True Detective - Season 4 (2024)

Första säsongen var så otroligt bra... Nu känner jag mig som ett fån än en gång när jag säsong efter säsong hoppas på att de ska klämma ur sig något som ens kommer i närheten av den nivån.

Denna säsong utspelas uppe i norra Alaska och mestadels under den ständiga natten som infinner sig ovanför polcirkeln om vintrarna. En ganska härlig miljö för thrillers tänkte jag först men det visade sig ganska snart bli lika långtråkigt och dystert som det vore att bo i den miljön. Jag föredrar den heta och fuktiga södern ändå.

Säsongen inleddes starkt och det stod snart klart att de tänkte satsa på att efterlikna första säsongens tonalitet så mycket som möjligt. Vi fick mysticism, folksägner, ett nytt fall som kopplas till ett gammalt så kallat "cold case" och framför allt två huvudpersoner som ska bära säsongen på sina axlar. Och det är här säsongen till slut fallerar som mest. Jodie Foster må ha ett känt namn men hon klarade inte av att dra hela lasten själv. Hon är dessutom inte speciellt bra som den vrånga och asociala polischefen i Ennis, Alaska. Hennes partner spelas av Kalli Reis som var direkt dålig. Hon är en känd MMA fighter som växlat över till skådespeleriet. Någon borde berätta för henne att det inte räcker med ett enda ansiktsuttryck för att fånga en persons innersta. 

Allt i denna säsong är en, två och tre nivåer sämre än S1 och då blir slutresultatet oändligt långt ifrån målet. 

Här blandas polisutredningen med en massa personliga problem vilket både drar ner tempot och gör hela säsongen seg och rent ut sagt tråkig. De två världarna överlappar lite mot slutet men inte tillräckligt mycket för att säsongen skulle få det lyft som jag gissar att show runner Issa López hade tänkt sig. Dessutom har de gått all in med spökfilm med en massa döingar som hemsöker huvudpersonerna. Det blir "jump scares" galore vilket inte direkt skapar en förtätat känsla av mystik utan det blir bara fånerier, om än skrämmande sådana.

Ljusglimtarna bestod av Finn Bennet som unge polisen Prior och Fiona Shaw (Harry Potters moster!) som luttrad forskare.

Stark inledning men ett svagt manus, svagt skrivna huvudpersoner och svaga skådespelarinsatser gör denna säsong till sex timmar bortkastad tid. Dålig stämning.

Betyg: 2-/5

MCU rewatch: Thor: The Dark World (2013)

Denna film är regisserad av Alan Taylor men tidigt i processen var det tänkt att Patty Jenkins skulle stå vid rodret. Hon hoppade av redan i december 2011 efter meningsskiljaktigheter mellan henne och studion. Istället hamnade Jenkins till slut som regissör för Wonder woman som nyligen hade premiär. Jag undrar hur Thor: The Dark World kunnat bli med Jenkins som regissör. Hade hon fokuserat mer på den roliga fyrlingen Thor-Jane-Darcy-Erik?? Hade vi fått mindre fantasy i space och fler scener från Jorden?



Nu fick vi istället en extremt erfaren tv-serieregissör som är känd för att ha regisserat avsnitt i tv-serierna The West Wing, Sex and the City, Deadwood, The Sopranos, Mad Men samt Game of Thrones. Just den sista serien kan kanske ha influerat honom i arbetet med denna film då vi får flera stora slag i fantasymiljö. Allt från en prequel om Odins krig, till Thors krig på en annan Realm, till två större actionscener i Asgård och slutet med en krisgscen i Greenwich på Jorden. Jag har dessutom säkert redan hunnit glömma någon eller annan fanmtasyinspirerad actionscen också. Känslan jag får är att det blir alldeles för mycket av cgi fajter! Det som var så bra i den första Thor-filmerna, nämligen samspelat mellan Jane, Erik, Darcy och Thor får mycket liten plats i denna film. Trots detta är de få scenerna guld och de räddar filmen från totalt magplask för min del.



Taylors fascination och fokus på de stora händelserna, kriget om "The Aether", är ganska meningslöst i mina ögon. Det är de övergripande händelserna i filmen och de bryr jag mig väldigt lite om. Jag känner mig inte speciellt engagerad i dessa "infinity stones" som så många av MCU-filmerna handlar om. Jag vill se karaktärerna och deras inbördes relationer, jag vill se bra villains och riktiga stakes på en jordnära och personlig nivå. Jag bryr mig inte om krig ute i space. Där går gränsen för min "suspension of belief".

Men visst, alla scener ute i space är inte dåliga. jag gillar Loki till exempel. Hans roll var mycket mindre i originalmanus men efter att han blev så populär i The Avengers valde man att öka hans roll. Det är bra. Jag tyckte också att the big bad Malekith var smått underhållande även om hans mörkalvssoldater såg ut som teletubbies vilket gjorde dem mer fåniga än hotfulla.



Till sist var det alltså Darcy och Thor och delvis Loki som räddar filmen. Jag tror bestämt att 100% av Darcys repliker fick mig att le, skrocka eller skratta. Hon spelas suveränt av Kat Dennings och jag hoppas att det blir mycket mer av Darcy i nästa Thor-film men jag håller inte andan för det... Chris Hemsworth bevisar än en gång att han har en komisk tajming. Jag roades också av det nya tillskottet med "the intern". En av höjdpunkterna i filmen var annars när Loki imiterade Captain America och Chris Evans dök upp i en cameo.

Jag kom ihåg filmen som svag men än en gång växte filmen vid omtitten. Jag spekulerar i att de flesta filmerna i MCU växer när man ser dem med kort mellanrum då banden mellan filmerna och alla "cross overs" blir tydliga. Dessutom kan jag kanske njuta mer vid en omtitt då det ges tid att studera detaljer. Detta antagande bygger dock på att filmen är mer bra än dålig till att börja med, och det är denna film.

Jag ger Thor: The Dark World tre miew-miews av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypoddens avsnitt "I am Tony Stark" där vi pratar om denna film.

28 Days Later... (2002)

Låt oss starta med att ta en paus och begrunda vilken cool poster denna film har...

28 days later... är en intressant film. Den revitaliserade zombiegenren när den kom ut 2002 känns det som, men vad vet jag? Den största anledningen jag blev sugen på filmen är för att manus är skrivet av geniet Alex Garland. Filmen är dock regisserad av Danny Boyle som är en mycket kompetent regissör men en regissör som jag sällan blir speciellt övertygad av. Det är ofta något med hans filmer som stryker mig mothårs. De känns kalla på något sätt.

Med detta sagt kan jag sammanfatta att 28 days later... är en bra film där manus är dess svaga punkt och regin dess starka del. Haha, som det kan gå.

Filmen inleds otroligt bra och mer än halva filmen är bra skit. Inledningen med en ensam man som vaknar upp i ett övergivet sjukhus känner jag igen från första säsongen av The walking dead som kom ut åtta år efter denna film. Oavsett uppenbara efterapningar är detta i vilket fall ett bra koncept.

A hard rain's a-gonna fall

Under den inledande delen är stämningen och atmosfären i filmen lysande. Jag gillar scenerna med ett tomt London. Det är kusliga scener. När sedan vår hjälte Jim, spelad av den där fågelskrämman Cilian Murphy, träffar på två plus två andra överlevande är filmen i högform. Jag gillar Naomie Harris som bad assen Selena. Henne har vi sett i de senaste Bondfilmerna. Brendan Gleeson som Frank är alltid stabil. Glöm inte skyddsglasögonen för all del.

Filmens svaga del är från och med att vi får lära känna den käre doktorn (who?) och hans muntra pojkar. Här rämnar manus för mig totalt. Jag blir så less på denna trötta story med ett litet förband soldater som inom en månad efter att hela landet förintats har omvandlats till överkåta hormonstinna fotbollshuliganer. Det känns i alla fall fruktansvärt långsökt. Åter igen blir jämförelsen med The Walking dead lite relevant faktiskt. Där lever de överlevande i en tajt liten grupp som mer liknar en familj, om än med interna motsättningar. Att soldaterna här i 28 dagar later... helt skulle överkommit sina näras och käras död, hela landets sammanfall och rädslan för sin egen omedelbara säkerhet och istället bli dreglande kåtbockar som utan tanke tycker att det är en bra idé att våldta första bästa kvinna och flicka de ser. Suck. Uselt manus. Tyvärr Alex Garland, jag ger dig inte ett fripass denna gång. De som önskar sig en kamp mellan könen kan säkert tycka att denna stereotypiska skräckis som eldar på förutfattade meningar är bra dock.

Dessutom är sista biten av filmen helt orimlig då Jim får styrkor och förmågor som på inget sätt har förtjänats eller förklaras. Han går från att vara en ganska normal kille, typ ett cykelbud, till att bli en annan John McClane. Lite orimligt tyckte jag.

Jag är kluven som du hör, men filmen är ändå klart trivsam medan den rullar. Det är mest i eftertankens kranka blekhet som svagheterna med manus och slutet gör sig hörda.

Jag ger ändå 28 days later... tre korkade soldater av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Doctor Who - Series 1 (2005)

Jag har haft tv-serien Doctor Who på radarn ett tag nu och det finns flera skäl till att jag valde att ge den en chans. Dels har Patrik tipsat om den och honom litar jag på, dels kom den på tal från flera av dem jag och Joel intervjuade på The Slayer Club då vi frågade om bästa tv-serien förutom Buffy. Dessutom var det för att jag gillar tv-serien Sherlock och det är samma folk som ligger bakom båda serierna. Både Steven Moffat och Mark Gatniss har skrivit för Doctor Who ända sedan omstarten och Moffat är sedan några år tillbaka till och med "show runner" för Doctor Who precis som han är för Sherlock.

Doctor Who fick en omstart 2005 och det är denna nyare serien jag nu behandlar. Den ursprungliga serien var en långkörare på brittisk tv med 26 säsonger mellan 1963 och 1989. Men efter en längre tids hiatus återuppstod serien 2005 med den nionde doktorn. Det är här vår resa startar.

Jag var i förväg förvarnad från säker källa att första säsongen inte var speciellt bra och att "man måste bara ta sig igenom den". Jag tror att problemet med första säsongen är att de försökte sig på konststycket att både göra fans av den gamla serien nöjda samtidigt som de sökte nya tittare och ville utveckla konceptet. Resultatet blev något tämligen märkligt. Det känns som om man tagit in specialeffekter från sjuttiotalet i en modernt inspelad serie. Och det är kanske så de ville ha det, men det skär sig i mina ögon. Tyvärr blir jag hela tiden utdragen ur handlingen med fåniga och rent ut sagt sunkiga effekter. Det är synd för S1 innehåller några riktigt känslosamma avsnitt.

Några avsnitt led speciellt mycket av dåliga effekter. Dels de två avsnitten om the Slitheens där elaka aliens gömmer sig i feta människor med den absurda dragkedjan i pannan som pricken över i:et. Dels det avsnittet som borde kunnat vara så mycket starkare om Jordens sista dag där alla aliens som kom på besök på åskådarskeppet fick figurerna i Mos Eisley Cantina att se mänskliga ut.

De bästa avsnitten var faktiskt skrivna av Mark Gatniss - The unquiet dead (1860-tal och spöken) och Steven Moffat - The empty child och The Doctor dances (1941 under tyskarnas bombningar av London). Dessutom gillade jag de två sista episoderna Bad wolf och Parting of the ways. Hur kan man inte gilla dem? Om "the Daleks" vet jag inte hur jag ska tycka, fåniga eller coola? Exterminate. Exterminate!

Som helhet hade detta mycket övrigt att önska. Det positiva var att jag fått en introduktion till denna värld och nu vet hur saker och ting fungerar. What? Nåja, jag har skrapat lite på ytan i alla fall.

Jag gillade Christopher Eccleston och hans glada attityd. Fantastic!! Sen måste jag förstås nämna den charmiga Rose spelad av Billie Piper. Dessutom var Cammille Coduri som spelar Roses mamma ett kärt återseende. Henne känner vi igen som den helt underbara Faith från Nuns on the run (1990).

Sådärja, nu hoppas jag att jag genom att ha tagit mig igenom säsong 1 gjort mig förtjänt av det göttiga och bra i denna serie. Jag kan inte riktigt se i vilken riktning utvecklingen kommer gå men jag lär väl bli varse kan jag tänka. Jag litar på PC och SM.

Betyg? Tänkte sätta en tvåa men... Rose, det blev visst en trea. Fantastic!!

Betyg: 3/5