Before the Devil Knows You're Dead (2007)

Sidney Lumet hade en lång och produktiv karriär. Han regisserade 43 filmer mellan 1957 och 2007. Hans sista film blev dramat "Before the devil knows you're dead" med originalmanus av Kelly Masterson. Vad som lockade mig vid sidan av att filmen fått mycket bra kritik lite här och där var skådespelarna Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke i huvudrollerna. Även Erin Brocovichs chef Albert Finney har en viktig roll i filmen, och Marisa Tomei likaså. Alla fyra är utomordentliga fina i denna film. Hela filmen osar om kompetent filmskapande. Allt är tipp topp och skådespelarna är i centrum. Philip Seymour Hoffman gör en magnifik insats. Ethan Hawke är perfekt i rollen som lillebror.

Men trots att detta verkligen är en suveränt ihopsatt film blir den inte en favoritfilm. Det är ett drama med inslag av thriller och crime. Mitt problem var att jag blev trött på det mörka i denna film. Ett tråkigt mörker där alla är svin och där mer eller mindre alla är rejält korkade också. Jag tycker inte att storyn är artificiellt hopknåpad som vissa thrillers kan vara, nej då, allt känns ganska realistiskt och till och med troligt. Människans natur står i fokus, som en mycket deprimerande psykologistudie.

Jag blev bara trött på eländet och stämningen i filmen. Så samtidigt som jag njöt av Philip Seymours excesser i denna paradroll för honom, kände jag mig distanserad från honom och bara trött på allt elände de har för sig i filmen. Jag saknade kanske lite balans mellan ljuset och mörkret. Detta är medvetet en helt allvarlig film och det var aldrig på kartan att någon skulle ha glimten i ögat. Och det är ok, men det måste ändock vara balans i anrättningen. Jag var kanske på fel humör för denna film helt enkelt? Gårdagens film "The verdict" var också en bister historia med nog så mycket svärta, men där fanns en balans. Jag fann den balansen välkomnad.

Det borde inte råda några tvivel om att detta är en toppfilm rent tekniskt. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill se en riktigt bra dramathriller. Men förvänta er inga ljusglimtar bara, de får ni hitta i andra filmer.

Betyg: 3/5

 

Miller's Crossing (1990)

Miller's Crossing har jag sett förut och gillat skarpt men det var en lång tid sedan och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Vi valde filmen för Shinypoddens tredje säsong mest för att Carl inte sett den. Klart att det måste åtgärdas!

Damn, detta är en riktigt bra gangsterfilm i samma fåra som Coppolas Gudfadern. Jag älskar filmen fortfarande, den hade klarat sig väl mot tidens tand. Filmen har en mycket osentimental men barsk tonalitet. Det finns ingen antydan till satir eller humor i tonen. Däremot finns ett antal scener som dryper av svart humor, men detta är inte en av bröderna Coens komedier. Det tackar jag för då jag börjat inse att det kanske inte är deras starka kort såvitt jag får bedöma.

Gabriel Byrne är bra i rollen som Tom Reagan. Det är en kopia av Tom Hagen från Gudfadern och det är fine. Byrne är stencool som mannen bakom kulisserna som känner allt och alla. Han bär inte ens vapen då han är så etablerad och respekterad att ingen vågar hota honom på riktigt. Däremot får han spö många gånger i filmen. Han är en antihjälte antar jag.



Som vanlig har bröderna Coen full koll på allt filmtekniskt. Jag och Carl går igenom vad vi gillar och inte gillar med filmen. Anledningen till att den inte får full poäng är bland annat några scener som känns konstiga och osynkade med resten av filmen. Det är framför allt då bröderna försöker sig på någon slag humor, vilket redan konstaterats inte passar dem. Lyssna på poddavsnittet för mer ingående redovisning av dessa scener.

På filmens plussida finns några ikoniska scener där den mellan Tom Reagan och John Tuturros Bernie ute i skogen vid Miller's Crossing är en av gangsterfilmhistoriens mest minnesvärda scener. Dessutom ser vi ett antal minnesvärda birollsfigurer. Detta är något som man börjat vänja sig vid från brödernas filmer vid det här laget. Är det kanske en av deras största talanger? Att casta och använda biroller på ett lysande sätt...

Frances McDormands cameo. Toms hatt. Italienska maffian mot den irländska diton. The Glass Key, Yojimbo och A fistful of dollars.

Slutomdöme: jag håller fortfarande denna som en av brödernas bästa filmer.

Betyg: 4/5

Besök Shinypodden.se för detta avsnitt och alla tidigare. Lämna gärna kommentarer på hemsidan.

Murder on the Orient Express (1974)

Murder on the Orient Express är en riktigt klassisk film-film. Den bygger på en av Agatha Christies mest berömda böcker och den har en lång radda av kända skådespelare i rollistan. Sidney Lumet står för regin. Han är känd för sin film "12 angry men" som handlar om en jury om 12 män som ska enas om ett domslut. Den filmen utspelas mer eller mindre i ett enda rum. Mordet på Orientexpressen utspelas också mer eller mindre i ett enda rum, denna gång en tågvagn på rutt mellan Istanbul och Paris. Filmerna bär vissa likheter. De är pratiga filmer med manus och skådespelarinsatser i centrum.



Även om denna film inte kommer upp i samma intensitet som de arga männens film är det en fröjd att se alla kända ansikten. En yngre och smalare Albert Finney spelar den smarte men ack så arrogante Hercule Poirot. Han spelar Poirot helt annorlunda än David Suchet. Jag gillar den sistnämnde mer.

Efter en tämligen lång inledning bär det av och redan första natten på tåget mördas en rik amerikansk affärsman. Poirot som bestämt sig för att åka med tåget i sista sekund ombes av tågbolagets chef Signor Bianchi att utreda mordet före polisen kommer fram. Allt för att undvika en skandal. Alla passagerare och personal är misstänkta och potentiella mördare. Poirot intervjuar dem en efter en och till slut löser han kanske fallet. En lustig detalj som roade var när Signor Bianchi efter varje intervju utropar att "det är mördaren". De är lätt exalterade de där impulsiva italienarna.



Ingrid Bergman står ut som den svenska missionären Greta Olsson. Hon vann också en Oscar för bästa kvinnliga biroll för sin insats. Det är otroligt lustigt att hon pratar så mycket svenska i filmen och förutom det en extrem svengelska. Alla karaktärer pratar en hel del av sina språk vilket höjer upplevelsen. Vi hör förutom engelska och svenska italienska, franska, tyska, turkiska och ryska. Kanske några språk mer till och med.

Andra kända skådespelare är Sean Connery, Lauren Bacall, Anthony Perkins, Vanessa Redgrave, Michael York, Jacqueline Bisset, Richard Widmark och John Gielgud.

Filmens styrka är Christies grundhistoria, bra skådespeleri där i princip alla spelar över precis så mycket de ska spela över för ett kammarspel som detta, en tajt regi och en mysig miljö. Det är något speciellt med film som utspelar sig på tåg.

Jag ger Murder on the Orient Express fyra eniga juryer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Duellists (1977)

The Duellists är Ridley Scotts första film. Den bygger på en novell av Joseph Conrad som också skrev Heart of Darkness, boken som Coppola filmatiserade. The duellists är inte lika episk som Apocalypse Now utan fokuserar på två officerare i Napoleons armeunder tidigt 1800-tal. Lustigt nog bygger Conrads historia på två historiska personer från Napoleons era. Namnen är ändrade i Conrads text, och därmed i filmen också.

Schysste form

Armand d'Hubert (Keith Carradine) är filmens huvudperson, en mild löjtnant som av en ren slump väljs att leverera dåliga besked till kollegan Löjtnant Gabriel Feraud (Harvey Keitel). Feraud som är helt galen och tar åt sig personligen vad som än händer honom utmanar genast d'Hubert på duell. Den senare är en man med en extremt pliktfast hederskänsla accepterar utmaningen utan att blinka trots att han inte förstår varför han blivit utmanad. Båda överlever den första duellen och därefter inleds en flera år lång period då de duellerar mot varandra närhelst de av slumpen och ödet möts på eller utanför slagfältet.

Filmen har en skön nästan drömsk stämning. Den har litterära kvaliteter mer än filmiska nästan. Jag fascineras av galenskapen hos den Napoleonlike Feraud och det stoiska lugnet d'Hubert uppvisar. Duellerna är inte fy skam heller. De känns ganska realistiska och vissa av dem är rejält brutala. I en minnesvärd duell skalperas nästan Feraud till exempel. I en annan scen får vi se d'Hubert och Feraud samarbeta under Napoleons misslyckade försök att storma Ryssland. Damn, de där ryssarna får alltid hjälp av vintern som det verkar. Det är några scener som fryser ditt hjärta till is med ihjälfrusna soldater...

Filmens struktur med två män som strider mot varandra under flera år får mig givetvis att tänka på Powell och Pressburgers klassiker The Life and Death of Colonel Blimp. The duellists kommer inte upp i nivå med den filmen men den är ändå ganska bra faktiskt. Filmen har också jämförts med Kubricks Barry Lyndon (1975), en film som jag har kvar att se.

Jag ger The Duellists tre absurda hattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Big Fish (2003)

Jag vet inte riktigt hur Big Fish slank in i projektet. Jag hade en kollega för några år sedan som tjatade om att det var världens bästa film. Men den är regisserad av Tim Burton och det får anses som en stor varningsklocka. Den mannen har om och om igen bevisat att han har dåligt omdöme och jag litar inte på honom över huvud taget. Big fish handlar om relationen mellan en gammal man på ålderns höst och hans vuxne son.

Den gamle mannen Ed Bloom spelas av Albert Finney. Ni vet den buffliga advokaten som anställer Erin i filmen Erin Brokovich? Stora delar av denna film är tillbakablickar till Eds tidigare liv och som ung spelas han av den kraftigt överskattade Ewan McGregor. Sonen Will spelas av den förträfflige Billy Crudup. Kommer ni ihåg honom från Almost famous? Wills fru spelas av Marion Cotillard. Hon är som alltid otroligt bra och intressant. Hon ställer frågor till mig i publiken... Till näst sist nu när vi ändå håller på att rabbla skådespelare har vi Jessica Lange i rollen som Eds fru Sandra. Och till sist har vi Helena Bonham Carter i hela tre roller. Nähä, är Helena med i en film av Tim Burton? Vad originellt.

Pappan Ed har hela sitt liv berättat fantasifullt om sitt äventyrliga liv. Han har också lämnat sin familj i sticket och tillbringat större delen av sonens uppväxt på resande fot. Ed har varit så frånvarande från familjen att till och med hans unga fru i en scen berättar att hon trodde att han hade an annan familj på sidan. Pappan struntar i sin son på ett graverande sätt. Han lever för sina berättelser. Han framstår som en mytoman i värsta fall eller en man som vässa sina historier å det grövsat i bästa fall. Det går så långt att han på sonens bröllop tar över med en av sina utdragna meningslösa historier om hur han fångade en stor fisk (Big fish).

Jag blir lite provocerad av denna film. Den "goe" gubben Ed framställs som en man som lever i gränslandet mellan fantasi och verklighet och att detta skulle vara något positivt. Ed ser verkligen som en saga där magi blandas med den bistra verkligheten. Filmen är som en hyllning till de som ser magisk realism i livet. Men egentligen är Ed ett stort präktigt asshole som försakat sin familj. Som om hans fåniga historier skulle ta bort något av hans ansvar. Jag tror inte att de som hyllar denna film har ett lika stort förakt för karaktären Ed som jag. Med tanke på den absurda försoningsscenen i slutet av filmen tror jag att filmmakarna är på Eds sida. Han är en "go gubbe" i deras ögon. Jag känner bara avsky för honom. Jag gillar inte denna film då den verkar hylla en usel människas usla livsbeslut. Det handlar inte om att filmen är dålig för att jag inte gillar huvudpersonen, Det handlar om att filmen är dålig för att filmmakarna hyllar en dålig huvudperson. Det känns som att filmen (filmmakarna) manipulerar mig och försöker få mig att gilla ett praktsvin. Den känslan tycker jag inte om.

Filmens bästa delar var de i nutid. Jag gillade de få scenerna med Marion Cotillard och Billy Cudrup. Tillbakablickarna med Ewan McGregor som Ed Bloom var mer eller mindre trist. Fasen, McGregor är verkligen inte en favorit. Han har något tillgjort över sig i denna film (och ofta annars också). När jag en kort bit in i filmen endast hörde Forrest Gumps enfaldiga stämma komma ut ur McGregors mun var filmen än mer körd i diket för mig. Tänk på det nästa gång ni ser filmen. Ed Bloom modell yngre låter precis som Forrest Gump. LOL, Det var antagligen inte menat.

När, detta var inte min kopp av te. Vidare till andra bättre filmer. Jag ger Big fish två roliga bankrån av fem möjliga. Bankrånet var roligt i alla fall!

Betyg: 2/5

Bond, James Bond: Skyfall (2012)

Bond nr 23: Skyfall

Utgivningsår: 2012
Regissör: Sam Mendes
Locations: Istanbul, London, Shanghai, Macao, Scotland

Plot: Bond måste återerövra en lista med namnen på en massa hemliga agenter.

Cast

James Bond - Daniel Craig

M - Judi Dench

Silva - Javier Bardem

Eve - Naomie Harris

Q - Ben Whishaw

Mallory - Ralph Fiennes

Kincade - Albert Finney

Sévérine - Bérénice Marlohe

Revy
Omtitten av Skyfall visade att detta är en spektakulärt bra Bond-film. Den är otroligt mörk och temat är ålderdomen, gammal mot ungt och förräderiet av "Mother". Daniel Craig gör sin bästa tolkning av Bond, och konkurrerar om bästa tolkningen genom tiderna. Han är bister, sårbar och svart i sinnet. Underbart. Samspelet med M i Judi Dench's skepnad är en av många höjdpunkter i filmen. Javier Bardem's Silva är en bondskurk "for the ages". Actionscenerna är råa med en höjdpunkt i den långa avslutande scenen från Skyfall.

Prologen: 8

Istanbul. Bond finner sin kollega döende och jagar efter fulingen Patrice. Motorcykeljakten på takåsarna över basaren var lite over the top. Men detta är en mycket bra prolog. Vi har Eve's dilemma, och avslutande "take the shot" vad spektakulärt. Bond dör. Bond dör! Det måste vara en av de mest häftiga fallen från bro i filmvärlden. Tyngden och farten som Bond slår i vattnet är verklighetstroget över förväntan.

M: Take the bloody shot!

Bondlåten + Titelsekvensen: 9
Adeles låt är majestätisk och antagligen den bästa Bondlåten genom tiderna. Jag kan inte sluta lyssna på den!
Vinjetten är också mycket bra, blodiga rökslöjor i vattnet som omvandlas till dödskallar. Bond som i en mardröm där han skjuter sig själv, symboliskt då han känner hotet inifrån MI6 och till slut ett fallande slott, Skyfall.


Storyn: 9
Svärtan. Bond dör. Men likt en modern läderlapp återuppstår han från de döda, är skadad och försvagad, men vinner till slut returmatchen. Han falerar M's tester. Hon kastar trots det Bond till vargarna. Vet "Mother" vad hon gör? Klarar Bond av detta? MI6 attackeras inifrån dubbelt upp, både av Silva och av indignerade och aningslösa politiker. Avslutningen på Skyfall. Filmens melankoliska ton gör den mycket stark. M dör med insikten att JA hon gjorde rätt.

Bondskurkarna: 9
Javier Bardem som Silva är fantastisk, vilken fullträff. Det är dock synd att det dröjer innan han kommer in i handlingen, långt över en timme. Det enda bra med att vänta med hans introduktion är att Sévérine får visa sin rädsla för honom i denna dialog med Bond:
Sévérine: What do you know about fear?
Bond: All there is.
Sévérine: Well not like this... Not like him.

Vi får väl räkna vår egen Ola Rapace i rollen som Patrice som en Bondskurk också. Jag tycker att det var lite ballt att han vinner första fajten mot Bond (dock med en viss hjälp av Eve). Patrice har ingen dialog men han ser ruffig ut och passar som skurk.

Silva: It was you who betrayed me.

Bondbruden: 2
Vem är Bondbruden i denna film? Sévérine? Då var det inte mycket. Hon var knappt med och hon var inte speciellt rolig. Kan man räkna Eve som en Bondbrud? Jag tycker inte det med tanke på vem hon är. Vid andra tittningen tolkade jag Bonds och Eves dialog på kasinot som att de hade ridit hobbyhästen tillsammans natten före, dvs precis efter hon rakade honom. Är det inte konstigt? Era kommentarer, kära läsare?

Eve: Keep still.


Medhjälparna: 9
M (Judi Dench) totaldominerar denna film som Bonds medhjälpare, och hon är till och med en vital del av storyn. Hon går ut med en bang. M är så bra...

M:...it's in the shadows...

En av filmens många bästa scen!

M: ...and not to yield.

Skyfall introducerar oss till en ny M (Ralph Fiennes) och han fick en mycket lovande start. Han presenteras inledningsvis som att man ska ogilla honom då han verkar vara en byråkrat, men sedan visar det sig att han är en bad ass.

Vi får också en ny Quatermaster i unge Ben Whishaw. Jag gillade honom starkt och hans scen med Bond på museet var både kul och en central scen som spelar med i filmen tema, gammalt mot ungt. Hade dock kanske hellre sett den nya Q spelad av Benedict Cumberbatch vilket fortfarande hade varit ett ungt val, men med mer tyngd.

Bond:... and youth is no guarantee of innovation.

Filosoferande över utdöende dinosaurier.

Actionsscenerna: 8
Shanghai var mer spänning än action, och jakten i London's tunnelbana var lite efterapande av Bourne 3, även om scenerna inne i konstitutionsutskottet var mycket nerviga. Men den avslutande majestätiska actionsscenen på Skyfall är en mäktig sekvens och gör hela filmen med avseende på actioninnehåll.

Gadgets: 4
Inte så mycket här. Bara tre egentligen. En pistol med handigenkänningsfunktion, en liten radio och så förstås den gamla bilen, Aston Martin med en massa kulsprutor. Godkänt men mer nostalgi än nyheter.

M: It's not very comfortable, is it?

Quotes: 5
Det filmen vinner på i mörker och allvar förlorar den i humor. Samtidigt är nästan allt Silva säger en fröjd för öron och skrattmuskel.
Silva: Do you see what comes of all this running around, Mr. Bond? All this jumping and fighting, it's exhausting!

Bonds dialog med nye Q är också kul.
Q: What did you expect? An exploding pen?

Jag väljer följande citat när Silva smeker Bond på låren. Vi får lite glimten i ögat med tanke på internetspekulationerna om att Bond skulle vara gay.
Silva: There's always a first time...
Bond: What makes you think this is my first time?

Sista scenen: 7
Bond och Eve inne i assistenrummet utanför M's kontor. Jag blev förvånad första gången jag såg filmen, jag vet, jag kanske hade huvudet under armen, men vad tusan jag försökte ju hänga med vad som hände. Jag hade inte fattat att Eve var Miss Moneypenny! Sablans, korkad jag är. Men i efterhand passar det in, de har en skön personkemi, Bond och Miss. Moneypenny. Bra sista scen.

M: So, 007... Lot's to be done. Are you ready to get back to work? 
Bond: With pleasure, M. With pleasure. 

Jakt i udda fordon

Det udda fordonet är en grävskpoa! Bond kör den på tåget i inledningen, han äter sig in i framförvarande vagn. Mycket innovativt!

Sammanfattning

Jag och Halo såg Skyfall på Rigoletto på premiären. Jag gav den en fyra i första revyn. När jag såg om filmen växte den så mycket att jag jackade upp betyget ett snäpp. Detta är en nästan fulländad film inom genren. I samklang med tiden handlar den om åldriga hjältar och filmen frågar om de kan eller ens vill fortsätta vara hjältar. Bonds karaktär är nervig, olycksbådande och luktar död. Jag glädjs åt att de tagit in Bond i en mörk gränd. Det är där, i döden, han kan få en ny vital återfödelse.

Totalsumma: 70

Filmbetyg: 5- / 5 

The Bourne Legacy (2012)

Jason Bourne was just the tip of the iceberg.

Bourne-trilogin från 2002, 2004 och 2007 är bland de bästa actionfilmerna jag sett. De eleverade genren när de kom. 80-talets actionkomedier lyftes till 90-talets actiondängare och på 2000-talet tog Bourne oss till den smarta och lite mer realistiska actionfilmen. Bourne-filmerna visade vägen och var antagligen katalysatorn till en modernisering av både Bond- och Batman-franchiserna. Både till utseende, allvar och realism.

Nu har dock Mr. Bourne himself, Matt Damon, hoppat av och istället fortsätter sagan med en annan agent från the Treadstone project. The Bourne Legacy handlar om Aaron Cross, spelad av Jeremy Renner. Jag hade mixade förväntningar på filmen. Kunde Tony Gilroy (tidigare manusförfattare till trilogin, nu både manus och regi) fortsätta leverera på hög nivå? Kunde han utveckla konceptet?

Svaren är Ja, och Nej. Filmen är en spännande och underhållande "smart" actionfilm. Men samtidigt är detta en återupprepning av gamla hittar. Någon utveckling av konceptet (det filmiska konceptet) finns inte. Handlingsmässigt försöker Gilroy ta konceptet vidare. Han erbjuder en förklaring varför agenterna från Treadstone är så överlägsna. Han blandar in en totalt osannolik historia där allt bygger på att agenterna tar piller och blir genmanipulerade på något sätt.

Detta var inte bra! Det är mer spännande när man inte vet hela sanningen. En stor del av charmen, om man kan säga så, hos Bourne var ju att man inte exakt visste vad som hänt med honom. Hans egen minnesförlust gav oss i publiken chansen att inte veta hur han blivit så effektiv. Jag såg det alltid som en kombination av avancerad träning och en avsaknad av mentala spärrar, dvs Bourne tar större risker än vad en normal människa, eller till och med en normal elitsoldat gör. Att det handlade om gröna och blå piller tar udden av denna historia å de grövsta. Mycket bläigt.

Jeremy Renner gör dock ett gott jobb med sin rollkaraktär. Han funkar i rollen, något som han antydde men inte fick visa fullt ut i MI 4, där Tom Cruise inte ville ha konkurrens(?). Den kvinnliga forskaren som slår sig ihop med Cross spelas av favoriten Rachel Weisz. Deras relation påminner en hel del om relationen mellan Bourne och den rödhåriga kanadensiskan i boken The Bourne Identity, vilket var en liten oväntad bonus.

Filmen kryllar av excellenta biroller och Edward Norton lyser klarast. Han är som vanligt mycket bra och han är som bäst när han förklarar den hemliga agentorganisationens roll i spelet. Flera av karaktärerna från de tidigare filmerna dyker också upp; Pam Landry, Noah Vosen och Dr. Albert Hirsch. Det var coolt att de förlagt denna film parallellt med slutet av The Bourne Ultimatum, även om det redan gjorts (överlappen mellan del två och tre).

Filmen var spännande och mycket kompetent gjort. Handling tog tyvärr fel väg och drog iväg ut på en irrfärd som lämnade mig ledsen vid vägkanten.

Totalt sett ger jag dock filmen ett vagt positivt betyg och The Bourne legacy får tre blå piller av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Skyfall (2012)

M: What do you say about a man like that?

Förra helgen var Patrik på besök och vad passade bättre än att gå och se premiären av den nya Bond-filmen med honom, Bond-professor som han är? Det har tagit mig lite längre tid än vanligt att skriva denna revy. Jag har helt enkelt haft lite svårt att sammanfatta vad jag tyckte om filmen.

Detta är tredje filmen som Daniel Craig, han med de blå ögonen, spelar Bond, James Bond. Skyfall är mycket bättre än hans andra film Quantum of solace, det är klart, men hur står den sig mot Casino Royale? Det är svårt att skilja dem åt, men Casino Royale är nog strået vassare ändå.

Skyfall är en klassisk modern Bond. Actioninnehållet är top notch och svenske Ola Rapace spelar den förste skurken som Bond möter. Det var lite kul. Men dagens Bond är långt från den tidigare eran där snygga brudar, coola kommentarer och vackra miljöer på något sätt räckte för oss i publiken. På den tiden sket man både i handlingen och karaktärsutvecklingen. I och med Daniel Craig's intåg som Bond har Broccoli och company försökt sig på lite mer mörker och karaktärstudie. I Skyfall finns ju inte ens en "vanlig" Bond-brud med. Eve är inte en Bond-brud (obviously!) och Sévérine tycker jag inte heller uppfyller mina förväntningar i ämnet. Hon hamnar tillsammans med Teri Hatcher i gruppen underutnyttjade Bond-brudar.

Denna film fokuserar istället på dynamiken mellan Bond och M. Också den mycket underhållande skurken, förträffligt agerad av Javier Bardem, kommer med på ett hörn där. Min fundersamhet inför filmen gäller inte så mycket var jag hamnar på en "bra-dålig"-skala, mer om vad jag tycker om det mer filosofiska anslaget Bond-serien tagit. Jag välkomnar utveckling ty den är ofrånkomlig. Jag tillhör de som tror att Bourne-filmerna starkt påverkade och drev på beslutet att starta om Bond-serien i och med Casino Royale. Den nye Bond är ledsen och dödlig, men också hård och dödligt farlig. Nästa steg i utvecklingen är kanske att dra ner på actioninnehållet och göra en Bond-film som helt fokuserar på dramainnehållet. Därom kan man bli fundersam.

Nu, efter tre filmer med Craig, du vet, han med de superblå ögonen, väntar jag mig inte längre humor i Bond-filmerna. Den kvicka enlinje-dialogen är förbi, nu kör de bara på lite halvhjärtat för att blidka publiken. Bond är en mörk man nu för tiden. Eftersom det var 50 år sedan den första Bond-filmen kom ut slängde de in lite gammal nostalgi i denna film. Bland annat den klassiska Aston Martin Bond-bilen med ejektorknappen i växelspaken och allt.

Jag la märke till en kul detalj, kanske. Patrik kunde inte bekräfta min spaning, men var det inte så att de gjorde en homage till Hitchcock's The 39 steps i Skyfall. När Bond och M flyr norrut stannar de ute på heden vid en liten stenbro. Jag tyckte mig känna igen den exakta platsen för en liknande scen när Richard och Pamela stannar till på sin flykt. Kan någon hålla med?

Ok, jag behöver och kommer se om Skyfall flera gånger när den släpps på BR. Vidare analyser får vänta tills dess. Denna film kommer givetvis också ingå i mitt kommande Bond-projekt! Men för nu konstaterar jag att filmen är underhållande och fyller mina Bond-behov nästan helt och hållet.

Jag ger Skyfall fyra fallerade test av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Bond: Youth is not a guarantee of innovation.