Mononoke-hime (Prinsessan Mononoke) (1997)

Jädrans vilken bra film! Inför Decennier var jag bland mycket annat sugen att se några Studio Ghibli-filmer och "Princess Mononoke" (svenska "Prinsessan Mononoke) var en av dem som låg högst upp på listan. Jag kunde dock inte tänka mig att de genomgående skulle vara så bra. Den enda film jag hade sett tidigare var Spirited away som anses vara en av de bättre men jag måste sett den i fel sinnesstämning för jag var inte så bedårad av den ändå. Men nu, my gosh, varenda film från Ghibli gör mig mer och mer förälskad. Och det är inte bara Miyazaki's filmer, även om han är nestorn i gänget verkar det som. Nu känns det som att jag inte kan sluta titta! Happy times.

"Princess Mononoke" sluter några cirklar för mig. Först och främst är den tematiskt mycket lik Miyazakis första film "Nausicaä från Vindarnas Dal". Här har han återgått till sitt grundtema om fred. Mononoke hand om konflikten mellan naturen med dess sagoväsen och den modern människan. Jag tycker att Hayao har utvecklat koncepten en hel del och denna film slår sin föregångare klart. Detta är en otroligt komplex film. Ingen är ond eller god. Detta är en fantastiskt fascinerande film som bara växer och växer efter man sett den. Jag har tänkt mycket på filmen sedan jag såg den.

Den andra kopplingen min hjärna gjorde var till en av de första filmerna jag såg i Decennier, stumfilmen "Metropolis" från 1927. Huvudpersonen Freder var "a mediator between head and hands". I "Princess Mononoke" är det pojken Ashitaka som har den rollen. I "Metropolis" är det överklassen och arbetarklassen som behövde förstå varandra, här är det alltså människan och naturen.

Den sista kopplingen jag gör efter jag sett filmen är till min egen barndom. Vi hade en sagobok om fantastiska världar och väsen. Lite i samma anda som "Tomtar och troll" med en massa fantasieggande bilder. Framför allt de fantasyinspirerade miljöerna fick mig att kvickna till... Var gång jag bläddrade i boken kände jag att jag kunde kastas in en förunderlig värld, och min fantasi skenade. Det är precis samma känsla jag nu får när jag sätter mig ner för att se en Miyazaki-film. Det är en känsla att jag kan få se vad som helst. Jag blir nyfiken helt enkelt, ett av de mest underskattade känslolägen vi har om jag får säga det själv....

"Princess Mononoke" är överraskande på fler sätt. Attans vad våldsam den är! I kriget mellan människogrupper huggs både armar och huvuden av. Det är som om Miyazaki tittat på Kurosawa's "Ran" just när han skrev Mononoke. Filmen känns också mer riktad till en äldre publik då storyn är komplex och långt från barnanpassad. Filmen klockar in på drygt två timmar och det är händelseutveckling hela vägen. Tvärt emot en film som "Min granne Totoro" alltså.

Styrkan in Miyazakis filmer är de fantastiska världarna han målar upp och alla de magiska väsen som befolkar dessa världar. Jag gillar vargarna i denna film en hel del, men framför allt fann jag de små skogsandarna "kodama" helt bedårande. Speciellt när de snurrade på huvudena och gjorde ett skallrade ljud när de blev upphetsade. My gosh. Miyazaki... Vilka filmer!

Jag ger "Princess Mononoke" fyra starka demoner av fem möjliga.

Betyg: 4/5