The Count of Monte Cristo (2002)

Ojojoj, denna gamla rackaren? Javisst. Jag blev så himla sugen på att se filmen på självaste nyårsafton. Ensam i lägenheten på grund av pandemins tvingande begränsningar ville jag fly verkligheten med svärdfäktning, överdådiga kostymer och den mest grundläggande av banala känslor - hämnd.

Historien om Edmond som blir kungligt fuckad av trion Mondego, Villefort och Danglars är en av litteraturens stora historier. Boken är såklart skriven av Alexandre Dumas. Creme de la creme av äventyr i historisk tidsera, även om jag gillar de glada historierna om de tre, fyra musketörerna från samme författare ännu mer.

Filmen är mustig och som sådan lever den mycket på sina skådespelare och här har man lyckats ganska bra. Jim Caviezel spelar huvudrollen innerligt och bland hans antagonister ser vi en sliskig Guy Pearce och en bra castad James Frain. 

Edmonds käresta Mercedes spelas av den vackra men för mig helt okända polskan Dagmara Dominczyk. Intressant nog dyker en mycket ung Henry Cavill i rollen som Albert. Lite jarring. Geralt of Rivia ju!

Till sist spelas Edmonds kompisar Abbe Faria och Jacopo av Richard Harris och Luis Guzmán, båda gör sina roller till full belåtenhet.

Denna film är över två timmar lång och en stor del av tiden läggs på fängelseön. Oskönt! Jag hade helt klart hellre sett mer av hur Edmond konstruerar sin hämnd på de tre banemännen. Det är den delen av historien som är mest fängslande. Det jag saknar är mer av planering och genomförande av hämnderna, samt reaction shots på de olyckliga när de inser att Edmond har återgäldat sveket med ränta.

Filmen fyllde sin uppgift och resan mot ett nytt och förhoppningsvis bättre år upplevdes som kortare.

Betyg: 3/5

The Limey (1999)

Wilson: You tell him, you tell him I'm coming. Tell him I'm fucking coming!

Inför årsbästalistan för 1999 var det dags att plocka tre osedda från hyllan och kolla om de kunde slå sig in på listan i sista sekund. Egentligen är det ganska osannolikt eftersom de flesta filmerna på sådana listor är favoriter som legat till sig, jäst och utvecklats i sinnet.

Den första jag testkörde var Steven Soderberghs The limey. Mr Soderbergh är frustrerande ojämn. Han blandar vilt mellan filmtyper och genrer. Hans filmer är också mycket ojämna. The limey hade jag hört en hel del bra om. Den kom ut året efter Out of sight och året före Traffic och Erin Brocovich. The limey var i bra sällskap runt 1998-2000 kan lugnt säga. Tyvärr kommer denna film inte ens i närheten av någon av de nämnda filmerna.

The limey är en lågmäld, stämningsfylld hämndfilm med en arg pappa på jakt efter sin dotters mördare. Terence Stamp spelar den brittiske gangstern som på gamla dar åker till Los Angeles för att hämnas sin 25-åriga dotters mord.

Jag antar att filmen blir ganska meningslös om man inte gillar Terence Stamp i denna film och det gjorde inte jag. Han spelar över orimligt mycket i de scenerna där han ska vara ledsen eller arg. Ridå.

Istället stjäl Peter Fonda hela filmen. Han spelar en musikproducent, en övervintrad och sönderknarkad 60-talshippie, dvs han spelar i princip sig själv. Detta görs med en stor portion glimten i ögat och man får en känsla av att Fonda och Soderbergh haft mycket kul med den karaktären.

Nej, detta funkade inte för mig. Som thriller eller action är den alldeles för tam. Som stämningsfilm är den också vek, se då hellre om Out of sight istället.

Jag ger The limey två hämnare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

We're The Millers (2013)

This is not a smidge of pot! You got me moving enough weed to kill Willie Nelson, man!

Nu ska vi prata lite simpel amerikansk komedi. Anti-pretto kan man kanske säga. Pretto så att det står upp över öronen blir det på onsdag istället. Jag såg We're the Millers med Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och Emma Roberts häromveckan. Hemma i mitt fina filmrum, kan tilläggas. Det var tredje gången gillt jag skulle se den. Första gången var nere på Malmö filmdagar, filmbranschens egna lilla filmfestival som några av oss inom Filmspanarna blev inbjudna till. Jag tänkte se den som första film på onsdagen men det slutade med att jag tog sovmorgon istället. Den andra gången den kom upp var då min kompis Frans var på besök. Vi var sugna på en inte allt för komplex film och startade upp denna road trip-komedi. Det var klart från och med första scenen att detta inte var en film för Frans. Han gillar nog inte den humorn. Nej, om man ska underhålla den gamle schackmästaren måste det tydligen till en film som My fair lady istället!

Tredje gången gillt alltså. Ensam och "mogen" för en simpel komedi med sex- och knarkskämt så långt ögat når satt jag mig ner i fåtöljen. Jag gillade den!  Den var kul och underhållande. Gav den mig något existentiellt att tänka på, eller något moraliskt dilemma att brottas med? Nej, absolut inte! Bra det! Den var samtidigt lite småmysig med hjärtat på rätt ställe och lite vågad med en del roliga skämt, av sorten "under bältet". Den är ungefär lika bra som Last Vegas och har ungefär samma sorts humor fast med en touch av Ett päron till farsa. Alla dessa är mycket, mycket bättre än Hangover-filmerna om man tänker på andra och tredje delarna.

I komedier som denna är karaktärerna och skådespelarna av central betydelse. Till det är givetvis manus tämligen viktigt. Detta har lyckats bra i denna film, om man nu tar den för vad den är. En simpel komedi, that's it. Jag tycker Jennifer Aniston kan vara lite smålustig i komedier. Ok, hon är ingen Anna Kendrick eller Amy Adams. Hon spelar i en lägre division, men jag har inga problem med henne. Hon passade dock inte som strippa.

Jason Sudeikis är en kul kille. Inte lika skrikigt överspel som från en Steve Carrell eller Vince Vaughn, men kul på ett lite sansat sätt. Bäst var nog Emma Roberts och Will Poulter som spelade låtsasbarnen. Speciellt Poulter var kul och en helt ny bekantskap för mig. En hysterisk birollskaraktär spelades av Kathryn Hahn som vi såg som Rachel i filmfestivalens Afternoon delight. Hon är kul. Vi ser också Castle's rödhåriga dotter lite malplacerad i denna film. Ed Helms gör en liten roll, liksom för att ge filmen lite stjärnglans i skådespelarlistan. Men är han så himla rolig egentligen?

Nej, om du vill ha en lättsmält komedi som "bara" underhåller kan du mycket väl ge We're the Millers en chans. Jag ger den tre "knarksmugglare är inte samma sak som knarklangare" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Last Stand (2013)

Arnold: I'll be back!

And he came back! Arnold höll vad han lovade. För första gången på 10 år spelar han nu huvudrollen i en film igen. Filmen är The last stand som är en liten pärla för oss actionfilmsälskare. Detta är inte en film som kommer revolutionera actiongenren, men den är en fräsch uppstickare. Den får mig att drömma mig tillbaka till 80-talets actionfilmer med glimten i ögat och mycket pang-pang. Den får mig att tänka på Roberto Rodriguez.

Arnold spelar den erfarne polisen från Los Angeles som trappat ner som sheriff i en liten amerikansk gränsstad till Mexico i södra Arizona. Filmen utspelas under ett dygn då en mexikansk knarkkung rymmer ur polisens förvar och flyr mot Mexico i en trimmad sportbil. Samtidigt jagar FBI med Forrest Whitaker och hans lata öga i spetsen knarkkungen med allt de har. Men det dröjer inte länge förrän det står klart att det är Arnold och hans lilla team av vicesheriffer som kommer stå upp emot knarkkungen och hans privata armé med legosoldater.

Sheriff Ray Owens: You make us immigrants look bad.

The last stand påminner för tusan lite om Rio Bravo. Det finns flera liknelser. den erfarne sheriffen, den unge hetsporren med ambitioner, den duktiga skytten på dekis. Det enda jag saknar är en romans med Arnold och någon skön dam, men det får vi icke. Kanske tur det, Arnold är ju inte purung längre, även om han faktiskt ser oförskämt fräsch ut i denna film. Jag återsåg med glädje Matt från tv-serien Friday Night Lights i rollen som den unge vicesheriffen Jerry Bailey.

Filmen är precis det den säger att den är. Snabba bilar, snygga shoot outs, sliskiga skurkar där vi har vår egen Peter Stormare i en prominent roll, och en bombastisk slutuppgörelse. Det blev en mycket trevlig stund med denna film.

Jag ger The last stand tre majskolvar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Taking Of Pelham 1 2 3 (2009)

You're my goddamn hero.

Tony Scott's "The taking of Pelham 1 2 3" är en ganska intetsägande och generisk action-thriller. John Travolta och Denzel Washington spelar huvudrollerna i denna re-make av en film från 70-talet. Jag har inte sett den tidigare filmen men efter att ha sett denna undrar jag stilla vad det kan vara som filmmakarna tyckte de förbättrade. Filmen är svagt underhållande för stunden, men verkligen inget att hänga i julgranen så att säga. Travolta gör en överdriven galen brottsling med bitterhet mot allt och alla. Denzel gör sin vanliga "snäll och bra kille". Man har sett honom i den rollen tidigare. Denzel, ge mig mer "Training day"! Tony Scott kan också få en uppmaning... Ge mig mer "True romance".

"The taking of Pelham 1 2 3" får två skenande tunnelbanetåg av fem.

Betyg 2/5