Trois couleurs: Rouge (1994)

Sista delen i trilogin är en sällsam kärlekshistoria om en kvinnlig modell som kört på en gravid hund, en pensionerad domare som tjuvlyssnar på sina grannar och en nyutexaminerad domare som sluter cirkeln.

I alla tre filmer återkommer färgen från titeln frekvent. Det var tydligt i den blå filmen och det är mycket tydligt i den röda filmen. Irène Jacobs är perfekt i rollen som modellen Valentine. Hon har ett intressant ansikte. Är hon kanske modell på riktigt? Hon är också en riktigt bra skådespelerska. Tillsammans med Jean-Louis Trintignant i rollen som "Le Juge" får vi några elektriska scener där båda underspelar karaktärernas känslor på ett sätt som man inte ser så ofta kan jag tycka.Trintignant i rollen som den gamle domaren är lysande. Det är en njutning att se dem tillsammans.

Filmen tar god tid på sig att komma igång. Inledningsvis matas vi med telefonsamtal mellan Valentine och hennes pojkvän som är på affärsresa i England. Han är ett praktsvin som verkar vara både svartsjuk och kontrollerande vilket ju ofta går hand in hand. Varför vi får följa deras dysfunktionella relation så länge vet jag inte. Europeisk film kanske? Till slut är hon i alla fall redo att uppfylla den gamle domarens dröm. Fast med den unge domaren då förstås. Blir lite komplext, men det var så jag tolkade historien.

Såja, nu var denna trilogi slut, och med den Decennier the 90's. Trikoloren var en njutbar upplevelse. Risken var stor att trilogin bara skulle vara pretto eller att den skulle vara gravt märkt av tidens gång, men jag tycker att den funkade jättebra nu också.

Kieslowski har knutit ihop några trådar i denna sista film. I varje film har vi sett gamla, alltså jättegamla, människor som försöker kasta tomglas i återvinningen men de har knappt nått upp till kanten på grund av sin åldriga krumpenhet. I den röda filmen är Valentine barmhärtig nog att hjälp den gamla damen. Kul liten detalj. Pretto, javisst.

I filmens sista scen får vi också återse de fyra huvudpersonerna från de tidigare två filmerna vilket var en trevlig liten touch. Sällsamt.

Den röda filmen var bättre än den vita men inte riktigt lika bra som den blå då.

Jag ger "Trois couleurs: Rouge" fyra öden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Trois couleurs: Blanc (1994)

När vi snackade om Kieslowski's trikoloren nämnde min kompis Frans att alla tre filmerna var anti-filmer, dvs anti-drama (blå), anti-komedi (vita) och anti-kärleksfilm (röda). Jag vet inte riktigt vad detta uttalande betyder. Men för en anti-komedi var detta sannerligen en annorlunda komedi. Det är en absurd men ändå lågmäld komedi. Förvänta dig inga gapskratt men gärna ett leende och några minnesvärda scener.

Paris nutid
Filmen inleds med att polske frisören Karol Karol går till domstolen för förhandlingar då hans fru Dominique vill upphäva deras äktenskap eftersom han inte har kunnat få upp "den" sedan de gift sig. Absurt! Leende.

Senare bussar hon polisen på honom samt stänger alla hans bankonton. Slak, utlämnad och med stark hemlängtan strövar Karol omkring på Paris gator. Där träffar han på en landsman, "Le notaire", med en dödslängtan. Det två blir vänner.

Resan till Polen
Vännerna flyger hem. Karol har inga pengar så vännen checkar in honom i en gigantisk koffert. Väl framme blir dock kofferten stulen av skurkar som tror sig hitta värdesaker i väskan. Istället hittar de en yrvaken Karol. De blir irriterade och spöar på honom som kompensation. Absurt! Leenden.

Polen nutid
Resten av filmen utspelas i Polen. Östeuropa efter murens fall i mitten på nittiotalet var kanske fritt från kommunismens förtryck men det var inte speciellt muntert i alla dimensioner. Det är gråa och bruna färger mest hela tiden. Karol finner dock hem, återupptar sin bejublade karriär som frisör och börjar bygga ett imperium genom att investera i mark (som ska säljas till IKEA!). Frihet, jämlikhet, broderskap. Den vita filmen handlar om jämlikhet. Det du gör mot mig gör jag mot dig i jämlikhetens anda. Absurt! Leenden.

Ja men detta var ganska trivsamt. En rolig och underfundig film. Den kommer inte alls upp i den blå filmens majestätiska nivåer, men den är helt klart bra. Jag ger "Trois couleurs: Blanc" tre systerbarn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Trois couleurs: Bleu (1993)

Decennier är ett projekt för att släcka dåliga samveten. Jag har haft boxen med Kiezlowskis Trikoloren ståendes i min dvd-hylla allt för länge. Jag tog inte chansen att se filmerna när de kom ut och nu har tiden gått och gått. Då, i början av 90-talet stod prettofilm högt i kurs. Det passade med min och mina vänners ålder och universitetsliv. Jag var inte lika säker att dessa filmer skulle falla mig på läppen nu. Den enda film av den polske auteuren jag sett var "Veronicas dubbelliv" som jag såg för ca 10 år sedan och den gillade jag i och för sig skarpt.

Jag inledde med den blå filmen. WOW. Vilken film. Jag såg den under utsökta omständigheter. Mitt i natten. Dödstyst i huset. De magiska timmarna när det verkar som att tiden står stilla. Endast ljudet av mitt eget hjärta hörs. Juliette Binoche är bra, det visste jag sedan tidigare, men här är hon brutalt bra. Hon spelar en kvinna som överlevt sin man och lilla dotter efter en bilkrasch. Det handlar om sorg, om viljan att fly från allt och dra sig tillbaka innanför murarna. Men också om frihet, filmens tema. Var kommer det in? På ett perverst sätt ges hon nyvunnen frihet som resultat av den hemska olyckan. Hon säljer familjens gård och allt hon äger. Nästan i alla fall. Den blå kristallampan som dottern hade i sitt rum kan hon inte skilja sig från.

Kvinnan är en konstnär, en musiker som har levt i skuggan av sin man. Hon har kanske storögt sett på när mannen gjort karriär med musik som de båda (eller bara hon) skapat? Frihet från detta förtryck ger henne möjligheter att fortsätt i eget namn. Det är en komplex historia. Jag vet inte ens om det är så väsentligt att förstå allt. Det räcker för mig att se Binoche göra sitt fantastiska porträtt och  låta mig omfamnas av den bitterljuva stämningen i filmen samt njuta av den fantastiska operamusiken. Huvudpersonen har en musik i sitt huvud som spelas om och om igen. Var gång kvinnan tänker tillbaka på det smärtsamma spelas operastycket upp med högre och högre angelägenhet. Musiken används på ett perfekt sätt för filmens handling och tema. Det gjordes på ett liknande sätt i "Amadeus", speciellt scenerna när Wolfgang skriver sitt Requiem.

Direkt efter jag sett den var den en klockren femma! Nu har det gått några veckor och känslorna har dämpats. Jag tror att den kanske fortfarande är en femma någonstans därinne, men jag ger den vid detta tillfälle fyra skrapade knogar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

La Double Vie De Véronique (1991)

Det är för mig oklart varför jag inte har sett denna film tidigare. Den har varit mig undflyende som en rörelse i ögonvrån. Nu har jag äntligen satt mig ner och tagit mig an denna "måste"-film av mästaren Kieslowski. Jag hade givetvis orimligt höga förväntningar på filmen när jag plockade fram den fina Criterion Collection utgåvan, men det gick inte att undvika. I början försökte jag lista ut handlingen, men efter ett tag lät jag mig bara svepas med som om jag bars fram av havets dyning en het augustidag.

Filmens styrka ligger i den känsla den förmedlar. Det är en vacker film med ett fantastiskt foto. Många av scenerna är som separata små konstverk. Dessutom är det en intressant filosofisk film om vår vilja, vårt öde och hur livet hänger ihop med kosmos. Jag lät filmen skölja över mig, bild efter bild, scen efter scen. Handling och logik hör inte hemma i en film som denna. Ändå kände jag en avsaknad av en högre mening eller ett budskap i filmen. Men budskapet finns där, under ytan.

Jag blev fylld, men inte till bredden. Jag blev tillfredsställd, men inte mätt. Jag blev fascinerad, men inte förälskad. När jag tänker efter så är nog detta första filmen jag sett av Kieslowski. Jag är invigd, förförd och nu mycket sugen på att se hans blåvitröda trilogi.

Jag ger La double vie de Veronique fyra tvillingsjälar av fem.

Betyg: 4/5

PS, Hon har snygga bröst! Brb.

Irène Jacob som Weronika / Véronique