Black Bag (2025)

 

För att ha slutat göra film är Steven Soderbergh ganska aktiv ändå. Han senaste är spionthrillern Black Bag med manus av amerikanen David Koepp. Han skrev manus till den första Mission: Impossible, och för flera av Spielbergs svagare alster dessutom.

Filmen känns dock mer som en brittisk spionfilm än en hollywood-rulle. Jag skulle mappa in den någonstans mellan Slow Horses och John le Carré. 

Filmen är en thriller där en förrädare inom MI6 jagas av alla och envar. I filmens fokus har vi det äkta paret George Woodhouse och Kathryn St. Jean spelade av Michael Fassbender och Cate Blanchett. Andra notabla skådespelare är ex-Bond Pierce Brosnan, ex-Moneypenny Naomie Harris, vår egen Gustav Skarsgård och ex-Praetorian Jack Tom Burke.

Filmen lever mycket på ett utsökt skådespeleri och en mästerlig regi. Filmen känns nästan lite klaustrofobisk då den mestadels utspelas inomhus, specifikt i Georges och Kathryns lyxiga town house i City. Filmen innehåller mycket lite våldsamheter för att vara en spionfilm och de få actionscener som finns är mer eller mindre nedprioriterade.

Filmen är spännande ända in i slutskedet, men behållningen består mer av skådisarna än mysteriet. Extra kul att se Brosnan igen. Här presenteras han som sliten och åldrad "silverrygg", mycket mer så än i den relativt nyliga filmen Fast Charlie. Cate Blanchett är såklart mycket bra på sitt iskalla sätt. 

Michael Fassbender är en historia för sig. Han var en av mina favoritskådisar tills Carl valde filmen The Counselor som extrafilm under andra säsongen av Coen Brothers-podden. Efter den filmen har Fassbenders ansikte blivit en symbol för ont i magen. Jag håller på att rehabilitera mig och neutralisera traumat av The Counselor med att se andra filmer med honom. 

Detta är helt klart en film som kan rekommenderas till alla fans av spionthrillers. Välgjord och bra film, men saknar eggen för att nå riktigt högt inom genren.

Betyg: 3/5

No Time to Die (2021)

Fasen, jag var faktiskt ganska trött på Bond när jag gick in till biovisningen av den nya Bondfilmen. Jag hade ju just avslutat en hel poddsäsong om de kära gamla filmerna med Sean, George, Roger, Timothy, Pierce och Daniel och jag hade blivit mätt på fenomenet vi kallar James Bond.

Döm då av min förvåning när nya Bondfilmen var helt fantastiskt bra! Vicken överraskning och vad kul det känns. Filmen var lång men gick på ett kick. Den var dramatisk, sorglig, känslosam, rolig, fyndig och innehöll en hel del action, ibland lite tråkig (som vanligt). Slutet är magnifikt och som sista film av en skådespelare som spelat Bond är detta den överlägset bästa, endast i konkurrens med Georges film.

För den film som denna påminner mest om är ändå On her Majesty's Secret Service. De återanvände till och med central dialog från OHMSS och ledmotiven från filmen. Jag såg dessa kopplingar som helt integrerade i filmens manus och långt från tröttsamma "fan service". Istället adderar dessa blinkningar till den sedan tidigare mest känslosamma (sorgliga) och dramatiskt bästa filmen i serien djup och mening till denna.

Det fanns mycket att gilla i filmen. Bond och hans familj var en oväntad känslomässig höjdare. Paloma, den amerikanska agenten på Kuba spelas av favoriten Ana de Armas (Knives out, Blade runner 2049). Hon var filmens stora ljuspunkt och hon stal varje scen hon var med i. Jag gillade hennes tolkning av karaktären, hennes tajming, och hennes personkemi med Daniel Craig. 

Jag älskade scenerna med M, Miss Moneypenny och inte minst Q som bara blir bättre och bättre. En av de roligaste scenerna var den hemma hos Q, och en av de bästa rent dramatiskt var slutscenen när M, Q och gänget skålade farväl. Vilken känslomangel...

Bland villains var svenska David Dencik klart roligast att se in action, medan Rami Malek kändes svag, ja till och med malplacerad. Österrikaren är jag sedan länge lite trött på. 

Som vanligt tenderade vissa actionscener bli för långa. Jag vill hellre se prat-scener mellan karaktärerna!

Filmen var lång och det händer så mycket intressanta och upphetsande saker att jag ser mycket fram emot att se om denna film. Då kan den kanske ta sig upp till högsta betyget. Nu ger jag den en stark, stark fyra.

Betyg: 4+/5

Lyssna på när jag, Patrik och Joel diskuterar filmen i ett extrainsatt poddavsnitt i Säsong 8 - Bondpodden.

Filmitch om filmen.

Post scriptum: tyvärr var visningen inte speciellt bra. Det var kul som attans att gå och se den med Joel. Vi valde att se den på VIP på MoS. Där kan man beställa mat inifrån visningen vilket resulterade i att det strömmade in servitörer under en stor del av visningen och detta störde upplevelsen rejält. 

De startade dock inte sina leveranser under reklamen före filmen, utan de väntade infernaliskt nog till precis när filmen startade med en strid ström av leveranser in till olika kunder inne i salongen. Leveranserna höll på under hela filmen men mest under de första timmarna. Det var störande därför att jag drogs ut ur filmens värld när det kom in servitörer som stökade runt. Första gången stod det en servitris mitt framför mig och skymde duken under "mannen med masken"-scenen i inledningen... Inte idealiskt direkt.

Idén med Filmstadens VIP är usel. De hävdar att film är bäst på deras biografer, men i detta fall har de uppenbarligen prioriterat att få sälja mer produkter över filmupplevelsen för kunden. 

Miami Vice (2006)

20 år efter Manhunter gjorde Michael Mann Miami Vice och nu fick han till ett mycket bättre resultat. Det är en lång film som inleds med en timme snygg och stämningsfylld crime-thiller. Klart att filmen påminner lite om tv-serien men den känns ändå som en egen film och inte bara som ett längre avsnitt. Miljöer och stämningsmusik fungerar perfekt.

Tyvärr tappar filmen fart rejält under cirka 15 minuter i mitten när Sonny har sin romantiska utflykt med Isabella. Den subplotten är filmen svaga del och den tar mig ut ur stämningen som skapats. Den inledande scenen med racerbåtarna satte mig som i trans. Tyvärr vaknade jag upp en timme senare med den dåliga kärlekshistorien. Colin Farrell funkar bra som Sonny Crockett men han och Li Gong har noll personkemi. Jamie Foxx och Naomie Harris glöder det om däremot, vilken skillnad. Men så är de bättre skådisar också.

Mann är en mästare på att skapa tät stämning i sina filmer. Han utnyttjar nattliga miljöer och musik till perfektion ibland. Just detta fallerade rejält i hans Manhunter från 1986. Nu sitter allt som en smäck och jag blev extra glad över att höra Chris Corenells stämma i två av låtarna (med Audioslave). Covern på Phil Collins In the air tonight var kanske inte den bästa, och jag undrar varför han inte körde med originalet. Det hade ju varit bad ass!

Filmens sista timme lämnades åt upplösningen av det under cover-uppdrag Sonny och Rico genomför. Det är ganska bra men filmen saknar riktiga stakes. Nu byggs stämningen upp runt hur det ska gå för Sonnys tjej Isabella som jag helt skiter i. Det är mer spännande när Trudy råkar illa ut. Men lite för lite för att filmen ska dra hem storkovan i betyg. Men filmen är i alla fall klart bättre än vad ryktet gör gällande. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Moonlight (2016)

Moonlight är ett renodlat drama och som sådant riktigt bra. När jag såg filmen på förhandsvisningen var förutsättningarna inte direkt perfekta, trångt, varmt och kissnödig. Jag hade dessutom inte kunnat undgå att höra en "buzz" om filmen. Den hade poppat upp på diverse årsbästalistor för 2016 och den har fått åtta oscarsnomineringar inklusive för bästa film. Med sådana höga förväntningar är det näst intill omöjligt att bli positivt överraskad, speciellt när det inte är en genrefilm.

I Moonlight får vi följa Chiron i tre faser ur hans liv. Han växer upp i slumkvarteren i Miami med en drogmissbrukande mor. Filmen är helt sonika uppdelad i tre segment och tre olika skådespelare spelar Chiron vid de ungefärliga åldrarna nio, sexton och typ 28. Det är ett format som fungerar väl rent tekniskt. Men det som kanske är lite synd med filmen är att det första segmentet är klart starkast. Första delen är så otroligt bra att jag helst hade velat att hela filmen skulle handla om den fasen i Chirons liv.  De övriga två kommer inte upp i samma nivå och dessutom är det andra segmentet starkare än det tredje så hela filmen har en dalande känsla. Det är mest en relativ skillnad, de två avslutande delarna är ju långt från dåliga, men allt är relativt...

Det största gisslet med den tredje delen är att jag inte riktigt känner igen karaktären från de två inledande segmenten. Han uppför sig på ett sätt som inte känns igen, eller som en trolig utveckling hos karaktären. När dessutom den tredje skådespelaren ser fundamentalt olik ut de två som spelade honom som yngre blir kontrasten lite för stor. De två yngre skådespelarna har smala kroppsbyggnation och en elliptiska ansiktsform medan den tredje skådisen är muskulös, men också rundare i ansiktet. Storyn förtäljer att Chiron byggt på sig musklerna men jag tycker att transformationen var så stor att den tog mig ur berättelsens magi. Jag började fundera på ansiktsformer istället för att förlora mig i berättelsen.

Samtidigt är detta en innerlig och tung historia som är intressant att följa. Första sektionen med den yngsta Chiron bärs upp av den unge Alex R. Hibbert, Naomi Harris som mamman, samt Chirons nyfunna vuxna vänner spelade av Mahershala Ali (som vi också ser som Jim Johnson i Hidden figures) och Janelle Monáe (Mary Jackson i Hidden figures). Jag hade nästan önskat att hela filmen utspelats om dessa karaktärer. Ja, jag ville verkligen se mer om dem. Scenen när Juan lär Little att simma var väldigt vacker. Och scenen när Little frågar Juan om han är gay är otroligt stark. Den fick mig nästan att gråta.

Den andra sekvensen är också bra men den bleknar i skenet efter en så stark lysande inledningen. Filmens tredje del har en har en koppling till andra delen i handlingen som är central och den lever på den nerven en hel del men trots detta är den svagast och det beror en hel del på förvirringen om Chirons utseende och beteende. Dessutom vet jag inte riktigt om jag fattar filmens budskap i slutändan. Dels kan man se filmen som tre "slices of life", men den har också en djupare mening som jag inte riktigt tunat in än.

Jag finner det svårt att betygssätta denna film men eftersom jag är riktigt sugen på att se om filmen och penetrera dess teman och budskap djupare inser jag att filmen delvis har tagit sig in under huden på mig. Som det är nu känner jag att detta är en riktigt bra gjord film, att den är creddig och pretentiös (på ett bra sätt!), men att den inte riktigt nådde fram till mig fullt ut.

Jag pendlar, vilket betyg ska jag sätta.., men då scen efter scen efter scen finns kvar i mitt huvud med full skärpa friar jag hellre än fälla denna gång. Jag ger Moonlight fyra bullies av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Andras tankar om Moonlight:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Jojjenito

28 Days Later... (2002)

Låt oss starta med att ta en paus och begrunda vilken cool poster denna film har...

28 days later... är en intressant film. Den revitaliserade zombiegenren när den kom ut 2002 känns det som, men vad vet jag? Den största anledningen jag blev sugen på filmen är för att manus är skrivet av geniet Alex Garland. Filmen är dock regisserad av Danny Boyle som är en mycket kompetent regissör men en regissör som jag sällan blir speciellt övertygad av. Det är ofta något med hans filmer som stryker mig mothårs. De känns kalla på något sätt.

Med detta sagt kan jag sammanfatta att 28 days later... är en bra film där manus är dess svaga punkt och regin dess starka del. Haha, som det kan gå.

Filmen inleds otroligt bra och mer än halva filmen är bra skit. Inledningen med en ensam man som vaknar upp i ett övergivet sjukhus känner jag igen från första säsongen av The walking dead som kom ut åtta år efter denna film. Oavsett uppenbara efterapningar är detta i vilket fall ett bra koncept.

A hard rain's a-gonna fall

Under den inledande delen är stämningen och atmosfären i filmen lysande. Jag gillar scenerna med ett tomt London. Det är kusliga scener. När sedan vår hjälte Jim, spelad av den där fågelskrämman Cilian Murphy, träffar på två plus två andra överlevande är filmen i högform. Jag gillar Naomie Harris som bad assen Selena. Henne har vi sett i de senaste Bondfilmerna. Brendan Gleeson som Frank är alltid stabil. Glöm inte skyddsglasögonen för all del.

Filmens svaga del är från och med att vi får lära känna den käre doktorn (who?) och hans muntra pojkar. Här rämnar manus för mig totalt. Jag blir så less på denna trötta story med ett litet förband soldater som inom en månad efter att hela landet förintats har omvandlats till överkåta hormonstinna fotbollshuliganer. Det känns i alla fall fruktansvärt långsökt. Åter igen blir jämförelsen med The Walking dead lite relevant faktiskt. Där lever de överlevande i en tajt liten grupp som mer liknar en familj, om än med interna motsättningar. Att soldaterna här i 28 dagar later... helt skulle överkommit sina näras och käras död, hela landets sammanfall och rädslan för sin egen omedelbara säkerhet och istället bli dreglande kåtbockar som utan tanke tycker att det är en bra idé att våldta första bästa kvinna och flicka de ser. Suck. Uselt manus. Tyvärr Alex Garland, jag ger dig inte ett fripass denna gång. De som önskar sig en kamp mellan könen kan säkert tycka att denna stereotypiska skräckis som eldar på förutfattade meningar är bra dock.

Dessutom är sista biten av filmen helt orimlig då Jim får styrkor och förmågor som på inget sätt har förtjänats eller förklaras. Han går från att vara en ganska normal kille, typ ett cykelbud, till att bli en annan John McClane. Lite orimligt tyckte jag.

Jag är kluven som du hör, men filmen är ändå klart trivsam medan den rullar. Det är mest i eftertankens kranka blekhet som svagheterna med manus och slutet gör sig hörda.

Jag ger ändå 28 days later... tre korkade soldater av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Spectre (2015)

Som jag har väntat på Spectre. Den hade ju premiär för flera veckor sedan, men jag ville se den i IMAX och valde att vänta. Och vänta gjorde jag. Jag lyckades dessutom att förbli ospoilad till den grad att jag inte ens visste om filmen fått höga eller låga betyg av filmbloggare och recensenter. Mina förväntningar var dock högt ställda efter regissören Sam Mendes förra Bond-installation Skyfall som var svinbra.

Ok, det var givetvis omöjligt att filmen skulle motsvara förväntningarna. Min känsla direkt efter filmen var den av en stor besvikelse. Samtidigt har Daniel Craigs Bond-filmer en otroligt hög lägstanivå och denna film slår det mesta som är ute på biograferna ändå. Dessutom vet jag att filmen kommer växa vid en omtitt. Halo som redan sett den tre gånger på bion kan intyga om det.

Det bästa med filmen var att den är snygg och otroligt snyggt fotad. Jag gillar fler scener, även om filmen som helhet har ett svagt manus men mer om det nedan. Mina favoritscener är de två i Rom, villan och mötet (Monica Bellucci oh la la), Mr White's stuga i alperna samt the Bond villains lair (fram till stol-scenen, men mer om det nedan). Så totalt sett finns det en hel del att gilla i denna film. Den är dock den svagaste av Craigs fyra filmer, även om denna kanske kan sega upp sig förbi Quantum efter några omtittar.

Vad är det då som inte är så bra med denna film? Det mesta faktiskt... Bonds karaktär, svagt manus, fel ton i filmen, att den inte är tillräckligt "Bondaktig" i vissa scener. Var ska vi börja? Låt oss starta med första scenen före titelsekvensen. För övrigt var Bondlåten usel.

Har Bond blivit en usel skytt hel plötsligt? Det börjar med att Bond har lasersikte på sitt vapen. What? Det har han aldrig behövt förut. Det var ett spännings-device för att skurken genom cigarröken skulle se strålen och hinna ducka. Slappt manus.

Var detta Craig's Bond? Senare i samma scen när huset rämnar under Bond faller han ner i ett hål och räddas av att han hamna i en soffa! WTF? Jag som trodde att vi hade en tyst överenskommelse om att Craig's Bond bygger på realistiska actionscener i samma tradition som Matt Damon's Bourne-filmer. Var detta helt plötsligt Brosnan's Bond med jönsiga skämtscener (genomskinliga bilar etc)? Slappt manus.

Har Bond blivit dum i huvudet? Senare i samma scen hoppar Bond in i helikoptern (över torget i Mexico City). Han slåss då inte bara mot sin motståndare utan börjar genast angripa piloten också. Ok, de får en "häftig" scen med Bond mot två motståndare samtidigt. Igen, det är inte den kalle effektive Bond vi förväntar oss. Slappt manus.

Är detta en Bond-film? Senare i samma scen sparkar Bond ut skurken ur helikoptern... Och vad händer med skurken? Vi får inte se. Jag satt i salongen och hann tänka hur han landat. På något vasst, i en skorsten eller vad? De brukar alltid visa resultatet, men inte denna gång. Rädd för vilken åldersgräns filmen skulle få?

Jo, så detta var bara den första scenen. Så många saker som inte kändes rätt. Är detta en revisionistisk Bond? En del tyder på det. Som flera gånger tidigare får vi ett stort slagsmål på ett tåg, men denna gång förlorar Bond. Som många gånger tidigare kör Bond en tuff sportbil med en massa vapen och andra extratillbehör men denna gång är det en prototyp och allt fungerar inte som det ska och ammunitionen är slut. Jag skulle älska en bra revisionistisk Bond-film men då vill jag ha ett smart manus!

Sen måste jag undra hur de tänkte med Madeleine Swann? Bond blir över huvudet förälskad i Mr Whites dotter på en gång? För att de åker tåg tillsammans och hon har på sig en silkig klänning? Jag tyckte inte att Léa Seydoux var speciellt bra och jag köpte inte för en sekund deras kärlekshistoria. Vilken historia förresten, deras relation var så kort att den knappt kan kallas historia...

Hoppas nu bara inte att M Swann kommer bli den nya Tracy och att hon och Bond kommer gifta sig. Då vet vi ju för övrigt vad Blofeld kommer göra...

Blofeld i Christophe Waltz's händer då? Nja, jag hade trott att han skulle kunnat bli nåt extraordinärt men jag fick aldrig någon feeling för honom. Bondskurkarna brukar kunna vara bra även om de bara är med i några få scener. Waltz fick flera scener och flertalet monologer men känslan infann sig inte. Hans bästa scen var den första vi mötte honom i, det hemliga mötet i Rom.

Jag älskade miljön och designen på villains lair ute i öknen, men jag gillade inte alls scenen med stolen och borren. Dels misslyckades båda borrningarna. Bond tappade varken balansen eller glömde alla han kände, men det lämnades helt okommenterat. Slappt manus. Sen hatade jag att stolen öppnade sig helt plötsligt. På grund av explosionen får man anta men hur tusan fick de ihop det? Slappt manus.

Vad mer? Dåligt underbyggd brygga mellan Skyfall och denna. Vad hände där? Bond var ute i kylan? Ännu sämre genomtänkt brygga mellan de tidigare tre filmerna och denna. Senare i filmen är Bond utlämnad till sig själv. Detta pratar M, Q och Miss Moneypenny om, men filmen underbygger inte att han är avskuren från MI6 på ett effektivt sätt. En massa händelser och spänning sker genom dialog i denna film. Det kallas Exposition och är ett slappt sätt att föra en films handling framåt eller skapa påklistrad spänning. Show, don't tell! 

Hur tänkte de med castingen av C? Direkt när jag ser en orakad Professor Moriarty dyka upp som en chef inom brittiska underrättelsetjänsten förstår jag att "he's up to no good".

... lustmordet på originalböckerna när Bond blir en adoptivbror till Blofeld... Totalt onödigt och långt från den smarta twist man hade kunnat hoppas på... Slappt!

Hur många gånger i en film kan de låta Daniel Craig ställa sig i sin "tuffa Bond pose"??

Jaja, men den var ganska bra ändå!

Jag ger Spectre tre rätten att INTE döda av fem möjliga. Men den kommer säkert kunna stärkas lite vid nästa omtitt (då jag är förberedd på alla svagheter).

Betyg: 3/5

Gick på filmen med Johan. Tror han diggade den lite mer än jag. Läs hans ord här.

IMAX? Jo det var väl bra. Ett stort ljud. Bilden var ok.

Southpaw (2015)

Imorgon har boxningsfilmen Southpaw med Jake Gyllenhall premiär på biograferna. Igår höll MovieZine.se i samarbete med Scanbox en bejublad förhandsvisning av filmen. Jag var där och med mig bjöd jag min gode vän Plymschen. Vi gick dock inte på röda mattan, det överlämnade vi åt en ärrad Börje Salming och de andra kändisarna som släntrade in kort tid före utsatt tid. Väl inne på biografen Park klumpade vi ihop oss med filmspanarkompisarna Fiffi och Christian. Då filmen tog slut applåderade den vältaliga publiken hyfsat entusiastiskt.

Det enda jag visste om filmen var att den antagligen handlade om boxning (pga namnet) samt att Jake Gyllenhaal så extremt biffig ut på postern. Man kan med fördel gå på bio helt utan att veta något om filmen i fråga. Det är alltid mer spännande att se en film helt ovetandes och som i detta fallet med en film som ibland tar oväntade vägar blir upplevelsen starkare då ett mått av överraskning infinner sig.

Gyllenhaal spelar här boxaren Billy Hope. Hans fru Maureen spelas av Rachel McAdams. Det är otroligt kul att se Mcadams i roller som denna och den hon gör i tv-serien True detective. De är båda långt från hennes genombrottsroller i filmer som Wedding crashers och The Notebook. Jag såg tidigt att hon hade något extra men trodde också att hon kanske var för snygg för att få full cred för vad hon gjorde. Jag har tidigare varit inne på detta och nu tycker jag att man kan säga att hon har etablerat sig för den breda publiken också. Ni hörde det först här på bloggen. Det är bra att betala uppmärksamhet när man läser Fripps Filmrevyer!

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i filmen, nej, jag vill inte avslöja något alls egentligen. Detta är mer ett mänskligt drama än en renodlad boxningsfilm. För det är jag tacksam då jag tycker att boxningsfilmer är svintråkiga titt som tätt. Filmen är dock tyvärr ojämn under första halvan. Den stabiliseras under slutet, framför allt efter Forest Whitakers karaktär kommit med i handlingen. Whitaker är mycket stark i en av birollerna. I andra roller ser vi rapparen 50 Cent och miss Moneypenny själv, Naomie Harris.

Billy och Maureen har en dotter på cirka tio år. Hon spelas av lilla Oona Laurence som gör det riktigt bra. Jag blev lite imponerad av hur lik hon var Rachel Mcadams, speciellt runt ögonen. Det är kul när de lyckas så bra med castingen. Man får se det som en bonus när likheter mellan mor och dotter på film blir så slående då det ändå handlar om skådespelare som inte är släkt.

Men det är Jake Gyllenhaal som står i centrum i denna film. Han gör ett kraftfullt porträtt av den groggige sluggern. Tyvärr når inte hans tolkning av Billy ända fram. Precis som filmen i helhet är han ojämn under filmens gång. Ibland bränner det till men ofta saknas det lilla extra för att man ska bli golvad av hans kraft. Tyvärr tycker jag att regissören Antoine Fuqua också slarvar en hel del. Filmen känns lite ryckig och stressad. Med tanke på handlingen skulle jag föredragit att vissa scener hade fått andas som ett vin som dekanteras för att alla aromer ska kunna utvecklas. Många potentiellt starka scener blir inte lika känslomässigt tunga som de kunnat bli. Filmen blir i dessa lägen som ett omoget vin. Smakerna finns där men de har inte getts tid att blomma ut till fullo.

Southpaw är dock en bra film. Jag känner starkare för den idag än igår kväll vilket är ett gott tecken. Den otroligt mycket bättre än Foxcatcher men klart svagare än The Wrestler. Efter filmen gick vi fyra och intog en sen middag på den närliggande Vapiano, ni vet den Vapiano-restaurangen som är så varmt och fuktigt? Kön till pasta var lång så det fick bli pizza. Mellan tuggorna pratade vi om Filmfestivalen, färgsättning av biorum, semestrar och Mad Max: Fury Road. Lyckat!

Det var extra kul att Plym hängde på. Kvällen påminde om de goda tiderna när han och jag ofta gick på Filmfestivalen ihop. Nu för tiden har han inte tid för sånt längre...

Som helhet blev det i alla fall en mycket trevlig biokväll. Stolarna är notoriskt hårda på Park, när i hela friden ska de stoppa om dem, men arrangemanget var bra och sällskapet trevligt. Ett stort tack till MovieZine.se för inbjudan, och till mina kompisar för trevligt sällskap under filmen och kvällen.

Jag ger Southpaw tre hårda uppercutters av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Fiffis Filmtajm och Movies-Noir har också skrivit om filmen idag. Blev de knockade av filmen eller duckade de undan för känslostormarna?

Bond, James Bond: Skyfall (2012)

Bond nr 23: Skyfall

Utgivningsår: 2012
Regissör: Sam Mendes
Locations: Istanbul, London, Shanghai, Macao, Scotland

Plot: Bond måste återerövra en lista med namnen på en massa hemliga agenter.

Cast

James Bond - Daniel Craig

M - Judi Dench

Silva - Javier Bardem

Eve - Naomie Harris

Q - Ben Whishaw

Mallory - Ralph Fiennes

Kincade - Albert Finney

Sévérine - Bérénice Marlohe

Revy
Omtitten av Skyfall visade att detta är en spektakulärt bra Bond-film. Den är otroligt mörk och temat är ålderdomen, gammal mot ungt och förräderiet av "Mother". Daniel Craig gör sin bästa tolkning av Bond, och konkurrerar om bästa tolkningen genom tiderna. Han är bister, sårbar och svart i sinnet. Underbart. Samspelet med M i Judi Dench's skepnad är en av många höjdpunkter i filmen. Javier Bardem's Silva är en bondskurk "for the ages". Actionscenerna är råa med en höjdpunkt i den långa avslutande scenen från Skyfall.

Prologen: 8

Istanbul. Bond finner sin kollega döende och jagar efter fulingen Patrice. Motorcykeljakten på takåsarna över basaren var lite over the top. Men detta är en mycket bra prolog. Vi har Eve's dilemma, och avslutande "take the shot" vad spektakulärt. Bond dör. Bond dör! Det måste vara en av de mest häftiga fallen från bro i filmvärlden. Tyngden och farten som Bond slår i vattnet är verklighetstroget över förväntan.

M: Take the bloody shot!

Bondlåten + Titelsekvensen: 9
Adeles låt är majestätisk och antagligen den bästa Bondlåten genom tiderna. Jag kan inte sluta lyssna på den!
Vinjetten är också mycket bra, blodiga rökslöjor i vattnet som omvandlas till dödskallar. Bond som i en mardröm där han skjuter sig själv, symboliskt då han känner hotet inifrån MI6 och till slut ett fallande slott, Skyfall.


Storyn: 9
Svärtan. Bond dör. Men likt en modern läderlapp återuppstår han från de döda, är skadad och försvagad, men vinner till slut returmatchen. Han falerar M's tester. Hon kastar trots det Bond till vargarna. Vet "Mother" vad hon gör? Klarar Bond av detta? MI6 attackeras inifrån dubbelt upp, både av Silva och av indignerade och aningslösa politiker. Avslutningen på Skyfall. Filmens melankoliska ton gör den mycket stark. M dör med insikten att JA hon gjorde rätt.

Bondskurkarna: 9
Javier Bardem som Silva är fantastisk, vilken fullträff. Det är dock synd att det dröjer innan han kommer in i handlingen, långt över en timme. Det enda bra med att vänta med hans introduktion är att Sévérine får visa sin rädsla för honom i denna dialog med Bond:
Sévérine: What do you know about fear?
Bond: All there is.
Sévérine: Well not like this... Not like him.

Vi får väl räkna vår egen Ola Rapace i rollen som Patrice som en Bondskurk också. Jag tycker att det var lite ballt att han vinner första fajten mot Bond (dock med en viss hjälp av Eve). Patrice har ingen dialog men han ser ruffig ut och passar som skurk.

Silva: It was you who betrayed me.

Bondbruden: 2
Vem är Bondbruden i denna film? Sévérine? Då var det inte mycket. Hon var knappt med och hon var inte speciellt rolig. Kan man räkna Eve som en Bondbrud? Jag tycker inte det med tanke på vem hon är. Vid andra tittningen tolkade jag Bonds och Eves dialog på kasinot som att de hade ridit hobbyhästen tillsammans natten före, dvs precis efter hon rakade honom. Är det inte konstigt? Era kommentarer, kära läsare?

Eve: Keep still.


Medhjälparna: 9
M (Judi Dench) totaldominerar denna film som Bonds medhjälpare, och hon är till och med en vital del av storyn. Hon går ut med en bang. M är så bra...

M:...it's in the shadows...

En av filmens många bästa scen!

M: ...and not to yield.

Skyfall introducerar oss till en ny M (Ralph Fiennes) och han fick en mycket lovande start. Han presenteras inledningsvis som att man ska ogilla honom då han verkar vara en byråkrat, men sedan visar det sig att han är en bad ass.

Vi får också en ny Quatermaster i unge Ben Whishaw. Jag gillade honom starkt och hans scen med Bond på museet var både kul och en central scen som spelar med i filmen tema, gammalt mot ungt. Hade dock kanske hellre sett den nya Q spelad av Benedict Cumberbatch vilket fortfarande hade varit ett ungt val, men med mer tyngd.

Bond:... and youth is no guarantee of innovation.

Filosoferande över utdöende dinosaurier.

Actionsscenerna: 8
Shanghai var mer spänning än action, och jakten i London's tunnelbana var lite efterapande av Bourne 3, även om scenerna inne i konstitutionsutskottet var mycket nerviga. Men den avslutande majestätiska actionsscenen på Skyfall är en mäktig sekvens och gör hela filmen med avseende på actioninnehåll.

Gadgets: 4
Inte så mycket här. Bara tre egentligen. En pistol med handigenkänningsfunktion, en liten radio och så förstås den gamla bilen, Aston Martin med en massa kulsprutor. Godkänt men mer nostalgi än nyheter.

M: It's not very comfortable, is it?

Quotes: 5
Det filmen vinner på i mörker och allvar förlorar den i humor. Samtidigt är nästan allt Silva säger en fröjd för öron och skrattmuskel.
Silva: Do you see what comes of all this running around, Mr. Bond? All this jumping and fighting, it's exhausting!

Bonds dialog med nye Q är också kul.
Q: What did you expect? An exploding pen?

Jag väljer följande citat när Silva smeker Bond på låren. Vi får lite glimten i ögat med tanke på internetspekulationerna om att Bond skulle vara gay.
Silva: There's always a first time...
Bond: What makes you think this is my first time?

Sista scenen: 7
Bond och Eve inne i assistenrummet utanför M's kontor. Jag blev förvånad första gången jag såg filmen, jag vet, jag kanske hade huvudet under armen, men vad tusan jag försökte ju hänga med vad som hände. Jag hade inte fattat att Eve var Miss Moneypenny! Sablans, korkad jag är. Men i efterhand passar det in, de har en skön personkemi, Bond och Miss. Moneypenny. Bra sista scen.

M: So, 007... Lot's to be done. Are you ready to get back to work? 
Bond: With pleasure, M. With pleasure. 

Jakt i udda fordon

Det udda fordonet är en grävskpoa! Bond kör den på tåget i inledningen, han äter sig in i framförvarande vagn. Mycket innovativt!

Sammanfattning

Jag och Halo såg Skyfall på Rigoletto på premiären. Jag gav den en fyra i första revyn. När jag såg om filmen växte den så mycket att jag jackade upp betyget ett snäpp. Detta är en nästan fulländad film inom genren. I samklang med tiden handlar den om åldriga hjältar och filmen frågar om de kan eller ens vill fortsätta vara hjältar. Bonds karaktär är nervig, olycksbådande och luktar död. Jag glädjs åt att de tagit in Bond i en mörk gränd. Det är där, i döden, han kan få en ny vital återfödelse.

Totalsumma: 70

Filmbetyg: 5- / 5 

Skyfall (2012)

M: What do you say about a man like that?

Förra helgen var Patrik på besök och vad passade bättre än att gå och se premiären av den nya Bond-filmen med honom, Bond-professor som han är? Det har tagit mig lite längre tid än vanligt att skriva denna revy. Jag har helt enkelt haft lite svårt att sammanfatta vad jag tyckte om filmen.

Detta är tredje filmen som Daniel Craig, han med de blå ögonen, spelar Bond, James Bond. Skyfall är mycket bättre än hans andra film Quantum of solace, det är klart, men hur står den sig mot Casino Royale? Det är svårt att skilja dem åt, men Casino Royale är nog strået vassare ändå.

Skyfall är en klassisk modern Bond. Actioninnehållet är top notch och svenske Ola Rapace spelar den förste skurken som Bond möter. Det var lite kul. Men dagens Bond är långt från den tidigare eran där snygga brudar, coola kommentarer och vackra miljöer på något sätt räckte för oss i publiken. På den tiden sket man både i handlingen och karaktärsutvecklingen. I och med Daniel Craig's intåg som Bond har Broccoli och company försökt sig på lite mer mörker och karaktärstudie. I Skyfall finns ju inte ens en "vanlig" Bond-brud med. Eve är inte en Bond-brud (obviously!) och Sévérine tycker jag inte heller uppfyller mina förväntningar i ämnet. Hon hamnar tillsammans med Teri Hatcher i gruppen underutnyttjade Bond-brudar.

Denna film fokuserar istället på dynamiken mellan Bond och M. Också den mycket underhållande skurken, förträffligt agerad av Javier Bardem, kommer med på ett hörn där. Min fundersamhet inför filmen gäller inte så mycket var jag hamnar på en "bra-dålig"-skala, mer om vad jag tycker om det mer filosofiska anslaget Bond-serien tagit. Jag välkomnar utveckling ty den är ofrånkomlig. Jag tillhör de som tror att Bourne-filmerna starkt påverkade och drev på beslutet att starta om Bond-serien i och med Casino Royale. Den nye Bond är ledsen och dödlig, men också hård och dödligt farlig. Nästa steg i utvecklingen är kanske att dra ner på actioninnehållet och göra en Bond-film som helt fokuserar på dramainnehållet. Därom kan man bli fundersam.

Nu, efter tre filmer med Craig, du vet, han med de superblå ögonen, väntar jag mig inte längre humor i Bond-filmerna. Den kvicka enlinje-dialogen är förbi, nu kör de bara på lite halvhjärtat för att blidka publiken. Bond är en mörk man nu för tiden. Eftersom det var 50 år sedan den första Bond-filmen kom ut slängde de in lite gammal nostalgi i denna film. Bland annat den klassiska Aston Martin Bond-bilen med ejektorknappen i växelspaken och allt.

Jag la märke till en kul detalj, kanske. Patrik kunde inte bekräfta min spaning, men var det inte så att de gjorde en homage till Hitchcock's The 39 steps i Skyfall. När Bond och M flyr norrut stannar de ute på heden vid en liten stenbro. Jag tyckte mig känna igen den exakta platsen för en liknande scen när Richard och Pamela stannar till på sin flykt. Kan någon hålla med?

Ok, jag behöver och kommer se om Skyfall flera gånger när den släpps på BR. Vidare analyser får vänta tills dess. Denna film kommer givetvis också ingå i mitt kommande Bond-projekt! Men för nu konstaterar jag att filmen är underhållande och fyller mina Bond-behov nästan helt och hållet.

Jag ger Skyfall fyra fallerade test av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Bond: Youth is not a guarantee of innovation.