Twin Peaks - Season 3 (2017)

Oi, SPOILERS. Läses på egen risk.


Om man slår upp det engelska ordet "audacity" på dictionary.com får man svaret:

Audacity
noun, plural audacities.
1. boldness or daring, especially with confident or arrogant disregard for personal safety, conventional thought, or other restrictions.
2. effrontery or insolence; shameless boldness:
3. Usually, audacities. audacious or particularly bold or daring acts or statements.

Audacity kan översättas till djärvhet på svenska. "Audacity" är det ord jag tänker på när jag försöker summera David Lynch och Mark Frosts Twin Peaks The Return.

Twin Peaks The Return är sannerligen inte perfekt men gudars vilken spännande resa det var. Vilken bedrift detta är. Lynch ger fingret år alla konventioner och mal på utan att oroa sig för publik, kritiker eller sin uppdragsgivare. Det börjar med att vi tittar på en tom glasbur. Symboliken är övertydlig. "Burken" är tom men ändock sitter vi där och stirrar. Och när det är så fantasieggande som detta så blir jag glad. Och glädje är den starkaste känslan jag har när jag sett klart serien. Inte för dess innehåll, det är svart som tjära, utan för att det kan finnas en tv-serie som denna anno 2017. Serien är lika befriande som provocerande och jag älskar den. Episode 8, wow ett tv-serieavsnitt som inte borde kunna existera. Det är helt galet!



Det är ingen idé att beskriva handlingen. Det kan man läsa om på andra sajter eller varför inte lyssna på någon av de många poddar som behandlar serien. Jag valde att lyssna på Joanna och David i PeaksTV. De är supermysiga och har ett trevligt samtal.

Det är lätt att gräva ner sig i detaljer och dissekera serien till dess beståndsdelar. Risken är då stor att man trasslar in sig och till slut bara känner avsky. Jag tror att man mår bäst av att ta några steg bakåt och se på den med lite större perspektiv. Detta är en vitamininjektion i tv-serielandskapet. Tyvärr är den nog inte en tillräckligt stor ekonomisk framgång för att sätta mer än artistiska och kreativa märken i branschen.

Säsongen gick upp och ner. Den inleddes starkt, tappade lite, kom igen, chockade och upprörde och så vidare. Den var som bäst i avsnitt 15-16 för att till slut avslutas i mörker. Vi fick se några av tv-serievärldens mest konstiga och svårförståeliga tv-serieavsnitt och bara det måste hyllas. Lynch verkar velat ruska om oss tittare.



Om jag ändå ska ta mig för att lista mina önskningar på sådant som "kunde varit" annorlunda skulle jag velat spendera lite mer tid med den "riktiga" Cooper. Nu fick vi några få scener mellan sjukhusvistelsen och när han gick in i "twilight zone". Alldeles för lite. Men jag inser att en av Lynch tydligaste mål med The Return var att ge oss karaktärer som utvecklats. Detta blev inte den "fan service" som många kanske väntat sig. I princip ingen av karaktärerna var sig lik, och Cooper var det tydligaste beviset av detta. Men även Audrey, Bobby, Ben Horne, Sarah Palmer och flera andra gavs nya sidor som i alla fall jag inte väntat mig. Lite synd att vi inte fick se mer av favoriten Audrey kan jag tycka.

De enda som fick ett lyckligt slut var nog Norma och Big Ed. Så fina de var.



Det känns som att jag inte kan sammanfatta mina tankar om Twin Peaks S3 på ett särskilt bra sätt. Men jag kan bara fortsätta med mina osammanhängande "ramblings"...

Norma är hon Lynchs alter ego? I valet att tjäna mer pengar mot att hon ska ge avkall på sina artistiska mål väljer hon konsten först. Hon vill inte ge avkall på kvalitén på sina pajer. Är det inte på samma sätt som Lynch gör med denna serie? Många scener är plågsamt långa och långsamma. Candie som jagar flugan, Dougie som ritar barnsligt på sina "case files", långa långa scenen med Audrey när hon skäller på sin man, kvinna som sitter och tutar till förbannelse i trafikolyckan utanför The Double R Diner. Scener som är jobbiga eller helt fantastiska. Lynch ser oss i publiken som zombiesar. Inne i vår egen sociala nätverksvärldsbubbla ser vi inte världen runt oss. När en pojke blir överkörd av en lastbil står alla utom en gammal man och tittar på. Ingen reagerar när Dougie beter sig som en hjärndöd och återupprepar vad folk säger till honom. Är det så vi moderna människor är nu? Kan vi ens se det som Lynch målar upp som från den position vi är i?



Det bästa avsnittet var episode 13, det när börderna Mitchum firar med Dougie och ger bort BMW:ar och gym in the back yard. Senare i avsnittet bryter Evil Cooper arm.

En lustig detalj som folk kanske är upprörda för är att Lynch åter igen ger fler ledtrådar än vad som behövs. Se äldre filmer som Mulholland Dr eller Lost highway. Många scener är bara där utan mening. Lynch visar oss livet som sker mellan de stora händelserna. De små vardagliga scener som Linklaters Boyhood fokuserade på. Lynch har med en massa sådant här. Till exempel är de flesta avslutande scener från The Bang Bang Bar sådana. De har ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. De är bara där som livet självt. När du och jag går på AW och tar en öl och snackar om allt möjligt med kompisarna så har det heller ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. Lynch är en lurig jäkel.



Men allt var inte bara kall intellektuell stimuli. På grund av att så många gått ur tiden var var och vartannat avsnitt tillägnat gamla välbekanta ansikten. Miguel Ferrer och David Bowie, vi saknar er. Den sista scenen med Margaret, the log lady, där hon kommenterade sin egen rädsla för döden var otroligt smärtsamt men likväl vacker. Jag höll handen för ansiktet efter den scenen.

Hawk: "Goodnight, Margaret. Goodbye, Margaret."

Twin Peaks The Return är i princip omöjlig att betygssätta. Men den är en "måste ses"-serie...

Betyg: 4/5

Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

 

Jag såg om Twin Peaks för två år sedan och tänkte se den efterföljande filmen också, men det blev aldrig av. När jag nu hörde från David och Joanna i deras podacst Peaks TV att Twin Peaks: Fire walk with me var "necessary viewing" inför säsong 3 fick jag ta och slå till. Sagt och gjort, jag har nu sett den 129 minuter långa versionen som fanns på min svenska dvd där hemma i hyllan. Det finns tydligen minst några andra versioner. En är 91 minuer och en annan är 134 minuter "David Lynch approved" eller liknande. Jag hoppas jag fick se det mesta av värde i alla fall.

Detta är en mycket skum film som verkligen är utmanande för mig som tittare. Å ena sidan är den en hyperintressant del av historien med många kopplingar bakåt till S1 och S2 samt enligt podden till S3 också. Men å andra sidan gillar jag inte att den var så hysteriskt deprimerande och mörk. Lauras skrik la en sordin på titten. Serien var som bäst under första säsongen och i inledningen av andra säsongen. När den var som bäst var den cool och "sexig". Filmen har inte alls den stämningen. Det är mer en thriller/drama/skräckis, men inte en cool sådan utan en tämligen dyster historia. Jag antar att David Lynch ville utforksa det monster som kanske lever i amerikanska fädrer i småstäder runt omkring på landsbygden. Ja kanske i andra ställen också för den delen.

Å ena sidan var det otroligt intressant att få lära känna Laura och förstå varför hon var en så splittrad person, allt från Homecoming queen och Meals on wheels till kokain och prostitution. Men å andra sidan var en av de viktigaste elementen i tidiga Twin Peaks mysteriet om vem Laura Palmer var och mystiken förloras lite när vi lär känna Laura i detalj.



Å ena sidan var jag förjust över alla kända ansikten som dök upp i små roller; David Bowie, Harry Dean Stanton, Chris Isaac, Heather Graham, Keifer Sutherland med flera. Men å andra sidan kändes en del av de återkommande ansiktena lite malplacerade som om Lynch tagit med dem enkom som "fan service". Även om jag älskar agent Cooper kändes hans deltagande lite random. Donna som har en viktig roll i filmen och serien spelas nu av en annan skådespelerska. Moira Kelly, känd från tv-serien The West Wing. När hon dök upp med sitt mörka lockiga hår blev jag lite flabebrgasted först men hon funkade helt ok. Undrar om hon dyker upp i S3. Lara Flynn Boyle lär ju inte dyka upp i alla fall. Tyvärr var inte favoriten från S1 Audrey Horne med i filmen. Det var attans!

Som helhet var filmen alldeles för ojämn för att jag skulle bli helt övertygad. Den blev inte en framgång på bio, utbuad i Cannes och allt. Men tydligen anses den på senare tid som ett mästerverk. Jag ser inte det senare i filmen. Den var bra i delar men lämnade mig med en sorgsen och uppriven känsla inombords så jag ger den blygsamma två Bob eller boobs av fem möjliga efter första titten.

Betyg: 2/5 

Twin Peaks - Season 1 (1990)

Har alltid tänkt att jag skulle ta och se hela Twin Peaks. Jag följde serien när den gick på tv under tidigt 90-tal. Detta var under Uppsala-tiden, gott folk. Men jag missade ett och annat avsnitt och efter mördaren avslöjats tappade jag bort resten av säsong 2. Nu när det började snackas om en fortsättning en så där 25 år senare och dessutom Jimmy, den rackaren, skulle köra ett Twin Peaks-projekt tog jag tag i saken.

Vilken nostalgirush! Minnet som väcktes till liv när jag såg de första avsnitten var otäckt tydliga. Jag kom ihåg detaljer i scener som man inte rimligen skulle komma ihåg. Allt kom tillbaka i ett nafs. Det är ett tydligt tecken på vilket otroligt djupt intryck serien gjorde på mig när jag såg den första gången. Jag föll också denna gång in i Twin Peaks-världen. Den första säsongen är ju kort, endast åtta avsnitt. Men ändå kändes mitt filmrum annorlunda efter jag sett avsnitten i rask följd. När jag gick in i rummet för att se en modern film kändes det som att Twin Peaks satt i väggarna.

Serien är fortfarande stark, emotionell och underhållande. Den har dock tappat lite med åren. Den har numera starka och svaga sidor. Om vi skulle börja med de svaga delarna. Mordmysteriet är inte seriens starkaste kort. Speciellt inte när Coop börjar med sina hokus-pokus-fasoner. Det förtar lite av seriositeten och nerven i utredningen. Men vi vet ju alla att mordet inte är seriens kärna.

Vissa av karaktärerna, speciellt några par, är ganska tråkiga. Jag tänker på tönten James och den smärtsamt barnsligt framställda Donna. Även den store tyste snubben och hans fru med en lapp för ena ögat är trista som fan. (Kollade interwebben: Ed och Nadine)

Damn, jag kom inte ihåg Maddie alls? Missade jag de avsnitten när hon var med?? Jag vet det inte!

Men det mesta är bra med serien! Dess adelsmärken är den sexiga stämningen, miljöerna, hotellet, One Eyed Jacks och skogen! De karaktärer jag gillar mest är Coop, Harry S, Audrey är superhet, Lucy är helt underbar, Shelly är korkad som ett spån men fin som fan ändå! Albert piggar upp stämningen var gång han öppnar munnen och säger oförskämda saker till Harry S. Skurkarna är bra; hundvalpen Bobby, the insecure middle man Leo, the big dog Hank.

Detta är bra skit mina damer och herrar! En TV-serie med en otroligt stark känsla som närmast kan beskrivas med en närvarokänslan man endast kan få via böcker. Den har fantastiska karaktärer som bara smälter i munnen på en. Mordhistorien är bara en liten detalj, mystiken spirar ur jorden i den lilla staden och dess omgivande skog. Åtrå, känslor och perversioner flödar. Alla spelar ett spel med den makt de förfogar över. Vinnaren tar allt. Det känns nästan förbjudet eller voyeuristiskt att titta in i deras liv.

Betyg: 4/5