MCU rewatch: Iron Man (2008)

Första gången jag såg Iron Man såg jag den bara som en humoristisk actionfilm i en för mig ganska apart serietidningsvärld. Jag var och är ett stort fan av Robert Downey Jr så filmen var underhållande för stunden på grund av hans insats. Men om jag ska vara ärlig såg jag nog alla filmer i MCU fram till och med The Avengers med en glimt av överlägset förakt i ögonvrån. Jag har inte läst en enda av de serietidningar filmerna bygger på och jag hade ingen förankring i världen som spelades upp. Den kändes barnslig för mig i början. Alla karaktärer som introduceras i film efter film i Phase 1 var nya bekantskaper för mig. Det var helt andra referenser och intryck från andra filmer som dikterade mycket av mina åsikter om filmerna. Men det var då, Nu är jag mycket mer bevandrad och "investerad" i denna värld.

Då vi nu poddar om MCU-världen i den nya skinande Shinypodden får jag glädjen att se om alla de första 14 MCU-filmerna under två intensiva månader.

Shinypoddens första säsong är helt vikt åt de sköna hjältarna i Marvels universum och nu när jag ser om filmerna har jag en helt annan förståelse för världen. Det är nästan lika mysigt och nostalgiskt som när jag såg om Buffy Säsong 1 för Buffypoddens räkning. Det är kul att se hur den långa historia som jag känner till så väl vid det här laget startade. Dessutom är det roande att lägga märke till alla kopplingar framåt i serien. Även om filmerna inte alltid hänger ihop lika tjat, speciellt i början, är de ändå sammanflätade på ett sätt som gör att jämförelsen med moderna tv-serier inte är helt dum.

Första Iron Man-filmen är väldigt mycket en "origins story" och som sådan är den väldigt bra. Vi får veta hur Tony uppfann sin dräkt som också blir hans vapen. Filmens "big bad" är en vanlig girig och falsk människa, inget monster som är "over 9000" så långt som ögat når. Dessutom får vi spendera mycket tid med Tony så det läggs allt ner mycket kraft på att etablera karaktären. Och lika självklart som att Tony har en del karaktärsdrag som inte brukar hyllas till skyarna, som narcissism, stolthet, arrogans, och en allmän ovilja att vara till lags, lika självklart är det att jag ser en komplex och intressant personlighet som jag gillar skarpt. Han är en enstöring som ute i massmediala situationer beter sig som den rika världskändis han är. Redan hans far Howard var en av världens kändaste industrimän och jag antar att Tony fick en uppväxt som skolade honom att bli som han är. Likt Spike norde man kanske inte gilla Tony så mycket, men hans charm gör att man förlåter mer än vanligt.

Relationen med Pepper Potts är intressant. Jag upplever inte att Tony endast är elak mot henne. Jag ser honom blyg och lite sökande inför henne. Att deras relation ska utvecklas till en romantisk sådan är givet. Som vi pratar om i Shinypodden är kanske inte Gwyneth Paltrow det bästa valet för den rollen.

Tonen i filmen är perfekt tycker jag. Detta är en underhållsfilm som dessutom är helt orealistisk så att ställa samma krav på denna film med avseende på mänskliga reaktioner och personregi som renodlade dramafilmer är kanske att kräva för mycket? Alla filmer i MCU måste ses med vetskapen att det är "comic book movies".

Detta är första filmen i MCU och jag är nöjd med filmen för vad den är i alla fall.

Jag ger Iron Man treochenhalv fina hus i Malibou av fem möjliga.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss när vi pratar om denna film i Shinypodden!

St. Vincent (2014)

"St. Vincent" verkade vara en spännande film. Det är en dramakomedi med favoriten Bill Murray! Men först, usch vad gammal och skröplig han ser ut i denna film, den gode Bill. Visst han spelar en gammal och skröplig man, men kan det bara vara smink?

Filmen handlar om en vresig gamling som får nya grannar då en ensamstående mamma och hennes son flyttar in i huset bredvid. Setuppen är inte speciellt originell. Filmen puttrar på i lugnt tempo. Den är lite smårolig och "quirky". Relationen mellan Vincent och pojken Oliver är gullig. Filmen påminner mer och mer om Nick Hornby's "About a boy". Jag finner filmen ganska ordinär. Den ensamma mamman, barnet och grannen som är butter men kanske har en mjuk sida därinne någonstans... Really? Var det inte mer?

Jo. Det var det. Precis när jag började bli uttråkad och hade börjat flacka med blicken efter mobiltelefonen och insta-appen kommer Scenen med stor S och hela filmen vände på en femöring. Wow, det är ju inte en komedi detta. Detta är en sober film som är otroligt sorglig och hjärtskärande. Dammigt i rummet, Jojje. Indeed. Fan, dammigt värre, till och med hulkande.

Nu när jag pratar upp filmen gör jag den säkert en otjänst. Den avnjutes bäst ospoilad, men samtidigt är det svårt att tipsa om filmen utan att ge någon bild av vad den är. Jag känner nog att den har en del kvar till de riktigt höga betygen, men samtidigt är filmen mer lik en film som "Short term 12" i feelingen än redan nämnda "About a boy" och för de av er som sett "Short term 12" vet att det är en otroligt bra film. Och nej, "St. Vincent" är inte lika bra, det känns bara liknande i känsloregistret när jag ser filmerna.

Bill Murray är helt ok, Melissa McCarthy spelar en "vanlig" roll, Chis O'Dowd är som vanligt super och Naomi Watts är fruktansvärt dålig i denna film. Regissören är en ny bekantskap, Theodore Melfi. Regin är sådär. Men som helhet funkade filmen väldigt bra. Ändå.

"St. Vincent" handlar om att bli gammal och försöka rädda sig själv i en kamp som inte går att vinna. Det enda vi kan göra är att försöka stå ut medan vi förlorar.

Jag ger "St. Vincent" tre gamla mäns som stretar emot av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, Melissa McCarthy var nedtonad och sansad. Ingen fara, ni kan vara lugna!

Prisoners (2013)

They only cried when I left them.

På filmfestivalen i vintras såg jag regissörens Denis Villeneuve's film Enemy med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Den filmen var en mycket stor överraskning och en av filmfestivalens "best finds". Duon gjorde ännu en film som hade premiär under 2013, en film som är mer omtalad än Enemy. Jag tänker givetvis på den becksvarta thrillern Prisoners.

Jake Gyllenhaal spelar den unge och arrogante Detective Loki som utreder försvinnandet av två små flickor i nioårsåldern. Pappan till en av flickorna Keller Dover spelas av en ursinnig Hugh Jackman. Det tredje hörnet i triangeln är den misstänkte Alex Jones som spelas av den utomordentligt osympatiske Paul Dano.

Prisoners är inte fullt lika överraskande för mig som Enemy var, då jag förväntade mig ungefär vad jag fick, en tät, spännande och komplex thriller. Och åtminstone de två första beskrivningarna stämmer väl in på filmen. Jag hade kanske hoppats på en något smartare story, nu var den ganska rättfram utan twists som jag på något sätt fått för mig att filmen skulle innehålla.

Men i vilket fall, Prisoners är en mycket bra thriller. Jag satt med andan uppe i halsen under stora delar under första halvan av filmen. Allt eftersom filmen flöt fram började man förstå vad den gick ut på och mot slutet var det kanske mer nyfikenhet än spänning som var ledorden.

Det vore nog lätt att jämföra denna film med Seven eller När lammen tystnar, så då gör jag det och Prisoners står sig ganska väl mot sina äldre kusiner. Men den når inte ända upp till den nivå som de filmerna befinner sig på.

Prisoners är mörk, men inte riktigt lika mörk som Seven. Jag hatade storstadens kalla natt och regnvåta asfalt mer när jag gick hem från Seven än efter jag såg denna film. Prisoners är spännande, men inte lika spännande som När lammen tystnar. Hannibal the Cannibal var mer skräckinjagande än någon i Prisoners och spänningen som Clarice utsatte oss för i slutscenerna i mörkret var klart mer nervpirrande än de i slutet av denna.

För mig hamnar Prisoners på ett högt och respektabelt betyg. Det är en film som är väl värd att ses av alla som gillar thrillers och polisfilmer. Men egentligen skulle jag hellre rekommendera tv-serien True detective med Matthew McConaughey och Woody Harrelson istället. För när det väl kommer till kritan, ger verkligen Prisoners något nytt till genren alls? Jag tror inte det. Villeneuve's Enemy var på alla sätt en mindre film, och helt klart en mindre pretentiös film, men den var samtidigt mer unik och det är kanske det man är ute efter mest nu för tiden...

Jag ger Prisoners tre röda visselpipor av fem.

Betyg: 3+/5