Rewatch: Trouble with the Curve (2012)

Clintanpodden är åter i luften med en ny säsong med nio avsnitt och filmer. Först ut är ett val av Frans med baseball-filmen The Trouble With The Curve. I denna film spelar Clintan en mycket åldrar scout för MLB-laget Atlanta Braves. Han börjar se sämre på gamla dagar och dessutom kommer ungdomar med nya galna idéer om hur man ska analysera talanger inom baseball. Amy Adams spelar hans dotter som kämpat hela sitt liv för att få attention från sin far. Till sist har vi Justin Timberlake som spelar en yngre talangscout i passande ålder för dottern. Filmen lyckas få in en liten romantisk komedi mitt bland åldersnojadramat.

Filmen kom ut året efter Moneyball som för övrigt är en klart starkare film. I Moneyball berättas samma historia mer eller mindre men där är det ut de yngre datasnubbarnas perspektiv och där är de gamla stofilerna, likt Clintans karaktär i dagens film, som trycks ut i periferin. det är minst sagt intressant att jämföra de två filmerna back to back.

I podden ställer Frans intrikta frågor som jag och Joel försöker fundera på. Bland annat vad Clintans budskap är... Den enkla, eller snarare simpla, tolkningen är att Clintan försvara gamla veteraner med all sin erfarenhet gentemot uppstickarna. En mer spännande tolkning kan vara att Clintan är introspektiv och funderar över sin egen roll som gammal skådis och regissör, om att han själv är på väg ut ur bilden kanske. Det finns fler tolkningar som vi eventuellt berör i samtalet.

Till sist kan jag konstatera att filmen var snäppet bättre vid denna omtitt, som ofta dramer kan bli. Under denna titt drabbades jag av insikten hur bra Justin Timberlake var i denna roll, den kändes helt naturlig och han blåste både Clintan och kanske mer överraskande Amy Adams av banan i denna rulle. Stark tvåa... Japp, jag gav den en trea i podden men det är ett tag sedan nu, filmen har lagt sig tillrätta på betyget stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Disenchanted (2022)

 

Enchanted kom 2007 och den var en mycket positiv överraskning för mig. Amy Adams i sitt esse som Disneyu-prinsessan som dyker upp som "Live action"-figur i New York City var underbart. Jag var sugen, förväntansfull och lite, lite orolig för magplask när uppföljaren nu dök upp hela 15 år senare. Sablans vad tiden går fort...

Och om det inte var känt tidigare kan vi nu slå fast att Disney kan trolla! Denna gång har de trollat bort all magi från den första filmen och gjort uppföljaren Enchanted fruktansvärt dålig. Usel. Bra trolleri ändå Disney, bra trollat med oss i publiken.

En kort bit in i filmen efter Giselle och hennes familj flyttat ut i förorten fick filmen en liten vajb av WandaVision men den försvann snabb. Så kul skulle vi tydligen inte ha det.

Är det roligt med en gråtmild Amy Adams? Hon kör en tillgjord ljus röst och verkar vara på på gränsen till gråt filmen igenom. Hur tusan tänkte de här?

Idén är trots allt ganska intressant. Via förvecklingar blir Amy Adams Giselle en ond häxa, och allt håller på att gå åt skogen. Men tyvärr går ju detta inte för sig. Istället för att gå hela vägen låter de Giselle vara ond men egentligen snäll och det snälla vinner och allt blir bra igen... det vill säga blir dåligt igen eftersom det var det filmen var innan hon blev ond-fast-god.

Denna film har till skillnad från första filmen absurt många sånger. Det är ju trots allt Disney. Fast inte Disney med lite nya alternativa idéer som i Enchanted utan trista "gamla" Disney. Och tyvärr är sångerna inte fyndiga med blinkning i ögat utan smöriga så in i bomben. Urtråkigt. 

Den enda som fortfarande är rolig är James Marsden som sagoprinsen Edward. Amy Adams är osannolikt svag med tanke på vad hon kan. Patrick Dempsey är som vanligt trist och nykomlingen Maya Rudolph är usel. Generellt sett är birollskaraktärerna undermåliga i denna film, något som bland mycket annat var en styrka med den första filmen.

Mycket stor besvikelse.

Betyg: 1/5

Hillbilly Elegy (2020)

 

Hillbilly elegy är något av en klagosång över en förlorad arbetarklass i dagens Amerika. Filmen bygger på J. D. Vances memoarer "Hillbilly Elegy: A Memoir of a Family and Culture in Crisis". 

Här har vi alltså ytterligare en film om en hårt arbetande familj, men denna känns inte lika gedigen som förra veckans film med vissa tematiska beröringspunkter - Minari.

Vår huvudkaraktär J. D. växte upp i en familj där vanvård av barnen, drogmissbruk och psykisk och fysisk våld gått i arv i generationer. Han slet sig loss ur den miljön genom att ta värvning i armén och sedan fortsätta med universitetsstudier. Bra för honom!

Filmen avslutas med att J. D. förklarar att han fått sin styrka från sin familj och vi får se klipp från familjens hemmafilmer på lyckliga stunder i livet. Fina bilder...

Men också överraskande bilder då teamet bakom filmen valt att nästan uteslutande visa på familjens allra värsta ögonblick livet igenom. Mamma, mormor, morfar och andra visas nästan uteslutande från deras sämsta sidor. Jag fann filmen uttröttande ensidig i sin beskrivning av familjen och jag har svårt att tro att en familjs hela liv kan vara så banalt enformig. De flesta människor har flera sidor, både bra och dåliga. Vi har alla stunder då vi är usla och stunder då vi är fantastiska...

Samtidigt har filmen uppenbarligen sina fans och de måste funnit betydelse i historien som jag missat. Detta beror säkert på hur man är inställd till genren generellt sett, och förväntningar på filmen specifikt. 

Filmer som beskriver fattigdom och sociala problem är som ett svart hål ute i rymden. Filmmakare verkar ha mycket svårt att inte ramla in i hålen och fiska efter oscarsnomineringar med ett överflöd av misär. Här är det Amy Adams som har gjorts ful och vidrig. Matriarken spelas av Glenn Close men hon framställs sannerligen inte i god dager hon heller.

Jag tror att alla personer i denna film var komplexa personer med både mörka och ljusa sidor. Jag hade antagligen känt mer för dem alla och tyckt att filmen var bättre om det eländiga hade blandats med vackra scener. Det är i den kontrasten det hade känts i hjärtat. Som filmen nu är gjord känns det bara spekulativt och gallrat för att få "the most elände for the buck". 

Egentligen är inte J. D. filmens protagonist, utan det är Amy Adams karaktär som gör en resa genom filmen och det är hennes karaktär som mest kämpar mot sina inre demoner. Trots det lämnar vi filmen utan att fått ett vettigt avslut på hennes resa.

Jag känner mig tveksam över vad Ron Howard och teamet egentligen ville med sin film. Om de ville problematisera varför vissa människor eller hela familjer hamnar på glid, och ställa det egna ansvaret att bli bättre mot samhällets förfall och hur detta påverkar de svagaste i systemet lyckades den inte (för mig i alla fall). Jag har en känsla av att boken handlar mycket mer om dessa intressanta frågor.

Nej, denna film var mest frustrerande för mig. Min hjärna kan förstå dess innehåll, men jag känner det varken i magen eller i hjärtat. Jag förstår att det måste finns en mening med filmen, och att den säkert har ett fint budskap, men jag känner inte att dessa saker förmedlas speciellt ärligt. Jag upplever filmen obalanserad och spekulativ och därmed faller den platt på sitt eget grepp. 

Om jag finge välja skulle jag hellre rekommendera en trio filmer som rör sig i liknande miljöer (vilka några redan nämnts i min revy av Minari); In America från 2002, The Florida project från 2017 eller varför inte thrillern Winter's bone som kom ut samma år som bloggen föddes, 2010.

Betyg: 1/5

Justice League (2017)

Efter den positiva överraskningen med Batman v Superman var jag lite peppad inför Justice League, speciellt med tanke på att det verkade som att Gal Gadot hade fått en större roll.

Men ack, så snart korthuset föll ihop. Med en extremt dålig big bad, Steppenwolf, och en ganska trist grupp hämnare blev detta bara tråkigt. Gal Gadots Diana Prince är klart bäst i filmen. Clark Kent är helt ok, det var intressant att se hur de behandlade hans återuppståndelse. Inte lika djupt och intressant som de gjorde i Buffy men för att vara DC får det väl anses som bra, så är det i de låga förväntningarnas land.

Ben Affleck och hans Bruce Wayne var däremot inte alls lika bra i denna film. Jag vet inte vad det var, att han kanske redan tröttnat? Dessutom hade de inte alls lyckats med hans kläder, hans "Batman-kostym". Ofta såg den ut som en dräkt av skumplast köpt på Buttrix. Jag jämförde i huvudet mot Captain Americas dräkt i Avengers: Endgame och såg den tydliga skillnaden för mitt inre.

Ok, så detta var filmen som Joss Whedon fick ta över då Zack Snyder på grund av mycket tragiska privata problem var tvungen att hoppa av? Jag kände ingen större skillnad från Wonder woman eller Batman v Superman.

Tydligen ska Joss ha skrivit till en del scener och spelat in de nya. Hur stor andel och vilka scener kunde det vara? Hans största jobb var kanske att överse en ny klippning? Oklart. Jag såg den två timmar långa bioversionen och den var i alla fall lika jämntråkig hela tiden. Tyvärr, Joss, ingen "save" i sista minuten här som det verkar.

Alltid trevligt att får beskåda Gal Gadot "in action". Aquaman försöker och försöker, men jag känner det inte. Gadots Diana är den enda med glimten i ögat.

Betyg: svag 2/5

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Råkade se om Wonder woman från 2017 häromdan, nej ingen re-revy på bloggen men ändå. Den är fortfarande en riktigt skön film och jag blev än en gång fascinerad av Gal Gadot i huvudrollen som Diana Prince. Men titten gjorde mig medveten om att jag skippat två filmer där Wonder woman är med inklusive den första filmen med henne. Redan 2016, året före hon fick en egen "origin story" var hon med i DCEU "Batman v Superman: Dawn of Justice". Och under 2017 kom både "Wonder woman" och lite senare "Justice League" ut. Jag har nu släckt dessa två vita fläckar på min filmiska karta.

"Batman v Superman" har fått riktigt risiga betyg av flera filmkompisar så jag var inställd på något risigt. Men jag ville se hur Diana introducerades helt enkelt. efter lite surfande på internets oändliga hav fann jag snart ut att de rekommenderades att se "the ultimate edition director's cut" som loggar in på 183 minuter där bioversionen endast är futtiga 151 minuter.

Det visade sig vara ett klokt beslut tror jag för jag gillade filmen en hel del! Visst mina förväntningar var så låga de kunde vara och jag gillar sällan känslan i DC-filmer. Men jag gillade denna. Crazy. Tydligen ska bioversionen vara så svårt klippt att den är obegriplig. Dessutom tror jag att folks tör sig på the big bad Lex Luthor i Jesse Eisenbergs skepnad. Han var neutral för mig, inte den sämsta big bad jag sett, inte den bästa, han var medel.

Men jag gillade allt med Gal Gadot, hon levererade verkligen.

Jag gillade Ben Affleck väldigt mycket, överraskande mycket. Han är den bästa Batman jag sett. Klart bättre än äcklet Christian Bale och figurerna som spelade Batman på 60- och 80/90-talen var alla usla. Jag köpte Ben Afflecks mörker i rollen, det kändes som den mest riktiga presentationen av vad Batman antagligen ska vara (från comics). Men vad vet jag, är sannerligen ingen expert. Däremot hade han ibland på sig sunkig "kostym". Var det någon slags Iron Man-ripoff där ett tag?

Sen gillade jag den andra filmen i filmen också, den om Clark Kent, Amy Adams och stålmannens mamma. Det var kul att se Geralt of Rivia som en nördig journalist.

Det negativa var framför allt det usla monstret Snyder var tvungen att ha med i slutet. Monstret var så uselt att det var på "The Incredible Hulk"-nivå (monstret i MCU film nummer 2), och då är det riktigt illa. Slutfajten var tråkig och en waste of time. dessutom var det tröttsamt att än en gång få se Bruce Waynes föräldrar bli dödade. Hur många gånger kan man visa samma scen? Är den siffran nära oändligheten?

Nej, jag hade istället velat se mer när Diana Prince och Bruce Wayne gnabbas över hårddiskar på eleganta cocktailparties. De scenerna påminde lite om vissa scener med Anne Hathaway i "The Dark knight rises". Generellt sett gillade jag scener där olika karaktärer bara konverserade och det var det gott om i den tre timmar långa versionen. Jag har inte sett den slaktade versionen men jag tror att det står klart att den långa är mer solid som film.

Summa summarum är att jag hade en ganska kul liten stund med filmen, fram till slutet vill säga. Jag fick några riktigt trevliga scener med Gal Gadot och det räckte långt.

Betyg: 3/5

Man of Steel (2013)

Jag bara undrar en sak. Varför är det "alltid" New York som ska förstöras när en stad ska förstöras på film? Jag bara undrar... Visst det finns säkert exempel på andra städer som råkar illa ut, men New York verkar sannerligen få ta de flesta smällarna. Nåväl, det är kanske så det ska vara.

Jag vet knappt varför jag helt plötsligt fick för mig för att se Man of Steel. Det var nog ett sug efter att se något med Amy Adams tror jag. Hon är alltid bra. Men jag hade mycket låga förväntningar på filmen. Dels hade jag inte undgått att snappa upp att filmen sågades lite här och där, dels har Stålmannen aldrig varit en favorit. Jag tycker snarare att han är den tristaste, träigaste och mest humorlöse superhjälte jag kan komma på. Och jag har noll komma noll nostalgi för den gamla stålmannen-filmen från sjuttiotalet. När jag hör amerikanska poddgubbar prata om filmen som om den vore jättebra känns det som att jag skulle vilja kräkas lite i munnen.

Därför blev jag mycket förvånad över att filmen var ganska bra när jag väl började se den. "När kommer det dåliga?" Jag var frågande under de första 90 minuterna med en helt ok film. Visst,  den avslutas med cirka 50 minuter meningslös bråk mellan stålis och skurken. Var inte båda kombattanterna omöjliga att döda också? Detta gjorde fajten än mer urtrist.

Men det mesta före slutet var bra. Jag gillade som förväntat Amy Adams. Hon gör Lois Lane till en riktig person i alla fall. Det var fint att lära henne henne lite mer. Hennes undersökning av rymdskeppet djupt ner i isen var kanske filmens bästa sekvens. Sen gillade jag Kevin Costner som pappan. Han är alltid stabil, är han inte? Russel Crowe är inte en favorit, allt för torr och allvarlig, men han var helt ok som den förste pappan. En liten kul detalj att han blev dödad på samma sätt som hans karaktär blev i Gladiator.

Men alla huvudpersoner var inte lika bra. Michael Shannon som General Zod var ok, men jag har sett honom bra mycket bättre i Jeff Nichols filmer. Sen har vi ju "problemet" Henry Cavill. Hehe, jag tycker han passade perfekt i rollen som stålis. Cavill är ju trist, träig och humorlös! Perfekt match. Han skulle inte funka som Tony Stark eller Thor till exempel. Tänk er vilken katastrof.

Efter den tacksamma origins-storyn under filmens första halva öser Zack Snyder på med en meningslös fajt mellan stålis och Zod. Jag var "bored beyond belief" som Harris K Telemacher säger.

Det enda som muntrade upp var specialeffekten med gravitationen som löpte amok. När bilar och hus flöt upp i luften för att med stor kraft drämmas ner i marken igen. Det var en cool detalj som jag inte har sett förut.

Allt som allt var filmen något bättre än förväntat, men tyvärr drar ju slutet ner en hel del.

Jag ger Man of steel två väldefinierade muskler av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Sharp Objects - Season 1 (2018)

Marti Norton tog över som "show runner" för Buffy the Vampire Slayer inför säsong 6 då Joss var upptagen med sin nya serie Firefly. Marti tog Buffy på en mörk resa, något hon fick ta en del skit för. Säsong 6 anses generellt sett som den mörkaste säsongen av Buffy. Hon var också "show runner" under den sjunde och sista säsongen, vilken jag håller som ungefär lika mörk som sexan, även om mörkret ligger lite mer under ytan.

Det är därför inte helt överraskande att Martis nya serie Sharp objects också är mörk. Det är en av de mentalt tuffaste serierna jag sett. En serie vars atmosfär är lika hotande som tryckande. Mängden hemska saker som sker i denna serie är makalös, som taget från en mardröm och långt värre än fysiskt våld. Allt ses ur huvudpersonen Camilles perspektiv. I bokformat är det ett vanligt perspektiv. I filmiskt format är det dock inte lika enkelt. Noxon och seriens regissör Jean-Marc Vallée har valt att använda en herrans massa "flash backs" från Camilles barndom och andra events för att visa hur mycket av handlingen som tolkas i Camilles huvud. Det är en svår utmaning, men de har lyckats extremt bra. Vallée är uppenbarligen en mästare på klippning bland mycket annat.

Historien utspelas i den amerikanska södern och hettan, svetten och den svåråtkomliga lokalbefolkningen återkommer i denna "southern gothic" på samma sätt som i första säsongen av True detective. Och precis som i föregångaren är alla avsnitt i Sharp objects regisserad av en och samma person (J-M Vallée). Det skapar en speciell känsla och jag upplever en klar kvalitetshöjning mot "vanliga" serier som kan vara ojämna, kanske på grund av olika regissörer. Sharp objects är likt säsong ett av True detective istället som en extremt lång långfilm uppdelad på flera delar.

Dessutom har denna mini-serie, precis som True detective, flera fantastiska skådespelare med Amy Adams i spetsen.



Amy är otroligt modig i denna roll. Men hon fick tydligen betala ett högt mentalt pris för den, och det är inte aktuellt för henne att fortsätta i en eventuell säsong 2. Vilket vi verkligen får hoppas inte blir av. Det räcker med denna mini-serie. Nog nu. Första säsongen berättar allt som kom ur Gillian Flynns roman. Man skulle kunna tänka sig en slags fortsättning i samma anda som True detective säsong 2, men då är risken stor att resultatet skulle bli en lika stor besvikelse. Igen.

Här spelar i alla fall Amy sin Camille på ett totalt naket sätt, inte bokstavligen utan bildligt. Hennes Camille går att läsa som en bok, inte bildligt utan bokstavligen. Serien är en "who did it"-thriller som inte är speciellt intresserad av vem som gjorde det eller hur det gick till. Allt handlar om den psykiska thrillern inom Camille. Hennes spöken tar stor plats i handlingen, åter igen bokstavligen. Detta är en renodlad psykologisk thriller förklädd som en kriminalserie. Och det är mörkt, gott folk, aj så mörkt.

Jag älskade serien så länge den varade. Den har en tydlig känsla. En känsla som omsluter mig som ett lager svett och en orolig sömn under de varmaste dagarna i somras, de med den högsta luftfuktigheten. Femte avsnittet "Closer" när de firar "Calhoun Day" står av någon anledning ut i mitt minne. Annars är serien inte differentierad på samma sätt som de flesta andra serier. Däremot kan man inte tänka på serien utan att lyfta sista avsnittet. Jag fann det extremt långsamt fram till den sista kvarten då allt exploderar med händelseutveckling. Och slutet är chockerande. Chockerande.

Betyg: 4/5 

PS, missa inte sista scenerna under eftertexterna.

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009)

Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.

Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!

Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.

I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.

Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.



Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!

Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.


Tropes:

Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.

Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!

Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.

Trivia

Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.


Betyg: 4