No Time to Die (2021)

Fasen, jag var faktiskt ganska trött på Bond när jag gick in till biovisningen av den nya Bondfilmen. Jag hade ju just avslutat en hel poddsäsong om de kära gamla filmerna med Sean, George, Roger, Timothy, Pierce och Daniel och jag hade blivit mätt på fenomenet vi kallar James Bond.

Döm då av min förvåning när nya Bondfilmen var helt fantastiskt bra! Vicken överraskning och vad kul det känns. Filmen var lång men gick på ett kick. Den var dramatisk, sorglig, känslosam, rolig, fyndig och innehöll en hel del action, ibland lite tråkig (som vanligt). Slutet är magnifikt och som sista film av en skådespelare som spelat Bond är detta den överlägset bästa, endast i konkurrens med Georges film.

För den film som denna påminner mest om är ändå On her Majesty's Secret Service. De återanvände till och med central dialog från OHMSS och ledmotiven från filmen. Jag såg dessa kopplingar som helt integrerade i filmens manus och långt från tröttsamma "fan service". Istället adderar dessa blinkningar till den sedan tidigare mest känslosamma (sorgliga) och dramatiskt bästa filmen i serien djup och mening till denna.

Det fanns mycket att gilla i filmen. Bond och hans familj var en oväntad känslomässig höjdare. Paloma, den amerikanska agenten på Kuba spelas av favoriten Ana de Armas (Knives out, Blade runner 2049). Hon var filmens stora ljuspunkt och hon stal varje scen hon var med i. Jag gillade hennes tolkning av karaktären, hennes tajming, och hennes personkemi med Daniel Craig. 

Jag älskade scenerna med M, Miss Moneypenny och inte minst Q som bara blir bättre och bättre. En av de roligaste scenerna var den hemma hos Q, och en av de bästa rent dramatiskt var slutscenen när M, Q och gänget skålade farväl. Vilken känslomangel...

Bland villains var svenska David Dencik klart roligast att se in action, medan Rami Malek kändes svag, ja till och med malplacerad. Österrikaren är jag sedan länge lite trött på. 

Som vanligt tenderade vissa actionscener bli för långa. Jag vill hellre se prat-scener mellan karaktärerna!

Filmen var lång och det händer så mycket intressanta och upphetsande saker att jag ser mycket fram emot att se om denna film. Då kan den kanske ta sig upp till högsta betyget. Nu ger jag den en stark, stark fyra.

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag, Patrik och Joel diskuterar filmen i ett extrainsatt poddavsnitt i Säsong 8 - Bondpodden.

Filmitch om filmen.

Post scriptum: tyvärr var visningen inte speciellt bra. Det var kul som attans att gå och se den med Joel. Vi valde att se den på VIP på MoS. Där kan man beställa mat inifrån visningen vilket resulterade i att det strömmade in servitörer under en stor del av visningen och detta störde upplevelsen rejält. 

De startade dock inte sina leveranser under reklamen före filmen, utan de väntade infernaliskt nog till precis när filmen startade med en strid ström av leveranser in till olika kunder inne i salongen. Leveranserna höll på under hela filmen men mest under de första timmarna. Det var störande därför att jag drogs ut ur filmens värld när det kom in servitörer som stökade runt. Första gången stod det en servitris mitt framför mig och skymde duken under "mannen med masken"-scenen i inledningen... Inte idealiskt direkt.

Idén med Filmstadens VIP är usel. De hävdar att film är bäst på deras biografer, men i detta fall har de uppenbarligen prioriterat att få sälja mer produkter över filmupplevelsen för kunden. 

Re-watch: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Efter boken och den ypperliga miniserien av BBC ville jag såklart se om Tomas Alfredssons filmen från 2011. Jag såg filmen på filmfestivalen och har redan skrivit om den på bloggen förut, se här.

Denna gång kunde jag fokusera mer på avvikelser och likheter med de två tidigare verken på samma historia. Filmen lånar en hel del från miniserien i struktur och vissa element men den har flera sker som gör den unik också.

En stor skillnad mot både boken och miniserien jag direkt tänker på är hur de presenterar Smiley. Han spelas av Gary Oldman som såklart gör en bra insats även om Smiley för alltid kommer se ut som en åldrad Alec Guiness i mitt huvud. I filmen är Smiley mindre kontrollerad hela tiden. Han verkar mer hämndlysten här i filmen. Det är den mest troliga reaktionen hos Smiley, men den saknas helt i boken och miniserien. Här i filmen ryter Smiley till och med till vid ett tillfälle. Quelle spectaculaire!

Gary Oldman är vass. Han är en suverän skådis. Jag gillar också hans look and feel. Han är klädd i klanderfri svindyr tredelad kostym i denna film. Jag vet inte riktigt om det är bilden man får på honom i böckerna dock. Jag gillar också de lustiga och smått bisarra scenerna när Smiley är ute och simmar i någon parkdamm. Ska det vara någonstans i London tro...

Strukturen i filmen är lik den i miniserien dvs att alla scener som berättas via återblickar visas i rimligt kronologisk ordning. Filmen är hyfsat lätt att följa, trots alla intrikata turer Smiley tar för att av slöja vem som är mullvaden. Här i filmen förenklas mysteriet en hel del och det är kanske en av filmens svagheter. Jo, den kommer icke upp i samma nivå som bok eller miniserie i det avseendet.

Övriga skådespelare som jag gillar i filmen är John Hurt som Control, Toby Jones som Percy Alleline, Colin Firth som Bill Haydon, svenske David Denick som Toby Esterhase, Tom Hardy som Ricki Tarr och framför allt Benedict Cumberbatch som Peter Guillam. Filmen har snygg design och allt ser ut att komma från sjuttiotalet. Boken skrevs 1974 och handlingen är samtida. Tom Hardys stil andas sjuttiotal och jag kommer ihåg att jag fascinerades över hans stora feta läppar även förra titten.

Även filmen visar vad som händer med mullvaden, vilket miniserien gjorde men boken alltså inte skriver i klartext. Miniserien visar när George möter Ann efter händelserna. Boken avslutas när George är på väg till henne. Filmen väljer något mitt emellan, hon är hemma i lägenheten när George kommer hem, men vi får inte se henne eller något från deras konversation.

Betyg: 4/5