Rough Night (2017)

Färdiga med förberedelserna inför "Buffy 21 år"-festen hade vi några timmar av slå ihjäl, jag och Joel. "Låt oss se en film" föreslog Joel. Vi kom snabbt fram till att vi ville se något lättsamt och valet föll på komedin Rough Night med Scarlett Johansson. Filmen handlar om fem tjejer som åker till Miami för att ha möhippa för Scarletts rollfigur Jess. Men så går det mesta fel. Något av en variant på The Hangover eller Bridesmaids alltså? Nej, det visar sig att denna film är mer hejdlös än de lite mer kända filmerna. Rough Night är kantigare, rörigare, mindre pk och råare. Den påminner mig mer om filmer som Very bad things från 1998 eller Weekend at Bernie's från 1989.



Det är förbaskat kul att se rätt typ av film med Joel. Skillnaden på filmupplevelse kan bli stor då man har en skrockande och frustande Joel i stolen bredvid. Då humorn satt som handen i handsken hos mig också var det mycket munter stämning i rummet av och till. Skulle filmen setts med någon som inte gillade typen av humor skulle jag antagligen låtit mig påverkats av stämningen och kanske inte skrattat lika mycket. Så rätt stämning och att man gillar typen av råare humor behövs för denna film.

Scarlett Johansson är filmens kändaste skådespelerska och hon drar ett visst lass i filmen. Hennes tre väninnor spelas av Zoe Kravits, Jillian Bell och Ilana Glazer. Av dem känner jag bara igen Kravitz. De är alla tre helt ok men långt från filmens ljuspunkter. Till kvartetten ansluter också Jess australiensiska väninna Pippa. Hon spelas av giganten Kate McKinnon, filmens klarast lysande stjärna. Hon har en fantastisk tajming och är helt enkelt strålande bra.



Tjejgänget hyr ett stort hus och planerar både partajande med dryck och annat samt manlig strippa. Filmen höjs lite extra med duon Demi Moore och Ty Burrell som det stenrika swingersparet i huset bredvid. Det är kul med kända skådespelare i små biroller som denna. Påminner mig om Julia Louis-Dreyfuss och Nicholas Guest som det prövade grannparet till familjen Griswold i National Lampoon's Christmas vacation från 1989.

Det är kul att se en film som fokuserar på bara kvinnliga huvudkaraktärer. Det är uppfriskande om än inte unikt nu för tiden. Den tilltänkta brudgummen och hans kompisar sysslar med till synes dödstråkig vinprovning modell "stiff upper lip" medan tjejerna gör... andra saker. Det skojjas en del om skillnaderna mellan gängen, men de hade gärna kunnat dra det ännu lite längre.

Som film betraktat är dock Rough night långt från fulländad förstås, men nu är detta en komedi och som sådan levererade den helt klart. Den gav en rolig stund i fåtöljen och mer kan man ibland inte begära. Det jag tar med mig från titten är minnet av Joels skratt och den härliga insikten att Kate McKinnon är en riktigt bra "comedienne".

Filmens största styrka är kanske ändå att den kommer ogillas av så många. Alltid lite extra piffigt med sådana filmer.

Jag ger Rough night en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Evolution (2001)

Nurse Tate: I'll get the lubricant...
Dr. Paulson: There's no time for lubricant!
Harry Block: There's ALWAYS time for lubricant!

Nu var det dags att se om en film som legat och rumlat i mitt huvud ända sedan jag såg den någon gång för cirka 15 år sedan. Ivan Reitmans Evolution med David Duchovny, Julianne Moore, Orlando Jones och Seann William Scott i huvudrollerna. Detta är en vetenskapskomedi om de dråpliga händelserna efter ett meteoritnedslag som för med sig en utomjordisk organism som utvecklas i en rasande fart här på jorden. Den nya kompisen hotar att ta över allt liv på jorden inom någon måndag om inte vetenskapspersonerna hittar ett sätt att stoppa den.

Duchovny spelar en avdankad före detta specialist för armén som nu får chansen att få upprättelse. Hans karaktär påminner mig mer om Hank Moody än Fox Mulder. Julianne Moore spelar en högt ställd vetenskapskvinna med en skarp hjärna men klumpig som tusan. Orlando Jones står för mycket av den fysiska humorn som side kick till Duchovny. Till sist har vi den sköne Seann William Scott i sin vanliga roll.




Typ av humor?
Detta är en ren komedi även om den har en avspänd inställning till vetenskapen. Som om man tar känslan från Ghostbusters, lite galna idéer från Men in Black, en nypa av handlingen från Outbreak och adderar lite av personligheten från Hank Moody till mixen.

Mycket av humorn är fantastiskt svårtolkad. Är det ok att den svarte Orlando Jones är en sådan pajas och att han råkar ut för alla missöden i filmen. Tänker speciellt på scenen när de måste få ut insekten ur hans kropp. Alla som gillar scenen med Fletch hos doktor Dolan kommer stortrivas. Även Julianne Moores karaktär får en att både skratta och oroligt vrida på sig i soffan. Får man ha skämt om att den kvinnliga vetenskapsmannen är klumpig och snubblar på sina höga klackar hela tiden? Det är allt annat än tillrättalagt och passivt i alla fall. Jag gillar utmaningen och finner vissa av nämnda scener som roliga medan andra inte känns som att de sätts perfekt.

Till de fyra huvudkaraktärerna finns flera roliga biroller här. Ty Burrells Flemming den lismande hjälpredan åt den onde generalen är kul. Sara Silverman är med i en enda scen och nailar sin arga ex-flickvän perfekt. Dan Akroyd sveper in som Arizonas guvernör och gör något liknande som han gjorde i Grosse Pointe Blank.

Filmkvalité vs. humorkvalité
Har den något hjärta då? Jomenvisst det finns ett ganska varmt hjärta bakom allt. Det är en snäll film även om vissa av de mer hejdlösa scenerna får en att undra om hur politiskt korrekt det är. Som film är nog ändå allt värde i humorbitarna. Den har inte jättemycket annat att erbjuda. Specialeffekterna är inte usla men lär inte gå till historien som banbrytande heller. Självklart finns det en stor och härlig kärlekshistoria mitt i allt schampo. Den biten är mysig men även här är den mer av ordinära sorten.

Manus vs. skådespelare
Idén är rolig, manus inte extraordinärt men skådespelarna är mycket bra. Vi fick också känslan av att en hel del av dialogen kan ha varit improviserad. Orlando Jones är den som testar gränserna. Hans Harry är som en snällare och mindre Rudy Rhod. Både Julianne Moore och framför allt David Duchovny är favoriter och de sörjer för att jag inte har trist en enda sekund under filmen.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: rädda världen med schampoo så blir det bra för alla inblandade!

Två stereotyper: måste vara den elake, arerogante och sexistiske generalen som inte drar sig för att använda napalm mot rymdvarelserna. Den andre är huvudpersonen (Duchovny) som är jättesmart och duktig på sitt jobb men som inte kan hantera eller acceptera auktoriteter och därmed hamnar i trubbel.

Tre tropes:

a. Återanvända karaktärsegenskaper från skådespelares roller i andra filmer/serier. Duchovnys Ira litar inte på myndigheterna.. som om han vore Fox Mulder.

b. Den svarte killen dör först. I en rolig scen utbrister Harry att "the black dude dies first!". Skojar med tropen...

c. Klumpiga söta tjejen: Julianne Moores Allison lyckas snubbla på sanden. Intressant nog var det Julianne Moores idé att addera klumpigheten till Allisons karaktär.

Favoritkarakärer?
Gillar alla fyra i huvudrollerna. Seann Williams Scott är brysk och slängig men han är skön och har hjärtat på rätt ställe. Orland Jones känner jag ju igen men jag kan inte erinra mig var jag sett honom förr. Han är som en lillebror till Eddie Murphy, en skön prick. Julianne Moore har jag gillat sedan hennes rödhåriga kalufs oväntat dök upp i Short Cuts. Hon är bra också. David Duchovny är en av mina fravoriter. Han ÄR Hank.

Trivia från imdb.com

David Duchovny turned down a role in Star Wars: Episode II - Attack of the Clones (2002) to appear in this movie.

Initially written as a serious science-fiction thriller, Ivan Reitman hired David Diamond and David Weissman to re-write the project as a comedy.

Omtittningspotential?
En viss omtittningspotential. Skulle speciellt gärna se om den med den store Frans nåpgon gång!


Slutomdöme
Mysig och rätt så¨rolig film med flera sköna skådespelare. Ivan Reitman vet vad han gör när det kommer till komedi. Inte världens bästa komedi men väl värd att vårda i arkivet.


Betyg: 3/5

MCU rewatch: The Incredible Hulk (2008)

Damn, hur har det blivit så att jag sett The incredible Hulk tre gånger? Jag gillar ju inte ens filmen. Jag såg den både 2014 och 2010. Den andra gången vagt omedveten om den första titten. Jag var i alla fall inte imponerad. När vi nu under första säsongen av Shinypodden ska se om alla MCU-filmerna var jag "tvungen" att se den igen. Min filmiska nemesis!

Jag hoppades dock på att jag skulle gilla filmen lite mer nu när jag har sett mer av MCU, och blivit ännu mer förtjust i världen som spelas upp där.



Vad är det då som är dåligt med denna film? Allt! Den passar helt enkelt inte in i serien ens. Enligt info beror det mycket på att Edward Norton skrev om manus och tog bort alla referenser till övriga MCU-världen han kunde hitta. Detta är mycket trist då det faktum att filmerna som delar av en större enhet är bättre än som "stand alone". Just att serien av filmer får en tv-serieliknande dynamik med en lång, lång story arc är bra. Det ville tydligen Norton inte veta av.

Sen är Hulken och Bruce Banner en av de minst intressanta figurerna i hela MCU. Det krävs något extra för att jag ska intressera mig och Norton ger mig det inte. Det blir så mycket bättre när Mark Ruffalo spelar honom i senare filmer. Kärleksparet här i The Incredible Hulk med Edward Norton och Liv Tyler är anskrämligt dåligt. Det beror säkert på flera saker, som dåligt manus, usel personregi och att Liv Tyler är en av världens sämsta skådespelerskor. Scenerna uppe på en klippa i regnet må ha varit en homage till King Kong men de funkade inte alls.

Filmens big bad är General Ross och hans supersoldatexperiment "gone terribly wrong" - The Abomination. Fy fan vad uselt skrivet och genomfört. Om man inte tappat tilltron till filmen redan då, så slår The Abomination sannerligen in den sista spiken i kistan. Usch och fy.



Filmen saknar en livsviktig humor för en så fjantig historia som detta, men inte ens det kunde Norton bjuda på. Jag har gillar den gode Edward i flera filmer tidigare, mest noterbart i Rounders mot Mat Damon, men nu börjar jag bli grön av ilska över vad han gjorde mot denna film och MCU-serien.

Det enda som var helt ok var de inledande scenerna från favelan i Rio. Cool miljö och häftig feeling för en kort stund.

Sämsta var Liv Tyler, The Abomination, "slaget" på universitetets gräsmatta (!), hela slutstriden på Manhattan.

Jag kan inte annat än att ge filmen en etta. Igen! Damn, varför gör filmen så här mot mig??

Betyg: 1/5

Lyssna på oss snacka om The Incrdible Hulk i Shinypodden.

Finding Dory (2016)

Förra året visades Inside out på Malmö filmdagar. Jag var superexalterad tills filmen startade och det visade sig att de visade filmen för en fullsatt salong med vuxna människor med dubbade röster. Jag blev minst sagt förvånad och inte så lite förgrymmad. Det är en otroligt stor skillnad att se Pixar-filmer med originalrösterna istället för svenska skådespelare som uttalar mer eller mindre dåligt översatta skämt och meningar. Dagen efter hade filmbolaget fått höra feedback från besökarna och snabbt skakat fram en kopia med originalrösterna men då var det liksom för sent kunde jag tycka. I år hade de lärt sig och gav publiken chansen att välja själv och Finding Dory visades i båda versionerna. Jag valde att se den med svenska röster... Nej, inte riktigt.

Förväntningarna på en uppföljare, speciellt en Pixar-film, är att få ungefär samma sak som erbjöds i första bjudningen och det är precis vad vi får med Finding Dory. Går det ens att skilja den åt från Finding Nemo? Knappast. Jo kanske lite då. Denna gång är det Dorys mamma och pappa som tappats bort. Filmen har också Sigourney Weaver vilket är ett fall framåt. Men den största skillnaden är att detta är mer en "fängelsefilm" än en "road movie". Det vinner den på.

Det är svårt att skilja Finding Dory från Nemo, jag blandar ihop scenerna. Det har ju gått hela fyra dagar sedan jag såg filmen. Men jag gillade den nya huvudpersonen Hank den agile bläckfisken. Äventyret är mer frejdigt i Dory jämfört med Nemo. Filmen är tajtare känns det som. Den är dock precis som sin föregångare mer riktad till en yngre publik skulle jag säga. Den är för mig lite intetsägande om än overklig. Skämtet om att Dory har dåligt närminne börjar också att falna.

Sen fanns ju den där scenen i slutet med skalen också. Fin scen, dammigt i salongen.

Summa summarum blir att Finding Dory är ett fall framåt, den är starkare än Finding Nemo, men den är ändock endast "helt ok" med ett plus i min bok. Jag ger den två snäckskal som leder dig hem av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler texter från filmspanare som var med i Malmö:

Sofia

Fiffi

Johan

Dawn of the Dead (2004)

Efter att ha slaktat martial arts-filmen igår här på bloggen skulle jag väl inte våga göra samma sak med zombiefilmen Dawn of the dead? Jodå, det hade jag vågat men det behövs inte för denna film var riktigt bra. Inledningen är mycket bra till och med. Jag skulle vilja säga att de första 15-20 minuterna är filmens starkaste. Japp, jag sa det.

Detta handlar om nyinspelningen av Romeros klassiker Dawn of the dead från 1978. Det är ofrånkomligt att jämföra filmerna. För den nya filmen har man lyckligtvis utvecklas manus en del så att det inte är en identisk film, scen för sen. Men den generella idén är där om hur några människor tar sin tillflykt till en shopping mall när zombieepidemin bryter ut.

Den nya filmen har mer blod, lite fränare action och mer spänning i vissa scener (speciellt i inledningen). Originalfilmen hade bättre karaktärer, djupare på något sätt, och klart bättre humor.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om filmen. Den är underhållande. Är den bitsk i sin satir över konsumtionssamhället? Nja, är den så vass egentligen? Tyckte nog att originalfilmen lyckades med den saken klart bättre.

Den nya filmen har snabba zombiesar och till och med en novis som jag inom ämnet vet att det är en no-no. LOL. Jag gillar ju World War Z mycket så för mig var det inga stora problem att det var snabbisar i denna film också.

Jag måste ge en shout out till de innovativa eftertexterna där man får se vad som händer med de få som lyckades fly iväg på båten. Det var nästan som en hel liten uppföljare som man fick se där under texterna.

Några från höften om casten; Sarah Polley spelar huvudrollen och hon regisserar finstämda indyfilmer också, Ty Burrell är han från Morning glory, Jake Weber liknar Tim Roth och Michael Kelly känner vi igen från tv-serien House of cards.

Ok, jag gilla denna en hel del. Ett mästerverk? Nej. Etta på topplistan från 2004, Johan? Nej, inte riktigt. Men jag kan i alla fall ge Dawn of the dead tre stabila krissituationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Skeleton Twins (2014)

Om en vecka släpps programmet till Stockholms Filmfestival och om en månad kommer festivalen vara i full gång. Den kommer tidigt i år. Den sektion jag älskar allra mest i festivalen heter American Independent och nu har en film premiär på svensk biografer som skulle passat mycket väl från just den sektionen. För alla er som likt jag älskar American Independent har vi The skeleton twins. För er som inte fallit för genren än kan den kanske vara en film värd att testa?

Min kompis Plymschen som jag varit bundis med ändå från Skövde-tiden hänger ibland med på festivalen och vi brukar gilla AI-sektionen. Efter några år på festivalen kunde vi sammanfatta tre grundelement som vi tyckte återkom ofta. Det är självmord medelst rakblad, homosexualitet och knarkande. Hehe, det är mest på skämt då vi säger att "alla " AI innehåller dessa tre element, men ofta är det faktiskt bara två av dessa som täcks in! Anledningen till att jag kommer att tänka på detta nu är att The skeleton twins har alla tre elementen! Genial!

Varför går då denna varma, mörka, sorgliga, förhoppningsfulla dramakomedi upp på bio kan man undra. Varför vågar det pengahungrande distributionsbolaget skicka ut just denna AI på turné? De brukar ju inte alltid gå upp på biograferna så att säga. Det kan vara på grund av kända skådespelare. Kristen Wiig från Bridesmaids och Bill Hader från Forgetting Sarah Marshall spelar tvillingarna och Luke Wilson från Home fries spelar en av de största birollerna. Alla AI-älskare ser också genast att filmen är producerad av bröderna Duplass. Tunga namn inom AI...

Nåväl, filmen handlar om två tvillingar, Milo och Maggie,som inte sett varandra på många år efter en incident när de var unga. Samma dag, dagen då filmen startar, funderar de båda på att ta livet av sig. Detta leder till att Milo flyttar hem till Maggie och hennes fästman som bor kvar i barndomsstaden. Sedan sker en massa härliga möten, dialoger och underfundiga situationer i god AI-anda. För oss åskådare blir det en resa med smärtsamt påträngande ingenkänningskänslor, leenden åt livets tokigheter, gapflabb åt huvudpersonernas underbara personkemi och komiska tajming samt en välkomnad tagg i hjärtat där det så erbjuds.

The skeleton twins är en mycket bra American Independent. Om du vet att du gillar genren ska du söka upp denna film. Om inte får du fan skärpa dig och tänka om.

Jag ger The skeleton twins fyra förväntningar av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Jag listar en bra AI från varje år jag besökt SFF:
The anniversary party (2001)
Love Liza (2002)
The shape of things (2003)
The beautiful country (2004)
Thumbsucker (2005)
Little miss Sunshine (2006)
Waitress (2007)
The brothers Bloom (2008)
Adam (2009)
happythankyoumoreplease (2010)
50/50 (2011)
Hello I must be going (2012)
Enough said (2013)


Jag kommer inte ihåg om någon av mina medresenärer såg denna film nere i Malmö, men om det dyker upp revyer på filmen länkar jag till dem här:

The Incredible Hulk (2008)

Don't make me hungry. You wouldn't like me when I'm hungry.

TV6 visade "The incredible Hulk" häromdan och var lite nyfiken på dem. Dels tycker jag om Edward Norton, dels är detta en av filmerna som kommer följas upp av Joss Whedons film "The Avengers". Om några år kommer nämligen en "samlingsfilm" där Iron Man (RDJ), Hulken (Edward Norton), Captain America, Nick Fury och andra serietidningshjältar alla deltar. Firefly-skaparen Whedon står bakom rodret när denna revy skrivs.

Vad kan man då säga om "The Incredible Hulk"? Den har nog så mycket action, men det var inte speciellt mycket som stack ut där. Edward Norton är oftast en mycket stabil skådespelare och här gör han väl ett bra jobb, eller? Nja, han sticker inte ut jättemycket i alla fall. Hans älskade Elisabeth Ross spelas av den som vanligt trista Liv Tyler. Nåväl, filmen var lite underhållande för stunden, men den kommer snart vara glömd.

Den får två hulkar av fem möjliga (Lou Ferrigno är den andre i filmen!)

Tony Stark: What would you say if I told you we're putting a team together?

Betyg: 2/5