Rebel Moon - Part Two: The Scargiver (2024)

Av någon förunderlig anledning fann jag första delen av Rebel Moon charmerande och underhållande nog att jag nästan tog med den på min top 10 i podden. Med glimten i ögat, mind you, men ändå.

Nu tog jag mig an andra delen med blygsamma förväntningar då manus och story inte varit det starkaste med första delen och jag anade ganska snart vart hän detta skulle barka. Well, låt oss säga att detta inte var så jättebra.

Trots att det endast var cirka 2 veckor sedan jag såg filmen kommer jag knappt ihåg detaljer från en enda scen från filmen. Det är inte att göra ett starkt intryck. 

Filmen är en ren rip-off av De sju samurajerna men med sådana överdrifter att det mest blir fånigt. Fienden är så over powered att det bli löjligt med böndernas motstånd med sina enkla vapen. Filmen blir endast fokuserad på denna fajt och det dras ut på det alldeles för mycket. Saxat får vi se bakgrundshistorier om våra hjältar. På pappret skulle man tro att vi blir investerade i dessa karaktärer men det sker inte i mig i alla fall.

Våra hjältar gör underjordiska fällor och minering som om de vore John Rambo. Tyvärr adderar det inget till genren. Allt vi ser har gjort bättre i andra filmer. En av många överdrifter är att bönderna skulle skörda och producera mjöl för att ha mjölet som "gisslan" så att fienden inte bombar byn. Detta skulle ta en månad men bönderna jobbar hårt och gör det på några dagar, efter en blöt fest kvällen före. LOL.

Det stora problemet med Snyders världsbygge är till slut att huvudpersonerna inte är speciellt intressanta och även om en del av dem förloras i striderna bryr jag mig inget. Det mest intressanta i dessa två filmer är historien om Kora och prinsessan Issa men det blir inget speciellt av det under dessa filmer. I slutet av denna film teasas det om att Issa lever så jag gissar att det kommer handla mer om henne i del 3.

Jag var charmad av Snyders space opera och alla hans blinkningar till kända filmer och serier ur genren i första filmen, men här föll korthuset ihop fullständigt. Detta är verkligen inte bra. Betyget blir det enda rimliga.

Betyg: 1/5

Rebel Moon - Part One: A Child of Fire (2023)

Rebel Moon - Part One: A Child On Fire är Zack Snyders fusk-Star Wars. I en galax nära dig där det mesta som släpps ut av Kathleen Kennedy är mer eller mindre uselt kommer alltså den älskade/hatade filmskaparen Zack Snyder ut med den första filmen i ett eget Star Wars-universa. Quelle spectaculaire!

Jag såg en recensent som siade om att alla som hatar Snyder kommer att hata Rebel Moon av samma anledningar, och på samma sätt, att alla som älskar Snyder kommer älska Rebel Moon av samma anledningar. Det är en intressant spaning tycker jag och den kan  mycket väl stämma.

Jag har gillat en del av hans tidigare verk som "300", remaken av Dawn of the Dead, Watchmen och Sucker Punch. De är kanske inte direkt fyllda av djupa karaktärer och sylvass dialog men de är i alla fall snygga och väldigt underhållande. Jag har däremot inte varit förtjust i hans DCEU projekt. Så jag visste inte inom vilken grupp jag skulle hamna, hata eller älska?

Nåja, varken eller, såklart. Jag hatar sannerligen inte filmen utan fann den mycket underhållande under titten. Sen kan jag inte med gott samvete säga att den är jättebra inom många klassiska mått mätt som story, karaktärer, dialog och sådant. Men den är njutbar på något lustigt sätt. Jag tror att jag direkt "tunade in" på att detta är en kärleksfull lek med genren i stort och Star Wars specifikt. Vi får oss tillgodo en massa kärleksfulla blinkningar och homager till alla möjliga serier och filmer i genren. Sci-fi and fantasy that is!

Storyn är simpel. Snyder gör De Sju Samurajerna fast i space. Det funkar! Under titten fick jag en massa positiva impulser då jag blev påmind om The Expanse, Firefly, Asimovs Foundation och Rogue One. Det är som att Zack har stjälpt i allt möjligt gott i en bytta och rört om. Jag såg också likheter med Gladiator, The Witcher och Inglourious Basterds. Tänk vilken underbar soppa! 

Bra film då? På samma sätt som Martin Scorsese gör sina filmer? Nej, sannerligen inte, och det är ok i min bok. Jag hade en himla kul stund framför duken. Det är en fantasieggande värld med en massa coola miljöer och häftiga figurer, och när jag såg designen på ett rymdskepp som såg precis ut som en Firefly Series 3, fast fullt bestyckad med vapen, blev jag lite varm om hjärtat.

Betyg: 3/5

Midway (2019)

Har länge varit fascinerad av Slaget om Midway 1942. Jag är sannerligen ingen expert, men jag är ändå lite påläst.

Amerikanarna vann stort i detta slag och det var vändpunkten i kriget om Stilla Havet mellan USA och Japan under andra världskriget. Den japanska flottan var överlägsen den amerikanska inför Slaget om Midway, både då det gäller antalet aircraft carriers (hangarfartyg), antalet flygplan, skickligheten hos piloterna och understödjande skepp som battleships, heavy and light carriers etc. Men av olika anledningar vann ändå jänkarna en stor seger.

Japan som slagit till mot Pearl Harbor sex månader tidigare hade försvagat men inte slagit ut Amerikas Stilla Havet-flotta. Genom att gillra en fälla vid Midway skulle de slå ut resten av flottan.  Midway låg tillräckligt nära Hawaii för att utgöra ett reellt hot mot utposten, och om Hawaii var hotat var USA's västkust hotat. Japan visste att USA inte skulle kunna ignorera ett hot mot Midway.

Japanarna delade upp sin stora styrka på fyra enheter med en viktig enhet långt ut till havs för att locka in de amerikanska hangarfartygen i fällan och sedan slå ut dem. Problemet för Japan var att jänkarnas kodbrytare hade knäckt deras koder och sålunda visste amerikanerna om centrala delar av planen som när och var anfallet skulle ske. Amerika gillrade sonika en egen fälla med tre hangarfartyg och understödsfartyg gömda norr om Midway. Japanernas bakre enhet kom aldrig med i fajten då de var för långt bort och allt var över på en dag...

Vid sidan av de strategiska spelet ovan, fick ett taktiskt val stor betydelse också. Amiral Nagumo var vid ett tillfälle tvingade att välja att bestycka sina flygplan med bomber för attack mot installationerna och landningsbanan på Midway eller med ammunition, bomber och torpeder som används mot fiendens aircraft carriers. Han gjorde ett ödesdigert val. Att byta bestyckning på planen ombord tog mer än 30 minuter och mitt i slaget hade japanarna fel bestyckning på sina plan och inte tid nog att byta tillbaka. När så bomber träffade hangarfartygen blev skadorna så mycket större då flygplanens bränsle och bomber också exploderade.

Efter slaget hade fyra av fyra stora hangarfartyg på den japanska sidan sänkts och ett av tre hangarfartyg på den amerikanska sidan förstörts. Japans övertag i Stilla Havet var brutet och på grund av långsammare produktion av nya skepp kom de aldrig ikapp jänkarna under de 3,5 år som kriget pågick efter detta.

Filmen är ganska bra. Den är lång och hinner täcka in anfallet mot Pearl Harbor (december 1941), attacken på Tokyo av Överste Dolittle (april 1942), Slaget i Coral Sea (maj 1942, som japanarna vann) samt Midway (juni 1942). Den historiska ackuratessen verkar hög och filmen har en massa bra skådespelare som gör bra jobb. Svagheten är inom personregin. Roland Emmerich är ju mest känd för bombastiska actionfilmer likt ID4. Här är han mycket mer återhållsam med det bombastiska och pompösa samtidigt som stridsscenerna är smått otroliga rent tekniskt. Vilken intensitet. Tyvärr visar Emmerich att han inte är lika solid inom andra områden. Filmen känns inte så tung som den skulle borde varit. Dialogen är ok och vi slipper allt för mycket amerikanska flaggviftande. Vi får istället följa den japanska sidan en hel del, jag hade gärna sett ännu mer, och alla japanare talar japanska.

Jag tycker filmen presenterar slaget ganska väl. Det taktiska beslutet från Admiral Nagumo förklaras inte speciellt bra dock. Det nämns i filmen i en scen, men om jag inte hade läst på om slaget sedan tidigare hade jag nog inte förstått vad det betydde. Detta hade med fördel kunnat planerats tidigare i filmen för att åskådarna hade kunnat smälta informationen.

Filmen är dock lite för lång, 138 minuter, och en del av de tidigare scenerna hade man kunnat skippa. Dolittles attack på Tokyo var viktig i kriget då det drog upp stridsmoralen på den amerikanska sidan lika mycket som den sänkte den på den japanska sidan. Japan mördade tydligen runt 250.000 kineser efter attacken i sin jakt på flygarna (som hamnade i Kina på den japanska ockuperade delen). Det visar vilken prioritet Japan gav denna händelse, men den adderar inte jättemycket till denna film.

Flera kända namn spelar likaledes kända nyckelpersoner från slaget. Woody Harrelson spelar Admiral Chester Nimitz som ledde den amerikanska Stilla Havsflottan. Woody är mycket bra, värdigt och lågmält. Patrick Wilson spelar underrättelsemannen Edwin Layton som varnade om en kommande attack på Pearl Harbour men inte blev trodd. Efter det blev hans roll i staben större och han bistod Nimitz kriget ut. Ed Skrein spelar den våghalsige piloten Dick Best. Han sänkte hangarfartyget Akagi och deltog i anfallet som sänkte Hiryū. Han är nervig och gör det bra med mer vemod än Mavericks och Icemans rah-rah i "Top Gun".

Överlag var filmen överraskande spännande och bra. Visst, den kunde varit snäppet tydligare om vad som exakt hände i slaget men jag tycker ändå att de lyckas hålla tittarna hyfsat med i matchen om tidslinjer och vad de olika aktörerna gjorde.

Jag ger den en trea överlag, men som historisk krigsfilm är den värd en fyra inom genren. Filmen rekommenderas mest för dem som har intresse av detta slag och historier från WWII i allmänhet.

Betyg: 3/5

Alita: Battle Angel (2019)

Alita: Battle Angel var en otroligt stor positiv överraskning. Jag älskade denna fantasy i sci-fi-miljö. Det är en avlägsen framtid på jorden, efter ett brutalt krig mot kolonierna på Mars. Sagan om krigsroboten Alita med ett mänskligt hjärta och en mänskliga själ drabbade mig mer än vad jag kunde ana. Jag älskar uppenbarligen typen av historier där huvudpersonen har glömt allt och måste upptäcka sig själv och vad de kan göra. Det återkommer här i massor och vi har sett det i sagor som Bourne identity och Long kiss goodnight. Jag fick bokstavligen gåshud när Alita automatiskt intog en stridsposition när hon blev överraskad av den stora klumpiga robotpolisen i inledningen av filmen. Då visste jag redan att vi var hemma... Jag älskar Alitas rena hjärta och obändiga vilja.

Filmen är regisserad av Roberto Rodriguez vilket överraskar mig lite. Det är en mix av live action och full animation av Alita. Då hon är en humanoid robot funkar det perfekt med animationen. Jag har inga problem med uncanny valley. Filmen är supersnygg och miljöerna, karaktärerna och historien i filmen funkar fullt ut. det är mindre överraskande att James Cameron är en av producenterna bakom filmen. Han verkar ju vara mycket intresserad av teknisk utveckling i sina alster och detta var nog den bästa filmen med mix av animation och live action jag sett. Cameron har varit med och skrivit manus också och det var ett orosmoment. Hans manus har ju inte varit hans forte i senare verks (tänker på dig avatar). Men filmen bygger ju på en manga med namnet Battle Angel Alita och det gick kanske inte att helt pajja den bra storyn.

Jag har inte läst mangan och jag var i övrigt ganska ospoilad när jag satt mig ner för att se filmen. Storyn leder upp mot en slutfajt mot en ond man i staden uppe i skyn. En bra bit in i filmen inser jag att de omöjligtvis kan hinna med all handling som förväntas. Hmmm, vid närmare efterforskning visar det sig att James Cameron hade (minst) en trilogi i tankarna. Det var därför han bytte ordningen på orden i titeln. Filmerna skulle heta Alita. Battle Angel, Alita: Fallen Angel och Alita: Avenging Angel. Efter denna första film hoppas jag verkligen att de två uppföljarna blir av. Vi fick ju också något av en cliff hanger i slutet där vi till slut fick se ansiktet av den onde mannen, nästan lika olycksbådande som Thanos i de tidiga Avengers-filmerna.

Jag gillade detta skarpt då det är en av de bättre jag sett i denna smala genre, godhjärtade fantasyäventyr i sci-fi-miljöer, och nu skulle jag gärna spendera mer tid med den lilla hårda Alita. Hon påminner mig så om Egwene. Alita skulle helt klart ha valt Green Ajah!

Betyg: 5/5 

Deadpool (2016)

Love it or hate it?

Ja, det är just en sådan film. Detta är filmen som vi hamnade i när vi gick genom den dörr som Kick-Ass öppnade 2010. Deadpool är en ofantligt rolig, väldigt brutal och på sina platser överraskande mörk comic book movie. Jag lägger mig på knä och hyllar gänget bakom filmen då de uppenbarligen tagit stora risker med denna film.

Detta är en Marvel-film, men inte en del av Marvel's Cinematic Universe. Istället ingår den i X-Men serien och är producerad av FOX, detta enigmatiska filmbolag. Med denna film har FOX lyckats överraska mig mer än vad Marvel gjorde med till exempel Guardinas of the Galaxy med avseende på att utmana gränserna av vad en superhjältefilm kan vara.

Jag hade som brukligt undvikit att ta reda på något om filmen när jag satt mig ner för att se den. Men redan under "the titles sequence" hajjade jag till. Istället för namn på regissör och skådespelare fick vi ÄRLIGA omskrivningar om dem... Jag reste mig upp lite i fåtöljen och tittade nyfiket vidare. Sedan inleddes filmen med en frenetisk och totalt brutal actionscen som satte nivån på hela filmen.

Humorn i filmen är "right up my alley". Där finns självironi, popkulturella referenser, skämt under bältet och allt är framför med en stor "don't give a damn"-attityd som jag älskar. Ryan Reynolds överraskar med sin insats. Morena Bacarin är underbar som alltid. Hennes persona överraskar lite, den är som en blandning av Inara och Marisa Tomei's Cassidy i The Wrestler.

På tal om The Wrestler, såg inte Wade ut som Mickey Rourke's Randy i ansiktet när han blivit omvandlad till sin fräkniga variant? Det var kanske den svagaste detaljen med manus att Wades utseende inte var så groteskt att det motiverade att han inte kunde söka upp Vanessa (Baccarin) tidigare. Visst han blev ful men inte avskyvärd (i mina ögon). Men detta är en minor issue. För precis som det står i "the titles sequence" är manusförfattarna de riktiga hjältarna i denna film. Damn, det fanns fler skämt per minut än vad vi sett på länge. Och bra också.

Fjärde muren? Bruten många gånger om. Helt ok. Kul.

Scenerna med Ajax i den supersunkiga källaren? Fy fasen vad vidrigt det var. Jag mådde lite illa och kom att tänka på Jacobs mardrömmar i Jacob's ladder. Det är fascinerande att de valde att ändra stämningen så totalt i denna film. Ett tag var jag störd av filmens "wild mood swings", men jag svalde det till sist.

Detta var den klart bästa X-Men film jag sett i alla fall. Den är både underhållande till max och imponerande inkorrekt. Den inger hopp om framtiden. Inte att alla filmer ska vara exakt som denna, men att vi kommer få se fler filmer som bryter helt ny mark och inte bara re-makes och sequels...

I loved it!

Betyg: 4+/5