Big Trouble (2002)

Big Trouble är en underskattad genommysig komedi med ett galleri av härliga karaktärer framförda av en drös ännu härligare skådespelare. Filmen är regisserad av Barry Sonnenfeld som gav oss den likaledes underhållande Get Shorty från 1995.

Handlingen är medvetet rörig men den har inget med att göra om filmen funkar eller ej. Det handlar i alla fall om några vanliga halvhederliga medborgare som blir indragna i skurkarnas värld och ett atomvapen på drift.

Filmen har ett överflöd av sköna skådisar. Tim Allen är mysig och han spelar "the straight guy" som alla skämtare spelar mot. Sen har vi Rene Russo (alltid härlig), Zooey Deschanel och Ben Foster (unga!), Stanley Tucci, Sofia Vergara och Jason Lee (Jesus!). Skurkar i massor med Dennis Farina (lysande), Jack Kehler, Tom Sizemore och Johnny Knoxville. Poliserna spelas förträffligt av Janeane Garofalo och Patrick Warburton, och filmen bjuder på flera kul figurer.

Det är svårt att fingret på varför filmen funkar och är så mysig och underhållande. Dialogen och humorn sitter som en smäck och handlingen är vimsig och meningslös men den adderar till filmens feeling. Av moderna filmer är det kanske re-booten av Fletch som ligger närmast?

Jag ger i alla fall denna film en stark trea!

Betyg: 3+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

Hoppa över och läs Sofias text om filmen! 

MCU rewatch: Thor (2011)

Thor är en film med "två ansikten". Dels har vi scenerna uppe i rymden dvs i Asgård och andra utomjordiska "Reamls", dels har vi scenerna i New Mexico. I den delen är filmen otroligt rolig och det är framför allt scenerna på Jorden som är bra.



Kulturkrockarna mellan den landsförvisade och plötsligt dödlige halvguden Thor och forskningsteamet med Jane, Erik och Darcy är i all sin enkelhet både charmiga och underhållande. Filmens stjärna är Kat Dennings i rollen som Darcy. Hon är den perfekta "comic relief". Det är en vansklig roll som kan gå helt fel men här funkar det perfekt. Chris Hemsworth i rollen som Thor har också en fantastisk komisk tajming. När Jane (Natalie Portman) och Erik (Stellan Skarsgård) enligt manus ska vara "straight" guys är det Darcy och Thor som skapar dynamik i gruppen och deras scener känns lätta och roliga men ändå seriösa och känslosamma (när det passar). Jag tycker alla fyra är jättebra och castingen har lyckats bra här.



Scenerna uppe i Asgård är av en annan karaktär. Här är det Tom Hiddleston och hans illvillige Loki som firar triumfer. Thors roll som arrogant yngling är inte lika bra och Loki får ingen bra karaktär att spela mot. Anthony Hopkins som Odin är stiff, trött eller bara lat. Han ser bra ut i sitt skägg i alla fall.

Favoriten Rene Russo som Frigga får tyvärr inga bra scener. Vid närmare eftertanke finns det faktiskt ett gäng som kanske skulle vara "comic relief" i scenerna från Asgard och det är de fyra vännerna, Sif, norsken, den store dvärgen från The Hobbit och asiaten. De är milt underhållande, inget fel på dem egentligen, men här syns det tydligt hur både manus och casting inte funkar lika bra. Eller är det kanske regissören Kenneth Branagh som vill att alla scener i Asgard ska vara "shakespearianska" och därmed stiffa som om de hade en träpinne uppkörd där bak?



En intressant sak som kom upp på vårt snack om filmen i Shinypodden var att man vid första titten uppfattade SHIELD som en ond organisation. Nu för tiden jublar jag alltid lite när man ser Son of Caul i dessa tidigare filmer. Jag gillar framför allt Clark Gregg. Intressant dock att Sif dyker upp i ett enstaka avsnitt av Agents of SHIELD som en liten "cross over".

Och just det att filmen knyter an så tydligt till kommande Avengers-film och tv-serien Marvel's Agents of SHIELD är något som gör den ännu bättre. Jag gillade ju denna film redan när jag såg den för första gången för fem år sedan, och denna gång njöt jag för fulla muggar. En tidig favorit bland MCU och den första som orkar sig upp till en fyra.

Jag ger Thor fyra torsdagar av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Nightcrawler (2014)

Den avslutande filmen på Filmspanardagen var den film som först planerades in i schemat. Här har vi Jake Gyllenhaal i thrillern Nightcrawler. Detta är en storfilm som kommer gå upp på svensk bio men den kändes som en bra och spännande avslutningsfilm. Efter fikat drog vi oss mot Park (aj, får ont i rompan bara jag tänker på Park) i god tid. Visningen var utsåld. Vårt stora gäng splittrades i kalabaliken i foajén. Jag hade också fyra vänner som skulle ansluta men jag insåg snart att försöka hålla platser åt alla (crika 15 pers) skulle vara stört omöjligt så vi spreds ut inne i salongen. En grupp av filmspanare satt i alla fall på bra platser mitt i smeten. Jojje fick olyckligtvis en trasig stol. Jag satt med Jojje, Joel och Cecilia och vi pratade om en massa roliga saker före visningen drog igång, allt från restaurangrecensioner i Vasastan till swingersklubben i Sollentuna!

Jag har alltid gillat Jake Gyllenhaal sedan jag såg honom i Donnie Darko. Han är kanske inte alltid den mest lysande skådisen, han är ungefär lika bra som många andra som är beroende av manus och typ av roll för att verkligen sticka ut. Men han verkar ganska ofta välja hyfsat intressanta projekt. Förra året spelade han huvudrollerna i en av årets intressantaste filmer, Enemy.

I Nightcrawler gör Gyllenhaal sitt livs rollprestation. Han är otroligt bra i denna film. Ingen tvekan om det. Oscarsnomineringen ligger runt hörnet och väntar. Han spelar en psykopat som slår sig fram som ambulansjagande nyhetsfotograf. Han jobbar freelance och säljer sina videos till högstbjudande bland lokala TV-nyhetsstationer i Los Angeles. Gyllenhaal äger sin karaktär fullt ut. Han ser utmärglad ut via viktnedgång eller sinnrik sminkning. Han har i alla fall ett utseende som får mig att tänka på en rovfågel. Hans karaktär Louis Bloom får mig att tänka på en mindre charmig Dexter Morgan. Precis som Dexter verkar det som att Louis inte vet hur man pratar med andra personer och det mesta han säger låter som taget ut en självhjälpsbok, instruktionsbok för telefonförsäljare eller annan gojja han läst på internet.

Filmens andra tunga skådespelarinsats står Rene Russo för. Hon spelar Nina Romina, en chef på den tv-station Bloom säljer sina videos till. Scenen på den mexikanska rstaurangen mellan Gyllenhaal och Russo är en av de häftigaste scenerna jag sett på bio i år. Jake med galna och vitt uppspärrade ögon samtidigt som han pratar lugnt och sansat. Russo spelar scenen helt perfekt. Först är Nina lite överlägsen och närmast road, men allt eftersom Louis manipulerar henne och klipper av hennes utvägar ser vi hur hon blir mer och mer trängd i ett hörn. Suverän scen.

Ok, så skådespelarprestationerna från dessa två är top notch, men filmens handling ger jag inte mycket för. När jag kom ut från bion kändes det som att filmen slutat innan den riktigt tog fart. Vi fick en första akt men inget mer. Tydligen var hela filmens poäng karaktärsstudien av Bloom och satiren över tv-nyhetsbranschen. Det sistnämnda blev gammalt en kort bit in i filmen, visst träffsäkert men efter ett kort tag hade vi fattat galoppen. Sluta dunka mig i huvudet med övertydligt budskap. Gyllenhaals psykopat var också ljuvlig att se, men varför inte göra något med honom? Mer än bara visa att han bokstavligen gick över lik för att bygga upp sitt företag? Var är twisten? Var är kullerbyttan som gör att vi börjar ifrågasätta vår bild av honom och det han gjorde? Var är thrillern?

Till sist några ord om Bloom. Jag hörde på podden att Adam jämförde honom med Jordan Belfort (The wolf of Wall Street). Det är en bra jämförelse. Jag håller Louis Bloom som en hemskare karaktär inom alla områden jag kan tänka mig. Båda filmerna är klart intressanta och man kan inte döma filmen bara för att man inte tycker att huvudpersonen är osympatisk. Jag håller dock Nightcrawler som den klart svagare filmen av de två. Den hade en snygg yta och ett härligt monster i fokus, men jag tycker att man missade att göra något av historien.

Jag ger dock filmen ett positivt betyg, en rekommendation att gå och se den. Det är så min betygsskala är gjord.

Jag ger Nightcrawler tre saker som han ville ha av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Detta var den avslutande filmen på Filmspanardagen på Stockholms Filmfestival 2014. Låt oss se vad de övriga spanarna har kokat ihop i natten?
The Velvet Café
The Nerd Bird
Fiffis Filmtajm
Jojjenito - om film
Har du inte sett den? (Carl)
Movies-Noir

Thor: The Dark World (2013)

Loki: Oh dear, is she dead?

Jag gillade den första Thor-filmen en hel del. Den var underhållande men lättviktig. Därför var jag nyfiken på uppföljaren. En del har sagt att denna var bättre än ettan och en del att den var lite svagare.

Det jag gillade mest ur ettan var scenerna med Thor, Jane, Selvig och Darcy nere på Jorden. De lite mer fantasifulla sekvenserna från Asgård och Frost...något, var jag inte lika förtjust i då det blir lite fånigt. Filmer som dessa ska antingen vara superseriösa, eller lättsamma med en rejäl portion glimt i ögat. Jag röstar för det senare.

I tvåan som fått det livliga namnet Thor: The Dark World får vi mindre av det som var bra i ettan, dvs lustigheter på Jorden där kulturkrockar mellan Thor och hans människovänner utgör humorn. Men istället stärks de övriga delarna en hel del när Loki är med. Även om jag var lite sval till Tom Hiddleston's Loki i början av filmserien måste jag säg att han funkar mycket bra i denna film. Supercool. Tyvärr kommer han inte riktigt med i handlingen förrän under andra halvan.

Ren generellt sett tycker jag att de lagt ner allt för mycket tid i filmen på actionsscener. Slagsmål med svärd mot hammare eller biljakter med rymdskepp mot flygande vikingaskepp! Om man inte har "riktig" action med "stakes", som i Bourne-trilogin eller de nyare Bond-filmerna, borde man kunna klippa ner spektaklet rejält. Både löptid, och pengar för den delen, borde satsas på karaktärer och humorn.

I slutändan tyckte jag att tvåan var sämre än ettan, men jag hade ändå ganska kul framför filmen. Helt ok blir slutomdömet.

Jag ger Thor: The Dark World två hämndlystna bröder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Thomas Crown Affair (1999)

Tommy: Do you want to dance or do you want to dance.

En het sensommardag i New York, långsam, trötta medborgare. De nedstiger, uttråkade och leksugna; början till en yster dans. Varifrån? Vi serveras vaga historier om Glasgow, Bryssel, tjurfäktning och ambassadörens son. Så småningom inser man att dessa blott formar en täckmantel för deras mänskliga skepnader. Vi undrar vilka de är?

När leken blir intensivare får vi se mer och mer av deras verkliga existens: ett liv i överkastelse högst upp på en olymp någonstans i Västindien, en tavla som trollas bort, respektfullt förakt för mänskliga faror och värderingar. Det blir allt tydligare att de är oberörbara. Poliser, börshajar, muséechefer och försäkringsbolag är bara stödpunkter i deras lek; de ruggas lite i kanterna men ingen kommer till verklig skada.

Alla män vill vara Tommy och alla vill ha Catherine. Inte du? Är du säker? Jag tror dig inte!

Äntligen vet vi vilka de är.

Under filmens gång får vi se en brokig samling av minimalistiskt men perfekt porträtterade människor: en trött sopåkare, en gammal dam som kände Pissarros son, börsmagnater, muséevakter och andra körsångare. Tommy och Catherine njuter av miljön och statisternas yr, tar för sig, samspelar, kommer nära men kan aldrig bli en del av det jordelivet.

The Thomas Crown affair är ett mytologiskt drama. Musik, miljöer, dialog, bildspel; allt är som att kliva in i en tavla målad av din själ i ett ögonblick av klarsinne. Den är en utomstående åskådares framgångsrika försök att illustrera den slutgiltiga mänskliga idyllen. När du vet vad filmen handlar om är slutet det enda tänkbara. Det är inte ett Hollywoodslut, det är ett nödvändigt slut.

The Thomas Crown affair ligger bortom det mänskliga planet och förtjänar, nej kräver, ett betyg bortom den mänskliga skalan. Därför ger vi The Thomas Crown affair 5.1 små trevliga Renoirer av 5.

Betyg: 5.1/5

Catherine: Men make women messy.

Har du inte sett den? Heistfilmer.

Ransom (1996)

It shouldn't be a problem.

"Ransom" är en tät kriminalthriller om en kidnappning av en rik familjs son. I huvudrollerna ser vi Mel Gibson och Rene Russo som paret Mullen. Mels karaktär Tom är en skrupelfri företagsman. I filmens inledning blir sonen kidnappad och bovarna vill ha två miljoner dollar för att lämna tillbaka pojken. FBI kopplas in och snart är en spännande "katt och råtta"-lek igång. Tom är hård och boven är hård. En större del av filmen består av en viljornas kamp mellan antagonisterna. Jag skulle vilja jämföra envigen med en heads-up high stakes cash game. Förutse, analysera tendenser, höja insatserna och vinn!

"Ransom" är inte en jättebra thriller, det finns mer intressanta filmer i genren, men den underhåller dig i några timmar. Den får två dödshot av fem möjliga.

Betyg: 2/5