Damsel (2024)

Spoiler alert!

Jag råkade se en trailer på denna film vilken innehöll en riktigt najs scen. Senare såg jag att den ärade filmbloggaren Filmitch gillade filmen och då blev det klart att den skulle ses. Detta är en fantasy om en frejdig ung tjej som måste fajtas för sitt liv. Filmen är en festlig blandning av The Princess Bride och Game of Thrones. 

Millie Bobby Brown spelar hjältinnan Elodie. Henne känner vi igen som Eleven i Stranger Things. Men sablans vad annorlunda hon ser ut idag. Jag burkar oftast fascineras av hur lika människor är unga som gamla. Men här är det tvärtom. Även om jag känner igen henne från hennes några år yngre version är det med nöd och näppe. Hon har ändrats så mycket att jag mest satt och funderade på detta under filmens gång. 

Filmen är inte speciellt lång men den tar ändå mycket god tid på sig inledningsvis. De hade gärna kunna skyndat på sig lite för set-uppen var mycket ordinär och inte speciellt unik. Elodie blir bortlovad till giftermål med en prins i ett land far far away för att hennes pappa och folket han äger ska få sig en rejäl peng för besväret. Tyvärr visar det sig att allt var ett lur då hon ska offras till en elak drake på bröllopsdagen. Dålig stämning.

Draken är den sista av sitt slag, en olycklig hona som tvingades se sina tre nykläckta ungar bli brutalt mördade av elaka män från kungadömet Elodie blivit såld till. Jag höll på draken hela filmen igenom och att Elodie och hon skulle slå sina kloka huvud ihop kändes ganska klart från början. 

När hämnden till slut ska tas ut på häxan som lömskt stod bakom allt det dåliga, påmindes man om the mother of dragons både en och två gånger, och till slut kom den bra scenen som jag såg i trailern. Det var filmens bästa scen. Lite oturligt att den råkade komma med i trailern för den var ju ganska så spoilande om man tänker efter lite. Så tokigt det kan bli.

Elodie vinner kampen och lämnar kungadömet far far away i ruiner med koffertarna fyllda av guld och en helt egen drake på köpet. Hon flyger till och med bredvid skeppet som seglar mot solnedgången, exakt samma scen som avslutade någon av GoT säsongerna, var det typ tre eller fyra kanske?

Kul liten fantasy som passar alla i familjen. Ge den en chans. Dracarys!

Betyg: 2/5

Good Night Oppy (2022)

Jag har länge varit intresserad av NASA's två Mars rovers; Spirit och Opportunity. Deras långa uppdrag har sedan en tid tillbaka fått sina slut men det är en makalös historia. För er som inte vet sköts dessa två små forskningsrobotar upp från Jorden sommaren 2003 och landade på Mars tidigt 2004. Deras uppdrag var att på varsin sida av Mars leta efter tecken på neutralt vatten. Uppdragets längd var 90 dagar. Spirit, den vilda systern, och Opportunity, den perfekta systern, höll på lite längre än så, om man säger så...

Jag hittade en gråmulen söndag denna nya dokumentär på Prime och jag kunde inte slita mig efter jag startat filmen. Jag erkänner villigt att det var dammigt i rummet mest hela filmen igenom. Både patetiskt och underbart att känna så starkt!

Jag tror inte att syftet med denna dokumentär är att ge oss alla tekniska eller ens historiska fakta om uppdraget. Istället försöker regissören förmedla hur teamet som byggde, styrde och kommunicerade med robotarna utvecklade känslor för dem. Hur människorna i projektet helt enkelt såg robotarna som levande väsen, individer och till och med sina barn eller vänner. 

Och detta lyckas dokumentären med till fullo. Det är en lika känslosam som fascinerande film och jag älskar den. Förvisso har jag för min egen del inga som helst problem att köpa att teamet på JPL fick känslor för robotarna. Det känns naturligt, och än mer så efter att ha sett filmen. 

Självklart skulle jag velat se ännu mer om uppdraget och kanske en lite vassare avslutning. Det är nog sakens natur med ett projekt som detta att slutet inte blir så distinkt. Slutet darrar lite, Oppy kunde ha sagt "My battery is low and it's getting dark".

Stark rekommendation till alla som gillar rymdforskning och NASA's projekt rent generellt och Spirit och Opportunity i synnerhet.

Betyg: 4+/5

Strange Days (1995)

Jag trodde att jag redan hade sett Strange days men det visade sig att jag blandade ihop den med Dark City från 1998. Så då var det dags att se Kathryn Bigelows Strange days på manus av James Cameron, ni vet han som gjorde True lies?

Strange days är en sci-fi från en nära framtid. Polisen är korrupt, världens undergång är nära, det är apokalyptiska kravaller på gatorna och man har en ny teknik som gör att man kan spela in människors synintryck och känslor via en kräftliknande manick som man sätter på huvudet. Coolt helt enkelt.

Huvudpersonen är Lenny Nero och han spelas av Ralp Fiennes som är förvillande lik Bradley Cooper. Jag ser bara Cooper under stora delar av filmen trots att jag vet att det är Fiennes, Voldemort himself.

Jag hade mycket hellre sett Cooper i denna roll då han är klart bättre än den känslige Fiennes. Tyvärr kryllar det av skådespelare som jag inte har så mycket till övers för i denna film. Juliette Lewis har aldrig varit en favorit. Hon spelar samma typ varenda gång man ser henne. I denna film spelar hon en sångerska och hennes liveframträdanden är de klart bästa scenerna med henne. Överlag är musiken bra i denna film.

Angela Bassett som Mace är en annan skådis som jag blir helt kall inför. Hon spelar en bad ass chaufför som av oförklarliga skäl helt plötsligt är en kung fu mästare. Michael Wincott i rollen som Philo Gant ser bara helt sjuk ut. Kanske passande för rollen här dock.

Det var lite kul att se Tom Sizemore som Max. Han spelar den snälle bästa kompisen till Ne(r)o. Iklädd i en peruk ser han ut som Killer Bob från Twin Peaks.

Storyn är ok, musiken är stark, miljöerna är överlag bra. Tyvärr är filmen alldeles för lång. När det närmade sig sitt slut visade det sig att det var 45 minuter kvar och filmen fick ett andra liv. Det kändes mycket onödigt. De hade vunnit på att skala ner alla invecklade vändningar i handlingen. De flesta klassiska filmer i denna genre har faktiskt mycket enkla grundstories! Tänk The Terminator, Blade runner, Alien/s.

Filmens sista del förvandlas från en "who dunnit"-thriller till ett "social justice"-drama. Detta är en film om "black lives matter" cirka 20 år före det begreppet blev känt. Hatten av för Bigelow och Camerons sociala patos, men tyvärr känns det lite som att de försökte trycka ner två filmer i en.

Men filmen är helt ok ändå, det känns som att det blev övervikt på det svaga i min text. Filmen är helt klart sevärt om man gillar genren; lite sci-fi, lite apokalyptisk känsla, lite rock'n'roll.

Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5