Moonrise Kingdom (2012)

Sam: Why do you always use binoculars?
Suzy: It helps me see things closer. Even if they're not very far away. I pretend it's my magic power.

Det är väl dokumenterat att vissa regissörer har en polariserande effekt på oss filmälskare. Att vissa filmmakare blir som en mänsklig vattendelare, där vissa inte gillar dem alls, medan vi konnässörer älskar dem. Wes Anderson är en sådan regissör. Jag gillar honom skarpt, men det finns fler av er där ute som är kallsinniga inför den manschesterkavajprydde akademikern från Houston, Texas (visst hade man önskat att han var från New England? Eller i alla fall från Austin, Texas?)

Den kritik som jag har hört om den gode Wes är att hans filmer skulle sätta stil över innehåll, men där håller jag inte med. Hans filmer har förvisso en särpräglad stil, men det är inte den som binder ihop kakan för mig. Jag anser att hans största förtjänst är att han sätter känsla över innehåll. För mig är Wes Anderson's filmer så sköna just på grund av den stämning de försätter mig i. Ok, jag är den förste att erkänna att alla hans filmer kanske inte är tipp topp, men hans totala kropp av kreativitet måste ändå göra honom till en av de främsta visionärerna inom film i dagens samhälle.

Jag såg hans senaste film Moonrise Kingdom i helgen och jag blev totalt paff av filmen. Vilken maxad filmupplevelse! Fantastisk. Jag satt med ett brett leende i ansiktet under hela filmen, det var säkerligen fånigt också. Jag älskade historien om Sam och Suzy. Filmen är bättre än Rushmore till och med. Wes Anderson's bästa film till dags dato. Ingen tvekan. Ah, med liten tvekan då.

Skådespelarna som backade upp de unga tu var perfekta för en Wes Anderson-film. Ed Norton, Bruce Willis, Bill Murray och Frances McDormand var lika bra, allihop. Karaktärerna var mer eller mindre vrickade men de alla fyra spelade dem helt straight up. Suveränt. Tilda Swinton gjorde den lilla rollen som Social Services over the top vilket funkade för mig. Wes kompis Jason Schwartzman tilläts också ta ut svängarna litet men det har han på något sätt arbetat ihop till, så många filmer han varit med i  nu.

Jag tycker det är lika meningslöst att dissekera eller ens diskutera handlingen i denna film som det är att göra detsamma på en dröm man haft. Och lika lite som jag kan beskriva en dröm jag haft, eller få någon annan att gilla en dröm jag upplevt, lika lite kan man diskutera sig fram till om Moonrise Kingdom är bra eller inte. Antingen gillar man känslan i filmen. Och alla dess färger. Eller så gillar man inte filmen. Men jag hoppas att du antingen gillar den eller ogillar den, var bara för guds skull inte likgiltig inför den!

Oftast när jag vaknar mitt i en bra dröm förstörs allt av att jag vaknar. Drömmen glider iväg som Joel Barish's minnen, och den grå vardagen tränger sig på. Men ibland, om jag har tur, och jag snabbt sjunker tillbaka in i drömlandskapet, kan jag återvända till den underbara filmen. Jag längtar redan till det är dags att se Moonrise Kingdom igen.

Jag ger Moonrise Kingdom fem miniature kayaks av fem möjliga.

Betyg: 5/5