Tokyo Vice - Season 1 (2022)

Det finns allt för många intressanta tv-serier nu för tiden. Det känns som att det blir lite slumpmässigt vilka jag kollar på, det blir oftast en chansning till slut. När det gäller "Tokyo vice" var det flera faktorer som gjorde mig sugen. Den utspelas i ett modernt Tokyo vilket är ett plus, den verkade vara en spännande mix av murvel- och gangsterserie samt att Michael Mann var med som producent och till och med regissör för pilotavsnittet. 

Serien bygger på den självbiografiska bokken med samma namn från Jake Adelstein som kom ut 2009. Ansel Elgort spelar Jake, en ung amerikansk journalist som får jobb på kriminalavdelningen på en av Japans största morgontidningar. 

Elgort är mycket bra i rollen, inte minst på grund av att han gått så långt att han lärt sig japanska enkom för rollen. Och såvitt jag kan bedöma är han superb efter en så kort studietid. Superstabile Ken Watanabe spelar den ärrade polisen som Jake samarbetar med. Den tredje huvudpersonen, nattklubbsvärdinnan Samantha spelas av Rachel Keller, känd från tv-serien "Legion". 

Seriens styrka är miljöerna och känslan från Tokyo, både den "vanliga" världen och den undre. I vissa scener kan Michael Manns handlag skönjas men serien är samtidigt inte en ny Miami Vice. Vi får inga sekvenser med snygga människor och båtar om natten till bra poplåtar i denna serie. Denna serie känns mer "dokumentär" så att säga, mindre färg i mixen. Men med ett skådespeleri som överlag är top notch och härliga miljöer kommer man långt.  

Den största negativa saken om säsong 1 är att den  avslutas abrupt mitt i storyn, dessutom med en rejäl "cliff hanger". Speciellt med tanke på att första scenen i pilotavsnittet är en jättespännande oavslutad scen, och sedan hoppar vi tillbaka flera år i handlingen. Därefter följer vi handlingen strikt kronologiskt, men vi kommer aldrig fram till den spännande scenen innan säsongen tog slut! Det kändes rejält snopet. Va fan, jag vill se vad som hände där inne på restaurangen! HBO Max i vilket fall beställt säsong 2 så jag antar att jag kommer sitta bänkad när den drar igång närhelst det blir av.

Förutom känslan av snopenhet i slutet var säsongen mycket bra.

Betyg: 4/5

52 Directors: Michael Mann

Michael Mann är en amerikansk regissör mest känd för hans snygga och välregisserade spänningsfilmer. Han blev en stor favorit hos mig i och med storfilmen "Heat" från 1995. Det är en av de bästa crime-filmerna jag sett. Mann är också känd för sin inblandning i den gamla favoritserien Miami Vice samt att han jobbar mycket med musik till snygga suggestiva scener om natten. För denna lista hittar jag tre riktigt bra filmer plus två fillers...



Without further ado...

Michael Mann topp 5

5. Blackhat (2015)

Den bästa Chris får alltid plats på topplistor hos mig, även för lite svagare underhållningsfilmer.

4. Miami Vice (2006)

Skön stämning. Crockett och Stubbs levererar via Farrell och Foxx.

3. The last of the mohicans (1992)

En riktigt najs western med en något modernare feeling. Gillar ju den där grymma skådisen. Ja, Madeleine Stowe alltså. Pretto-DDL får man bara stå ut med.

2. Collateral (2004)

Svinbra thriller med den siste äkta filmstjärnan - Tom Cruise.

1. Heat (1995)

Det finns så många favoritscener i denna film, men min favorit är när Val Kilmers Chris kommer hem till frun Charlene, Ashely Judd, efter bankrånet. With a wave of the hand... Fantastisk film detta!



Jag har sett åtta av Michael Manns elva filmer:

1. Thief (1981)
2. Manhunter (1986)
3. The last of the mohicans (1992)
4. Heat (1995)
5. The insider (1999)
6. Collateral (2004)
7. Miami Vice (2006)
8. Blackhat (2015)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om favoriten Michael Mann.

Miami Vice (2006)

20 år efter Manhunter gjorde Michael Mann Miami Vice och nu fick han till ett mycket bättre resultat. Det är en lång film som inleds med en timme snygg och stämningsfylld crime-thiller. Klart att filmen påminner lite om tv-serien men den känns ändå som en egen film och inte bara som ett längre avsnitt. Miljöer och stämningsmusik fungerar perfekt.

Tyvärr tappar filmen fart rejält under cirka 15 minuter i mitten när Sonny har sin romantiska utflykt med Isabella. Den subplotten är filmen svaga del och den tar mig ut ur stämningen som skapats. Den inledande scenen med racerbåtarna satte mig som i trans. Tyvärr vaknade jag upp en timme senare med den dåliga kärlekshistorien. Colin Farrell funkar bra som Sonny Crockett men han och Li Gong har noll personkemi. Jamie Foxx och Naomie Harris glöder det om däremot, vilken skillnad. Men så är de bättre skådisar också.

Mann är en mästare på att skapa tät stämning i sina filmer. Han utnyttjar nattliga miljöer och musik till perfektion ibland. Just detta fallerade rejält i hans Manhunter från 1986. Nu sitter allt som en smäck och jag blev extra glad över att höra Chris Corenells stämma i två av låtarna (med Audioslave). Covern på Phil Collins In the air tonight var kanske inte den bästa, och jag undrar varför han inte körde med originalet. Det hade ju varit bad ass!

Filmens sista timme lämnades åt upplösningen av det under cover-uppdrag Sonny och Rico genomför. Det är ganska bra men filmen saknar riktiga stakes. Nu byggs stämningen upp runt hur det ska gå för Sonnys tjej Isabella som jag helt skiter i. Det är mer spännande när Trudy råkar illa ut. Men lite för lite för att filmen ska dra hem storkovan i betyg. Men filmen är i alla fall klart bättre än vad ryktet gör gällande. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Manhunter (1986)

Manhunter är en tidig Michael Mann-film från en tid då han prövade sig fram och testade saker. Han hade varit inblandad i tv-serien Miami Vice som producent men hade såvitt jag förstår inte regisserat något från den serien. I Manhunter ser vi en del av hans mest kända handgrepp, scener utan dialog till suggestiv musik, scener vid lyxiga hus vid havet, scener filmade helt i blått och ett utnyttjande av popmusik för att sätta stämning.

Speciellt det sista kom han att förbättra senare. Här i Manhunter använder han sig av låtar med sång på ett horribelt sätt. Under flera sekvenser i slutet tas jag helt ur stämningen av åttiotalslåtar med sång. Det är trist för vissa delar av filmen är bra och stämningsfull.

Som thriller funkar detta hyfsat bra, grundstoryn är spännande. Tyvärr är jag inte helt övertygad av skådespeleriet överlag. William Petersen i rollen som Will Graham är direkt svag med både osäkerhet och allt för mycket överspel. Brian Cox som Hannibal Lector känns helt fel, men det beror mest på att Anthony Hopkins äger den rollen. Ett större problem är att jag fann Tom Noonan som Dollarhyde helt ointressant. När varken huvudpolisen eller huvudskurken är kul att se blir helheten lidande.

Det känns som sagt som att detta är en övningsprojekt för Mann. Han kom att bli mycket bättre under senare del av karriären.

Betyg: 2/5

Blackhat (2015)

Nej men du, har Michael Mann helt tappat det? Blackhat är en ganska dålig mellanmjölksactionthriller från den forne mästaren. Jag misstänker att en Michael Mann-älskare som Movies-Noir inte håller med men vad har Mann gjort för oss den senaste tiden?

Han gjorde en av ungdomens bästa tv-serier i Miami Vice. Han gav oss den suveräna Heat och den mycket dugliga thrillern Collateral. Men sedan då? Public enemy var jag så osugen på att jag inte ens tog mig tid att se den. Filmen Miami Vice med Colin Farrell såg jag bara början av. Den var så rörig och oinspirerande att jag stängde av. Ali var jag helt osugen på. Historisk biografi, bläh. Insider var snustorr och trist.

Blackhat handlar om cyberterrorism och Thor själv, Chris Hemsworth, spelar en bad ass programmerare som hjälper FBI och den kinesiska militära polisen (?) att jaga efter skurken. Själva grundhandlingen verkade lovande. Som en blandning av Mission Impossible och James Bond, men med lite mer allvar. Tyvärr är inte Hemsworth en ny Ethan Hunt eller James Bond. Jag gillade honom i Thor och Cabin in the woods men här är han allt för blek och ger oss en svag karaktär.

Dessutom görs filmen en stor fet björntjänst när en kärlekshistoria fått nästla sig in i handlingen. Vid sidan av att vara helt ointressant lägger den nämligen grunden för Mann att köra sina collage-sekvenser till instrumental musik. Musiken är riktigt dålig, Den bryter av flera scener med helt fel ton och stämning. Mann försöker återskapa magiska filmiska ögonblick sådana han gjorde förr. De allvarsamma scenerna i denna film klingar dock tyvärr helt falskt.

Bättre hade varit att satsa mer på thriller och actioninnehållet. De få våldsamma scener vi får under filmens andra hälft var inte helt odugliga. Här verkar Mann ha någon kompetens kvar i alla fall.

Som helhet var detta lite sövande och aldrig engagerande eller spännande. Det enda filmen gjorde som var bra var att göra mig sugen på att se om Heat.

Jag ger Blackhat två ettor och nollor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Thief (1981)

Kommer ni ihåg min revy på Dark star? Den var inte så jättebra och det bästa med filmen var trivian med dess koppling till Alien-filmerna. Dagens film är liknande i det att den har starka band till en nyare film som jag älskar. Thief är en föregångare till Heat. Det är som om Michael Mann gjorde ett provskott med filmen Thief, för att sedan åtekomma till historien, karaktärerna och feelingen och gjöra om filmen till det mästerverk Heat är.

Thief påminner en hel del om Heat alltså. Den påminner också om filmen Drive från några år sedan. Men framför allt påminner den om crime-filmer från 70-talet och det är nog där den tappar mig. Filmen handlar om en gentlemannaskurk som tillsammans med sina sköna och jovialiska kompisar utför avancerade inbrott som allt som oftast innebär att tjuven måste ta sig in i ett stort bad ass kassaskåp. I Thief trängs sedan det snälla tjuvgänget av polisen (precis som i Heat) och av riktigt elaka skurkar (som i Drive).

Om det var en sak jag kände till om Thief så var det musiken då jag lyssnade på soundtracket av de tyska elektronmusikgudarna Tangerine Dream när jag var yngre. Musiken är otroligt bra om något för lite använt i denna film. I några scener i filmen används musiken till collagebilder på tjuven i sin bil under natten. Då påminner filmen mycket om Drive (igen).

James Caan spelar den snälle tjyven och James Belushi är en av hans kompisar. Belushi är som en blandning av Val Kilmer och Tom Sizemore från Heat. Till skillnad från den senare filmen får man dock inte samma känsla av excellens från detta gäng. Tjyven presenteras som en bad ass, men man får aldrig se honom vara en riktig bad ass, som Neil och hans gäng visas och som "The driver" mycket tydligt visas vara i Drive.

Det stora problemet i Thief är alla scenerna mellan tjyven och hand familj. De scenerna är eländigt trista och påminner om 70-talsfilmsestetiken med dess diskbänksrealism. I Heat får vi också en hel del scener med/om familjerna, Val Kilmers fru och barn, Tom Sizemores stora familj, Robert De Niros uppvaktning av kvinnan och Al Pacinos äktenskapsproblem, men alla dessa scener passar mycket bättre in i filmen och är bra. Motsvarande scener i Thief är sämre. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag hade hellre sett Thief som en renodlad crime-film och att vi fått se mer av gängets stötar.

Ingen av skådespelarna sticker ut, det är som att skådisarna ska vara regngråa och trista. Är det det som är karaktärsskådespeleri så gillar jag det inte. Slutet av filmen var dock bra. Filmens huvudperson gör som Neil lär i Heat. Trevlig liten brygga. Filmen är som helhet helt ok, men inget man blir sådär speciellt sprallig av.

Jag ger Thief två juvelstötar av fem möjliga.

Betyg: 2/5