Detta är den tredje adaptionen av Death on the Nile och även om detta är en av Agatha Christies bästa historier kan man ju fundera lite på om ännu en version var nödvändig. För mig skulle den kunna vara önskvärd av något av två möjliga skäl. Dels om det skulle behövas en mer trogen adaption ifall de två tidigare inte lyckats med det, dels skulle en ny version uppskattas som vågar ta sig större friheter ifall minst en av de tidigare redan hade presterat en trogen adaption.
Jag gillar alla tre versionerna. Den första kom ut 1978, regisserad av John Guillermin och Peter Ustinov spelade Poirot. Den känns glassig och glamorös. Vi får se en massa kända skådespelare som Lois Chiles, Bette Davis, Mia Farrow, Angela Lansbury, David Niven och Maggie Smith och mycket av nöjet ligger i att se dem lustfyllt spela över. Tonen är oförarglig och mysig som pusseldeckare ofta kan vara, speciellt äldre adaptioner av Christies historier. Som exempel har Rian Johnsons moderna Knives out liknande känsla och tonalitet som de äldre Christie adaptionerna.
Den andra versionen kom 2004, en långfilm från den brittiska tv-serien Agatha Christie's med David Suchet i huvudrollen. Denna film har den minst spektakulära rollistan där Emily Blunt, James Fox och Davis Soul sticker ut. Också miljöerna är nedtonade eller mest realistiska skulle man kunna kalla dem. Däremot är känslan i denna film bättre än den första då den besöker mörkret och empatin i Christies historia mer träffsäkert. Detta är också mitt val om jag skulle rekommendera den mest trogna adaptionen.
Därmed är det andra alternativet ovan uppfyllt. Om jag söker en rak adaption väljer jag Suchets version. Därför välkomnar jag nu Branagh och hans version där han tagit ut svängarna med både historien och genomförandet.
Den tredje filmen regisserades alltså av Kenneth Branagh som också spelar Poirot. Han har en lång rad kända skådespelare med i filmen. Känslan i denna film är ännu mörkare, tyngre och rent ut sagt sorgligare. Den fångar mycket av den tonalitet som finns i Christies arbeten, men som har kommit bort i de glada 70-talsfilmerna.
Det är just detta jag älskar mest med denna version, att Branagh har fångat känslan perfekt. Han tar sig förvisso friheter med handlingen men detta adderade bara positivt till min upplevelse. Då jag visste allt om brotten, varför och hur fångades jag tidigt av den tunga sorgliga stämningen som Branagh har dränkt denna film i. Och när små och ibland större detaljer ändrats skapade det en lustfylld nyfikenhet och spänning i mig. Det blev en perfekt version som komplement till de två tidigare filmerna.
Jag tror inte jag upplevt filmen så tung och sorglig om detta varit första gången jag sett denna historia. Då hade hela handlingen sköljt över mig under de sista minuterna av filmen och den tiden hade inte räckt. Som det blev nu marinerades jag under två timmar med känslorna för spelarna och deras ångestfyllda öde. Så för mig var det inget problem med ändringarna i handlingen som prologen eller additionen av Bouc (Som vi lärde känna i Branaghs första Poirot-film Murder on the Orient Express).
Istället var det underbart att studera nyanser i skådespelarnas tolkningar som betydde mer när jag kände till hela storyn i förhand.
Branaghs film gör det mesta rätt. Det första jag vill hylla är manuset som var helt suveränt. Det och en känslig hand i regin gav filmen en perfekt tonalitet. Manuset lyckades perfekt med balansen att hylla originaltexten och addera nytt. Så som Mark Gatiss och Steven Moffat lyckades med i de första säsongerna av tv-serien "Sherlock".
Färgerna och miljöerna är som förstärkta. Designen på båten och dess inredning är spektakulär. Men det kan också påminna lite om pråligheten i ett alster som Baz Luhrmanns Moulin Rogue! Jag gillade det mycket.
Salome Otterbourne har gjorts om till bluessångerska och ibland föreföll hennes framträdanden lite anakronistiska. Det var ett elgitarrsolo där som lät som taget från en konsert med Little Richard eller Elvis. Detta var dock inget som störde speciellt.
Casten är väl valda och överlag superb. Gal Gadot som Linnet, Armie Hammer som Doyle, Annette Bening som mamma Bouc samt Sophie Okonedo och Letitia Wright som två generationer Otterbourne var alla mycket bra. Till och med Dawn French och Jennifer Saunders funkade som Mrs. Bowers och Marie Van Schuyler.
Men de som stod ut för mig var Branagh som Poirot, Tom Bateman som Bouc och den positiva överraskningen Russell Brand som Windlesham. Jag kände knappt igen honom först!
Jag köpte helt och hållet Poirots känslor. Det var starkt. Precis som att de avsnitt där Poirot visar känslor ofta är de bästa avsnitten i Suchets serie...
Allra bäst var dock nykomlingen Emma Mackey i den delikata rollen som Jacqueline de Bourget. Hon är riktigt jäklans bra, speciellt i en central scen tidigt i filmen.
Ja, det går inte annat än att ge Branagh högsta betyg. Det är sorgligt, tungt och vemodigt. Filmen gör Christie rätta. Den bästa versionen av de tre, klart.
Betyg: 5/5
