The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Jag har älskat Sagan om ringen-trilogin sedan den kom ut. Att få se Tolkiens värld komma till liv på bio var en dröm som gick i uppfyllelse. I tider där vi vadar till midjan i usla adaptioner är Peter Jacksons adaption av Tolkiens älskade trilogi ett ljus i mörkret.

Av de tre håller jag den första filmen som klart starkast. Berättelsen är tajtast, misstagen hålls till ett minimum och trots att hoberna och de andra går hela tiden är filmen aldrig tråkig. Till detta tycker jag musiken är ännu bättre i ettan relativt de övriga två.

Filmen brukar ses runt jul men i år blev det lite tidigare då systersonen Jonas med flickvän Vanja kom på besök. Vi såg the Extended Edition vilket rekommenderas av kännarna. Efter Elrond's Council blev det paus med middag, hemmagjord pizza modell vegetarisk.

Filmen kan delas in i ett antal kapitel. Vi inleder med Bilbos 111:e fördelsedag och hans avsked. Denna del är 100% nostalgi, mysig med de fridfulla hoberna och deras pipor men också spännande med en lite nervig Gandalf och hans mumlande om ringar. En perfekt inledning på sagan.

Därefter har vi hobernas flykt från The Shire. Jag har alltid älskat spänningen, speciellt när de tar in på The Prancing Pony i Bree och där träffar på Aragorn. En scen jag inte gillar är när hoberna gömmer sig under en rot vid skogsvägen och en svart ryttare stannar precis vid dem. Förstår inte hur ryttaren kunde missa ringen när den är så nära honom. Kastar ut frågan till läsarna, hur tolkar ni den scenen? Scenerna på den mörka vägen återanvändes för övrigt av Robert Jordan och vi känner igen oss i det första kapitlet av The Eye of the World, första boken av The Wheel of Time. Jordan gjorde ingen hemlighet av att hans första bok var en homage till Tolkien och The Lord of the Rings.

Tredje kapitlet är Aragorn och hoberna ute i vildmarken, "second breakfast" och hobernas förtjusning i stekta tomater med bacon med efterföljande ödesdigra kamp på Weathertop. Den andra halvan av scenen är en av filmens svagare. Även om det är förståeligt att byta ut Glorfindel till Arwen, hade det för oss alla som läst Silmarillion varit underbart att få se Glorfindel i dessa scener. Istället får vi Arwen och en dåligt iscensatt hästkapplöpning mot the Nazgûl. Rida zick-zack i en julgransodling?

Efter de räddat sig från the Nazgûl och nått Rivendell stannar filmen upp. En välbehövlig paus som kulminerar med Elrond's Council. Scenerna är helt ok och rådslaget är en höjdpunkt. Filmens dramatiska slutscener sätts noggrant upp här i mitten av filmen.

Pizza time!

Andra halvan domineras av två stora "battle scenes".

Det inleds med att Gandalf försöker ta the Fellowship över bergen, men den numera onde Sauroman stoppar dem med global nedkylning. Okaraktäristiskt nog lägger Gandalf ansvaret på Frodo att bestämma vägval och Frodo följer Gimlis råd om vägen under berget, via Morias gruvor. Detta känns som ett avsteg från boken, men det var så lång tid sedan jag läste den (dags för att återbesöka boken för övrigt). Om någon kommer ihåg huruvida detta stämmer med boken får ni gärna upplysa mig i kommentarerna. Det jag inte gillar med scenen är att Frodo på detta vis blir direkt ansvarig för Gandalfs fall. Men, men... inte en jättegrej och om det är detaljer som detta som är adaptionens mest iögonfallande problem så kan jag sova lugnt om natten.

Moria-sekvensen är otroliga. "We cannot get out. We cannot get out. They have taken the bridge and second hall. ...We cannot get out. The end comes… drums, drums in the deep. They are coming..."

Filmen hämtar sedan andan hos Galadriel och Celeborn. Det är fina och lite kusliga scener. The Extended Edition adderar inte så många säregna och viktiga scener generellt sett, men den förlängda scenen om Galadriels gåvor är guldet i denna version. Ytterligare en känslosam scen och något som vi läsare ville se på film.

Filmens sista sekvens gjorde att båda mina gäster i filmrummet satt som på nålar. Dramat och fajten vid Parth Galen är magisk. Boromirs död är som taget från sagornas värld. Det är här The Fellowship bryts sönder och det är här första filmen slutar.

En magisk fantasy-film helt enkelt.

Betyg: 5/5

Slow Horses - Season 4 (2024)

Den fjärde säsongen av Slow Horses var fantastiskt bra. Både spännande och underhållande och den utmanar den första säsongen rejält och är kanske till och med den bästa säsongen hittills. Ofta brukar ju tv-serier nuförtiden starta starkt för att sedan bli lite, lite sämre varje ny säsong som släpps...

En femte säsong verkar redan vara inspelad med tanke på den trailer av femman som visades efter sista avsnittet var slut. Peppen är stor.

River Cartwright och hans morfar David Cartwright är i fokus under säsongen. TV-serien bygger på böcker av författaren Mick Herron. Säsong fyra bygger på den femte boken Spook Street från 2017.

Strukturen är den vanliga. Vi får följa MI5-teamet i Slough House parallellt med de övriga MI5 i högkvarteret vid Regent's Park.

Seriens två standouts är Jacksom Lamb i Gary Oldmans fantastiska skepnad samt Kristin Scott-Thomas i rollen som Diana Tavener, Second Desk. Lambs team är alla outliers, cast offs, med sina respektive quirks, psykologiska problem eller psykopati men de har alla sina specialiteter och som team blir de alltid överraskande effektiva.

Världen som målas upp är som tagen från John le Carrés Smiley-värld. Jag har inte läst någon av dessa böcker än så jag kan inte kommentera hur de står sig mot le Carré. Men som tv-serie känns det bra. Gamle och halv om halvt senile David Cartwright frågar till och med om Karla är ute efter honom. Är inte Karla endast huvudmotståndaren till George Smiley? Eller finns den figuren i verkligheten? Jag tolkar det som att serien använde "Karla" som en hommage till George Smiley och därmed le Carré.

Main villain i säsongen spelas av vår gamle vän Elrond/Agent Smith, ingen mindre än Hugo Weaving. Här är han äldre men han påminner mig mycket om Agent Smith på grund av hur han drar ut på vissa ord i sin släpiga blandning av accent. Han spelar en rogue CIA agent här till bra utfall. Som skurk är han delikat.

En ny figur som dykt upp och skapar oreda är den nya "First desk", dvs den nya chefen för MI5 Claude Whelan. Han är svag och oerfaren av fältoperationer. Han har fått jobbet för att han vill modernisera MI5 med mer transparens och öppnare attityd mot allmänheten. Detta går givetvis stick i stäv med hur hemliga agenter arbetar, de kallas inte för spooks för intet. Allmän kaos. Tyvärr fick vi inte se Tavener klämma till honom ordentligt. Det kanske kommer i säsong 5, vem vet.

Mycket bra säsong, till och med över förväntan som ändå var satt rejält högt. En av de bättre serierna som pågår just nu.

Betyg: 4/5 

The Matrix Reloaded (2003)

I den första Matrix-filmen dog Neo men Trinity återupplivade honom med "kärlek". Den scenen fick mig att sänka betygen för den gamla favoritfilmen ett helt steg, från femman till en stabil fyra. Här i den första uppföljaren återgäldar Neo tjänsten och återupplivar en död Trinity därför "kärlek". Damn, manusförfattarna är förbaskat lata. Filmen sänks med ett snäpp direkt, fler steg nedåt är dock att räknas in!

Denna film har några riktigt bra sekvenser, bland de bästa i serien. Men överlag är denna filmen fasligt ojämn överlag. Tyvärr sjunker tempot rejält och det känns bara töntig när de är nere i Zion. Lilla ljusglimten var att för en kort stund få träffa Zoe igen. Hon är en bad ass.

Det är som vanligt överlägset bäst när våra hjältar beger sig in i "The Matrix". Det är ok när de är i den grisiga riktiga världen, inne i de smutsiga och vidriga skeppen de åker omkring med i kloakerna. Trots eller kanske på grund av den dystopiska känslan tycker jag de scenerna oftast är som transportsträckor (pun intended!). Filmerna är som sämst i Zion med urtrista figurer som käbblar om saker. Vissa undantag finns. 

Då Wheel of Time just nu är hyperaktuellt är det intressant att lägga märke till hur många koncept Matrix-filmerna har som överlappar Robert Jordans värld och då menar jag inte bara "the One" och profetior. När de går in i "The Matrix" är det som när de går in i drömvärlden "Tel'an'riod" i WoT. Det är en parallel värld som skiljer sig från att bli besökt av någon i sina drömmar (som vi såg exempel på i första säsongen). Reglerna verkar vara liknande, dvs om du dör i "The Matrix"/"Tel'an'rhiod" så dör du i verkliga livet. Och de som är starka där inne kan du bända omgivningen, förflytta sig fort, motstå gravitation och allt sånt skoj. Enda skillnaden är nog att "The Matrix" är lite mer S&M än Robert Jordans värld... hmm, vid närmare eftertanke är det nog förresten en hel del överlapp även där!

Den bästa sekvensen är den när gänget besöker The Merovingian och hans vackra fru Persephone. I den inryms allt det bra från dessa filmer. En "cool" dialog, häftiga miljöer, bra villains, en del bra fajt och snygga människor. Monica Bellucci stod ut på flera sätt, Sharon Stone får kliva ner från tronen.

Jag gillade också den lille nyckelmakaren, men actionscenen på motorvägen var på tok för lång. Det hjälpte inte ens att de lånade lite av scoren från T2 Judgement Day.

Ok, sen fick vi dras med en scen mellan Neo och Arkitekten. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de mest  högtravande filosofiska scenerna i denna filmserie. Kan det kanske vara så att det räcker med Agent Smiths lustiga monologer och att det i övrigt inte ska gås på djupet med filosofi? Likt monster i monsterfilmer som är rysliga så länge man inte får se dem, men som tappar sin dragningskraft så fort de visas upp för publiken?

Nåväl, denna film är trots vissa höjdarscener för seg och utdragen för att hålla än idag.

Betyg: 2/5

The Matrix (1999)

The Matrix kommer alltid ha en speciell plats i mitt filmiska hjärta och en fast plats i Pantheon för actionfilmer tillsammans med The Road Warrior, Aliens och T2 med flera. Men hur håller filmen idag? Står den sig än helt enkelt?

Jo, men jag gillar den mestadels. Wow-känslan har lagt sig lite men den är fortfarande underhållande. Den är berättad i ett bra tempo, och actionscenerna är fräscha än idag. Filmens styrka är dock själva sci-fi idén. Miljöerna, karaktärerna och den bistra framtidsvisionen är supercoola. Detta är en intressant film vid sidan av en bad assig actionrökare.

Laurence Fishburne och Carrie-Anne Moss är båda bra i sina roller. Sen har vi förstås, The One, Keanu Reeves. Han är lite valpig i rollen. Det är kanske meningen att han ska framställas så, men han har vuxit in i den stora kostymen bättre i mer moderna actionfilmer som John Wick-serien. Den överlägset bästa karaktären är dock A. Smith i Hugo Weavings skepnad. Jag älskar hans små monologer, hans intonering och allmänna äckel över den mänskliga rasen. Lysande!

Idén bakom filmen att människan är som ett virus som sprider sig på jorden med förödelse som resultat är allt för nära sanningen för att man ska kunna kännas sig helt trygg när Google och andra jobbar livet ur sig för att uppfinna AI. Precis som man vill att vass och aktuell sci-fi ska vara. 

Men det är också i manus och idén dess största svaghet ligger. Slutet är fortfarande mycket grumligt. Jag hänger inte riktigt med över vad som händer, då jag inte riktigt förstår hur reglerna i denna värld fungerar. Dör Neo? Hur överlever han? Var kom den plötsliga kärlekshistorien från? Allt är flummig, men inte på det där bra sättet. Trots att jag sett alla tre filmerna vet jag fortfarande inte riktigt hur magin i denna värld fungerar. Eller så har jag glömt det.

Nu när fyran snart ska ses på bio ville jag se om trilogin så jag traskar vidare till tvåan The Matrix Reloaded. 

Betyg: 4/5

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Sagan om ringen kommer för alltid ha en speciell betydelse för mig. Som ung trodde jag länge att boken aldrig skulle kunna filmatiseras. Men utvecklingen av specialeffekter och CGI och sånt gjorde ju att man numera kan göra film av i princip vilken bok som helst. Den första filmen i trilogin är den klart bästa såklart. Jag har sett den ett antal gånger.

Vad är det då jag gillar med filmen?

Den känns tajt i sitt berättande. Det underlättar att det är första filmen och vi får introduktion av alla huvudpersoner. Men den har också en enklare story och mer driv i berättandet. Den extra långa versionen som jag har på blu-ray tar i och för sig god tid på sig. Men så snart hoberna startat sin resa händer det saker som driver historien vidare mest hela tiden.

Jag älskar musiken här i första filmen, en klar höjdpunkt som jag efter vad jag kommer ihåg inte matchas i de senare filmerna.



De bästa scenerna är de i Moria, speciellt bitarna före fajten i gravrummet men också Gandalfs "last stand" mot balrogen. Rysningar.

Boromirs död har alltid varit en av de stora häftiga scenerna. Ljudet av när Uruk-Hai-pilbågen spänns! Rysningar.

Flykten från de svarta ryttarna ut ur The Shire är ett måste och så har vi ju såklart Aragorns introduktion. Kungen!

Sen är jag lite soft för den första halvtimmen i The Shire också. Det gränsar till töntighet då Jackson gör allt för att visa hur milda och goda hoberna är men jag slukar det med hull och håriga fötter.



Det är inte speciellt många scener som jag inte gillar i denna fösta film, så här får det bli nit picking.

Vissa shots över mörk och hotfull skog känns inlagda efteråt och bidrar inte till känslan.

Galadriels test när hon blir mörk och hotfullt är direkt dålig, som om de sökt cgi-effekten före en riktigt bra spelad scen helt enkelt. Jag tycker till exempel att scenen när Bilbo blir mörk och sträcker sig efter ringen i scenen med Frodo i Rivendell görs mycket bättre. Less is more...

Till sist är jag inget stort fan av Arwens flykt. Visst är det coolt med Arwen, Frodo, vit häst och en massa svarta ryttare men jakten i skogen är undermålig. Man har aldrig klart för sig hur de förhåller sig till varandra (actionscenens "logistik") eller hur långt hon har kvar till floden. Hon rider kors och tvärs och det ser ut som att hon borde varit omringad flera gånger om, och det är dessutom helt annorlunda än boken. Varför göra om en scen om den ändå blir så här orealistisk och plastig? Bättre med hög fart och snabb flykt än detta virrvarr.

Jag älskar att filmen finns, ja nästan mer än filmen själv. Den har en trygg plats i mitt hjärta och på min topplista av 100 favoritfilmer.

Betyg: 5/5

MCU rewatch: Captain America: The First Avenger (2011)

 

Captain Ameica: The First Avenger är också en film med två sidor. Denna gång gäller det dock skillnaderna i hur mycket jag gillade den vid första respektive andra titten. Jag såg filmen för första gången våren 2012 helt utan kontext. Jag såg då en ganska töntig film om en superhjälte jag inte hade någon relation till och som var blek i mina ögon. Vilken skillnad det var att se origins storien om Steve Rogers aka Captain America denna gång!

Jag älskar filmen nu. Visst är detta trevligt? Att man kan ändra uppfattning om en film så mycket... Anledningen till den förändrade inställningen är såklart att filmen är en del av en längre filmserie och att jag sedan första gången jag såg denna har sett fyra långfilmer till med karaktären, två Avengers-filmer och ytterligare två Captain America-filmer.



Jag gillar Steve helt klart. Och att få återbesöka honom, Bucky och Peggy var jättetrevligt. Jag gillar att filmen tar god tid på sig att etablera karaktärerna. MCU är generellt sett bra på att låta karaktärer "andas" så att de får utvecklas till sin fulla potential. Renodlade actionscener med karaktärer som jag inte bryr mig om är sällan nog för att en film ska bli bra i mina ögon.

Bakgrunden med Howard Stark, Bucky Barnes och Peggy Carter var välkommen. Jag hade glömt mycket av de bitarna från förra titten. Då fattade jag inte hur viktiga flera av dem skulle bli för kommande filmer. Jag gillar också att Hydra introduceras och skapas framför ögonen på oss. Hydra är den stora fienden i nästkommande Captain America-film och tv-serien Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D.



De delar jag fortfarande tycker lite mindre om är när Cap används som en cirkusapa för att sälja krigsobligationer. Jag tycker att filmen tappar i tempo rejält där efter cirka 45 minuter. Jag tycker också att Steves insatser i kriget är lite väl mycket "serietidnings-nivå". Utan speciell träning eller superkrafter slår han halva tyska armén om man hårdrar det lite. För det där med superkrafter är fortfarande lite otydligt. Visst han blir stor och stark och vi får lära oss att han får väldigt bra läkekött. Men att han nästan skulle vara odödlig tycker jag inte presenteras väl. Men tydligen kunde han överleva inne i ett flygplan som kraschat i isen under en sådär 60-70 år... Självklart är mycket av händelserna i MCU som taget från de serietidningar allt bygger på, men det finns grader av orimligheter jag kan köpa som tittare.

Istället är det de personliga relationerna som jag njuter av. Inte minst mellan Steve och Peggy. Kul också att Howard Stark är med på ett hörn även om jag inte ser det som ett triangeldrama. Det verkar ganska tydligt att Howard inte var ute efter Peggy. Steve är dock inte världens mest erfarne tjejtjusare och han blir lite osäker på sin position ett tag. Vi diskuterar frågan i Shinypodden mer i detalj.



Kompisrelationen mellan Steve och Bucky har också långtgående konsekvenser. Klart intressant att jag till och med inte kom ihåg detta från första titten. Det verkar i alla fall som att Steve bär på en stor portion skuld gentemot sin vän när filmen tagit slut.

Som skurk fungerar The Red Skull förvånansvärt bra. Detta trots att hans är monstruöst överdriven, som tagen från en Batmans-film av Tim Burton. Feeling från trettiotalets Tyskland i form av uniformer, "villains lair", vapen och flygplan ger filmen en skön retrokänsla. Att det sedan är Hydra och inte "bara " nazisterna som är fienden är jättebra.

Som helhet var det en stor överraskning för mig att jag gillade filmen såpass mycket vid denna titt och jag kommer nu med ännu större intresse ta mig an de kommande Captain America-filmerna som snart ska ses i och med Shinypoddens första säsong.

Jag ger Captain America: The First Avenger fyra fonduer av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

Cloud Atlas (2012)

Bröderna Larry och Andy Wachowski tog filnmvärlden med storm med den dystopiska science fictionfilmen The Matrix. De var bröderna Wachowski för hela världen. Sedan gick Larry och bytte kön och nu heter han=>hon Lana och är syster. Numera går de under benämningen syskonen Wachowski. När temat blev Syskon poppade de upp i mitt huvud. Egentligen hade jag en annan idé för detta tema först, men när den idén inte föll ut bra kom jag att tänka på syskonen Wachowski och deras Cloud Atlas från 2012. Detta blev ett perfekt tillfälle att fylla en "blind spot".

Lite sci-fi hinns med

Syskonen har regisserat detta epos tillsammans med den tyske regissören Tom Tykwer. Det är ett ambitiöst projekt där handlingen utspelas i hela sex tidsrum och där alla de största skådespelarna i filmen spelar multipla roller. Huvudrollstrion Tom Hanks, Halle Berry och Jim Boadbent spelar roller i alla sex tidsperioderna.

Filmen kan jämföras med Robert Altman's Short Cuts med dess multipla historier som samsas inom samma film. Men i Short cuts utspelas de parallellt och dessutom får varje enskild historia god tid på sig att utvecklas i längre scener. I Cloud Atlas sker de sex historierna sekventiellt, men filmen hoppar fram och tillbaka som en steppdansare på speed. Alla händelser och tidslinjer påverkar varandra genom någon slags kosmisk kontinuitet. Såväl goda som onda gärningar har konsekvenser i framtiden verkar filmmakarna säga. Så Cloud Atlas skiljer sig egentligen en hel del jämfört med Short Cuts.

Den andra film jag direkt kommer att tänka på som har mycket mer gemensamt med Cloud Atlas är visionären Darren Aronofsky's The Fountain som också utspelas i olika tidsrum och med samma karaktärer. Jag tycker dock att The Fountain är en bättre film än Cloud Atlas. I The Fountain spelar Rachel Weisz och Hugh Jackman tre olika karaktärer var i olika tider. De älskar varandra i alla tre. Temat i The fountain och Cloud Atlas är nästa identiska, men historien i Aronofsky's film är lite renare och mer fokuserad på relationen mellan de två själarna som återföds om och om igen.

Halle Berry i folkabubblan

Vad är då Cloud Atlas? Först och främst är det ett mäktigt projekt. Detta måste vara en av de mest komplicerade filmer som finns då det gäller klippningen. Det funkar trots att jag satt länge och undrade vad filmen ville mig. Efter en timme började koncepten och budskapen sippra fram ur den ursinniga klippningen. Något som jag upplevde störande var att så fort jag blev lite mer nyfiken på en tidsperiod klippte de vidare till en annan. Filmen hoppar runt oavbrutet, fram i tiden och tillbaka, fram, tillbaka. Tyvärr förtar det engagemanget hos mig och kvar finns bara en känsla av att det var "ett häftigt projekt".

Som helhet blev jag inte nöjd över berättelserna. Filmen är mer pretto än ljuvlig om jag får använda slitna uttryck. Finns det en någon karaktär som jag brydde mig om i slutet? Knappt. Det skulle vara Halle Berrys journalist Luisa Rey i 70-talet och Ben Whishaw's Robert Frobisher i 1930-talet.

Fin väst

Jag valde filmen till detta tema på grund av att två av regissörerna är syskon. Men fanns det då några syskon i filmen då? Nej, inte så mycket. Det fanns någon morbror och någon far och dotter på några ställen.

Nej. Denna film var säregen. Hade de verkligen hittat på ett eget språk för framtidens människor? Var ju bara jobbigt att lyssna på. Asch då, det känns som att filmen skulle kunna blivit jättebra om de bara gjort den lite annorlunda... Om de bra hade... istället för... Äsch, jag vet inte.

Nurse Ratched

Ja. Cloud Atlas är helt ok, en har något mäktigt över sig, även om den nästa suger ut tre timmar ur mitt liv. Om du känner dig lockad av bilderna eller temat i denna film kan jag dock tipsa om tre andra filmer som är bättre:

- om du vill se en ännu flummigare film om samma personer i olika tider som dessutom bjuder på en ypperlig kärlekshistoria ska du se The Fountain.

- om du hellre vill se ett riktigt maffigt drama om ett tiotal karaktärer som påverkar varandras liv under ett dygn i Los Angeles ska du ge Robert Altman's mästerverk Short Cuts chansen.

- och om du till sist vill se brittiska karaktärsskådespelare i lustig make up kan du ju lika gärna kolla på valfri Harry Potter-film.

Lösnäsa

Jo. Detta inlägg publicerades som en del i Filmspanarna tema: Syskon, det 37:e temat i serien.

Vad tyckte du som redan sett den om Cloud Atlas? Skriv dina åsikter i kommentarerna. Jag ger filmen tre romaner som är omöjliga att filmatisera av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vill du läsa mer? Vad kan mina bröder och systrar i Filmspanarna hittat på för några hyss i temat Syskon? Blir det Astrid Lindgren-revyer från hela bunten?

Jojjenito - om film
Movies-Noir
Filmitch
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

Proof (1991)

Dags för en gemensam film nu igen. Jag hade aldrig hört om dagens film "Proof" före decennierbrodern Christian föreslog den. Det är en australiensisk film med Hugo Weaving och Russell Crowe i huvudrollerna. Intressant tänkte jag, den tar vi.

Filmen har en lite udda handling. Weaving spelar den blinda unga mannen Martin som spenderar all sin tid med en kamera runt nacken. Han fotar oavbrutet sin omgivning. Martin träffar Russell Crowes karaktär Andy som får jobbet att beskriva de framkallade fotografierna för Martin. En sällsam historia. Dramat kryddas med en tredje karaktär, Celia, spelad av Geneviève Picot. Hon arbetar som hushållerska och allmän hjälpreda åt Martin. Förhållandet dem emellan är mycket besynnerligt. Hon älskar honom. Han, oförmögen att låta någon komma honom in på livet, spenderar dagarna med att förnedra henne.

Vad är detta för film egentligen? En svart komedi? Ett drama om vänskap? En romantisk film om ett söndrigt förhållande? En studie i hur våra föräldrar för alltid fuckar upp våra liv? Kanske lite av allt. Det är en svår film att kategorisera. Filmens regissör och manusförfattare heter Jocelyn Moorhouse. Hon är kanske lite mer känd för filmen "American quilt" med Winona Ryder. En film som jag inte sett.

Jag fann "Proof" lite småintressant. Den har en sävlig stämning över sig. Som om ett starkare drama låg under ytan och väntade. Filmen fick tyvärr inte ut allt ur historien. Moorhouse skrapar på ytan av Martins livslånga problem att våga lita på någon. För hur skulle han som blind kunnat veta att det de säger till honom är sant. Filmens avslutning antyder en tragedi, men tyvärr känner jag den inte speciellt tydligt.

Det är inte en dålig film, men den sprakar inte heller. Jag ger "Proof" två trädgårdsmästare (eller inte?) av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Vi behöver bevis för att killarna har sett denna film, kolla här om de är sanna:
Christian
Jojjenito