MCU rewatch: Captain Marvel (2019)

Jag såg om Captain Marvel under min resa till Japan. Som alltid är det kul att gå på bio i andra länder. Även denna gång var det IMAX 3D även om det var lie.

Filmen växte ganska klart efter denna andra titt. Jag såg filmen utan textning och det gav mig full fokus på allt som hände på duken. Jag fann Brie Larsons insats starkare denna gång. Hur mycket av små nyanser och detaljer missar man egentligen när man läser den svenska textningen som vi alltid får oavsett vi vill eller ej?

Filmen är både tillfredsställande rent känslosamt och mycket rolig. Jag uppskattade hennes samspel med Samuel L Jackson mer denna gång. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo under en liten del mot slutet, när de är hos kompisen i Louisiana. Det la jag inte märke till första gången jag såg filmen. Framför allt första halvan var klart bättre vid omtitt.

Jag kan också tycka att filmens switchar, turerna om vem som lurar vem, är en bra idé men den genomförs inte jättebra. Det blir onödigt rörigt och vissa centrala sekvenser är inte speciellt tydliga. Ibland sker dialog som bygger hela filmen i scener där man lätt missar vad som sades på grund av allt annat som händer i bild.

Fortfarande kvarstår också problemet med att Captain Marvel är för stark, det klassiska "Stålmannen-problemet". Varför hon inte tillkallades i The Avengers kan man ju bara sia om.

Men det allra mesta växte eller är fortfarande bra med denna film. Jag skulle ranka den runt plats 10 av 21 filmer i MCU. Jag gillar teamets underbara homage till Stan Lee i inledningen och Brie Larsons ljuvliga leende till honom på tåget, jag älskar flerken, 90-talet och alla metaskämt, Nick Fury, Agent Coulson och Brie Larson! Hon kommer förhoppningsvis kunna fylla den stora karaktären hon nu äger ändå. Får se hur hon klarar sig mot den bästa och nästa bästa Chris, Scarlett, Robert och de andra...

Sista scenen med länken till Endgame gav mig rysningar! Peppen på den kommande filmen är enorme!!

Jag jackar upp Captain Marvel till en fyra med avseende på filmupplevelsen, filmen är nog inte riktigt en fyra.

Betyg: 4/5 

Captain Marvel (2019)

Captain Marvel är den 21:a filmen i Marvel Cinematic Universe. Det är också den nionde "origin story" för en enskild karaktär i universat. Denna gång är det Carol Danvers aka Captain Marvel vi får lära känna. Hon spelas av Brie Larson som vi känner från indie-filmer som Short term 12 och den något större filmen Room.

Origin stories inom MCU kan vara allt från riktigt bra till riktigt dåliga. De bästa är Iron Man (2008), Thor (2011) och, efter omtitt, Captain America: The First Avenger (2011). De svagaste är The Incredible Hulk (2008) och Black Panther (2018). Däremellan har vi Spider-Man: Homecoming (2017), Ant-Man (2015) och Doctor Strange (2016). Dagens film Captain Marvel hamnar, efter första titten, i mittengruppen. Den är inte dålig men den har lång kvar till att bli en stark favorit. Jag skulle gissa att den skulle hamna på över halvan av under halvan på en total rankning. Det som är lurigt med rankningar av MCU är att vissa filmer växer enormt vid omtitt medan vissa filmer står stilla. Jag har svårt att sia om filmens potential att växa mycket.

Det finns mycket som är bra med filmen och det bevisas än en gång att MCU har allt som oftast en mycket hög lägstanivå, med några notabla undantag. Jag gillar generellt sett humorn i MCU och det har denna också, varav det mesta fungerar bra. Actionscenerna är ok, en härlig fajt på ett tåg speciellt, men det brukar jag inte prioritera så det är inte så väsentligt. Jag gillar verkligen hur filmen långsamt beskriver Carols historia om hur hon fick sina krafter. Det finns något spännande i att huvudpersonen har minnesförlust och söker efter sitt rätta jag. Att vi tittare får följa Carol i hennes väg till insikter gör att filmen kan spela oss ett antal spratt. Det var en av filmens styrkor. Dessutom älskade jag hur den knyter an till den kommande Avengers: Endgame.

Ibland ges vi filmer i MCU som lånat från andra genrer, som konspirationsteorithrillern i The Winter Soldier eller "heist movies" med Ant-Man. Captain Marvel har vibbar av American independent och fokus på det kvinnliga perspektivet, om nu förmågan att finna fram till sina känslor är en kvinnlig sak. Regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck är bland annat kända för indie-filmen Half Nelson med Ryan Gosling som kom ut 2006.

Inom MCU känns Captain Marvel mest närbesläktad med Thor-filmerna, med en blandning av "fantasy in space" och mer jordnära scener från vår kära gamla hemmaplanet Jorden.

Det svaga kortet med Captain Marvel är tyvärr "castingen" Brie Larson. Jag gillar henne mycket i små dramafilmer, men jag känner att hon saknar lite av den karisma som skulle behövas för den otroligt kraftfulla superhjälte som Captain Marvel är. Brie Larson lyser upp i de små "privata" scenerna på jorden, speciellt när hon är med hennes väninna Maria och dottern. Det är då hon känns mest hemma, men som Captain Marvel känns hon platt och lite konstgjord. Jag älskar figurer som Thor, Black Widow, Captain America och Iron Man men de spelas också av skådespelare med ett överflöd av karisma. Scarlet Witch, som nästan tillhör det översta skiktet av favoritfigurer, spelas förträffligt av Elizabeth Olsen. Jag ser henne helt och håller som Scarlet Witch oavsett scen, privata "små" scener eller bad asseri när hon kastar omkring folk och saker med sin kraft. Men Carol Danvers och Captain Marvel känns som två olika figurer lite för mycket för att jag ska tycka att castingen var helt lyckad.

Vi hade chansen att få en superskön "buddy cop" film med Danvers och Nick Fury, men den relationen lyfte aldrig riktigt. Samuel L Jackson spelar Nick Fury och tekniken med att få honom att se yngre ut fungerade bra. Trots att detta var den första MCU-filmen med en kvinnlig huvudperson tyckte jag inte att Brie Larsons karaktär var den intressantaste i filmen. Det var inte alls lika problematiskt som i Black Panther, men bra är det ju inte. Nick Fury var helt enkelt mer intressant än Carol Danvers. Jag hoppas att hon i sin Captain Marvel-roll växer lika mycket i nästa Avengers-film som Guardians of the Galaxy-gänget gjorde i förra diton. Agent Coulson var helt underbart att återse, men hans föryngring var inte riktigt lika bra.

Storyn i filmen kändes också onödigt invecklad. Den blev rörig och skymd. Vem är vem, vem är god respektive ond och varför? Lugn, jag vet svaren nu, min fråga var retorisk och riktad till manusförfattarna. Detta brukar inte vara ett problem i MCU men av någon anledning var det så här. Vi fick återse Ronan the Accuser och Korath från Guardians-filmerna. Jag kände igen dem men kunde inte placera var jag sett dem förut och Markus fick uppdatera mig i efterhand. Ett tips till tittare kan vara att se om Guardians of the Galaxy innan man ser denna film.

Själva grundhandlingen var det dock inget fel på. Det handlar om hur Carol fick sina krafter och hur hon skulle göra för att komma åt sin fulla potential. För de som läst The Wheel of Time kan man jämföra med Nynaeves problem med att komma åt hennes gigantiska potential i brukande av "kraften". För övrigt var budskapet i denna film att Carol skulle använda sina känslor för att nå sina krafter, inte som brukligt att man ska finna "stormens öga", det upphöjda lugnet i sig, för att kunna komma åt den. Här kan man jämföra med Rand Al'Thor och hans "void" i The Wheel of Time.

Risken med Captain Marvel är en inflation i hur stark hon som superhjälte blir. Hon känns som avgjort mycket starkare än de flesta vi sett i serien hittills. Med en sådan inflation utmanas kommande filmer i att finna starka fiender nog, och med tanke på att MCU tidigare har vunnit på att blanda det fantastiska med det jordnära och personliga gör att det finns anledning till att vara vaksam här. Vem vill se två odödliga stålmän slåss mot varandra? Japp, ytterligare en retorisk fråga!

Filmen inleds med en otroligt kärleksfull hyllning till Stan Lee. Det var otroligt fint. Bra gjort Marvel! Sen vill jag se om filmen för att fånga alla referenser och metahumor. Stora delar av filmen utspelas i mitten av 90-talet och musikvalen, T-shirts och Blockbuster-butiken föll alla på plats hos mig. Carol Danvers och kompisen Maria Rambeau är flygaress (kvinnor kan!), och även om detta inte är en ny Top Gun gjordes en liten blinkning till den filmen med katten/flerken som heter Goose. Flerken! Goose stal flera scener och scenen i tyngdlöshet var en av filmens roligaste.

Filmen la också ned en hel del fokus på fan service. Denna film klarade sig dock oändligt mycket bättre än Solo: A Star Wars story i det avseendet. Jag gillade hur de gäckade oss i publiken med Furys ögonskada. Däremot var kanske både namngivningen av Captain Marvel och The Avengers lite på gränsen till krystade.

Extrascenen som visades mitt in eftertexterna med en koppling till den kommande Avengers: Endgame var helt underbar! Nat, Steve och Bruce! Damn, vad sugen jag blir på den kommande filmen. Jag såg för övrigt om Avengers: Infinity War igår, och den var precis så underbar som jag kom ihåg den...

Jag hoppas att denna film kommer växa vid en omtitt och då kommer jag vara den första att jacka upp betyget, men efter första titten ger jag den en rekorderligt stark trea. Just nu är den bara ett bra "pepp talk" inför Avengers: Endgame, med en rolig katt.

Betyg: 3+/5

För dem av er som är sugna på att läsa mer om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

Marvel's Agents Of S.H.I.E.L.D. - Season 5 (2017-2018)

Mitt tålamod med Marvel's Agents of SHIELD börjar nu definitivt ta slut. Serien har haft sina upp- och nedgångar, men den har alltid varit en mysig serie att följa, om än inte en av de bättre. Som vanligt är det kul att följa vad som händer med karaktärer man har följt under flera säsonger. Ibland växer serier till och med bara genom att spendera mycket tid med den, som tex Castle gjorde, men oftast brukar serier tappa före de blir nedlagda...

Nu under säsong 5 av Agents of SHIELD har det blivit för dåligt. Vi har helt klart passerat toppen och befinner oss på baksidan avd ess "karriär". Showen är en "mess" och "all over the place". När serien börjar bli ologisk med avseende på karaktärernas utveckling blir det ohållbart. Det är en sak med rutten handling, man kan utstå mycket så länge det är intressant och belönande att följa karaktärerna. Men i denna säsong är både Daisy och Melinda May helt usla och till och med Agent Coulson har en utveckling som känns dålig. Eftersom jag finner paret Mac och Yo-Yo som ganska trista är det bara Fitz och Simmonds som jag fortfarande känner för. Säsongens nykomling Deke var dock ganska festlig till slut. Lustigt hur lik skådisen Jeff Ward som spelar Deke är Bradley Cooper i vissa lägen.

Handlingen som sådan var knasig. Första halvan var helt ok och bitvis både intressant och spännande. Tyvärr blir det sällan jättebra när en serie tar sig an tidsloopar och det lider denna säsong också av. Andra halvan av säsongen var rent ut sagt dålig. Jag hade mindre och mindre intresse kvar för varje avsnitt som passerade och säsongens "big bads" Hale och Ruby var smärtsamt dåliga. Glenn Talbot var dock kul.

Enligt källan planeras tydligen en säsong 6 vilket jag idagsläget inte hyllar. Kan det inte få vara slut nu? Nåväl, jag är inte speciellt sugen men man vet aldrig hur tv-seriekorten faller när nästa säsong väl har visats klart.

Betyg: 2/5 (svag)

Marvel's Agents Of S.H.I.E.L.D. - Season 4 (2016-2017)

 

Efter vi kört klart Shinypodden säsong 1 där vi gick igenom Marvels Cinematic Universe ville jag inte släppa världen direkt och passande nog hade Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. säsong 4 just avslutats. Jag har sett de tre första säsongerna och även om det inte är den bästa serien man sett är den njutbar och den utspelas i ett universa som jag gillar. Favoriten i serien är helt klart Agent Coulson med Jemma och Fitz i andra ledet. Tyvärr har serien inte de starkaste karaktärerna vilket kanske är en viktig anledning till att jag ändå inte hyllar serien.



Säsong 4 är helt ok som underhållning för stunden. Dess största problem är att den är fragmenterad då den håller igång tre händelsetrådar efter varandra. I sista avsnittet för säsongen säger Coulson att det känns som att teamet är samlat för första gången på mycket länge och det är sant. Teamet som i mina ögon inte är den starkaste grupp jag följt i en serie blir ännu svagare när de splittras hela tiden och de flera av huvudpersonerna agerar ensamma under långa perioder.

Patrik nämnde att säsongens bästa grej var att de hade olika "Agenst of SHIELD"-loggor i inledningen av avsnitten. Jag håller med om det! Under säsongen får vi se tre olika loggor plus att näst sista avsnittet (ep 21) har en neutral logga, dvs totalt fyra olika. Det var lite kul. Jag håller nog den första tråden som mest intressant där Marvel-hjälten The Ghost Rider introduceras och har del i handlingen. Det var också lite kul.



Under andra tråden handlar det mycket om en AI som blir ond. Den var inte lika bra som första tråden. Jag gillade varken AIDA eller hon som spelade henne. John Hannah som brukar vara festlig var här bara tröttsam.

Den tredje tråden utspelas inne i "The Framework" och det kändes helt meningslöst. Inte kul alls med alla våra hjältar som spelade alternativa versioner av sig själva som var annorlunda på olika sätt. Och då vi har att göra med svaga karaktärer från början blir det ju inte mer solid när de dessutom ska förändras... Dessutom fick showen en ovana att köra med twistar in absurdum. Vi tittare skulle luras och luras och luras. Problemet när en show använder det tricket för mycket är att "the stakes" sänks när man till slut inte orkar förfäras över något hemskt längre eftersom det ändå bara visar sig vara en twist. Till sist fick vi träffa åter några karaktärer från förr, några som jag tycker lika gärna kunde fått vila stilla i sina gravar.



Jag tycker därmed detta var den svagaste av de fyra säsongerna hittills. Däremot var det skönt att hänga med Coulson i världen ett tag. Säsongen avslutas med en stor "cliff hanger" som verkar lite spännande så jag ser ändå fram emot säsong 5 som jag antar drar igång i höst igen.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: The Avengers (2012)

The Avengers har länge varit en favoritfilm. Jag älskar känslan i filmen och mixen av humor och lagom orealistisk superhjälteaction funkar bra. Det är inte så konstigt att jag gillar filmen då jag allt som oftast gillar sättet manusförfattaren och regissören Joss Whedon berättar sina historier på. Här är det återigen en grupp med delvis ovilliga och helt olika personligheter ska samarbeta mot ett gemensamt mål. Som vanligt får Joss mig att känna för gruppen och se den som en familj med vänskapsband istället för biologiska band.

Jag tycker att filmen har en bra struktur. Hotet sätts upp, gruppen samlas, bråkar både fysiskt och verbalt, de försonas och till sist samarbetar de för att lyckas stoppa hotet. Sen har vi SHIELD med Nick Fury, Agent Coulson och Agent Hill därtill. Alla bidrar med olika saker. Den individualistiske Tony Stark, den plikttrogne Steve Rogers, den opportunistiska Natasha Romanoff, den lidande Bruce Banner, den arrogante halvguden Thor och den pricksäkre Cliff Barton (tja, hur beskriver man honom med ett enda adjektiv bäst?).



Gruppen består av idel favoriter. Black Widow, Iron Man, Thor, Son of Caul och Agent Hill har jag alltid gillat. Bruce Banner är som en helt annan karaktär i Mark Ruffalos skepnad, långt bättre än den abonimation som var Bruce Banner i den första filmen. Den största förändringen i mina åsikter idag jämför med när jag såg filmen första gången är att jag numera är ett fan av Captain America! Visst han är lite torr ibland, men damn vad jag gillar honom nu. Allt ät förlåtet!

Humorn i dialogen mellan Tony och Steve, Bruce, Thor, Nat och de andra är underbar. Phil får också en del fina scener. Alls personligheter kommer tydligt fram och jag köper att och ser varför de sammansvetsas till ett lag, ja en familj till och med. Sämre filmer hade inte givits tid att utveckla karaktärernas relationer. Speciellt under första halvan då flera av hjältarna har små skirmishar emellan sig framkommer motivation och förutfattade meningar dem emellan. Allt detta, hela uppbyggnaden gör dem så mycket starkare som team när de senare ställs inför det stora hotet...



Over 9000! Ett av problemen med denna film är att slutfajten blir för stor och lite för lång. Det blir för oengagerande med en invaderande armé av monster. Visst filmens "big bad" Loki är bra och hans spelas skönt av Tom men hela grejjen med slaget om New York blir inte så kul tycker jag. Men detta är ändå en ganska liten kritik. Scenen innehåller på plussidan flera fina scener där hjältarna samarbetar och besegrar fienden.

Vi pratar om en massa mer detaljer och synpunkter i Shinypodden. Hoppa över och lyssna!

Jag gillar fortfarande filmen mycket men jag kunde kanske känna en viss mättnad nu. Jag har trots allt sett denna film klart flest gånger av alla MCU, säkert en 4-5 gånger före detta (det var fler gånger än jag först trodde när jag satt mig ner och funderade).

Jag ger filmen fyra starka favoritskådespelare av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

MCU rewatch: Thor (2011)

Thor är en film med "två ansikten". Dels har vi scenerna uppe i rymden dvs i Asgård och andra utomjordiska "Reamls", dels har vi scenerna i New Mexico. I den delen är filmen otroligt rolig och det är framför allt scenerna på Jorden som är bra.



Kulturkrockarna mellan den landsförvisade och plötsligt dödlige halvguden Thor och forskningsteamet med Jane, Erik och Darcy är i all sin enkelhet både charmiga och underhållande. Filmens stjärna är Kat Dennings i rollen som Darcy. Hon är den perfekta "comic relief". Det är en vansklig roll som kan gå helt fel men här funkar det perfekt. Chris Hemsworth i rollen som Thor har också en fantastisk komisk tajming. När Jane (Natalie Portman) och Erik (Stellan Skarsgård) enligt manus ska vara "straight" guys är det Darcy och Thor som skapar dynamik i gruppen och deras scener känns lätta och roliga men ändå seriösa och känslosamma (när det passar). Jag tycker alla fyra är jättebra och castingen har lyckats bra här.



Scenerna uppe i Asgård är av en annan karaktär. Här är det Tom Hiddleston och hans illvillige Loki som firar triumfer. Thors roll som arrogant yngling är inte lika bra och Loki får ingen bra karaktär att spela mot. Anthony Hopkins som Odin är stiff, trött eller bara lat. Han ser bra ut i sitt skägg i alla fall.

Favoriten Rene Russo som Frigga får tyvärr inga bra scener. Vid närmare eftertanke finns det faktiskt ett gäng som kanske skulle vara "comic relief" i scenerna från Asgard och det är de fyra vännerna, Sif, norsken, den store dvärgen från The Hobbit och asiaten. De är milt underhållande, inget fel på dem egentligen, men här syns det tydligt hur både manus och casting inte funkar lika bra. Eller är det kanske regissören Kenneth Branagh som vill att alla scener i Asgard ska vara "shakespearianska" och därmed stiffa som om de hade en träpinne uppkörd där bak?



En intressant sak som kom upp på vårt snack om filmen i Shinypodden var att man vid första titten uppfattade SHIELD som en ond organisation. Nu för tiden jublar jag alltid lite när man ser Son of Caul i dessa tidigare filmer. Jag gillar framför allt Clark Gregg. Intressant dock att Sif dyker upp i ett enstaka avsnitt av Agents of SHIELD som en liten "cross over".

Och just det att filmen knyter an så tydligt till kommande Avengers-film och tv-serien Marvel's Agents of SHIELD är något som gör den ännu bättre. Jag gillade ju denna film redan när jag såg den för första gången för fem år sedan, och denna gång njöt jag för fulla muggar. En tidig favorit bland MCU och den första som orkar sig upp till en fyra.

Jag ger Thor fyra torsdagar av fem möjliga.

Betyg: 4/5