Trois couleurs: Rouge (1994)

Sista delen i trilogin är en sällsam kärlekshistoria om en kvinnlig modell som kört på en gravid hund, en pensionerad domare som tjuvlyssnar på sina grannar och en nyutexaminerad domare som sluter cirkeln.

I alla tre filmer återkommer färgen från titeln frekvent. Det var tydligt i den blå filmen och det är mycket tydligt i den röda filmen. Irène Jacobs är perfekt i rollen som modellen Valentine. Hon har ett intressant ansikte. Är hon kanske modell på riktigt? Hon är också en riktigt bra skådespelerska. Tillsammans med Jean-Louis Trintignant i rollen som "Le Juge" får vi några elektriska scener där båda underspelar karaktärernas känslor på ett sätt som man inte ser så ofta kan jag tycka.Trintignant i rollen som den gamle domaren är lysande. Det är en njutning att se dem tillsammans.

Filmen tar god tid på sig att komma igång. Inledningsvis matas vi med telefonsamtal mellan Valentine och hennes pojkvän som är på affärsresa i England. Han är ett praktsvin som verkar vara både svartsjuk och kontrollerande vilket ju ofta går hand in hand. Varför vi får följa deras dysfunktionella relation så länge vet jag inte. Europeisk film kanske? Till slut är hon i alla fall redo att uppfylla den gamle domarens dröm. Fast med den unge domaren då förstås. Blir lite komplext, men det var så jag tolkade historien.

Såja, nu var denna trilogi slut, och med den Decennier the 90's. Trikoloren var en njutbar upplevelse. Risken var stor att trilogin bara skulle vara pretto eller att den skulle vara gravt märkt av tidens gång, men jag tycker att den funkade jättebra nu också.

Kieslowski har knutit ihop några trådar i denna sista film. I varje film har vi sett gamla, alltså jättegamla, människor som försöker kasta tomglas i återvinningen men de har knappt nått upp till kanten på grund av sin åldriga krumpenhet. I den röda filmen är Valentine barmhärtig nog att hjälp den gamla damen. Kul liten detalj. Pretto, javisst.

I filmens sista scen får vi också återse de fyra huvudpersonerna från de tidigare två filmerna vilket var en trevlig liten touch. Sällsamt.

Den röda filmen var bättre än den vita men inte riktigt lika bra som den blå då.

Jag ger "Trois couleurs: Rouge" fyra öden av fem möjliga.

Betyg: 4/5