Mission: Impossible - The Final Reckoning (2025)

Ok, så var det dags att stänga butiken med Mission Impossible, i alla fall som jag förstått det. Och med tanke på att Tompa nu har hunnit passera 60 är det kanske rimligt att han börjar dra ner på dare devil-fasonerna och tacka för sig gällande denna filmserie.

Jag älskar var denna filmserie tog vägen, en plats där Tompas stunts är viktigare än handlingen eller  karaktärerna. De stakes som finns är de som fanns under inspelningsdagen. Inte min favorit i vanliga fall, men M:I har blivit ett spektakel och ett popkulturellt fenomen. Klart man ville se den på största bästa duken med de största och flesta högtalarna. Jag och Måns gick och såg filmen på MoS IMAX. Höll på att bli blåst ur stolen. Jag hade glömt hörselskydden hemma.

Detta var andra delen av de två sista filmerna. Handlingen är som väntat obegriplig och lättglömd, förutom att de lyckades knyta ihop denna sista dans med alla de tidigare filmerna. Vi bjöds på flera små nostalgitrippar och de kändes i bröstet mer än förväntat. 

Förutom den enda filmen som gav mig känslosvallningar brukar Mission Impossible aldrig kännas. Det är, och ska vara häftiga scener för hela slanten. Normalt sett.

De allra bästa stuntsen lös med sin frånvaro. Det som kändes häftigast var ändå den långa scenen med dubbeldäckarplanen. Den var för lång men jag antar att om man filmat det, måste det visas, alltihopa. 

Scenen i ubåten var dock inte lika effektiv. Framför allt för att det så uppenbart inte var inspelat "på riktigt" på 150 meters djup. Tror i och för sig att det inte var helt ofarligt med en tank som snurrar likt korridoren i Inception, men scenen funkade ändå inte f ullt ut. Jag satt och tänkte på hur mycket mer spännande undervattensscenerna i For Your Eyes Only känns.

Bland nya ansikten stod Tramell Tillman som ubåtskaptenen Bledsoe ut. Bland nygamla gillade jag att de fått in Donloe (Rolf Saxon) från första filmen, dvs han som blev skickad till Alaska. Jag gillade den call backen till starten eftersom han vävdes in i handlingen på ett hyfsat organiskt sätt.

Bland de vanliga var väl alla som förväntat. Simon Pegg var barmhärtigt nog nedtonad. Jag gillar Hayley Atwell men hade hellre sett Rebecca Ferguson vara kvar i hennes ställe. Mantis är kul och jag gillar att hon pratar franska hela tiden. 

Jag förvånade mig själv med att bli lite snopen av slutet. Trodde de skulle vara modiga och fimpa alla i det gamla gänget... Men, men, producenterna (förutom Tompa) vill väl lämna en dörr öppen trots allt. Never Say Never som Sean Connery sa.

Ok, så vi har åtta filmer. Vilken är bäst verkar vara frågan för stunden. Så utan någon vidare efterforskning... 

From the top of my head... Here we go.

Jag håller Mission: Impossible III som klart bäst. Mest på grund av dess riktigt feta stakes och relationsdrivna drama. Plus att PSH som villain inte går att överträffa. Både actionfilm, spänning OCH bra karaktärer OCH bra handling! Wow, går det att få allt!?

Därefter kommer trion som reste ribban för filmserien; Rogue Nation, Fallout och Ghost Protocol i den ordningen, har jag för mig på något sätt.

Därefter har vi första filmen med de två Reckonings hack i häl. Sist har vi John Woos spektakel, M:I 2.

Betyg: 3+/5

Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One (2023)

Mission Impossible-filmerna är de nya James Bond. Alla element som kännetecknar en Bondfilm finns här; Tom Cruise är en bona fide true movie star, casten är fylld av vackra människor som gör farliga saker, det är en skön blandning av humor och action i några av de vackraste och coolaste miljöerna som finns. Samma koncept och till stor del liknande resultat.

Denna film inleddes med en prolog som lite vagt satte upp sagans hot mot världen och alla i den. Det ska alltid vara ett hot mot världen, mänskligheten eller ett ännu större hot! Mera är bättre i dessa filmer.

Tyvärr förärades vi sedan av två scener med ren exposition. Man kan tycka att teamet bakom denna film borde känna till begreppet "show, don't tell". Men först fick vi en scen med en massa CIA-chefer som berättar för oss om hotet, kameran snurrar runt och de säger en rad var. Därefter gör Ethan och hans gäng samma sak, berättar vad hotet är. Suck. Man kan tycka att en film på drygt 160 minuter borde kunnat göra detta på ett mer filmiskt tillfredsställande sätt. Inte minst då detta endast är första delen. Det kommer en film till för att sagan ska hinna avslutas.

Hotet i detta fall är ett AI som blivit medvetet och som nu riskerar att kasta världen i kaos och som dessutom till alla pris vill hindra Ethan och hans gäng att ta död på den. Det sista där låter rimligt i alla fall, även om det första ännu inte har hänt i verkligheten... Väl?

Filmen är underhållande hela vägen igenom. Bra action som förväntat med Tom Cruise i spetsen. Han ska ju enligt legenden göra de flesta stuntsen själv. Den var också mycket rolig i partier, speciellt rörande en liten gul bild. Där var det som tydligast blinkningar till Roger Moores Bond.

Filmen är dock inte lika dramatiskt tung som tidigare instanser i franchisen. Jag tänker framför allt på den utsökta tredje filmen där vissa händelser kändes berörande på ett sätt som denna film inte kom i närheten av. Trots vissa scener i slutet av filmen...

Filmens klart mest lysande stjärna är enligt min ödmjuka synpunkt Hayley Atwell  som Grace. Scenerna mellan henne och Tompa är filmens höjdpunkt. Det är som att hon vuxit upp från att vara lovande i MCU till att ha blivit en riktig filmstjärna. Hon fick kanske lite av Tompas stjärnglans?

Vår svenska Rebecca Ferguson är också med i rollen som Ilsa. Hon gjorde starkt intryck på mig framför allt i den filmen hon introducerades (Rogue Nation) men här kändes hon blek och snarast lite trött. Det var väl det karaktären var också så ingen skugga faller över henne.

I denna instans var både Simon Pegg och Ving Rhames väldigt nedtonade vilket var för väl. Istället stack Vanessa Kirby som The White Widow och Mantis-Pom som Paris ut. Kul med kvinnliga motståndare, knappast main villains men heller inte några bundsförvanter. På tal om main villain Gabriel så spelas han av Esai Morales som jag tror är en ny bekantskap för mig. Han var bra och hans energi påminde mig lite om Javier Bardems Silva i Skyfall.

Bästa actionscener? Haha, svårt att säga. De flyter alla in i varandra... Men scenerna med Grace, på flygplatsen i Abu Dhabi och i polisbyggnaden i Rom, samt scenerna på tåget var nog mina favoriter. Det kändes som att det fanns flera referenser till Bond-filmer bland tågscenerna, tänk From Russia With Love.

Bra första del, jag ser fram emot uppföljningen nästa sommar.

Betyg: 3/5

Top Gun: Maverick (2022)

Jag hade förväntningar på denna film, men inte extremt höga som vissa verkade ha. Men tusan vad denna film levererade. Detta var väldigt trevligt, och det var helt klart värt att se om den gamla filmen före denna.

Filmen inleds i nostalgins tecken med flera scener i rad som påminde oss om den gamla filmen, nu fräscht i minnet. Risken är givetvis att överdriva att dra i nostalgikänslorna men regissören Joseph Kosinski höll sig själv i schack. 

Handlingen i filmen var också överraskande bra. Det hade jag inte väntat mig. Mavericks karriär kändes väldigt rimlig, samma sak med Ice Man. Det var bra helt enkelt. Jag ömmade speciellt för Val Kilmer och hans scener, speciellt efter att jag såg den mycket gripande dokumentären "Val" förra året. Stark rekommendation att se den, kan gå som ett komplement till de två Top Gun-filmerna.

Actionscenerna var också över förväntan. Först hade vi provflygningar som påminde om klassiker som "The Right Stuff", till träningen med de unga hetsporrarna. Mavericks tänkande utanför boxen älskade jag. Även uppdraget och fajter mot både robotar och femte generationen var mycket bra! Damnest, det hade jag inte vågat hoppas på.

Karaktärerna och deras relationer då? Tompa är som alltid bra. Jag gillade också hans relation med Jennifer Connellys Penny. Den funkade. Däremot var jag inte helt impad av Miles Tellers Rooster, sån av Goose. Jag kan inte komma på något bättre sätt att skapa den nödvändiga friktionen som filmen behöver, men jag älskade inte det de nu gjorde. Annars var manus överlag bra, lite Mission Impossible-känsla faktiskt. Tompas vapendragare i MI-skrivarrummet var ju med här, Christopher McQuarrie.

Ja! Jag gillar't. Bra skit helt enkelt.

Betyg: 4/5

Mission: Impossible - Fallout (2018)

Mission: Impossible-serien har vuxit till sig under årens lopp. Från random actionfilm som passerade mig obemärkt förbi har serien nu vuxit sig stark och pockar på uppmärksamheten. Jag gjorde en sammanställning av mina intryck efter den senaste filmen Rogue Nation, se här. Flera av filmerna växer vid omtitt (tvåan är det notabla undantaget) så jag borde kanske se om Rogue Nation också vid tillfälle.

Tom Cruise har en stor del i att serien lyckas. Han är en av de sista megastjärnorna vi har kvar "från förr". Och han har en ruskigt bra stil när han springer. Har han kanske tagit över efter Bourne att ge oss modern action? Så är det kanske lite. Hans filmer är hårfint på rätt gräns av det helt orimliga som tex en serie som Fast and the Furious har svårt att förhålla sig till. F&F-serien har dock andra styrkor och jag kommer någon gång i framtiden ta mig an den här på bloggen. M:I-filmerna är inte lika realistiska som Bourne Identity, men ganska nära. Det är trots allt så att Tom Cruise gör de flesta av stunten själv och den vetskapen är en stor del av lockelsen med serien. 

Hur jag upplever en film beror mycket på situation, bioupplevelse och sällskapet. Jag såg Fallout på premiärdagen i Denver, Colorado. Den visades i IMAX och på 2D. Salongen var gigantisk, stolarna underbara, inget problem med sikten eller odrägliga ligister som störde och så såg jag den med Diana och Alex, folk som likt jag älskar genren. Så klart att det blev en lyckad biostund. Dessutom hade jag lyckats undgå spoilers och jag hade givetvis inte sett trailern så jag hade en förtjusande stund i bion. Trailern för denna film är spoilande på ett vidrigt sätt.

Vi brukar skoja om "action utan slut" och så är det här. Det är action för hela slanten och jag stortrivs. Allt är inte realistiskt (duh!) eller helt logiskt (skit samma) men underhållningen sviktar aldrig. Klart jag hade velat se mer av Rebecca Fergusons figur och ännu mer av relationerna mellan Ethan, Julia och Ilsa, men skit samma när det är så här frejdig action. Inte ens Benji fick mig ur fas. Han var sansad för en gång skull. Eller så har jag börjat vänja mig vid karaktären.

Actionscenerna är top notch. I was blown away som vi säger på ren svenska. Slagsmålsscenen på toaletten var riktigt najs och den fick mig att minnas både det bästa ur Bourne-serien likväl som den gamla uractionfilmen The Warriors.

Jag njöt av visningen och kan varmt rekommendera Fallout till alla som gillar action. Detta är sommarens actionrökare nummer ett. Ses bäst på bio skulle jag tippa.

Betyg : 4/5

Mission: Impossible - Rogue Nation (2015) (re-revy)

Den femte filmen sattes i händerna på Christopher McQuarrie. Han är känd för att ha skrivit manus till The Usual suspects. Efter det har han gjort Jack Reacher som var en bra film. Nästa film jag fastnar på i hans filmografi är ännu ett Tom Cruise-projekt, Edge of Tomorrow. Den filmen är också riktigt najs. Men den är också en blandning av genrer mellan sci-fi, action och komedi. Detta funkade bra i Edge, men är blandningen av action och komedi verkligen något för Mission: Impossible-serien? Jag tycker inte det. Denna film, som jag nyligen skrivit en revy på, har många bra delar och en stor dålig: att den har extremt fånig humor på fel ställen. Simon Peggs figur Benji drar ner betyget rejält. Han är en tönt och det kliar under huden på mig när de slänger in ännu en fånig min från Simon Pegg. För mig vinner Mission: Impossible-filmerna på att vara mörka, som trean och fyran, inte vara en glättig komedi med explosioner som en annan Fast and the Furios-kopia.

Omöjligt uppdrag?

Uppdraget denna gång ger dock för tredje filmen i rad mig Bond-vibbar då Ethan ska stoppa Spect... sorry, The Syndicate. Syndikatet är en hemlig "shadow organization" som gäckar IMF. Genom infiltration och svek har de till och med fått IMf på onåd. Ethan Hunt står ett tag helt ensam i kampen för att avslöja de uschliga och bringa ordning och ära till IMF.

Mission: Impossible moments

Är det bara en enda lur-scen i denna film? Ethan tar på sig en mask som föreställer den brittiske säkerhetschefen Attlee för att kunna lura premiärministern. Tror inte det var något mer denna gång.

Action utan slut?

Inledningsscenen med en Tom Cruise klängandes på utsidan av ett flygplan var spektakulär. Tyvärr förtas all spänning av Peggs jönserier. Scenen påminner mycket om introscenerna i Bond-serien. Denna gång hade scenen intet att göra med filmens övriga handling vilket var kul då den hade vevats till absurdum i alla trailers inför premiären. Man kunde kanske trott att den scen som syntes i trailern skulle ha en stor viktig plats mot slutet av filmen men där lurades vi i publiken av trailern för en gång skull.

Annars har filmen två stora action pieces. Den ena är scenen på Operan där Rebecka Fergusons Ilsa Faust dyker upp igen. Hon är en spännande och stark karaktär. Kul att filmserien tar in en kvinnlig agent som kan matcha Ethan mer eller mindre. Först räddar hon honom till och med. Så mycket med dagens macho-ideal. Ethan tycker sig också känna igen henne trots att det är första gången de möts. Är det sig själv han ser i henne? Scenen på Operan är mycket häftig. Ilsa får spela ut både sin kvinnlighet och att hon är ett bad ass. Bra kombination då det hade varit allt för tröttsamt tråkigt att ha en Michelle Yeoh-liknande kung fu-kvinna med i den rollen för femtioelfte gången.

Den andra stora actionscenen är då Ethan och gänget skulle bryta sig in i något hus och enda sättet är att simma in i en turbinliknande anordning. Tyvärr är scenen ologisk och det känns som att den finns där bara för att de ville visa strömmande vatten med cgi. För mig var det helt orimligt att Benji inte kunde vänta några minuter till Ethan bytt kort. Istället var det tvunget att bli tajmat på sekunden. Oklart varför.

Sen finns det någon motorcykeljakt också men som brukligt är med biljakter och dylikt är de ganska ointressanta.

Skurken

Varför blir jag inte överraskad när det är en elak europé med hornbågade glasögon som är skurken? Jaja, jänkarna har ett kluvet förhållande till européer i allmänhet och britter i synnerhet. Svenske Jens Hultén, han från reklamfilmen, spelar hench man nummer ett - The Bone doctor. Han gör bra ifrån sig men kommer ändå i skuggan av Ferguson med bred marginal.

Sammanfattning

Denna film har en hel del bra saker för sig. Tyvärr tycker jag att komediinslagen ger filmen helt fel ton. Denna serie fungerar bättre så länge den har samma ton som Bourne-filmerna eller Craigs Bond. Så tycker jag, helt klart. Den patetiska pellejönsen Benji i Simon Peggs skepnad förstör allt för mycket. Därmed blir intrycken kluvna. Jag ger Rouge Nation tre högklackade skor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mission: Impossible - Rogue Nation (2015)

Det är kul att se svenskar lyckas i Hollywood. En av sommarens största popcornrullar hade inte bara en utan två svenskar i rollistan. Det verkade dock ett tag som uppdraget att se denna film var stört omöjligt för mig. Nu var det tredje gången gillt. Vid tidigare tillfällen hade jag inte kommit iväg trots "spontanbio" var i annalkande. Denna gång fick jag dock sällskap av Fiffi som ville se om filmen och då kan jag äntligen iväg. Jag var sugen på en härlig ride då denna film enligt ryktena skulle vara sommarens stora popcorn-rulle.

Men som alltid påverkar ens sinnesstämning hur man upplever en film ganska mycket. Före filmen visades flera trailers för kommande storfilmer. Först var det trailern till de nya Bondfilmen och jag blundade hela trailern igenom för att inte bli spoilad. Men sedan visade de trailern till Sicario, Denis villeneuves nya stenhårda dramathriller. Den filmen såg jag ner på Malmö filmdagar och filmen var färsk i minnet. Tyvärr satte trailern igång minnena och känslan från Sicario och den känslan skar sig rejält med inledningsscenen i Mission: Impossible - Rouge Nation. Filmen inleds ju med en häftig actionsekvens där Tom Cruise springer snabbt med korrekt armföring och hänger på utsidan av ett flygplan. Tyvärr spelas scenen som en komisk scen. Jeremy Renner, Ving Rhames och framför allt Simon Pegg fånar sig nåt otroligt. Jag inser där och då att Mission impossible-serien gått ytterligare några steg från allvarlighet och tuffhet till actionkomedins svårnavigerade gungfly.

Detta är inte en seriös actionfilm. Detta är långt från Bourne-filmer eller nyare Bondfilmer (de med Daniel Craig) och detta är sannerligen långt från Sicario. Så jag tvingades justera min sinnesstämning mitt under filmen. Den är fortfarande helt ok som pang-pang-film. Men den är inte så tung som jag kanske önskat.

Det finns några bra och några dåliga saker som jag vill nämna. För det första var det himla coolt att det pratades så mycket svenska i filmen. Det var kul. Rebecca Ferguson och Jens Hultén hade både tämligen stora roller. Rebeccas Ilsa var dessutom den första kvinnan som haft någon riktigt vettig roll i denna serie. Tidigare har det mest varit "damsels in distress".

Ferguson är helt ok. Jag trodde länge att det skulle sluta med att Ilsa skulle bli en i teamet men det verkade inte som att det slutade så. Fast det får vi kanske inte veta förrän i nästa film. Personkemin mellan henne och Tom Cruise's Ethan är bra. Det är coolt att hon är på samma nivå som honom och han verkar se sig själv i henne när han träffar henne första gången. Det är inte var dag man får se den kvinnliga birollskaraktären rädda livet på den manliga huvudpersonen både en och två gånger (om inte fler). En av filmens bästa scener utspelas på en opera och där gör folket bakom denna film en bra sak. Det handlar om högklackat. Ni vet den där detaljen som Jurassic Wolrd gick bort sig på så hårt. Ferguson har högklackat på sig vilket vi ser i en scen när hon stöder sitt vapen mot sitt knä. Senare i scenen låter hon Ethan ta av dem för henne innan de ska slänga sig ner längst en husvägg. Snabbt och snyggt hanterade de den lilla detaljen. In your face, Jurassic World.

Mission Impossible-filmerna är i mina ögon filmer d'är ett antal stora actionscener är staplade efter varandra och en ibland rörig historia där karaktärerna och publiken ska bli lurade ett antal gånger. Minst en gång ska Ethan ha på sig en mask och spela någon annan. Det signalerades på mils avstånd när det skedde i denna film. Jag antar att filmens recept är som det är och det är något man får leva med. I dagens film är set-uppen att motståndarna består av en massa gamla operatives, dvs agenter, från CIA, MIG, Mossad, KGB osv. Ethan och hans kumpaner har verkligen fått tufft motstånd. Jag gillar idén men tycker att de kunde spelat vidare på den lite mer. Jag hade hellre sett motståndarna mer kapabla. Nu föll de som furor mest hela tiden som vanligt. Ethan hade den största respekt för ledaren för Syndikatet men vi fick egentligen inte se honom vara bad ass. Det var bara för att Etan sa att han var farlig och oövervinnlig som vi skulle tro det. Typisk fall av "show, don't tell"-regeln.

Actionkomedier... Balansgången mellan pajjigt och glimten i ögat är svår. Jag hade svårt med Simon Pegg i denna film. Tycker helt enkelt att det skär sig mellan att han ska vara så duktig och professionell i sin roll och allt jönseri han håller på med.

Sen kan jag tycka att vissa av händelserna i filmen var helt ologiska. Det är kanske något man får leva med men när tanken kryper in i huvudet på en är det svårt att bli kvitt dem. Ta till exempel när de bröt sig in för att ladda ner den röda boxen. Varför var de tvungna att tajma Ethans byte av kort med Simon Peggs entré? Varför inte bara låta Pegg gå in några minuter efter Ethan bytt korten? Det kändes som att jag antagligen missade något där eller spelades scenen så bara för att konstruera spänning?

Filmens fånigaste detalj var dock att de i Ethans teckningar kunde läsa att han kände Ilsa väl och litade på henne. WTF?

Till sist var inte storskurken speciellt spännande i denna film. Även om vi inte får vänta oss skurkar i nivå med Alan Rickmans Hans Gruber, men de kan ju vara lite mer exalterande än detta i alla fall.

Som helhet var det helt ok. Ungefär lika bra som de övriga filmerna i serien. Jag ger Mission: Impossible - Rouge Nation tre popcorn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Detta var ett inlägg i månadens Filmspanartema Svenskar i Hollywood. Låt oss se vad svenskar i Filmspanarna har att säga om detta tema:
Filmitch
Jojjenito
The Nerd Bird
Rörliga Bilder och Tryckta Ord
Fiffis Filmtajm

Jack Reacher (2012)

Jack: I was born in October; when I get to my birthday I'm going to pull the trigger. First, second, third...

Tom Cruise är en riktig stjärna. Jag kan inte komma på en enda gång han inte har levererat på den vita duken. Jag pratar då om honom som yrkesman, han verkar vara helt koko i det privata. Men som skådespelare är han av den yppersta eliten. Alla hans filmer är givetvis inte tipp-topp, men Tompa är crème de la crème.

I filmen Jack Reacher spelat Tom Jack Reacher (duh!), hjälten från Lee Child's bokserie. Vår tystlåtne men karismatiske huvudperson är en förde detta militärpolis som driver omkring i USA som en annan David Banner utan bindning till samhället och helt "off the grid" som en annan Harry Caul.

Filmen inleds med att en krigsveteran blir anhållen för ett massmord på öppen gata. Filmen utspelas i Pittsburgh tror jag. Gärningsmannens advokat Helen, fylligt spelad av den före detta bondbruden Rosamund Pike, tar hjälp av Jack Reacher som passande nog är en mästerlig utredare. Jag var först lite undrande över handlingen i filmen för visst var det så att vi tydligt såg att den misstänkte mördaren inte utförde morden utan blev ditsatt? Denna förvirring gjorde att jag satt och funderade i onödan över vem som gjort vad i filmen. Men i övrigt är detta en ganska tät action-thriller-drama. Tom Cruise och Rosamund Pike har en skön personkemi ihop. Hon är behaglig i denna film, men jag måste nog erkänna att jag inte är helt betuttad i henne. Jack Reacher har i Tompas skepnad ett moraliskt patos som går rakt igenom duken. Det är lätt att gilla filmens hjälte.

Trots att detta är en film som touchar thrillerns marker bjuder den inte riktigt på några större överraskningar. Den tar inga risker, det känns aldrig som att filmmakarna valt spännande alternativ. Det mest udda i filmen är nog skådespelaren i rollen som storskurk. Vi får ingen mindre än mannen med den knarrande engelskan med tysk brytning, Mr. Werner Herzog som the baddie. Mycket lustigt. Robert Duvall är också med på ett hörn, Tompas kompis från den där racer-filmen. Älskvärt men inte alarmerande.

Filmen är en trea men Tom Cruise är minst en fyra, men nu är det ju filmen jag bedömer så jag ger Jack Reacher tre slutscener som man skulle velat se lite mer av av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Vill du läsa mer? Följande excellenta bloggare har också sett filmen:

Fiffis filmtajm
Movies-Noir
Vrångmannens och Surskäggets filmblogg
Addepladdes filmblogg
Steffo på Filmr