Kikujirô no natsu (1999)

Damn, bröder och systrar, detta är ett bra exempel på hur överambition kan göra en film svagare än vad den borde kunna vara. Kikujiro har i botten en fin liten historia om en pojke som får hjälp av en avdankad spelmissbrukande gangster att leta efter hans mor.  Pojken och gangstern ger sig ut på vägarna och där stöter de på en vänlig husbilsresenär, en läderklädd motorcyklist med trivselvikt och hans ofta nakne kompanjon. Det är en road movie och dem gillar vi skarpt. Denna historia kan dessutom avlägset påminna om Trollkarlen från Oz, även om Kikujiro är långt från finesserna i den filmen.

Överambition
I botten en fin bitterljuv historia om pojkens saknad av sin mor och gangstern som bryr sig mer och mer om pojken. Hur gör man då för att piffa upp en sådan anrättning? Till att börja med hade det räckt med grundstoryn, men regissören och skådespelaren Takeshi Kitano ville väl använda fler verktyg ur lådan. Han adderar ett lager av slapstick humor. Alltid dessa fånerier som tar en allvarlig historia och sätter den i ett orealistiskt universum. Detta är en stil som vi sett i koreanska filmer, men det finns uppenbarligen i den japanska traditionen också. Vid närmare eftertanke har till och med mästaren Kurosawa sådana inslag också ibland.

Kitano har också lekt med berättarstilen och framför allt klippningen av filmen. En typisk scen kan vara att gangstern möter en motorcyklist som han inte känner. Han frågar bikern vart han är på väg. Klipp till att de båda är på en helt annan plats. Det visas inte hur bikern svarade eller hur gangstern övertalade honom om att få skjuts eller om hur de åkte dit. Bara ett snabbt klipp till en scen senare och det lämnas till åskådaren att fylla i luckorna. Detta är lite pretto men kan vara effektfullt som en krydda. Men efter andra, tredje, fjärde och femte gången i samma film börjar det bli tradigt och kryddan som är perfekt i liten mängd tar över och dominerar helheten. Överambition.

Musiken
Det var en fin musikslinga som spelades.

Barnskådespelare
Inte helt lyckat i denna film. Jag var inte imponerad av den lille pojken. Gangstern spelades av filmens regissör, Takeshi Kitano. Han var inte heller direkt lysande, men något mindre kass.

Roligast scen
När gangstern gick fram i hotellvestibulen och lappa till pojken för att han strövat iväg och så visade det sig att det var ett annat barn. Minen på Kitano och hans plötsliga brådska att lämna hotellet var lustiga.

Slutet
Som vanligt med japanska filmer vet man aldrig hur det ska sluta. Detta är inte Hollywood med dess förutsebara "happy endings". Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände där i slutet. Var det hon? Eller hade hon flyttat? Oklart. Gangstern förstod, jag icke. Crazy, hjälp mig, rädda mig, säg vad som hände.

Det fanns delar i denna film som var mysiga, men som helhet var jag inte imponerad. Jag ger "Kikujiro no natsu" två kompisar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Detta blev sista gemensamma filmen för Decennier the 90s. Kolla gärna in vad mina Decennier-kompisar tyckte samt vilka ordvitsar Jojje hittat på denna gång!
Christian
Jojjenito