Triangle of Sadness (2022)

Det är ju ändå kul att en svensk film blev nominerad som bästa film i Oscarsgalan, men jag hade hoppats på en film jag kunde tycka mer om. Nej, jag är inget stort fan av denna film. 

Hela filmens idé känns juvenil och ointressant. Efter lite funderande på varför jag känner så, och ett intressant samtal med filmkompisen Carl tror jag att det beror på att jag inte ser människor som en anonym del av en identitetspolitisk gruppering. Herr Östlund hänger sig åt en identitetspolitisk analys faller filmen platt i mina ögon. Och eftersom filmen inte bryr sig om individerna gör inte jag det heller och därmed blir de chockerande elementen i framställningen tråkiga och utdragna.

För mig är det inte konstigt att personer från olika delar av samhället är assholes, eller att en person som gör en "klassresa" under filmens gång också visade sig vara ett asshole. Filmen är ingen ögonöppnare eller ger någon wow-känsla över smart studie av klasskampen anno 2023.

Istället tycker jag att filmen var hysterisk och obehagligt spekulativ och effektsökande med sina groteska scener som finns där endast för att chockera. Det är som ett Östlund står med en megafon två decimeter från mitt huvud och skriker ut sitt budskap. Inte en underbar upplevelse direkt.

Samtidigt är filmen välregisserad som jag uppfattar det. Östlund får nog fram exakt det resultat han ville ha. Men med idel förkastliga människor som gör den ena konstiga eller vidriga saken efter den andra blir aldrig indragen i filmen. Tyvärr hade jag svårt att finna någon engagerande skådespelarinsats heller. Det var roligt att se Henrik Dorsin i filmen. Han verkade spela i någon gammal 90-talsfilm från Killinggänget. Vad Woody Harrelson gjorde i filmen har jag ingen aning om. Han är bättre än så. Charlbi Dean spelar Yaya och henne kan jag givetvis inte kritisera då hon hastigt gick bort efter filmen spelades in. Hon var bra. Och påminde om Rachel Weisz, bara en sådan sak.

Här vill jag dock poängtera att jag har inga som helst problem med elaka människor på film som gör vidriga saker om historien som berättas känns genuin. Men om det känns konstlat och jag får en vajb att karaktärerna i filmen gör sakerna endast för att det står så i manus hamnar jag utanför filmens sfär. Jag blir en iakttagare på avstånd. Så blir det med denna film. 

Kvar blir bara en massa kräks och en olustig känsla av att antingen ha helt missat filmens poäng eller att ha sett en pretentiös exercis i att chockera för chockerandets skull. Och ska det vara så bör filmen vara lite rolig i alla fall.

Betyg: 1+/5

The King's Man (2021)

Men för helvete! Välj en tonalitet och håll dig till den, Matt. 

Matthew Vaughn blandar flera filmer i en och det blir till en salig röra som skär sig å det grövsta. Stora delar av filmen är en actionkomedi i samma slag som de två tidigare Kingsman-filmerna. Men nästan lika stora delar är seriösa inslag som vill påvisa hur hemskt krig är. Det finns sannerligen filmer som behandlar den frågan både bättre och med den seriositet ämnet i sig berättigar. 

Vaughn och hans team kommenterar också monarkin, patriarkatet och imperialismen. "Fina" tankar som tyvärr levereras övertydligt och helt utan finess. Intressanta frågor som gärna får behandlas i film, men var sak på sin plats. Det är som att göra gräddtårta med falukorv i, det smakar inte bra i kombination.

Filmen slår också ett slag för hur överlägsna kvinnor är männen med en besserwissig Gemma Artherton. Det blir smärtsamt att se henne leverera den ena cringiga repliken efter den andra. Jag som trodde att Matt Vaughn var en bra regissör, men han visar här att det var helt fel. Kan vara så att han skrivit för mycket på manus denna gång och att han kanske är bättre med någon annans manus? Vem vet?

Gemma Arthertons skicklighet som skådis döljs under den dynga manus och regi står för. Samma gäller Ralph Fiennes och Djimon Hounsou. Deras fina skådespelarinsatser dränks i gödsel. Jag har dock svårt att bedöma Harris Dickinson i rollen som sonen Conrad då hans karaktär är så ofantligt dåligt skriven, övertydlig och imbecill. En av filmens få riktigt roliga scener var när Conrad överraskande sköts i huvudet på en meters håll av en av hans soldatkompisar. Good riddance. Skönt att bli av med den jäveln.

Rhys Ifans spelar Rasputin och han verkar ha fått en viss uppskattning på the internets. Jag tycker dock att karaktären är så överdriven att det bara blir fånigt. Hans "dans" i den stora fajtscenen var inte ens underhållande. Jag trodde först att det var vår egen Peter Stormare som spelade Rasputin men så såg jag att han var för smal...

Detta är en prequel till de tidigare två filmerna i franchisen. Som sådan var den vek. Det stora internationella "Spectre"-liknande nätverket de fajtades emot sattes inte upp speciellt bra. De lekte med kända namn ur historien som i "Forrest Gump", men i denna film ledde detta grepp snarare till en överkryddad soppa. De kastar in historiska med namn som Princip, Rasputin, Mata Hari, Lenin, Hitler, Erik Jan Hanussen och Franz Ferdinand utan att bry sig om historien. Det blir fattigt och skrattretande istället för kittlande och spännande. 

Skurkarnas chef , "The Shepherd", var som förväntat helt underväldigande. När den "unikt karismatiske" ledaren föll av berget, hoppade titeln utan kommentar vidare till nästa skurk i ledet. Kändes fattigt och inte speciellt väl förankrat. Lazy writing.

Tåget de åkte med några gånger såg fint ut. Det drar upp betyget lite...

Nä, detta var för svagt. Varken kul, spännande, engagerande eller tänkvärt. Om den bara varit mer underhållande hade den röriga tonaliteten inte betytt så mycket. Nu lämnades jag med en känsla av waste av resurser och tid.

Betyg: 1/5