Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Glass Onion borde vara den perfekta filmen för mig och jag försökte älska den, men det är något som skaver i anrättningen. Jag var lätt besviken efter titten men filmen har växt något under dagarna efter. Men låt oss backa bandet och starta från början igen.

Jag blev förtjust överraskad av Rian Johnsons Knives Out som gav en av de bästa filmupplevelserna under Filmfestivalen 2019. Jag gillar genren med mordmysterier, inte minst efter att ha följt tv-serien Agatha Christie's Poirot nästa ända in i mål (pågående). Dessutom var filmen mysig helt enkelt, och det om något är en aspekt av filmer jag har kommit att uppskatta mer och mer post-pandemic.

Allt detta ledde till att jag hade rejält höga förväntningar på Glass Onion vilket i sig kan vara problematiskt. Oket! Och visst är det en bra film men så var det där med skavet. Låt mig utveckla...

Men först, denna film bygger på överraskningar i massor så först måste jag varna för spoilers! Det kan vara värt att se filmen före ni läser vidare i denna text, och filmen är helt klart värd att ses!

Spoiler alert! You have been warned!

Inledningen är stark. Jag gillar sekvensen med de kluriga lådorna. Bra start! Karaktärerna presenteras och snart är vi på ön. Edward Norton som har något av en aura av kinkighet runt sig spelar den egocentriska miljardären Miles Bron. Liknelsen med Elon Musk skriks ut på ett tröttande sätt, men det låter jag passera.

Skådespelarensemblen är kul. Edward Norton var njutbar i rollen som Miles Bron. Han är alltid bra. Dessutom gillade jag Kate Hudsons diva utan spärrar, Jessica Henwick som hennes assistent, Janelle Monáe som den mystiska antagonisten och Dave Bautista som den burduse Duke. Men filmens "scene stealer" var Whiskey, Dukes älskarinna spelad av Madelyn Cline. Det är alltid kul med nya upptäckter. Hon var mycket lustig med små medel. Tydligen hade hon en liten roll i någon av Stranger Things-säsongerna men annars har jag nog inte sett henne i något förr.

Däremot är jag inte överförtjust i Daniel Craigs extrema överspel i rollen som Benoit Blanc. Jag vet inte om det är det underförstådda häcklandet av Poirot eller om det bara är hans grova dialekt som gör att jag inte kan ta hans karaktär på allvar. Hans tolkning faller mer inom ramarna för fars à la Stefan & Krister vilket läsare av denna blogg vet inte är en favorit hos mig.

Men den största anledningen till att jag inte till fullo hyllar filmen är dess struktur. Rian Johnson hoppar tillbaka och visar en massa scener och slår oss i huvudet med "överraskningar". Vi får se scener från en annan vinkel eller se mer från scenerna där ny information visas. Det hela känns som en gimmick som återupprepas om och om igen. Det är inte speciellt smart då åskådaren inte haft en chans att förstå något ändå. 

Under första titten kändes det som att alla dessa "överraskningar" var filmens huvudpoäng, inte karaktärerna, humorn eller ett på riktigt smart mysterium. Det enda som Rian Johnson bjuder på är ofullständig information i runda ett, för att visa mer information andra rundan. Huh? Är det så himla kul egentligen? Nej det känns som att han försöker vara lite för "cute". Nej manuset är inte så starkt som regissören själv verkar tycka, och då är detta en film som ändå bygger på mysteriet...

Jag tror att jag behöver se om filmen innan årets filmer ska sammanfattas för att kolla om den faller mig i smaken mer vid en andra titt.

Till sist en ofrånkomlig jämförelse med Poirot. Jag gillar de adaptioner som speglar Agatha Christies humanism och tragik mest. Tv-serien är mycket bra på detta. Av långfilmerna är Kenneth Branaghs nya filmer också mycket bra, även om Branaghs överdrivna version av Poirot själv tenderar att dra fokus från tonaliteten i filmerna i övrigt. De äldre filmatiseringarna är gjorda som glättiga kammarspel, med en pajjig tonalitet (Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen framför allt). Glass Onion har inget hjärta alls, inget allvar eller humanism. Den är endast till för underhållning och det är inte fy skam i och för sig, men den kan inte konkurrera med de bästa Poirot-adaptionerna.

Som summering, Glass Onion är en helt ok uppföljare till Knives Out men den kommer inte alls upp till dess föregångare i mysighet. Och om du är intresserad av en roligare film kan jag rekommendera Game Night istället.

Betyg: 3/5

Sugen på att läsa mer om filmen? Hoppa över och läs Sofias klarsynta betraktelser om filmen.