat martial arts-filmen igår här på bloggen skulle jag väl inte våga göra samma sak med zombiefilmen Dawn of the dead? Jodå, det hade jag vågat men det behövs inte för denna film var riktigt bra. Inledningen är mycket bra till och med. Jag skulle vilja säga att de första 15-20 minuterna är filmens starkaste. Japp, jag sa det.

Detta handlar om nyinspelningen av Romeros klassiker Dawn of the dead från 1978. Det är ofrånkomligt att jämföra filmerna. För den nya filmen har man lyckligtvis utvecklas manus en del så att det inte är en identisk film, scen för sen. Men den generella idén är där om hur några människor tar sin tillflykt till en shopping mall när zombieepidemin bryter ut.

Den nya filmen har mer blod, lite fränare action och mer spänning i vissa scener (speciellt i inledningen). Originalfilmen hade bättre karaktärer, djupare på något sätt, och klart bättre humor.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om filmen. Den är underhållande. Är den bitsk i sin satir över konsumtionssamhället? Nja, är den så vass egentligen? Tyckte nog att originalfilmen lyckades med den saken klart bättre.

Den nya filmen har snabba zombiesar och till och med en novis som jag inom ämnet vet att det är en no-no. LOL. Jag gillar ju World War Z mycket så för mig var det inga stora problem att det var snabbisar i denna film också.

Jag måste ge en shout out till de innovativa eftertexterna där man får se vad som händer med de få som lyckades fly iväg på båten. Det var nästan som en hel liten uppföljare som man fick se där under texterna.

Några från höften om casten; Sarah Polley spelar huvudrollen och hon regisserar finstämda indyfilmer också, Ty Burrell är han från Morning glory, Jake Weber liknar Tim Roth och Michael Kelly känner vi igen från tv-serien House of cards.

Ok, jag gilla denna en hel del. Ett mästerverk? Nej. Etta på topplistan från 2004, Johan? Nej, inte riktigt. Men jag kan i alla fall ge Dawn of the dead tre stabila krissituationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5