MCU rewatch: The Incredible Hulk (2008)

Damn, hur har det blivit så att jag sett The incredible Hulk tre gånger? Jag gillar ju inte ens filmen. Jag såg den både 2014 och 2010. Den andra gången vagt omedveten om den första titten. Jag var i alla fall inte imponerad. När vi nu under första säsongen av Shinypodden ska se om alla MCU-filmerna var jag "tvungen" att se den igen. Min filmiska nemesis!

Jag hoppades dock på att jag skulle gilla filmen lite mer nu när jag har sett mer av MCU, och blivit ännu mer förtjust i världen som spelas upp där.



Vad är det då som är dåligt med denna film? Allt! Den passar helt enkelt inte in i serien ens. Enligt info beror det mycket på att Edward Norton skrev om manus och tog bort alla referenser till övriga MCU-världen han kunde hitta. Detta är mycket trist då det faktum att filmerna som delar av en större enhet är bättre än som "stand alone". Just att serien av filmer får en tv-serieliknande dynamik med en lång, lång story arc är bra. Det ville tydligen Norton inte veta av.

Sen är Hulken och Bruce Banner en av de minst intressanta figurerna i hela MCU. Det krävs något extra för att jag ska intressera mig och Norton ger mig det inte. Det blir så mycket bättre när Mark Ruffalo spelar honom i senare filmer. Kärleksparet här i The Incredible Hulk med Edward Norton och Liv Tyler är anskrämligt dåligt. Det beror säkert på flera saker, som dåligt manus, usel personregi och att Liv Tyler är en av världens sämsta skådespelerskor. Scenerna uppe på en klippa i regnet må ha varit en homage till King Kong men de funkade inte alls.

Filmens big bad är General Ross och hans supersoldatexperiment "gone terribly wrong" - The Abomination. Fy fan vad uselt skrivet och genomfört. Om man inte tappat tilltron till filmen redan då, så slår The Abomination sannerligen in den sista spiken i kistan. Usch och fy.



Filmen saknar en livsviktig humor för en så fjantig historia som detta, men inte ens det kunde Norton bjuda på. Jag har gillar den gode Edward i flera filmer tidigare, mest noterbart i Rounders mot Mat Damon, men nu börjar jag bli grön av ilska över vad han gjorde mot denna film och MCU-serien.

Det enda som var helt ok var de inledande scenerna från favelan i Rio. Cool miljö och häftig feeling för en kort stund.

Sämsta var Liv Tyler, The Abomination, "slaget" på universitetets gräsmatta (!), hela slutstriden på Manhattan.

Jag kan inte annat än att ge filmen en etta. Igen! Damn, varför gör filmen så här mot mig??

Betyg: 1/5

Lyssna på oss snacka om The Incrdible Hulk i Shinypodden.

Syriana (2005)

Syriana är den tredje spionfilmen här på bloggen på kort tid. Detta är också som en John le Carré-bok. Men i så fall en av hans mörkaste och mest pessimistiska böcker (En perfekt spion?). Syriana är seriös, allvarlig och politisk korrekt. Ambitionen måste varit att visa hur verkligheten egentligen är. Detta är en anti-bondfilm. Till och med anti-Spy Game.

Casten är vass. Vi har Clooney, Matt Damon Matt Damon, Amanda Peet, Jeffrey Wright, Chris Cooper och Christopher Plummer i framträdan roller. Filmen är ett argt upprop mot oljeindustrins oheliga pakt med politikers och militären. Allt som är gott dränkt i det svarta guldet och allt som är ont är klätt i små gröna pappersbitar (dollars! fattade du den?).

Filmen är bra gjord. Det finns inget att klaga på. Första halvan är riktig bra, högt tempo, en intressant intrig, en George Clooney som spelar en CIA-agent på låg nivå. Det känns befriande att se honom i en "looser-roll" för en gång skull. Han blir till och med brutalt torterad av en fiende i Libanon. Naglarna plopp ut. Ont. Aj. Det svider.

Men allt längre in i filmen tappar jag intresset mer och med. Dels blir handlingen orimligt rörig, dels blir det så tröttsamt pk. Det känns inte kul eller fräscht. Denna film lider lite av samma svagheter som The constant gardener lider av. Det blir ointressant. Dumma kapitalisterna. Dumma borgarna. Dumma militärerna. Yada, yada, yada.

Nej, detta var inte mer än "helt ok". Jag ger Syriana två fördömda själar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

Ojojoj, här finns det mycket att prata om. The disappearance of Eleanor Rigby: Them är skriven och regisserad av Ned Benson. Honom måste jag hålla koll på i framtiden. Han har sjösatt ett ofantligt, OFANTLIGT, spännande projekt. Egentligen är det två filmer, med ändelserna :Him och :Her. De har en löptid på 90 respektive 100 minuter. Man ska se historien ur hans perspektiv först och sedan ser man samma historia ur hennes perspektiv och då faller bitarna på plats, så att säga. Dessa filmer turnerade Benson med under förra året, som "work in progress". Filmfolk gillade vad de såg, var det kanske Weinsteins?, och man beslutade att klippa ihop filmerna till en helhet -> :Them. Den nya filmen är drygt 120 minuter.

Jag älskade The disappearance of Eleanor Rigby: Them. Den var helt otroligt bra och den konkurrerar med Whiplash om bästa film på årets festival. Hur det går i den kampen får ni se i sammanfattningsinlägget från festivalen då båda filmerna har sjunkit in lite mer. Det enda jag är lite ledsen över är att jag misstänker att det hade varit ännu häftigare att sett filmerna som det var tänkt ursprungligen, dvs Him och Her. Jag tycker att det är otroligt svagt av Filmfestivalen att de inte fixade hem originalfilmerna utan istället bara visade den ihopklippta versionen som ändå säkert kommer göras mer tillgänglig än de två. Många på festivalen hade säkert älskat att få se detta häftiga experiment i sin fulla prakt.

Handlingen är enkel och inte själva essensen i filmupplevelsen. Jag ska inte spoila här. Filmens kärna är de två karaktärerna och skådespelarna som får dem att leva upp. Mannen spelas av James McAvoy och han är habil. Jag har aldrig varit överförtjust i honom men har gör inte bort sig. Däremot har vi creme de la creme of female actors i den kvinnliga huvudrollen. Jessica Chastain. JESSICA CHASTAIN. Hon är min absoluta favorit nu. Vilken människa, kvinna, skådespelerska!

För en sådär sju år sedan såg jag Juno på filmfesten och tyckte att Ellen Page var frejdig. Den "förälskelsen" gick över på några veckor. För fem år sedan på festen såg jag An education och då tyckte jag att Carey Mulligan var bäst. Den "förälskelsen" har utvecklats till att bli en varm kärlek till en av de bästa unga kvinnliga skådisarna vi har idag. Jessica har jag sett och gillat i flera stora filmer de senaste tre åren; Take shelter, The tree of life, Zero dark thirty, Lawless och nu senast Interstellar. Hon är alltid bra. Men det är som Eleanor Rigby som hon tar det stora språnget. Japp, min nya "förälskelse". Underbar är hon och underbart är känslan jag fått.

Chastain är alltså super-duper i denna rulle. Den handlar om ett förhållande som bryts isär så det är hela paletten av känslor som får spelas upp, både sådana som kommer ut och än mer de som hålls kvar därinne. Hon är sååå bra! Hon är sååå otroligt snygg också. När hon har den korthåriga frisyren undrar jag om hon är den vackraste kvinnan jag sett på film... Någonsin.

Filmen har givetvis riktigt bra biroller också. Herr och fru Rigby sticker här ut. Isabelle Huppert spelar den ständigt vinpimplade franska modern Mary Rigby och the maestro William Hurt spelar Julian Rigby.  Hurt's pappa Rigby spelar en åldrande akademiker och han gör det så bra. Han står och går som en man från den akademiska världen. Se själva! Viola Davis, Bill Hader och nykomlingen Jess Weixler gör också bra roller.

The disappearance of Eleanor Rigby: Them är en American Independent av yppersta klass. Det är egentligen precis denna typ av film som jag söker efter på Filmfestivalen. Det är de där guldkornen som finns någonstans i Fiffis formel. Man söker med ljus och lykta i höstmörkret och till slut finner man. Detta var den nästa sista filmen på festivalen för mig i år.

Jag ger The disappearance of Eleanor Rigby: Them ett avvaktande betyg. Jag måste se de två tidigare versionerna av historien först. Antagligen är de bättre som upplevelse. Som enskild film kan dock denna var bäst. Jag tror också att Them ligger mycket närmare Her än Him...

Nu får det bli en stark fyra. Men jag förbehåller mig rätten att jacka upp betyget vid senare tillfälle!

Betyg: 4+/5

Jag såg filmen med min gode filmspanarvän Jojjenito. Läs hans revy här.

The Incredible Hulk (2008) (re-revy)

Hade jag inte sett hela The Incredible Hulk? Mycket osäker. Jo. Jag kom ihåg fragment av näst sista striden. Jag hade sett den på tv, absolut inte på bio i alla fall. Sugen på något lättsamt valde jag att se hela filmen i helgen som gick. Jag kom ihåg den som svag, min hjärna hade i alla falla tvättat sig från minnen från filmen mycket effektivt. Men med flera lyckade Marvel-filmer i bagaget ville jag se om denna ändå inte kunde vara något.

Men ack. Fy fan vad usel den är! Det är pinsamt. Hur kunde jag ge den en tvåa förra gången? Egentligen är det smått otroligt vilken variation på kvalité det är på filmerna från Marvel, från ettor (plural!) till femma, ja, The Avengers borde väl vara uppjackad till en femma vid det här laget... Nästan samma abnorma spridning som inom Bond-biblioteket!

Detta var den andra filmen från Marvel Studios ambitiösa och underbara Cinematic Universe-projekt. Phase 1 ledde upp till The Avengers och just nu pågår Phase 2 vilken kommer leda upp till Avengers: Age uf Ultron.

Tillbaka till hulken. Detta är ännu en comic book movie helt utan humor eller ens den mista glimten i ögat. Den patetiskt allvarliga tonen i filmen understöds av en fruktansvärd filmmusik.

Skådespeleriet är under all kritik där William Hurt som elak general och Liv Tyler som sångarens dotter når nya låga höjder i dåligt skådespeleri. Edward Norton kan vara mycket bra men i denna rollen var han mycket spinkig.

Handlingen och fajterna var yta utan ett uns av innehåll. Värdelöst. Filmen är ologisk, och då menar jag inte fantasyinehållet som man alltid får i en Marvel-film. Men inom filmens ramar funkade den inte heller. Hade generalen gått "rouge", eller hade han militärledningen bakom sig? Mycket oklart och extremt dåligt etablerat. Scenen på gräsplätten utanför universitetet var ofantligt dålig och helt orimlig. Handlingen i filmen är frustrerande "liten". Antingen är Hulken en stor grej (pun intended) och då borde hela militärapparaten vara involverad. Nu känns det som att generalen nästan är en vilding som kör detta i ett privat och personligt spår. Helt plötsligt smäller man upp en universitets-park. Hallå, skulle inte någon från övriga militären lägga märke till detta? Bara en av flera frustrerande saker med den dåliga handlingen.

Hela sub-ploten om the Abomination var usel, endast överträffad av the Newborn i Alien Ressurection i uselhet.

Jodå jag hade sett den och revyn hittar du här.

Nej nu blev jag extremt uttråkad över denna film. Ok, låt oss istället lista alla Marvel Cinematic Universe-filmer som jag ser på dem nu:

1. Marvel's The Avengers (2012)
2. Captain America: The Winter soldier (2014) *
3. Iron Man (2008)
4. Thor (2011)
5. Iron Man 2 (2010)
6. Iron Man 3 (2013) *
7. Thor: The Dark World (2013) *
8. Captain America: The First Avenger (2011)
9. The incredible Hulk (2008)

* = Phase Two

För filmen som re-revyas The Incredible Hulk ger jag den denna gång en dålig adaption av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Accidental Tourist (1988)

Macon: I'm beginning to think that maybe it's not just how much you love someone. Maybe what matters is who you are when you're with them.

The accidental tourist var en film som jag hyllade till skyarna när jag såg den på bio 1988. Den har många av de kännetecken som senare tiders American independent ofta håller sig med, en samling lustiga och väl grundade karaktärer, en bra dialog och en långsam och till synes fattig handling. Jag älskar genren.

Här har vi en otroligt deppig Macon (William Hurt) som sörjer en död son, en sprallig men fragil Geena Davis som den glada hundälskaren Muriel som försöker dra upp Macon ur hans mörker och en fortfarande smal Kathleen Turner som Sarah, den känslokalle exfrun som inte kan lindra hand smärtor längre. Så fort jag ser Turner och hör hennes hesa stämma ser jag bara henne från Californication i mitt huvud. Vilken metamorfos!

Denna gång gillade jag filmen helt ok, men jag älskade den inte. William Hurt är inte speciellt dynamisk i rollen och Geena Davis karaktär är också tämligen enkelspårig. Davis spelar dock skjortan av sin manlige kollega. Geena är ljuvlig i denna film, kanske hennes finaste insats i karriären tillsammans med rollen i Long kiss goodbye? Kanske, hon fick också en oscar för bästa kvinnliga biroll för denna film.

Men de jag gillade allra mest från filmens persongalleri, och som jag kom ihåg mycket tydligt så fort filmen startats, var Macons familj med den organiserande Rose (Amy Wright), den sävlige brodern Charles (Ed Begley Jr), brodern med dåligt lokalsinne Porter (David Ogden Stiers från MASH) och Bill Pullman som Rose's kalkonätande pojkvän Julian. De är alla mysiga. Hela filmen är mysig förresten. Den speglar en mellanklassmiljö från USA som jag gillar.

Egentligen är historien om Macons sorg ganska trist och lite väl lättgenomskådad. Hans roll som motvillig resenär och hans guideboksförfattarskap står för filmens humor. De bitarna påminner mig en hel del om Steve Martins motgångar i Planes, trains and automobiles. Han hade behövt läsa Macons guideböcker med allehanda tips om hur man gör sin resa så smärtfri som möjligt. Macons böcker hjälper resenären att få allt som hemma fast man är borta. Som att hitta de bästa hamburgarna eller pannkakorna med lönnsirap i Paris. Lustigt.

The accidental tourist ramlade ut ur min topplista för 1988 efter återtitten vilket känns lite orättvist men så går det ibland. Nu ger jag The accidental tourist tre guideböcker av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Incredible Hulk (2008)

Don't make me hungry. You wouldn't like me when I'm hungry.

TV6 visade "The incredible Hulk" häromdan och var lite nyfiken på dem. Dels tycker jag om Edward Norton, dels är detta en av filmerna som kommer följas upp av Joss Whedons film "The Avengers". Om några år kommer nämligen en "samlingsfilm" där Iron Man (RDJ), Hulken (Edward Norton), Captain America, Nick Fury och andra serietidningshjältar alla deltar. Firefly-skaparen Whedon står bakom rodret när denna revy skrivs.

Vad kan man då säga om "The Incredible Hulk"? Den har nog så mycket action, men det var inte speciellt mycket som stack ut där. Edward Norton är oftast en mycket stabil skådespelare och här gör han väl ett bra jobb, eller? Nja, han sticker inte ut jättemycket i alla fall. Hans älskade Elisabeth Ross spelas av den som vanligt trista Liv Tyler. Nåväl, filmen var lite underhållande för stunden, men den kommer snart vara glömd.

Den får två hulkar av fem möjliga (Lou Ferrigno är den andre i filmen!)

Tony Stark: What would you say if I told you we're putting a team together?

Betyg: 2/5

Robin Hood (2010)

And so the legend begins.

Ridley Scott är en av de regissörer som jag nog alltid kommer vara intresserad av då han släpper en ny film. Det är uppenbart att han gör en hel del projekt där den artistiska belöningen icke överstiger den monetära. Men däremellan gör han filmer som Alien, Blade Runner, Gladiator och Black Hawk Down.

Ridley's favoritskådespelare är Russell Crowe och nu har den femte filmen de gjort ihop haft premiär - "Robin Hood". Jag hoppades på en ny modern version av den välkända sagan. Bourne-trilogin har ju tagit action-filmen till nya höjder där tonen är mer realistisk och därmed mer intressant. Filmserier som James Bond och de nya Batman-filmerna har tydligt påverkats av Bourne och de har gaskat upp sig med ny kraft.

Så min förväntning inför "Robin Hood" var en mer skitig, elak och brutal version av legenden. De sabla otyget "trailers" hade också antytt detta.

Nu blev filmen en besvikelse. Den är snyggt filmad och miljön är grisig nog, det är ett 1200-tal som känns realistiskt. Men filmen är ganska mesig. Dessutom visade det sig att det var en renodlad "begins"-film, jag gissar på minst två uppföljare. "Robin Hood" är ett långt intro, filmen avslutas med att Robin blir bannlyst och fördömd till att leva som en rövare i skogen.

Miljön i filmen är klanderfri, actionscenerna är milt upphetsande, men tyvärr, karaktärerna och relationerna dem emellan är stela som pinnar. Ett exempel är då Robin helt plötsligt utbrister att han älskar Marion. Var kom det ifrån? Ok, att man känner igen det från grundstoryn, men måste de inte lägga ner lite tid i filmen på att åtminstone antyda dessa känslor?

"Robin Hood" var en någorlunda ok film, och den sätter upp scenen för flera efterföljare. De goda är väl definierade och våra hjältars fiender är också utmejslade, kung John och sheriffen i Nottingham. Sheriffen var bara en töntig vindflöjel i denna film, men han kan säker svina till sig lite med mer makt och soldater.

Filmen får två pilar av fem.

Betyg 2/5