Det enda jag visste om filmen var att den antagligen handlade om boxning (pga namnet) samt att Jake Gyllenhaal så extremt biffig ut på postern. Man kan med fördel gå på bio helt utan att veta något om filmen i fråga. Det är alltid mer spännande att se en film helt ovetandes och som i detta fallet med en film som ibland tar oväntade vägar blir upplevelsen starkare då ett mått av överraskning infinner sig.
Gyllenhaal spelar här boxaren Billy Hope. Hans fru Maureen spelas av Rachel McAdams. Det är otroligt kul att se Mcadams i roller som denna och den hon gör i tv-serien True detective. De är båda långt från hennes genombrottsroller i filmer som Wedding crashers och The Notebook. Jag såg tidigt att hon hade något extra men trodde också att hon kanske var för snygg för att få full cred för vad hon gjorde. Jag har tidigare varit inne på detta och nu tycker jag att man kan säga att hon har etablerat sig för den breda publiken också. Ni hörde det först här på bloggen. Det är bra att betala uppmärksamhet när man läser Fripps Filmrevyer!
Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i filmen, nej, jag vill inte avslöja något alls egentligen. Detta är mer ett mänskligt drama än en renodlad boxningsfilm. För det är jag tacksam då jag tycker att boxningsfilmer är svintråkiga titt som tätt. Filmen är dock tyvärr ojämn under första halvan. Den stabiliseras under slutet, framför allt efter Forest Whitakers karaktär kommit med i handlingen. Whitaker är mycket stark i en av birollerna. I andra roller ser vi rapparen 50 Cent och miss Moneypenny själv, Naomie Harris.
Billy och Maureen har en dotter på cirka tio år. Hon spelas av lilla Oona Laurence som gör det riktigt bra. Jag blev lite imponerad av hur lik hon var Rachel Mcadams, speciellt runt ögonen. Det är kul när de lyckas så bra med castingen. Man får se det som en bonus när likheter mellan mor och dotter på film blir så slående då det ändå handlar om skådespelare som inte är släkt.
Men det är Jake Gyllenhaal som står i centrum i denna film. Han gör ett kraftfullt porträtt av den groggige sluggern. Tyvärr når inte hans tolkning av Billy ända fram. Precis som filmen i helhet är han ojämn under filmens gång. Ibland bränner det till men ofta saknas det lilla extra för att man ska bli golvad av hans kraft. Tyvärr tycker jag att regissören Antoine Fuqua också slarvar en hel del. Filmen känns lite ryckig och stressad. Med tanke på handlingen skulle jag föredragit att vissa scener hade fått andas som ett vin som dekanteras för att alla aromer ska kunna utvecklas. Många potentiellt starka scener blir inte lika känslomässigt tunga som de kunnat bli. Filmen blir i dessa lägen som ett omoget vin. Smakerna finns där men de har inte getts tid att blomma ut till fullo.
Southpaw är dock en bra film. Jag känner starkare för den idag än igår kväll vilket är ett gott tecken. Den otroligt mycket bättre än Foxcatcher men klart svagare än The Wrestler. Efter filmen gick vi fyra och intog en sen middag på den närliggande Vapiano, ni vet den Vapiano-restaurangen som är så varmt och fuktigt? Kön till pasta var lång så det fick bli pizza. Mellan tuggorna pratade vi om Filmfestivalen, färgsättning av biorum, semestrar och Mad Max: Fury Road. Lyckat!
Det var extra kul att Plym hängde på. Kvällen påminde om de goda tiderna när han och jag ofta gick på Filmfestivalen ihop. Nu för tiden har han inte tid för sånt längre...
Som helhet blev det i alla fall en mycket trevlig biokväll. Stolarna är notoriskt hårda på Park, när i hela friden ska de stoppa om dem, men arrangemanget var bra och sällskapet trevligt. Ett stort tack till MovieZine.se för inbjudan, och till mina kompisar för trevligt sällskap under filmen och kvällen.
Jag ger Southpaw tre hårda uppercutters av fem möjliga.
Betyg: 3+/5
Fiffis Filmtajm och Movies-Noir har också skrivit om filmen idag. Blev de knockade av filmen eller duckade de undan för känslostormarna?
Kul att filmen växt på dig (vet att det var tal om ett lägre betyg och att du hade en mer ljummen inställning till filmen direkt efter). Själv kan jag inte påstå att jag känner annorlunda än jag gjorde igår. Du är inne på samma sak som jag kände, och det är att de känslomässiga scenerna inte fick riktig tid på sig att bli så starka som man hade önskat. Helt klart regissörens ansvar. Tror också en bättre regissör hade fått ut mer av karaktären Billy Hope och då hade vi sett Jake Gyllenhaal höja sig ytterligare ett snäpp.
SvaraRaderaJo, jag var inne på ett "helt ok"-betyg men jag känner tydligt att filmen är värd ett högre betyg. Tycker ibland att det är svårt att bedöma en film direkt efter den setts. Ofta går det lätt men titt som tätt måste jag "sova på saken" för att komma överens med mina känslor...
RaderaVärt att påpeka att det är Kurt "Sons of Anarchy" Sutter som skrivit manus också minsann! :-)
SvaraRaderaDen här vill man se! (trots att jag redan sett trailern)
Aha. Tackar för infon. Klart du ska se den! Filmen påminner en aningens aning om Nightcrawler i feelingen.
RaderaKul, KUL att den växer på dig. Alltså inte att den växer PÅ dig utan på dig. Filmen alltså. Igår kändes du väldans sval men det är som du säger, ibland får man lov att sova på saken. Och nu ser jag att Christian skrivit typ exakt samma sak här ovan men det är ju dumt att sudda och börja om - eller hur? ;)
SvaraRaderaAtt Fuqua slarvar håller jag med om. Utan att spoila nåt här så kändes hela begravningsscenen - plus före och efter den - jätteluddig.Han missade nåt väsentligt där, typ KÄNSLOR.
Så svårt det kan vara att bedöma en film direkt efter eftertexterna rullat klart. Speciellt filmer som överraskat en med nya grepp eller att de tagit vändningar som ej förväntats. De mer komplexa filmerna som kräver lite fundering i efterhand är intressanta av just det skälet, att de kräver att åskådaren tänker. Jag har inga problem med att byta betyg på film. Skriver det till och med på framsidan på min blogg... "Och betygen kan vid varje tidpunkt ändras, uppåt eller nedåt. :-)"
Radera