The Report (2019)

The Report blev en stor besvikelse. Filmen beskriver hur Daniel Jones (Adam Driver) leder en liten grupp som utreder förhörsmetoder (tortyr) av fångar efter 9/11. Arbetet är på uppdrag av senatorn Dianne Feinstein (Annette Bening) och går emot de två av de mäktigaste organisationerna som finns, kanske de allra mäktigaste; CIA och The White House. Spioner som vill hålla allt hemligt och slippa något som helst ansvar samt politiker som bara ser allt i antal röster och sällan i rätt och fel (förutom vissa senatorer då...).

Det var lätt att hoppas att denna film skulle kunnat vara åtminstone i närheten av så bra som Spotlight var, men icke. I Spotlight fick man också följa en liten grupp som utredde fruktansvärda brott och hur de fick kämpa mot den mäktiga katolska kyrkan samt hela samhället i och runt Boston. Filmerna skiljer sig dock avsevärt, både i kavlitet och vad de väljer att lägga fokus på.

The Report spenderar en stor portion av sin tid att visa tortyren som skedde under förhören om och om igen. Det var som att filmen inte vågade lita på att åskådarna förstod. Det skulle repeteras till förbannelse, nästan som tortyr av oss åskådare. I Spotlight visades exakt noll av brotten som de katolska prästerna begått, men jag fann den filmen förmedla det hemska som skett klart nog ändå, ja jag tycker till och med att de brotten är hemskare.

Styrkan i Spotlight var att vi fick se hur den lilla gruppen jobbade inifrån "systemet" och fann en väg för att få ut sanningen. Hanteringen av samma sak i The Report var undermålig. Men exakt samma utmaningar fanns för teamet här. Vid sidan av att läcka allt till pressen a la Edward Snowden var de ju tvungna att arbeta inom "systemet". I båda fallen lyckades de föra ut sanningen men det som jag upplevde som en otrolig spänning i Spotlight var bara tråkigt och halvdant i The Report. Det är trist.

Samtidigt kan jag inte klandra skådespelare eller ambitionsnivån i The Report. Framför allt Adam Driver och Annette Bening sticker ut. Jag uppskattade också att återse självaste Dexter, Michael C Hall i en liten roll och den lustige Alexander Chaplin, ni vet James Hobert från Spin City, i en ännu mindre roll.

Problemet med The Report är nog att regissören och tillika manusförfattaren var så arg över vad CIA gjorde under jakten på terrorister att han lät filmen bli en "viktig film" som ska ruska om och uppröra sina åskådare, mer än göra den bästa möjliga filmen. Det är synd för att historien om hur det lilla teamet under Dan Jones och senator Feinsteins ledning lyckades få ut sanningen via sin rapport är väl värd att berätta. Spotligt och The Report är en perfekt duo filmer om man skulle vilja analysera hur BOATS av detta slaget kan göras, vilka val av regissörerna som funkar och ej. Jag vet tydligt vilken av filmerna jag föredrar i alla fall.

Betyg: 2/5 

Såg filmen med Johan och Mr Christian.

First Man (2018)

"That's one small step for a man, one giant leap for mankind."

Bevingade ord och ett världsberömt citat från Neil Armstrong, den första människan på månen.

Själva månlandningen var i första hand en bedrift av mänskligheten, det var inte en persons individuella bedrift. I historien om månlandningen finns en avgrundsstor skillnad mellan det allmänhistoriska och det personliga. Ändå har Damien Chazelle, känd för filmerna Whiplash och La la land, lyckats göra denna biografiska film oerhört berörande på det personliga planet.

Redan i första sekvensen kommer vi under huden på människan, och fadern, Neil Armstrong. Hans relation till dottern Karen genomsyrar sedan hela den långa filmen. Alltid närvarande, sällan nämnd, vakar Karens ande över filmen.

Detta är ett mästerverk! Chazelle hoppar till synes obehindrat mellan genrer. Tre filmer i rad är inte en lyckoträff. Chazelle är "the real deal". Det är skönt.



Jag tror inte att man måste var en Apollo-nörd för att kunna älska filmen men det hjälper så klart till. Däremot borde de allra flesta biobesökare bli berörda av familjefadern Neil Armstrongs berättelse då den är mänsklig på ett grundläggande plan och inte alls handlar om en resa till månen. Jag uppskattade filmen både för dess majestätiska beskrivning av Apolloprogrammets bedrifter och dess melankoliska och sorgliga ton med tanke på det personliga perspektivet. När Neil släpper armbandet i kratern vid Sea of Tranquility var det förbaskat dammigt i salongen. Vi är människor på en liten, liten planet ute i det svarta, och det enda vi har i slutändan är våra familjer.

Detta är en typ av historisk biografi som jag kan älska. Den följer Neil och hans omgivning från tidigt sextiotal till månlandningen i juli 1969. Det är svårt att greppa vilken bedrift det var att lyckas med månlandningen då när det hände. Tekniken av anno 1969 var lite mindre sofistikerad än den är idag, milt sagt. Jag satt som trollbunden under filmens 140 korta minuter. Och den är otroligt bra rent filmtekniskt, allt vi ser på duken känns totalt äkta.

Ryan Gosling, som jag ofta tycker spelar konstigt, passar perfekt i rollen som den tystlåtne och inneslutna Neil Armstrong. Goslings sätt att skådespela är ju som bekant att inte skådespela alls. Nya stjärnan Claire Foy spelar Janet Armstrong. Hon är mycket bra på att uttrycka hur sliten mellan oro och frustration en människa kan bli i en extrem situation likt den hon befann sig i. Båda är perfekta i sina roller. Filmen har många bra skådespelare; Kyle Chandler, en av vår tids bästa coacher, Jason Clarke med det starka käkbenet, lustigkurren Corey Stoll, och Patrick Fugit, han som nästan blev berömd.

Min kännedom om Apolloprogrammet adderade till spänningen då jag i (filmens) realtid kunde se ödesdigra händelser formas framför mina ögon. Fantastisk upplevelse på alla sätt. Biografin om en av förgrundsfigurerna i Apolloprogrammet ger filmen nästan full pott på egna meriter, men det personliga perspektivet och mina tårfyllda ögon knuffar upp filmen högst upp och ut genom atmosfären...

Jag ger First man fem fantastiska resor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär på fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och länkar här till andra revyer om filmen:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies-Noir

MCU rewatch: Ant-Man (2015)

Ant-Man är en film som jag skulle vilja gilla mer än vad jag gör. Problemet är att det är en renodlad komedi i mina ögon. Är det ett problem undrar du nu kanske? Nej, inte normalt sätt, men i kontexten att detta är en viktig del av MCU blir det skavigt för mig, fel tonalitet. Sen är den dessutom inte en speciellt bra komedi heller, även om den har några riktigt roliga sekvenser.

Visst får MCU variera tonaliteten i sin filmserie. Men då måste det göra med finess och bra mycket bättre än vad de gjort här. Om det blir lojt och börjar gränsa till fånigheter blir jag snabbt butter. Ant-Man är ändå klart bättre än Guardians som också var inne och tassade på komediarenan. En film i en annan superhjälteserie som lyckades på just denna arena är Deadpool. Den filmen är hatad av vissa och älskad av andra. Enligt Joanna Robinson på Vanity Fair var det nära att den blev nominerad till årets bästa film i senaste årets oscarsgala. Som sagt en del gillar filmen. Deadpool är uppenbarligen en komedi och den lyckas behålla X-Men-genen samt ändå vara uppfriskande ohövlig och ha en "fuck you"-mentalitet.

Ant-Man känns barntillåten och ganska mesig. Den har inte ett speciellt bra manus och handlingen är inte spännande, snarare mer fånig än bad ass (som vissa superhjältefilmer kan vara). Dessutom tycker jag att Paul Rudd inte orkar dra filmen på sina två axlar. Trots stabila skådespelare i birollerna gör ingen något extraordinärt. Den roligaste figuren i hela filmen blir nu Michael Peñas Luis. Han är underhållande men i en riktigt bra film skulle den rollen varit den femte eller sjätte roligaste figuren, om ni förstår vad jag menar. Scott Lang känns själv som klippt och skuren för en biroll, något som bevisas funka bra i den kommande Avengers 2.5.

Det är nästan lite frustrerande att veta att Edgar Wright skulle regisserat filmen, inte bara som nu skrivit manus. Hans Scott Pilgrim vs The world är en av de allra bästa komedierna i genren, den bygger också på en serietidningsförlaga. Nu kvarstår endast delar av Wrights originalmanus och man undrar lite hur det kunde ha blivit om han fått göra filmen fullt ut så att säga. Det känns som att filmen är och nosar på Wrights stil några gånger men att den är allt för försiktig för att våga sig ut på några utstickare över huvud taget. Istället blev det Peyton Reed som fick regissera filmen. Han är känd för några avsnitt av tv-serien New Girl samt komedier som Yes man, The break-up och Bring it on. Inte direkt den tyngsta meritlistan man kan hitta, eller hur?



Det är lite symptomatiskt att en av filmens bättre scener är när Ant-man fajtas mot Falcon. Detta trots att Falcon mycket väl kan vara den tristaste av alla avengers lyfter han filmen ett snäpp eller två. Hade de valt en mer karismatisk karaktär från avengers hade han eller hon antagligen överskuggat Ant-Man allt för tydligt.

Tyvärr är övriga actionsekvenser ganska tama och jag blev mer sömnig än uppiggad av dem. Michael Douglas lyfte sin lön och inte mycket mer. Evangeline Lilly var snygg och sexig och skurken, han från House of Cards säsong 1, var adekvat galen. Manus var som sagt svagt. Man kan bland annat fundera över vilken orimligt osannolik händelsekedja som behövde hända för att Hank Pym skulle få tag på Scott Lang. Varför inte bara bjuda in honom på frukost istället? Speciellt eftersom Pym redan "vettat" honom under en längre tid och knappast behövde få Lang att bevisa sig.



Slutfajten bjöd på två roliga moment, dels när de av misstag satte på skivan Disintegration med The Cure, dels leksakstågsscenen.

Summering... Jag kände inte för karaktärerna speciellt mycket, manus och actionscener var svaga men som renodlad komedi var den helt ok.

Jag ger Ant-Man två laserstrålar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Non-Stop (2014)

Hehe, har biggus-dikkus Liam Neeson blivit helt type castad på senaste tid eller? I Non-stop spelar han i princip samma karaktär som han spelade i A walk among the tombstone. Det är en alkad polis som står på menyn.  Liam Neeson vår tid nye action-anti-hjälte?

Non-stop var precis som fredagens film inte så mycket att ha. Helt ok underhållning för stunden men lättglömt och snarare dumt och ologiskt än vederkvickande. Den är så mjäkig att det inte ens är värt att hetsa upp sig över dess svagheter.

Gillar jag ens Neeson? Han är i alla fall inte en personlig favvis. Han var ganska bra i The grey och han funkar i Taken (ettan), men det är inte en skådespelare som jag väljer film efter. Det andra kända namnet i filmen är Julianne Moore. Henne gillade jag mer förr, nu kan man undra varför hon tog denna roll. Hon ville kanske få chansen att lära känna Liam lite närmare under pauserna mellan tagningarna?

Moores roll är inte bra. Hennes karaktärs motiv är höljt i dunkel som om det vore något mystiskt med henne men det rinner ut i sanden. Filmens skurkar är inte heller speciellt bra. Hans Gruber kom tillbaka! Skurkarnas plan och skälet till deras tilltag är skrattretande tunt. Med det målet finns det väl minst tusen sätt att enklare komma fram med sitt budskap?

En liten positiv sak var att få återse Peter Russo från House of card i en av birollerna. Han är kul att se.

Nej, detta var inget vidare. Det finns ganska många risiga action-thrillers som slåss om de lägsta betygen och denna kämpar sig upp till en svag tvåa.

Jag ger Non-stop två sluta nu av fem möjliga.

Betyg: 2/5