Conclave (2024)

Conclave är ett dialogdrivet drama i form av ett kammarspel i det Sixtinska kapellet under konklaven.

Påven har gått ur tiden och kardinal Lawrence har fått uppdraget att styra konklaven. Kardinaler från alla världens hörn sammanstrålar till Vatikanstaten och låses in i kapellet. De får inte komma ut förrän en ny påve är vald. Konklaven!

Men vilka aspekter ska bedömas när gubbarna ska välja en ur sin grupp som ny chef? Gamla lojaliteter sätt på prov, en genomlysning av kandidaternas filosofi och politik diskuteras öppet, och fuffens och oegentligheter kommer i dagen. Drama!

Jag gillade filmen en hel del. Skådespelarna är bra med Ralph Fiennes, Stanley Tucci, John Lithgow och Isabella Rossellini och i spetsen, men egentligen gör alla bra insatser. Det är dialogdrivet och filmen spelas upp som en thriller som taget från en Dan Brown-bok. Det är en spännande film som dock lovar lite mer än vad den levererar.

För tyvärr har filmen sina skavanker. Dels var det ganska tidigt uppenbart vem som skulle bli vald till den nya påven. Jag har kanske kollat för mycket på Poirot!

Huvudpersonerna i dramat (Lawrence, Bellini, Tremblay, Tedesco) är tyvärr dessutom karikatyrer. "Hjälten" i den liberale Lawrence med sitt tvivel (som ett magiskt frikort), "Favoriten"" i den liberale men ärelystne Bellini, "Skurken" i den korrupte amerikanen Tremblay och "Den Onde" i traditionalisten Tedesco. Trots ett på pappret vasst manus är detta en film med svartvita och platta karaktärer.

Till sist fick jag ungefär samma känsla som när jag läste Da Vinci-koden.... Var det inget mer? 

Jag blev besviken på att inga komplexa frågor berördes mer ingående. Filmen hade en ton och svansföring som fick mig att tror att det var det den skulle erbjuda. 

Bellini har per filmens definition rätt, Tedesco har fel. Så enkelt, så enkelt. Filmskaparna verkar inte ens förstå att det finns olika perspektiv, här finns det endast en "rätt åsikt". Vilket naturligtvis inte är som det är i det verkliga livet. Någonsin.

Den katolska kyrkans stora ok med pedofili-präster nämns pliktskyldigast men tar ingen plats alls. En intressant fråga som kyrkan borde diskutera mer är Karl Poppers Toleransparadox från 1945. En annan vinkel var hur kyrkan ska förhålla sig inför en växande skara ateister i världen. Men ingen av dess intressanta aspekter som rimligen ligger i kardinalernas intresse orkade filmen ta upp.

Jag hade blivit mer pepp om de hade gjort något mer oväntat, vad sägs om kastat om rollerna för Stanley Tucci och Sergio Castellitto, samt låtit båda haft lite rätt och lite fel? Istället fick man känslan att allt var bekvämt tillrättalagt. Så filmen är bra gjord, mycket snyggt filmad och underhållande, men trist nog en genomskinlig twist, och till råga på allt en helt onödig twist på twisten som lika gärna kunde skippats, samt en känsla att de missade chansen att säga något komplext och spännande. 

Betyg: 3/5

The Menu (2022)

The Menu är en skräckkomedi och satir om snobbiga restauranger och ännu snobbigare matkritikers. Det känns som att nördiga matentusiaster från hemmets trygga vrå också får sig en släng av sleven.

Med stjärnor som Anya Taylor-Joy, Ralph Fiennes, Nicholas Hoult och Hong Chau är underhållningsvärdet mer eller mindre garanterat. Filmen erbjuder höga “känslosmaker” och allt sitter i detaljerna. Hoult är träffsäker som matnörden, som ett malplacerat sjögrässkum. Fiennes är som alltid delikat, som en vass citronsorbet. Stjärnskottet Chau kompletterar Fiennes som ett väl gräddat surdegsbröd. Men det är filmens hjältinna Taylor-Joy som håller oss åskådare i handen. Hon är filmens outsider, som en klassisk cheeseburger.

The Menu består till lika delar rysligheter, humor och satir. Den påminner lite om Midsommar i feeling. Vad är det med sekter som är så obehagligt egentligen? Dessutom påminner den en hel del om den svenska satiren Triangle of Sadness. Filmerna är något av en ”systerfilmer” men denna film är mycket bättre då den lyckligtvis inte tar sig själv på så sablans stort allvar.

Det är underhållande och för mig tog filmen några vändningar som var oväntade. Jag satt på helspänn hela titten igenom. Filmen gör sig bäst om man inte är spoilad. En stark trea.

Betyg: 3/5

The King's Man (2021)

Men för helvete! Välj en tonalitet och håll dig till den, Matt. 

Matthew Vaughn blandar flera filmer i en och det blir till en salig röra som skär sig å det grövsta. Stora delar av filmen är en actionkomedi i samma slag som de två tidigare Kingsman-filmerna. Men nästan lika stora delar är seriösa inslag som vill påvisa hur hemskt krig är. Det finns sannerligen filmer som behandlar den frågan både bättre och med den seriositet ämnet i sig berättigar. 

Vaughn och hans team kommenterar också monarkin, patriarkatet och imperialismen. "Fina" tankar som tyvärr levereras övertydligt och helt utan finess. Intressanta frågor som gärna får behandlas i film, men var sak på sin plats. Det är som att göra gräddtårta med falukorv i, det smakar inte bra i kombination.

Filmen slår också ett slag för hur överlägsna kvinnor är männen med en besserwissig Gemma Artherton. Det blir smärtsamt att se henne leverera den ena cringiga repliken efter den andra. Jag som trodde att Matt Vaughn var en bra regissör, men han visar här att det var helt fel. Kan vara så att han skrivit för mycket på manus denna gång och att han kanske är bättre med någon annans manus? Vem vet?

Gemma Arthertons skicklighet som skådis döljs under den dynga manus och regi står för. Samma gäller Ralph Fiennes och Djimon Hounsou. Deras fina skådespelarinsatser dränks i gödsel. Jag har dock svårt att bedöma Harris Dickinson i rollen som sonen Conrad då hans karaktär är så ofantligt dåligt skriven, övertydlig och imbecill. En av filmens få riktigt roliga scener var när Conrad överraskande sköts i huvudet på en meters håll av en av hans soldatkompisar. Good riddance. Skönt att bli av med den jäveln.

Rhys Ifans spelar Rasputin och han verkar ha fått en viss uppskattning på the internets. Jag tycker dock att karaktären är så överdriven att det bara blir fånigt. Hans "dans" i den stora fajtscenen var inte ens underhållande. Jag trodde först att det var vår egen Peter Stormare som spelade Rasputin men så såg jag att han var för smal...

Detta är en prequel till de tidigare två filmerna i franchisen. Som sådan var den vek. Det stora internationella "Spectre"-liknande nätverket de fajtades emot sattes inte upp speciellt bra. De lekte med kända namn ur historien som i "Forrest Gump", men i denna film ledde detta grepp snarare till en överkryddad soppa. De kastar in historiska med namn som Princip, Rasputin, Mata Hari, Lenin, Hitler, Erik Jan Hanussen och Franz Ferdinand utan att bry sig om historien. Det blir fattigt och skrattretande istället för kittlande och spännande. 

Skurkarnas chef , "The Shepherd", var som förväntat helt underväldigande. När den "unikt karismatiske" ledaren föll av berget, hoppade titeln utan kommentar vidare till nästa skurk i ledet. Kändes fattigt och inte speciellt väl förankrat. Lazy writing.

Tåget de åkte med några gånger såg fint ut. Det drar upp betyget lite...

Nä, detta var för svagt. Varken kul, spännande, engagerande eller tänkvärt. Om den bara varit mer underhållande hade den röriga tonaliteten inte betytt så mycket. Nu lämnades jag med en känsla av waste av resurser och tid.

Betyg: 1/5

Harry Potter 20th Anniversary: Return to Hogwarts (2022)

När man blir sugen att se om hela filmserien om åtta filmer på grund av en TV-Special så måste den gjort något bra. HBO's 20-årsjubileum för den första filmen i Harry Potter-serien som sändes på nyårsafton gjorde just detta.

Detta är en otroligt trevlig och mysig TV-Special, en slags intervjubaserad dokumentär men framför allt en chans för (nästan) alla inblandade att återses, reflektera och klappa varandra på ryggen och utropa: "A job well done!". 

De flesta "stora" skådisar i serien möts och det är slående hur starka känslor som väcks till liv. För de tre huvudrollerna, och övriga i deras ålder, är det inte svårt att förstå varför då de bokstavligen växte upp under och med filmserien. Emma Watson var elva år när första filmen hade premiär och hon hade hunnit fylla 21 år när den sista filmen kom upp på biograferna. Hela tonåren med filminspelningar som dominerade livet. En sällsam och absurd uppväxt kan man lätt inse.

Vi får se flera samtal mellan skådespelare där de sitter ner och samspråkar. Det var fantastiskt att se hur rörda de blev. Jag är en sucker för den typen av vemodiga stunder. En överraskning var de starka vänskapsbanden mellan Emma Watson och Tom Felton (Draco Malfoy). Det var oväntat, men kanske ändå inte. Jag har inte följt med i fandomen så jag kände inte till många av de anekdoter och förhållanden mellan skådespelarna privat.  

TV-specialen i sig är mycket bra gjord. Många känslosamma möten i nutid blandas med tillbakablickar från hela filmseriens gång. Vid sidan av tre stora deltar Robbie Coltrane, Ralph Fiennes, Gary Oldman, Evanna Lynch, Jason Isaacs, Tom Felton, Helena Bonham Carter och många fler.

Producent David Heyman och alla fyra regissörerna; Chris Columbus, Alfonso Cuarón, Mike Newell och David Yates intervjuas viket var mycket trevligt.

Allt som allt en toppen-special. Jag blev varm, rörd och sugen på att se om filmerna. Nästan helt perfekt alltså!

Betyg: 4/5

No Time to Die (2021)

Fasen, jag var faktiskt ganska trött på Bond när jag gick in till biovisningen av den nya Bondfilmen. Jag hade ju just avslutat en hel poddsäsong om de kära gamla filmerna med Sean, George, Roger, Timothy, Pierce och Daniel och jag hade blivit mätt på fenomenet vi kallar James Bond.

Döm då av min förvåning när nya Bondfilmen var helt fantastiskt bra! Vicken överraskning och vad kul det känns. Filmen var lång men gick på ett kick. Den var dramatisk, sorglig, känslosam, rolig, fyndig och innehöll en hel del action, ibland lite tråkig (som vanligt). Slutet är magnifikt och som sista film av en skådespelare som spelat Bond är detta den överlägset bästa, endast i konkurrens med Georges film.

För den film som denna påminner mest om är ändå On her Majesty's Secret Service. De återanvände till och med central dialog från OHMSS och ledmotiven från filmen. Jag såg dessa kopplingar som helt integrerade i filmens manus och långt från tröttsamma "fan service". Istället adderar dessa blinkningar till den sedan tidigare mest känslosamma (sorgliga) och dramatiskt bästa filmen i serien djup och mening till denna.

Det fanns mycket att gilla i filmen. Bond och hans familj var en oväntad känslomässig höjdare. Paloma, den amerikanska agenten på Kuba spelas av favoriten Ana de Armas (Knives out, Blade runner 2049). Hon var filmens stora ljuspunkt och hon stal varje scen hon var med i. Jag gillade hennes tolkning av karaktären, hennes tajming, och hennes personkemi med Daniel Craig. 

Jag älskade scenerna med M, Miss Moneypenny och inte minst Q som bara blir bättre och bättre. En av de roligaste scenerna var den hemma hos Q, och en av de bästa rent dramatiskt var slutscenen när M, Q och gänget skålade farväl. Vilken känslomangel...

Bland villains var svenska David Dencik klart roligast att se in action, medan Rami Malek kändes svag, ja till och med malplacerad. Österrikaren är jag sedan länge lite trött på. 

Som vanligt tenderade vissa actionscener bli för långa. Jag vill hellre se prat-scener mellan karaktärerna!

Filmen var lång och det händer så mycket intressanta och upphetsande saker att jag ser mycket fram emot att se om denna film. Då kan den kanske ta sig upp till högsta betyget. Nu ger jag den en stark, stark fyra.

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag, Patrik och Joel diskuterar filmen i ett extrainsatt poddavsnitt i Säsong 8 - Bondpodden.

Filmitch om filmen.

Post scriptum: tyvärr var visningen inte speciellt bra. Det var kul som attans att gå och se den med Joel. Vi valde att se den på VIP på MoS. Där kan man beställa mat inifrån visningen vilket resulterade i att det strömmade in servitörer under en stor del av visningen och detta störde upplevelsen rejält. 

De startade dock inte sina leveranser under reklamen före filmen, utan de väntade infernaliskt nog till precis när filmen startade med en strid ström av leveranser in till olika kunder inne i salongen. Leveranserna höll på under hela filmen men mest under de första timmarna. Det var störande därför att jag drogs ut ur filmens värld när det kom in servitörer som stökade runt. Första gången stod det en servitris mitt framför mig och skymde duken under "mannen med masken"-scenen i inledningen... Inte idealiskt direkt.

Idén med Filmstadens VIP är usel. De hävdar att film är bäst på deras biografer, men i detta fall har de uppenbarligen prioriterat att få sälja mer produkter över filmupplevelsen för kunden. 

Wrath of the Titans (2012)

Var sugen på lite fantasy rent generellt och att studera Rosamund Pike i den miljön mer specifikt. Miss Pike spelar ju Moiraine i den kommande tv-serien "The Wheel of Time" på Amazon Prime. Här i "Wrath of the Titans" spelar hon drottningen Andromeda. Kanhända att Andromeda besitter samma styrka som en Aes Sedai?

Men tyvärr var inte Andromeda i närheten av vad en Aes Sedai är så detta test av Rosamund Pikes acting chops föll platt till marken. Inte för att hon var dålig, hon hade bara en väldigt anonym roll och hade inga scener där hon skulle osa av styrka och beslutsamhet, vilket hon kommer få bra träning i under tv-serien...

Filmen har ganska många kända manliga namn med thespianer som Ralph Fiennes, Bill Nighy, Danny Huston, Liam Neeson och Edgar Ramírez i casten. Tyvärr spelar tråkisen Sam Worthington huvudrollen vilket gör ingen glad.

Regissören Jonathan Liebesman gjorde tidigare "Battle Los Angeles" som är en ok sci-fi/krigsfilm. Han har dock inte fokus på karaktärer och dialog, utan det är mest action utan slut.

Efter filmen blev jag varse om att detta var en uppföljare av "Clash of the Titans" från 2010. Där ser man! Jag hade inte speciellt svårt att hänga med i vad som hände i Wrath, men jag kommer ihåg att jag var lite förvånad över hur mycket filmmakarna räknade med att publiken hade koll på sin grekiska mytologi. Att det fanns en film före denna förklarar en hel del!

Betyg: 2-/5

Strange Days (1995)

Jag trodde att jag redan hade sett Strange days men det visade sig att jag blandade ihop den med Dark City från 1998. Så då var det dags att se Kathryn Bigelows Strange days på manus av James Cameron, ni vet han som gjorde True lies?

Strange days är en sci-fi från en nära framtid. Polisen är korrupt, världens undergång är nära, det är apokalyptiska kravaller på gatorna och man har en ny teknik som gör att man kan spela in människors synintryck och känslor via en kräftliknande manick som man sätter på huvudet. Coolt helt enkelt.

Huvudpersonen är Lenny Nero och han spelas av Ralp Fiennes som är förvillande lik Bradley Cooper. Jag ser bara Cooper under stora delar av filmen trots att jag vet att det är Fiennes, Voldemort himself.

Jag hade mycket hellre sett Cooper i denna roll då han är klart bättre än den känslige Fiennes. Tyvärr kryllar det av skådespelare som jag inte har så mycket till övers för i denna film. Juliette Lewis har aldrig varit en favorit. Hon spelar samma typ varenda gång man ser henne. I denna film spelar hon en sångerska och hennes liveframträdanden är de klart bästa scenerna med henne. Överlag är musiken bra i denna film.

Angela Bassett som Mace är en annan skådis som jag blir helt kall inför. Hon spelar en bad ass chaufför som av oförklarliga skäl helt plötsligt är en kung fu mästare. Michael Wincott i rollen som Philo Gant ser bara helt sjuk ut. Kanske passande för rollen här dock.

Det var lite kul att se Tom Sizemore som Max. Han spelar den snälle bästa kompisen till Ne(r)o. Iklädd i en peruk ser han ut som Killer Bob från Twin Peaks.

Storyn är ok, musiken är stark, miljöerna är överlag bra. Tyvärr är filmen alldeles för lång. När det närmade sig sitt slut visade det sig att det var 45 minuter kvar och filmen fick ett andra liv. Det kändes mycket onödigt. De hade vunnit på att skala ner alla invecklade vändningar i handlingen. De flesta klassiska filmer i denna genre har faktiskt mycket enkla grundstories! Tänk The Terminator, Blade runner, Alien/s.

Filmens sista del förvandlas från en "who dunnit"-thriller till ett "social justice"-drama. Detta är en film om "black lives matter" cirka 20 år före det begreppet blev känt. Hatten av för Bigelow och Camerons sociala patos, men tyvärr känns det lite som att de försökte trycka ner två filmer i en.

Men filmen är helt ok ändå, det känns som att det blev övervikt på det svaga i min text. Filmen är helt klart sevärt om man gillar genren; lite sci-fi, lite apokalyptisk känsla, lite rock'n'roll.

Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

Hail, Caesar! (2016)

Så, gott folk, nu har Shinypodden nått slutet av säsong 3. Jag och Carl har pratat om åtta filmer från bröderna Coen. Vi avslutar med Hail, Caesar! från 2016. Det är en som det visade sig tämligen fantastisk film fylld av filmisk berättarglädje. Jag var något "bewildered" efter jag sett den första gången men efter en omtitt har filmen vecklat ut sig till fullo. Vi pratar om filmens alla lustiga små och stora detaljer. Hoppa in och lyssna och kommentera gärna!

Filmens handling är för mig helt oväsentlig. Eddie Mannix och hans svårt karriärsbeslut blir den ramhandling som ger utrymme för oss att nyfiket titta in på de olika filminspelningarna Mannix hanterar. Carl läser in en kristusfigur i Mannix men det går mig över huvudet. Filmen i filmen "Hail, Caesar!" ska kanske vara den religiösa och episka storfilm som den säljs in som, men jag får hela tiden en känsla av att bröderna Coen undergräver dess betydelse med alla små ironiska misstag vi får se. För mig kan den lika gärna ha blivit ett stort magplask. Scenen då Mannix "förhandlar" med prästerskapet om filmens religiösa innehåll är med rätta en av filmens komiska höjdpunkter. Det faktum att att filmen accepteras av alla fyra är kanske det största beviset på att den inte är speciellt "cutting edge" inom det religiösa? Hur skulle den kunna vara det menar jag...



Vi åskådare följer Mannix under ett drygt dygn och får vara med i hanteringen av bångstyriga regissörer, missnöjda skådespelare, skvallerpressen, en kidnappad superstjärna och dåligt väder. Bröderna har lyckats med sin idé. De får chansen att spela in scener i alla gamla nostalgiska filmgenrer från Hollywoods guldålder, western, kostymdrama, musikal, och episk storfilm. Plus några till säkert. Vi funderar på vilka av alla dessa låtsasfilmer vi egentligen skulle vilja se om de skulle göras på riktigt.

George Clooney äger denna film. Han är fantastisk som stjärnan Baird Whitlock. Andra kul skådisar är Ralph Fiennes som demonregissören Laurence Laurentz, Channing Tatum som dansande kommunist och Scarlett Johansson som gravid och irriterad om än synkroniserad simstjärna DeeAnna Moran. Andra höjdare är hela gänget av manliga kommunistiska författare med den arge David Krumholtz i spetsen, Jonah Hill som Joseph Silverman, Frances McDormand som storrökande filmklippare iklädd livsfarlig scarf och Alden Ehrenreich som en ensam westernstjärna på djupt vatten.

Vi listar också Seinfeld-, Highlander och Harry Potter-referenser från filmen.

Allt som allt var detta en success. Väldigt roligt att filmen växte såpass mycket vid en omtitt. Det var ju delvis detta vi, eller jag i alla fall, var ute efter med denna säsong.

Jag ger Hail, Caesar! fyra jobberbjudanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Hail, Caesar! (2016)

Bröderna Coen är bland mina absoluta favoriter bland filmregissörer. Jag gillar de flesta av deras filmer, ni har min uppdaterade topplista över deras filmografi nederst i denna text, och de har en otroligt hög lägstanivå. Så när jag säger att denna film är en av deras svagaste betyder det inte att filmen är skit. det finns en hel del kul med den, men den står sig slätt mot deras övriga filmer helt enkelt.

Inför premiären av deras senaste film Inside Llewyn Davis hade jag omåttligt höga förväntningar. Jag hade älskat eller gillat deras fura senaste alster (No country fo old men, Burn after reading, A serious man och True grit) plus att Inside Llewyn Davis hade poppat upp på flera topplistor över 2013. Jag har för mig att Adam Kempanaar hade den som 2013 års bästa film. Så jag gick in tilld en filmen med en känsla av att det skulle vara en stark fyra eller  till och med en femma. Trots att filmen var bra kom jag ändå ut besviken, den kom inte upp i nivå med deras fyra senaste filmer. Jag gav den en 3:a.

Denna gång gick jag in till filmen helt utan förväntningar, jag hade varken läst eller hört något om den och jag hade inte ens sett trailern. Jag hoppades på något som skulle vara minst i samma klass som deras senaste Inside Llewyn Davis. Men tyvärr var detta klart svagare. Vissa scener i filmen var kul men som helhet var det en klart svagare film.

Om jag ska vara helt ärlig så förstår jag mig inte på Hail, Caesar! och däri ligger säkert problemet. Filmen har en lövtunn handling som mest verkar finnas där för att bröderna ska få tillfälle att arrangera sprudlande och fantastiska scener. Men enskilda scener staplade på varandra utan inbördes betydelse ger allt som oftast inte en bra film (tag Bondfilmen Quantum of solace som exempel, en film som jag iofs gillar men de flesta tycker att den är för fragmentarisk).

Hail. Caesar! handlar om Ediide Mannix (Josh Brolin) operativ chef på ett filmbolag i Hollywood under 50-tal. Han måste hantera ett antal svåra situationer. Den Cary Grant-liknande storstjärnan Baird Whitlock (George Clooney) har blivit kidnappad och en lösensumma är krävd. En av studions kvinnliga stjärnor DeeAnn Moran (Scarlett Johansson) har också problem då hon är gravid utan att vara gift. Mannix slits mellan att jonglera problem på jobbet, familjelivet, elaka skvallerjournalister, ägarintressen från New York och på det ett ihärdigt försök från ett privat företag som vill rekrytera honom.

Ovan beskrivna set-up skulle kunna vara grunden för ett drama, en komedi, en hyllning till filmindustrin eller en satir om densamma. Jag har ingen aning om vad bröderna har tänkt sig här. Vad jag vet är att vi får oss till livs ett antal show och dansnummer, bland annat ett vatten och simnummer med Scarlett Johansson och ett shownummer med Channing Tatum som taget ur Singin' in the rain.

Om detta är en hyllning till industrin så undrar jag varför bröderna målar de allra flesta utom Mannix som fåniga och korkade? Det lutar mer åt en satir, men om det är en satir så undra jag varför så många scener är fåniga och oseriösa, tvärt om vad som krävs för att satiren skulle bli bitsk. eller är filmen helt enkelt en hyllning till kommunismen? Hehe, det vore något det.

Filmen in inleds som en film noir med Mannix ute i natten fixandes med något potentiellt problem för studion. en bit in i filmen tar så den ena tokroliga scenen vid efter den andra. Inledningsvis är det kul att de skämtar med sig själva, filmen och oss med glimten i ögat, men när sedan filmen i sig inte har något innehåll och de där tokroliga scenerna staplas på varandra blir det för mycket av kryddan och för lite av proteinet.

När filmen sjunkit in lite inser jag att den påminner mig en hel del om Wes Andersons The Grand Budapest Hotel. Båda har en uppsjö av sköna scener men något saknas i helheten när jag känner efter.

Nej, detta var nog inte min kopp te. Jag gillade dock flera av scenerna tagna för sig själva, och scenen när Mannix och präster och rabbi diskuterar ett filmmanus religiösa budskap var en av filmens höjdpunkter. Jag roades också av de galna manusförfattarnas kommunistiska studiegrupp. Mycket roande med de olika personligheterna och deras olika anledningar till att vara med i gruppen.

Jaha, det blev en ganska blek Coen-film. Vad trist, men den var ju ändå helt ok. Eller hur va?

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av The Coen brothers, februari 2016:
1. No country for old men (2007)
2. Fargo (1996)
3. A serious man (2009)
4. Miller's Crossing (1990)
5. The Big Lebowski (1998)
6. Burn after reading (2008)
7. The man who wasn't there (2001)
8. Inside Llewyn Davis (2013)
9. O brother, where art thou? (2000)
10. True grit (2010)
11. Barton Fink (1991)
12. Intolerable cruelty (2003)
13. Raising Arizona (1987)
14. Hail, Caesar! (2016)
15. Blood simple (1984)
16. The Hudsucker proxy (1994) *
17. The ladykillers (2004)

*) kommer inte ihåg mycket av denna, borde ses om
Not: bytte placering på 2-3 i denna uppdatering


Kolla nu in vad mina filmbloggarkompisar tyckte om denna film:
Har du inte sett den? Carl
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito

Spectre (2015)

Som jag har väntat på Spectre. Den hade ju premiär för flera veckor sedan, men jag ville se den i IMAX och valde att vänta. Och vänta gjorde jag. Jag lyckades dessutom att förbli ospoilad till den grad att jag inte ens visste om filmen fått höga eller låga betyg av filmbloggare och recensenter. Mina förväntningar var dock högt ställda efter regissören Sam Mendes förra Bond-installation Skyfall som var svinbra.

Ok, det var givetvis omöjligt att filmen skulle motsvara förväntningarna. Min känsla direkt efter filmen var den av en stor besvikelse. Samtidigt har Daniel Craigs Bond-filmer en otroligt hög lägstanivå och denna film slår det mesta som är ute på biograferna ändå. Dessutom vet jag att filmen kommer växa vid en omtitt. Halo som redan sett den tre gånger på bion kan intyga om det.

Det bästa med filmen var att den är snygg och otroligt snyggt fotad. Jag gillar fler scener, även om filmen som helhet har ett svagt manus men mer om det nedan. Mina favoritscener är de två i Rom, villan och mötet (Monica Bellucci oh la la), Mr White's stuga i alperna samt the Bond villains lair (fram till stol-scenen, men mer om det nedan). Så totalt sett finns det en hel del att gilla i denna film. Den är dock den svagaste av Craigs fyra filmer, även om denna kanske kan sega upp sig förbi Quantum efter några omtittar.

Vad är det då som inte är så bra med denna film? Det mesta faktiskt... Bonds karaktär, svagt manus, fel ton i filmen, att den inte är tillräckligt "Bondaktig" i vissa scener. Var ska vi börja? Låt oss starta med första scenen före titelsekvensen. För övrigt var Bondlåten usel.

Har Bond blivit en usel skytt hel plötsligt? Det börjar med att Bond har lasersikte på sitt vapen. What? Det har han aldrig behövt förut. Det var ett spännings-device för att skurken genom cigarröken skulle se strålen och hinna ducka. Slappt manus.

Var detta Craig's Bond? Senare i samma scen när huset rämnar under Bond faller han ner i ett hål och räddas av att han hamna i en soffa! WTF? Jag som trodde att vi hade en tyst överenskommelse om att Craig's Bond bygger på realistiska actionscener i samma tradition som Matt Damon's Bourne-filmer. Var detta helt plötsligt Brosnan's Bond med jönsiga skämtscener (genomskinliga bilar etc)? Slappt manus.

Har Bond blivit dum i huvudet? Senare i samma scen hoppar Bond in i helikoptern (över torget i Mexico City). Han slåss då inte bara mot sin motståndare utan börjar genast angripa piloten också. Ok, de får en "häftig" scen med Bond mot två motståndare samtidigt. Igen, det är inte den kalle effektive Bond vi förväntar oss. Slappt manus.

Är detta en Bond-film? Senare i samma scen sparkar Bond ut skurken ur helikoptern... Och vad händer med skurken? Vi får inte se. Jag satt i salongen och hann tänka hur han landat. På något vasst, i en skorsten eller vad? De brukar alltid visa resultatet, men inte denna gång. Rädd för vilken åldersgräns filmen skulle få?

Jo, så detta var bara den första scenen. Så många saker som inte kändes rätt. Är detta en revisionistisk Bond? En del tyder på det. Som flera gånger tidigare får vi ett stort slagsmål på ett tåg, men denna gång förlorar Bond. Som många gånger tidigare kör Bond en tuff sportbil med en massa vapen och andra extratillbehör men denna gång är det en prototyp och allt fungerar inte som det ska och ammunitionen är slut. Jag skulle älska en bra revisionistisk Bond-film men då vill jag ha ett smart manus!

Sen måste jag undra hur de tänkte med Madeleine Swann? Bond blir över huvudet förälskad i Mr Whites dotter på en gång? För att de åker tåg tillsammans och hon har på sig en silkig klänning? Jag tyckte inte att Léa Seydoux var speciellt bra och jag köpte inte för en sekund deras kärlekshistoria. Vilken historia förresten, deras relation var så kort att den knappt kan kallas historia...

Hoppas nu bara inte att M Swann kommer bli den nya Tracy och att hon och Bond kommer gifta sig. Då vet vi ju för övrigt vad Blofeld kommer göra...

Blofeld i Christophe Waltz's händer då? Nja, jag hade trott att han skulle kunnat bli nåt extraordinärt men jag fick aldrig någon feeling för honom. Bondskurkarna brukar kunna vara bra även om de bara är med i några få scener. Waltz fick flera scener och flertalet monologer men känslan infann sig inte. Hans bästa scen var den första vi mötte honom i, det hemliga mötet i Rom.

Jag älskade miljön och designen på villains lair ute i öknen, men jag gillade inte alls scenen med stolen och borren. Dels misslyckades båda borrningarna. Bond tappade varken balansen eller glömde alla han kände, men det lämnades helt okommenterat. Slappt manus. Sen hatade jag att stolen öppnade sig helt plötsligt. På grund av explosionen får man anta men hur tusan fick de ihop det? Slappt manus.

Vad mer? Dåligt underbyggd brygga mellan Skyfall och denna. Vad hände där? Bond var ute i kylan? Ännu sämre genomtänkt brygga mellan de tidigare tre filmerna och denna. Senare i filmen är Bond utlämnad till sig själv. Detta pratar M, Q och Miss Moneypenny om, men filmen underbygger inte att han är avskuren från MI6 på ett effektivt sätt. En massa händelser och spänning sker genom dialog i denna film. Det kallas Exposition och är ett slappt sätt att föra en films handling framåt eller skapa påklistrad spänning. Show, don't tell! 

Hur tänkte de med castingen av C? Direkt när jag ser en orakad Professor Moriarty dyka upp som en chef inom brittiska underrättelsetjänsten förstår jag att "he's up to no good".

... lustmordet på originalböckerna när Bond blir en adoptivbror till Blofeld... Totalt onödigt och långt från den smarta twist man hade kunnat hoppas på... Slappt!

Hur många gånger i en film kan de låta Daniel Craig ställa sig i sin "tuffa Bond pose"??

Jaja, men den var ganska bra ändå!

Jag ger Spectre tre rätten att INTE döda av fem möjliga. Men den kommer säkert kunna stärkas lite vid nästa omtitt (då jag är förberedd på alla svagheter).

Betyg: 3/5

Gick på filmen med Johan. Tror han diggade den lite mer än jag. Läs hans ord här.

IMAX? Jo det var väl bra. Ett stort ljud. Bilden var ok.

The Grand Budapest Hotel (2014) Nytt försök

Deputy Kovacs: Did he just throw my cat out of the window?

Första gången jag såg denna film på bio blev jag inte imponerad. Trots ett härligt galleri av karaktärer, och skådespelare, samt fler underbara scener blev jag inte riktigt berörd och jag kände mig som en betraktare på avstånd. Efter bion trodde jag då att denna känsla kanske kunde förklaras med att jag suttit och nickat till under filmens inledning och inte kommit in i historien på rätt sätt. Upp emot en halvtimme var jag mer eller mindre i en sömnens dimma. Då jag nästan utan undantag har älskat Wes Andersons filmer tidigare ville jag ge denna hans senaste alster en ny chans.

Så när jag hade två timma över att slå ihjäl runt lunch i fredags och då min filmspanarbroder Jojjenito dessutom hakade på gick vi och såg filmen. Jag var förväntansfull när vi slog oss ner i den sneda salongen i Saga nr 4.

Även under denna visning blev jag pumsig och nickade nästan till men likt en Harry Palmer gnuggade jag en spik i handflatan och lyckades hålla mig vaken. Jag fick för första gången se scenerna från filmens inledning.

När jag gick ut från filmen hade jag dock exakt samma känsla i kroppen som efter första titten. Filmen berörde mig nästan inte alls. Samtidigt hade jag suttit hela filmen igenom med ett stort och antagligen fånigt leende på läpparna. Men det är som ett antal snygga målningar som inbördes knappt hör ihop och än mindre berättar en engagerande historia. Jag har alltså råkat ut för det som så många andra upplever då det gäller den egensinnige Wes. Snygg yta och quirkiness, men inget innehåll (för åskådaren i fråga, denna gång jag själv). Jag som gav hans förra film Moonrise Kingdom en 5/5 kände inte alls samma rusning till magen och hjärtat av denna film.

Det är besynnerligt för alla elementen finns där men ändå funkar det inte fullt ut denna gång. Har jag tröttnat på Wes, eller är detta en "bump in the road", likt The life aquatic, en annan film av honom som jag inte fattade fullt ut?

Jag vet inte. Jag borde gilla The Grand Budapest Hotel mer känns det som, men den talade inte till mig på samma sätt. Nu har man ändå väldigt kul då man ser en film som denna. Många scener är snygga och underliga. Kastad katt, knogjärn, en duktig lobby boy, nazister.

Jag ger nu filmen ett betyg i alla fall. The Grand Budapest Hotel får fyra bakelser av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Det blev en mycket trevlig filmeftermiddag med Jojjenito. Efter denna film tog vi en snabb lunch på Waynes Coffee och sedan bar det av mot premiär av A million ways to die in the West, en film som jag omfamnade med öppna armar och hade mycket trevligt med.

Vad tyckte då Jojjenito om The Grand Budapest Hotel? Checkade han in i lyxsviten eller valde han de trånga tjänstebostäderna?