Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

 

Jag såg om Twin Peaks för två år sedan och tänkte se den efterföljande filmen också, men det blev aldrig av. När jag nu hörde från David och Joanna i deras podacst Peaks TV att Twin Peaks: Fire walk with me var "necessary viewing" inför säsong 3 fick jag ta och slå till. Sagt och gjort, jag har nu sett den 129 minuter långa versionen som fanns på min svenska dvd där hemma i hyllan. Det finns tydligen minst några andra versioner. En är 91 minuer och en annan är 134 minuter "David Lynch approved" eller liknande. Jag hoppas jag fick se det mesta av värde i alla fall.

Detta är en mycket skum film som verkligen är utmanande för mig som tittare. Å ena sidan är den en hyperintressant del av historien med många kopplingar bakåt till S1 och S2 samt enligt podden till S3 också. Men å andra sidan gillar jag inte att den var så hysteriskt deprimerande och mörk. Lauras skrik la en sordin på titten. Serien var som bäst under första säsongen och i inledningen av andra säsongen. När den var som bäst var den cool och "sexig". Filmen har inte alls den stämningen. Det är mer en thriller/drama/skräckis, men inte en cool sådan utan en tämligen dyster historia. Jag antar att David Lynch ville utforksa det monster som kanske lever i amerikanska fädrer i småstäder runt omkring på landsbygden. Ja kanske i andra ställen också för den delen.

Å ena sidan var det otroligt intressant att få lära känna Laura och förstå varför hon var en så splittrad person, allt från Homecoming queen och Meals on wheels till kokain och prostitution. Men å andra sidan var en av de viktigaste elementen i tidiga Twin Peaks mysteriet om vem Laura Palmer var och mystiken förloras lite när vi lär känna Laura i detalj.



Å ena sidan var jag förjust över alla kända ansikten som dök upp i små roller; David Bowie, Harry Dean Stanton, Chris Isaac, Heather Graham, Keifer Sutherland med flera. Men å andra sidan kändes en del av de återkommande ansiktena lite malplacerade som om Lynch tagit med dem enkom som "fan service". Även om jag älskar agent Cooper kändes hans deltagande lite random. Donna som har en viktig roll i filmen och serien spelas nu av en annan skådespelerska. Moira Kelly, känd från tv-serien The West Wing. När hon dök upp med sitt mörka lockiga hår blev jag lite flabebrgasted först men hon funkade helt ok. Undrar om hon dyker upp i S3. Lara Flynn Boyle lär ju inte dyka upp i alla fall. Tyvärr var inte favoriten från S1 Audrey Horne med i filmen. Det var attans!

Som helhet var filmen alldeles för ojämn för att jag skulle bli helt övertygad. Den blev inte en framgång på bio, utbuad i Cannes och allt. Men tydligen anses den på senare tid som ett mästerverk. Jag ser inte det senare i filmen. Den var bra i delar men lämnade mig med en sorgsen och uppriven känsla inombords så jag ger den blygsamma två Bob eller boobs av fem möjliga efter första titten.

Betyg: 2/5 

Twin Peaks - Season 1 (1990)

Har alltid tänkt att jag skulle ta och se hela Twin Peaks. Jag följde serien när den gick på tv under tidigt 90-tal. Detta var under Uppsala-tiden, gott folk. Men jag missade ett och annat avsnitt och efter mördaren avslöjats tappade jag bort resten av säsong 2. Nu när det började snackas om en fortsättning en så där 25 år senare och dessutom Jimmy, den rackaren, skulle köra ett Twin Peaks-projekt tog jag tag i saken.

Vilken nostalgirush! Minnet som väcktes till liv när jag såg de första avsnitten var otäckt tydliga. Jag kom ihåg detaljer i scener som man inte rimligen skulle komma ihåg. Allt kom tillbaka i ett nafs. Det är ett tydligt tecken på vilket otroligt djupt intryck serien gjorde på mig när jag såg den första gången. Jag föll också denna gång in i Twin Peaks-världen. Den första säsongen är ju kort, endast åtta avsnitt. Men ändå kändes mitt filmrum annorlunda efter jag sett avsnitten i rask följd. När jag gick in i rummet för att se en modern film kändes det som att Twin Peaks satt i väggarna.

Serien är fortfarande stark, emotionell och underhållande. Den har dock tappat lite med åren. Den har numera starka och svaga sidor. Om vi skulle börja med de svaga delarna. Mordmysteriet är inte seriens starkaste kort. Speciellt inte när Coop börjar med sina hokus-pokus-fasoner. Det förtar lite av seriositeten och nerven i utredningen. Men vi vet ju alla att mordet inte är seriens kärna.

Vissa av karaktärerna, speciellt några par, är ganska tråkiga. Jag tänker på tönten James och den smärtsamt barnsligt framställda Donna. Även den store tyste snubben och hans fru med en lapp för ena ögat är trista som fan. (Kollade interwebben: Ed och Nadine)

Damn, jag kom inte ihåg Maddie alls? Missade jag de avsnitten när hon var med?? Jag vet det inte!

Men det mesta är bra med serien! Dess adelsmärken är den sexiga stämningen, miljöerna, hotellet, One Eyed Jacks och skogen! De karaktärer jag gillar mest är Coop, Harry S, Audrey är superhet, Lucy är helt underbar, Shelly är korkad som ett spån men fin som fan ändå! Albert piggar upp stämningen var gång han öppnar munnen och säger oförskämda saker till Harry S. Skurkarna är bra; hundvalpen Bobby, the insecure middle man Leo, the big dog Hank.

Detta är bra skit mina damer och herrar! En TV-serie med en otroligt stark känsla som närmast kan beskrivas med en närvarokänslan man endast kan få via böcker. Den har fantastiska karaktärer som bara smälter i munnen på en. Mordhistorien är bara en liten detalj, mystiken spirar ur jorden i den lilla staden och dess omgivande skog. Åtrå, känslor och perversioner flödar. Alla spelar ett spel med den makt de förfogar över. Vinnaren tar allt. Det känns nästan förbjudet eller voyeuristiskt att titta in i deras liv.

Betyg: 4/5

Wrong Cops (2013)

Efter den lite misslyckade inledningen med en surprise-film som flera av oss redan sett startade filmfestivalen "på riktigt" med andra filmen vi skulle se den första kvällen. Det var jag, Fiffi, Johan och Erik som slog oss ner för att se Quentin Dupieux's senaste film, galna film. Förra året såg vi hans Wrong om en man som letade efter sin försvunna hund. Jag blev inte så överväldigad av den filmen, men min kompis Fiffi som tidigare sett Rubber från samme Dupieux var mycket nöjd. Kunde det vara så att man behöver se en film av galenpannan Dupeux för att komma in i hans filmiska stil? Mycket möjligt för under årets film hade jag mycket roligare, mycket roligare.

Wrong cops utspelas under en dag i en generisk amerikansk stad i varmt klimat. Låt säga Reno, Nevada. Ett gäng bisarra poliser försöker göra sig av med en kropp till en man som en av dem råkat skjuta. Eric Wareheim är otroligt rolig. Det är den store skäggiga typen som var med i den vattendelande och hos vissa festivalbesökare upprörande The comedy från förra året. Här spelar han Renato, en polis som åker omkring och trakasserar intet ont anande kvinnor. Han vill bara titta på deras bröst. Rimligt.

Show me your boobs!

Mark Burnham som spelar tuffe polisen Duke är också mycket rolig. Han är urtypen av en dirty cop. Säljer knark instoppat i döda djur på sidan, råkar skjuta sin granne när denne vattnar sin trädgård och försöker sedan göra sig av med kroppen, trots att mannen inte dött än. Duke släpar omkring på den döende mannen (som är extremt seglivad) genom hela filmen. Döingen blir till och med inblandad i Duke's kollega Rough's musikkomponerande. Filmens roligaste scen är när Rough och den döende mannen sitter hos en musikproducent och pitchar deras nya låt, elektronisk musik som faktiskt var ganska bra. Disco, disco!

Is it German?

Handlingen kan man kasta ut direkt. Detta är ett flöde att otroliga scener som allt som oftast är mycket roliga. Dialogen är frän och kan säkert uppfattas som upprörande. Alla i filmen är svarta elaka individer men hela känslan i filmen är allt annat än elak. Det är en skön varm lekfullhet som får en på bra humör. Som film betraktat är den bara en liten detalj, men en kul sådan.

Extra kul var Marilyn Manson i en udda roll. Här spelar han en sextonårig enstöring som lyssnar på elektronisk musik och råkar bli trakasserad av Duke. Den gode Manson ser annorlunda ut utan all smink och mannen kan faktiskt skådespela!

Mycket kul inledning på festivalen med detta lyckopiller. Glatt men tunt. Jag hade svårt att sätta betyget. Trea eller fyra? Trots nyhetens behag kommer den kanske inte stå ut så mycket om ett tag. Det blir en välförtjänt stark trea. Men detta är helt klart en film som man skulle kunna tänka sig se om i framtiden. Men hur tänker jag här? Klart den är en fyra! Skrattar man så mycket som vi gjorde är den ju något.

Jag ger Wrong cops fyra apathetic guys av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Fiffis filmtajm tyckte inte att det var fel poliser. Har Har du inte sett den?-killarna undkommit polisens vägspärrar? Nej, tror inte det för de verkar inte poddat om filmen än...

Good Night, And Good Luck (2005)

We will not walk in fear, one of another.

"Good night, and good luck" är en sådan film som jag fastnar på när den går på tv'n. Jag såg filmen när den var ny, men när den nu gick på tv häromveckan kunde jag inte slita mig. Filmen handlar om tv-journalisten Ed Murrow på CBS som ledde en reaktion mot Senator McCarthys häxjakt på kommunister under 50-talet. Nyhetsprogrammet som Murrow ledde var något av en föregångare till dagens "60 minutes". Detta var en mycket intressant tid i amerikansk politisk historia och Murrow och hans kollegor drog sitt strå till stacken för att få slut på galenskaperna.

Detta är George Clooneys andra film som regissör. Han har också varit med och skrivit manus. Det känns som att detta var ett kärleksprojekt för Clooney. Han är en "humanitarian" och för åsiktsfrihet och liberala idéer. Filmen var tänkt som en direktsänd tv-film i teaterformat och det hade varit än med spektakulärt. Nu blev det en riktig film istället och det blev bra det också. Filmen har ett förhäxande manus, och manuset är ju av central betydelse i en så pratig film som denna. Man bör nog vara intresserad av politik och politiker om man ska gilla denna film. Huvudpersonerna för långa resonemang om vad som är rätt och fel, och varför. Jag älskar denna sort av "talkies". Mitt intellekt blir vitaliserat!

Filmen är helt i svartvitt och det är ett effektivt sätt att sätta tonen och ta oss tillbaka till 50-talet. Clooney använder också en hel del riktigt arkivmaterial som går i svartvitt. Alla bilder, från intervjuer och olika senatsförhör, på senator McCarthy är autentiska bilder. Han ser lika sliskig och svettig ut på bilderna som man kunde tänka sig.

Clooney har samlat en formidabel skådespelarensamble runt sig, och de allra bästa är David Strahairn (som Ed Murrow), Robert Downey Jr, Patricia Clakson och Ray Wise (från Twin Peaks!). Även om det inte händer så mycket är filmen spännande och det beror på suveräna skådespelare och ett mycket bra manus.

"Good night, and good luck" är filmen namn men också de ord Ed Murrow avslutade sina nyhetsprogram med. Citatet hade han lärt sig i London under andra världskriget, då det var en vanlig avskedshälsning. Invånarna visste inte vilka av sina vänner och bekanta som skulle överleva nattens bombningar så en lyckönskning var på sin plats. Det var andra tider det!

Jag blir lycklig av denna typ av film som sticker ut och erbjuder lite annorlunda filmupplevelser. Jag ger "Good night, and good luck" fyra orättfärdiga anklagelser av fem möjliga.

Betyg: 4/5