lördag 7 mars 2015

Following (1998)



En film som var given för the 90's var Christopher Nolans debutfilm "Following". Vad kan han ha hittat på i sin första film undrade jag. Vi vet ju alla att Nolan gör fantastiska filmer nu för tiden. Hur skulle hans allra första film vara?

Jo, men det var väl ganska dugligt. Han är redan här sällsamt pretentiös. Detta är en arty-farty svartviting som berättas med bruten tidslinje. I början fattar man inget. Huvudpersonen dyker upp med ny frisyr och nya kläder, sen med den gamla stilen igen. Hoppande i tidslinjen kan vara mycket effektivt medel för att skapa spänning. Det gjordes i filmen "Memento". Ja visst det är ju Nolan också. "Following" är som ett första försök av de idéer som blev "Memento", likt Michael Manns testande med "Thief "som senare blev till mästerverket "Heat".


Detta är en neo-noir med både en femme fatale och en olycklig. Inledningsvis tyckte jag att den mest var show off men allt eftersom filmens mysterium nystades upp gillade jag filmen mer och mer. Den har något rått och ovårdat över sig. Det är långt från Nolans senare filmer där allt är perfekt och superavancerat (läs "Interstellar", "Inception").


Storyn är ganska kul ändå. En ung arbetslös författare med skrivkramp försöker få inspiration genom att följa efter slumpmässigt utvalda personer i morgonrusningen. Vår hjälte följer efter dem och studerar. Han sätter upp regler för sitt beteende men det går givetvis snart överstyr och han börjar tänja på sina gränser. Handlingen tar fart när han träffar på en annan ung man som bryter sig in hos folk för kickarna. Sen tar en mörk och invecklad plot över filmen.

Skådespelarna är överlag bra. Filmen är inspelad i London och den har en tydlig brittisk känsla. Den är lite spännande, lite mystisk, lite våldsam, men absolut inte humoristisk. Nolan har verkligen inget sinne för humorn.


Jag gillade filmen men detta är "minor" Nolan. En bra debutfilm dock. Jag ger "Following" tre ledtrådar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

4 kommentarer:

  1. Kul val av film, och passande till ditt tema av debutfilmer. Länge sen jag såg denna. Det var efter att jag blev förtjust i Memento när den kom som jag kollade upp vem denna Nolan var. Minns mest att jag tyckte den blev bättre ju längre in man kom. En trea känns det som att det var.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, den blev bättre mot slutet. Inledningsvis var jag inte imponerad alls utan såg den bara som pretto, men sedan knöt han ihop det snyggt och när hela storyn låg avtäckt framför fötterna på mig var den inte helt fel ändå.

      Men detta med att hoppa i tiden och visa scener i okronologisk ordning... Jag vet inte jag, man känner sig lite lurad. Inte så svårt att göra en komplex och överraskande film om man inte ger åskådaren chansen att hänga med!

      Nolan är pretto, så är det. Men inte lika pretto som PTA ändå! LOL.

      Radera
    2. Minns inte vad jag tyckte om hoppandet i tiden, men du har säkert rätt. Å andra sidan har jag inget emot det om själva utförandet är bra.

      Nolan är en duktig filmmakare och en bra berättare. Där tycker jag PTA ligger långt efter. PTA är mycket skicklig, men han är klart svagare på att berätta sina historier.

      Radera
    3. Jag håller Nolan som en klart bättre filmskapare än PTA mest för att hans filmer är underhållande och PTA's är pretentiösa.

      Radera