Murder Mystery (2019)

Detta är en oförarglig komedi med Adam Sandler och Jennifer Aniston. De spelar ett amerikanskt par på smekmånad i Europa som råkar hamna på en lyxyacht där ett mord begås. De blir givetvis misstänkta och därmed måste de lösa mordmysteriet själva medan den franska polisen är dem på spåren.

Jennifer Aniston är en underskattad skådespelerska. Hon når inte upp till Sandra Bullocks eller Reese Witherspoons nivå men hon är alltid stabil. Min favoritfilm med henne är We’re the Millers. Här är hon rolig och bär filmen på sina axlar lite.

Adam Sandler är jag inte lika förtjust i. Han är frustrerande att titta på då han blandar högt och lågt. Inom samma film kan han vara bra i en scen för att sedan vara dålig eller rent ut sagt fånig i fem scener i rad därefter.

Komedier som denna lever ofta på sina birollskaraktärer och där famlar denna film lite. De är ok men ingen sticker ut ur mängden. Men det var detta Netflix hade råd med för årets Adam Sandler komedi.

Smått underhållande för stunden men långt från nivån för bra komedier. En godkänd tvåa.

Betyg: 2/5

Their Finest (2016)

Både Jojje och Sofia pratade och rekommenderade denna brittiska film om teamet bakom en propagandafilm om Dunkirk under andra världskriget. Man skulle kunna se denna film tillsammans med Nolans Dunkirk och Joe Wrights fantastiska Darkest hour som en tematisk trippel. Alla tre speglar undret i Dunkirk ur olika synvinklar.

Nu har jag åtgärdad misstaget från Stockholms filmdagar 2017 och kastat mig in i myset!

Their finest är en riktig "kvinnor kan minsann"-film och som sådan ljuvlig. Den duktiga huvudpersonen Catrin spelas av den oförargliga Gemma Arterton. Hennes make i filmen är givetvis en narcissisk jävel som bara bryr sig om sig själv. Den enda i det brittiska propagandaministeriet som tror på Catrin är en fin och trevlig pôjk spelad av snyggingen Sam Calfin. Kan det nalkas framgångsrikt manus och lite gryende kärlek tro? Jomen visst.

Their finest är väl inte den bästa filmen man sett, men de kan det där med historiska dramer i Storbritannien. Denna gång en dramakomedi till och med. Ändå är det danska Lone Scherfig som regisserad. Vi blev alla lite tagna av hennes An education, mycket på grund av Carey Mulligans genombrott (i alla fall för mig). Denna film är mer slätstruken över hela stycket. 

En av mina favoriter Richard E Grant har en roll i filmen men han var mycket blek, nästan som att han var nedtonad för att inte ta för mycket plats. Istället får den lite lätt enerverande Bill Nighy en massa utrymme i filmen. Däremot gillade jag miljöerna i den lilla fiskebyn de filmade i. 

Detta är ju en film om film, något som folk verkar ha starka åsikter om. Jag kan gilla genren men det blir inte per automatik en favoritfilm på grund av det. Några favoriter ur genren är The Player, State and Main och Get Shorty.

Det var kul att bli inspirerad av Jojje och Sofia och tanken på den perfekta trippeln var så lockande att jag gav filmen chansen. Men tyvärr var detta klart svagare än förväntat. Av de tre är Nolans film rent tekniskt överlägsen men den saknar hjärta och karaktärer. Darkest hour är den i mina ögon klart bästa av de tre med en lysande Gary Oldman som Churchill. Och Their finest är också med i trion...

Mitt betyg för Their finest blir en tvåa, helt ok. 

Betyg: 2/5

The King's Man (2021)

Men för helvete! Välj en tonalitet och håll dig till den, Matt. 

Matthew Vaughn blandar flera filmer i en och det blir till en salig röra som skär sig å det grövsta. Stora delar av filmen är en actionkomedi i samma slag som de två tidigare Kingsman-filmerna. Men nästan lika stora delar är seriösa inslag som vill påvisa hur hemskt krig är. Det finns sannerligen filmer som behandlar den frågan både bättre och med den seriositet ämnet i sig berättigar. 

Vaughn och hans team kommenterar också monarkin, patriarkatet och imperialismen. "Fina" tankar som tyvärr levereras övertydligt och helt utan finess. Intressanta frågor som gärna får behandlas i film, men var sak på sin plats. Det är som att göra gräddtårta med falukorv i, det smakar inte bra i kombination.

Filmen slår också ett slag för hur överlägsna kvinnor är männen med en besserwissig Gemma Artherton. Det blir smärtsamt att se henne leverera den ena cringiga repliken efter den andra. Jag som trodde att Matt Vaughn var en bra regissör, men han visar här att det var helt fel. Kan vara så att han skrivit för mycket på manus denna gång och att han kanske är bättre med någon annans manus? Vem vet?

Gemma Arthertons skicklighet som skådis döljs under den dynga manus och regi står för. Samma gäller Ralph Fiennes och Djimon Hounsou. Deras fina skådespelarinsatser dränks i gödsel. Jag har dock svårt att bedöma Harris Dickinson i rollen som sonen Conrad då hans karaktär är så ofantligt dåligt skriven, övertydlig och imbecill. En av filmens få riktigt roliga scener var när Conrad överraskande sköts i huvudet på en meters håll av en av hans soldatkompisar. Good riddance. Skönt att bli av med den jäveln.

Rhys Ifans spelar Rasputin och han verkar ha fått en viss uppskattning på the internets. Jag tycker dock att karaktären är så överdriven att det bara blir fånigt. Hans "dans" i den stora fajtscenen var inte ens underhållande. Jag trodde först att det var vår egen Peter Stormare som spelade Rasputin men så såg jag att han var för smal...

Detta är en prequel till de tidigare två filmerna i franchisen. Som sådan var den vek. Det stora internationella "Spectre"-liknande nätverket de fajtades emot sattes inte upp speciellt bra. De lekte med kända namn ur historien som i "Forrest Gump", men i denna film ledde detta grepp snarare till en överkryddad soppa. De kastar in historiska med namn som Princip, Rasputin, Mata Hari, Lenin, Hitler, Erik Jan Hanussen och Franz Ferdinand utan att bry sig om historien. Det blir fattigt och skrattretande istället för kittlande och spännande. 

Skurkarnas chef , "The Shepherd", var som förväntat helt underväldigande. När den "unikt karismatiske" ledaren föll av berget, hoppade titeln utan kommentar vidare till nästa skurk i ledet. Kändes fattigt och inte speciellt väl förankrat. Lazy writing.

Tåget de åkte med några gånger såg fint ut. Det drar upp betyget lite...

Nä, detta var för svagt. Varken kul, spännande, engagerande eller tänkvärt. Om den bara varit mer underhållande hade den röriga tonaliteten inte betytt så mycket. Nu lämnades jag med en känsla av waste av resurser och tid.

Betyg: 1/5

The Girl with All the Gifts (2016)

Bad ass. Damn, jag gillar denna brittiska zombiefilm! Jag gillar den skarpt, men det var inte givet innan titten... Detta är ju en genre där det kan vara svårt för filmmakarna att hitta nya vinklar. Jag kan tänka mig att vissa i publiken inte kan frigöra sig från att den liknar andra zombiefilmer, såsom 28 days later..., MEN, den bär på tillräckligt mycket nya idéer för att jag ska stormtrivas. The girl with all the gifts är en bra film helt klart.

Den inleds med en av de bästa scenerna i hela filmen. Vi kastas in i trånga betongrum och intensiv spänning, för att senare ta klivet ut i världen där de flesta redan blivit smittade till zombies. Jag tänkte direkt på Aliens när gruppen vi följer reduceras från många till bara ett fåtal. Andra halvan av filmen är lite av en road movie då våra hjältar försöker ta sig från en plats till en annan säkrare (?) plats i södra England. Vi får se ett post-apokalyptiskt London där naturen börjat ta över. Vi får flera tropes från zombie-filmer, ett exempel är när våra hjältar smyger sig igenom hordar av "sovande" zombisar.

I huvudrollerna ser vi Glenn Close (en tuffing i denna film), Paddy Considine, Gemma Arterton och det nya stjärnskottet Sennia Nanua som Melanie. Filmen är mycket bra gjord, regissören Colm McCarthy är en ny bekantskap för mig men jag ser att han regisserat både avsnitt i Dr Who och Sherlock så han har varit med i svängen i alla fall. Regin är tajt och nästan känslofri. Det är helt klart en actionorienterad zombie fiction detta, men vissa sekvenser hade nästan en dokumentär känsla över sig. Jag gillar fotot av Simon Dennis. En annan del av filmens förträfflighet beror på manus som bygger på boken med samma namn. Mike Carey som har skrivit romanen har också också skrivit filmmanuset så jag får anta att filmen representerar boken hyfsat väl. Jag har dock inte läst boken. Än.

Zombie-filmer skulle inte vara lika intressanta om de bara handlar om monster. Det är klart bättre när zombiesarna representerar något i vårt riktiga liv, ofta något vi fruktar. Det jag tolkar in i denna historia är en pinad moder Jord som tar ut sin hämnd på oss människor. Den sjukdom hon dragit på sig bekämpas med smitta. Right back at you, damn humans! Det är en vacker tanke att människan besegras av Jorden till slut. Vissa scener i slutet är otroligt tydliga men jag vill inte spoila dig här.

För detta är en film som jag starkt kan rekommendera till alla er som gillar genren eller åtminstone kan acceptera att se en film där allt inte är super-duper verkligt. Inom den värld som målas upp är filmen faktiskt väldigt realistisk, den begår inga irriterande logiska kullerbyttor alls såvitt jag kan bedöma, men man måste kunna acceptera själva premissen (zombies).

Nedan följer några spoilers-funderingar.

Varning spoilers nedan!

Fripp funderar:
- Var Sgt. Parks Melanies pappa? Fick en känsla av det och det skulle kunna förklara hans ilska mot henne i början av filmen... Det kanske står mer om det i boken?
- Kopplingen till Flugornas herre... Alla de där galna barnen... Kanske filmens svagaste element.
- Filmen inleds med Melanie i en bur, avslutas med någon annan i en bur. Symboliskt.
- Påminner inte Melanie lite om Ava i Ex machina då det gäller karaktärens roll i dramat?

Jag ger The girl with all the gifts fyra masker av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffi
Sofia