Birdman or (The Unexpected Virtue Of Ignorance) (2014)

Efter filmen funderade jag och Johan på vad tusan handlade den om? Vi förstod vad som hände i filmen. Eller ja, det mesta i alla fall. Vad vi undrade över var varför gjorde Iñárritu filmen? Vad var hans idé med den? Vad var hans "elevator pitch" till cheferna på filmbolaget? Vi kunde inte komma på det hur vi än brottades med frågan. Jag har läst att han ville göra en komedi på sitt sätt, men även en komedi måste ju ha någon form av grundidé... Handlar filmen om åldrande? Handlar den om finkultur kontra skräpet som kommer från Hollywood? Detta är självklart en ytterst pretentiös film, ett pretto-dravel skulle man kunna säga, och ingen blir speciellt förvånad med tanke på vem som ligger bakom filmen, men det måste väl ändå finnas någon glimt i ögat som ligger till grund för allt jobb...

Nu några dagar sedan är det enda jag kan komma på att detta kanske är ett stort komplicerat "fuck you" till Christian Bale. Har Iñárritu någon anledning att vilja förnedra Bale? Birdman, eller Batman som det lika gärna kunde vara, handlar om en äldre actionfilmshjälte på dekis som vill bevisa sitt värde genom att sätta upp en seriös pjäs på Broadway. Det lustiga är att hans inre röst pratar precis som Bale pratar som Batman i Nolans trilogi. I övrigt påminner Riggan (Birdman (Michael Keaton)) en hel del om Bale. Ganska torr, inte speciellt sympatisk eller charmig. Plus att han tackade nej till den fjärde Batman-filmen. Om man letar finns det många fler ledtrådar i denna film.

Jomenvisst, denna film - Birdman or (The unexpected virtue of ignorance) hade en hel del som var bra. Jag har tänkt på flera scener om och om igen sedan jag såg filmen. Vi har två MYCKET starka skådespelarinsatser i Emma Stone och Edward Norton. De stack ut i ett fält av flera erkänt bra skådisar. Norton var magnetisk i fler scener än den han var naken i. Känslan och stämningen i filmen var också riktigt najs. Är det så att jag gillar filmer i teatervärlden?

Men, men, allt är inte frid och fröjd. Tyvärr var jag rejält underväldigad av Michael Keatons insats och vad tusan gjorde de med Naomi Watts? Att ha en sådan bra skådespelerska och inte få ut mer eller bättre är nästan oförlåtligt.

Denna film är kanske en sådan film som minnet av filmen, siluetten av filmen i ens minne, är bättre än vad filmen var under själva visningen. Det var i alla fall något som skavde i mig direkt när filmen var slut. Då låg den på ett svagt betyg.

Nu ger jag Birman tre flygande hjältar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Hangover Part III (2013)

Phil: What the fuck is wrong with those chickens?
Mr. Chow: They're angry. All I feed them is cocaine. And chicken.

Jag behövde en film en vardagskväll häromveckan. Jag var trött i huvudet och kände mig allmänt seg så något intellektuellt utmanande gick helt bort. Jag fann den perfekta filmen The hangover part III. Förväntningarna var extremt lågt satta.

Som med de tidigare två filmerna kommer de roliga scenerna tidigt i filmen. Egentligen är det bara första halvan av första filmen som är något att ha, sedan blir det bara sämre och sämre. I denna tredje, och förhoppningsvis sista, del finns två vagt roliga scener. Tyvärr är båda förstörda från trailern. Dels är det scenen med giraffen på motorvägen. Den används väl delvis för att påminna publiken om hur sjuk och vrickad filmerna är. I trailern tyckte jag att scenen hade potential. Djuret får en vild blick när det ser en bro. Det verkade kunna bli en kul scen. Men nej, inte speciellt kul. Bara absurt, men inte på det roliga sättet.

Den andra scenen som verkade kul var faktiskt riktigt rolig. Det är när Alan sjunger som en ängel. Den scenen är dock spoilad från trailern så det var lite synd. Resten av filmen händer bara framför ögonen på mig och jag skrattar inte en enda gång. Men det var skönt att inte tvingas tänka så mycket i alla fall.

Vad är då problemen med denna filmserie? Dels satsar de på att gå över det gränsen till det absurda och då är det mycket svårt att lyckas. Skillnaden mellan lyckade skämt och misslyckade är små när de är absurda. Titta bara på de så kraftigt överreklamerade Monty Python. Man kan kasta ut allt vad trovärdiga karaktärer heter för scenerna ska bara vara hejdlösa och absurda. På ytan kan man tro att humorn i denna film är karaktärsdriven, men då har man inte klart för sig vad det innebär. Med karaktärsdriven humor måste publiken kunna tro på karaktärerna, förstå dem och sedan skratta åt situationer karaktären hamnar i på grund av sina tillkortakommanden. När nyckelkaraktärer är helt orealistiska och allt annat än sympatiska faller mycket av grunden i bra humor av detta slag.

Det andra stora problemet är att två potentiellt sätt roliga birollsfigurer tillåts spela huvudrollerna i tvåan och framför allt denna tredje delen, dvs Alan och Mr. Chow. Det är ett mycket dåligt val tycker jag och ytterligare ett tecken på att regissör Todd Phillips helt tappat koncepten och eventuell fingertoppskänsla han kanske hade tidigare i sin karriär (han gjorde trots allt favoriten Old school med Frank the Tank!).

Nej, detta var helt värdelöst. Det är inte bra när en komedis roligaste del är dess poster som spoof:ar en annan film. Sorry, det blir digitale Henke. I tell it like I see it!

Jag ger The hangover part III en enda lång suck av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Någon som ser likheten?

The Hangover Part II (2011)

All I wanted was a bachelor brunch.

Den film jag hade allra lägst förväntningar på inför Sommarklubben var The hangover part II. Jag hade hört mycket elakt om denna film. Den första Hangover var sådär, en bra första hälft som senare ballade ur och fick orimligt höga betyg lite här och där. Regissören Todd Philips är jag dock lite svag för efter hans tidigare komedier Old school och Road trip. Killarna från den första Hangover är nu på svensexa i Thailand och jag tänkte att det kunde vara kul att se vilket spektakel de ställer till med i Bangkok...

Filmen är obegripligt dålig. Jag skrattade max en gång. Det var mot slutet men jag har redan glömt vad det var jag fnissade till om. Redan i början av filmen känns karaktären Alan, spelad av Zack Galifianakis, helt fel. Han är inte rolig och inte något annat heller. De borde antingen gjort honom mindre vrickad eller helt spritt språngande galen. Nu försöker de sig på en balansgång däremellan som inte funkar för fem öre.

Även en rundkindad Mr. Chow, spelad av Ken Jeong, är menlös och allt annat än rolig. Se hellre den underskattade komedin Role Models om du vill se något roligt med honom. I en mindre biroll har de med Frasses favoritskådis Paul Giamatti. Själv kan jag inte med karl och han gör mig inte mindre obekväm med honom i denna film.

Detta är en forcerad och högljudd komedi helt utan hjärta eller tanke. Manus är under all kritik och filmen är inte rolig. Sämre betyg kan inte en komedi få. Undvik!

Jag ger The hangover part II ett avskuret finger av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Hangover (2009)

Remember what happens in Vegas stays in Vegas. Except herpes. That shit'll come back with you.

Lika sågad som "The hangover part II" blev i år, lika hyllad var "The Hangover" när den kom ut 2009. Jag hade sett delar av första filmen, kanske på någon långflygning till Kina eller något sånt. Filmen är regisserat av Todd Phillips som också ligger bakom favoriter som "Road trip" och "Old school". Så när komedisuget nådde höga höjder en kväll i somras kände jag att det var dags att se "The hangover" "ordentligt".

Filmens första halva är mycket rolig. Bradley Cooper (gängets alfahanne, snygg och blond) och Ed Helms (lite nördig toffelhjälte och tandläkare) är väldigt bra i sina respektive roller. Det var i denna film jag första gången stiftade bekantskapen med den burduse renässansmannen  Zach Galifianakis. Här spelar han den lätt störde broderna till bruden. Filmens set-up är klockren. Gänget ska åka till Vegas för att fira av Doug som ska gifta sig. På resan är de tre gamla vännerna Phil, Stu och Doug plus brudens absurde bror Alan. Det hela spårar ur när Alan piffar upp välkomstdrinkarna med lite Rohypnol. Let the rumble begin!

Phil: Fuck, I keep forgetting the tiger.

Nej, jag glömmer inte tigern. Efter den lysande inledningen tappar filmen tempo och kvalité. Ungefär när tigern kommer med i handlingen blir det bara mer hysteriskt men inte mer roligt. Den ljuvliga Heather Graham är i och för sig med i andra halvan av filmen, men bara lite. Det finns roliga scener förstås, kanske allra mest med Mr Chow, spelad av Ken Jeong, som för övrigt spelade nästan samma kines i filmen "Role models" (eller tvärtom faktiskt).

Over-the-top absurd humor med mängder av under-bältet-skämt är svårt. Det måste göras med elegans och finess, det är en balansakt mellan simpelt tölpaktigt och mesigt familjevänligt. Todd Phillips klarade av det med bravur i "Old school" till exempel. Här börjar han bra men avslutar sämre, trenden var nedåtpekande. Det var kanske inte så konstigt att tvåan inte blev bra? Jag har inte sett tvåan än, men den ska kanske ses någon gång när den kommit ut på video.

På tal om video. Kommer ni ihåg den gamla åttiotalskomedin "Bachelor party" med Tom Hanks? Det var Tom Hanks före han blev Mr America. "The hangover" har väl i princip kopierat den filmen, eller hur?

Ok, sammanfattningsvis... "The hangover" ÄR rolig, men den har flaws. Den är lite lätt överreklamerad, men den passar bra i rätt sammanhang och stämning. Skulle tex passa perfekt som en förfestfilm.

Jag ger "The hangover" tre minnesförluster av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Up In The Air (2009)

The miles are the goal.

Såg en trevlig film i fredags kväll (5/3-2010). Det är Jason Reitman's tredje film "Up in the air". Jag var mycket nyfiken på filmen då den unge regissörens tidigare filmer är "Thank you for smoking" och "Juno". "Up in the air" påminner en hel del om  "Thank you for smoking", båda handlar om företags-amerika och känslan i filmerna är liknande. Jag gillade filmen, men den nådde inte upp till de högt ställda förväntningarna. George Clooney levererar som alltid. Mest övertygar dock den kvinnliga birollsinnehavaren Anna Kendrick. Hon är sensationell i denna roll. Mer av henne, tack.

Betyg 3/5