Den of Thieves (2018)

Den of thieves är som en Heat i light-version. Än en gång handlar det om skurkar mot poliser i Los Angeles - "the bank robbery capitol of the world". Vi får följa två team parallellt, dels ett gäng bankrånare, dels ett gäng poliser som spanar på och jagar skurkarna.

Skillnaden mellan filmerna ligger i regi, "production deisgn", manus och skådespelare. Allt är svagare i Den of thieves, men ändå är filmen bitvis ganska underhållande och den har sina ögonblick då det blir spännande.

Filmen är skriven av och regisserad av Christian Gudegast. Detta är hans första film och tidigare har han skrivit manus till "kvalitetsfilmen" London has fallen (urk). Gerard Butler som spelade huvudrollen i London has fallen spelar här polisen Big Nick. Butler har producerat filmen också. Denna stabbiga karl, herr Butler är sannerligen ingen ny Jason Statham även om han försöker så gott han kan. Han är otroligt dålig framför allt för att han spelar över något fruktansvärt. Hans slitna polis är ryckig som om han vore en heroinist som saknar sin sil. Min respekt för Al Pacinos jobb i Heat ökar något.

De flesta övriga skådespelare gör sitt jobb väl. Jag gillade framför allt Pablo Schreiber i rollen som Merrimen. Honom såg vi senast i 13 hours. O'Shea Jackson Jr. från Straight outta Compton och Evan Jones var också noterbara. Är inte Jones lite lik Flea i Red Hot Chili Peppers?

Manus är också så "smart" att det blir fånigt. Filmen handlar om en avancerad stöt mot Federal Reserve i Los Angeles och en film som denna lever och faller på att allt känns realistiskt, men denna film misslyckas med det. Allt för många gången känns det som slumpen hjälper eller stjälper olika karaktärer och det är inget bra tecken. Skurkar som får tillgång till just den där lilla detaljen som gör stöten möjlig, och poliser som letar efter skurk på måfå och råkar få syn på honom just innan gänget skulle hunnit undan... Slappt manusskrivande helt enkelt.

Actionscenerna utgör filmens ryggrad och de funkar hyfsat bra även om det är lite trist att slutet blir en ren "rip off" på Heat. Sen är det kanske inte riktigt tänk att jag som åskådare skulle sitta och heja på skurkarna? Jag orkade inte med poliserna, mest därför att Big Nick är ett så utstuderat och fullständigt osympatiskt svin.

Jag ger Den of thieves en tvåa med litet plus för actionscenerna.

Betyg: 2+/5

Southpaw (2015)

Imorgon har boxningsfilmen Southpaw med Jake Gyllenhall premiär på biograferna. Igår höll MovieZine.se i samarbete med Scanbox en bejublad förhandsvisning av filmen. Jag var där och med mig bjöd jag min gode vän Plymschen. Vi gick dock inte på röda mattan, det överlämnade vi åt en ärrad Börje Salming och de andra kändisarna som släntrade in kort tid före utsatt tid. Väl inne på biografen Park klumpade vi ihop oss med filmspanarkompisarna Fiffi och Christian. Då filmen tog slut applåderade den vältaliga publiken hyfsat entusiastiskt.

Det enda jag visste om filmen var att den antagligen handlade om boxning (pga namnet) samt att Jake Gyllenhaal så extremt biffig ut på postern. Man kan med fördel gå på bio helt utan att veta något om filmen i fråga. Det är alltid mer spännande att se en film helt ovetandes och som i detta fallet med en film som ibland tar oväntade vägar blir upplevelsen starkare då ett mått av överraskning infinner sig.

Gyllenhaal spelar här boxaren Billy Hope. Hans fru Maureen spelas av Rachel McAdams. Det är otroligt kul att se Mcadams i roller som denna och den hon gör i tv-serien True detective. De är båda långt från hennes genombrottsroller i filmer som Wedding crashers och The Notebook. Jag såg tidigt att hon hade något extra men trodde också att hon kanske var för snygg för att få full cred för vad hon gjorde. Jag har tidigare varit inne på detta och nu tycker jag att man kan säga att hon har etablerat sig för den breda publiken också. Ni hörde det först här på bloggen. Det är bra att betala uppmärksamhet när man läser Fripps Filmrevyer!

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i filmen, nej, jag vill inte avslöja något alls egentligen. Detta är mer ett mänskligt drama än en renodlad boxningsfilm. För det är jag tacksam då jag tycker att boxningsfilmer är svintråkiga titt som tätt. Filmen är dock tyvärr ojämn under första halvan. Den stabiliseras under slutet, framför allt efter Forest Whitakers karaktär kommit med i handlingen. Whitaker är mycket stark i en av birollerna. I andra roller ser vi rapparen 50 Cent och miss Moneypenny själv, Naomie Harris.

Billy och Maureen har en dotter på cirka tio år. Hon spelas av lilla Oona Laurence som gör det riktigt bra. Jag blev lite imponerad av hur lik hon var Rachel Mcadams, speciellt runt ögonen. Det är kul när de lyckas så bra med castingen. Man får se det som en bonus när likheter mellan mor och dotter på film blir så slående då det ändå handlar om skådespelare som inte är släkt.

Men det är Jake Gyllenhaal som står i centrum i denna film. Han gör ett kraftfullt porträtt av den groggige sluggern. Tyvärr når inte hans tolkning av Billy ända fram. Precis som filmen i helhet är han ojämn under filmens gång. Ibland bränner det till men ofta saknas det lilla extra för att man ska bli golvad av hans kraft. Tyvärr tycker jag att regissören Antoine Fuqua också slarvar en hel del. Filmen känns lite ryckig och stressad. Med tanke på handlingen skulle jag föredragit att vissa scener hade fått andas som ett vin som dekanteras för att alla aromer ska kunna utvecklas. Många potentiellt starka scener blir inte lika känslomässigt tunga som de kunnat bli. Filmen blir i dessa lägen som ett omoget vin. Smakerna finns där men de har inte getts tid att blomma ut till fullo.

Southpaw är dock en bra film. Jag känner starkare för den idag än igår kväll vilket är ett gott tecken. Den otroligt mycket bättre än Foxcatcher men klart svagare än The Wrestler. Efter filmen gick vi fyra och intog en sen middag på den närliggande Vapiano, ni vet den Vapiano-restaurangen som är så varmt och fuktigt? Kön till pasta var lång så det fick bli pizza. Mellan tuggorna pratade vi om Filmfestivalen, färgsättning av biorum, semestrar och Mad Max: Fury Road. Lyckat!

Det var extra kul att Plym hängde på. Kvällen påminde om de goda tiderna när han och jag ofta gick på Filmfestivalen ihop. Nu för tiden har han inte tid för sånt längre...

Som helhet blev det i alla fall en mycket trevlig biokväll. Stolarna är notoriskt hårda på Park, när i hela friden ska de stoppa om dem, men arrangemanget var bra och sällskapet trevligt. Ett stort tack till MovieZine.se för inbjudan, och till mina kompisar för trevligt sällskap under filmen och kvällen.

Jag ger Southpaw tre hårda uppercutters av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Fiffis Filmtajm och Movies-Noir har också skrivit om filmen idag. Blev de knockade av filmen eller duckade de undan för känslostormarna?