If Beale Street Could Talk (2018)

2018 var året då diversitet slog igenom i filmens värld. I alla fall om man tänker på svarta regissörer, skådespelare och historier som beskriver upplevelser som svarta har i det amerikanska samhället. En av de bättre i denna subgenre är dagens film, If Beale Street could talk. Den är gjord av Barry Jenkins som 2016 gjorde den trippla oscarsvinnaren Moonlight. Jag gillade Moonlight skarpt. Beale Street har lite av samma känsla som Moonlight men den har mer inslag av realism istället för den lyriska och poetiska känslan Moonlight hade.

Beale Street berättad med bruten tidslinje där vi får veta mer och mer om historien via flash backs. Filmen visar på de svårigheter svarta kan ställas inför just på grund av sin hudfärg vilket är ledsamt att se. Men också starkt.

Filmen bygger på James Baldwins bok med samma namn och utspelas i början av sjuttiotalet. Man hoppas och tror att situationen för den svarta befolkningen är förbättrad på många sätt. Samtidigt är polisbrutalitet mot svarta en mycket aktuell fråga. Det är en fråga som Colin Kapernick protesterat mot med stor massmedial uppmärksamhet som följd. Kapernick har därefter blivit "black balled" av lagen in NFL, så frågan är långt från utagerad än idag.

If Beale Street could talk fokuserar på Tish och det är bra, vi får se mer och mer om vad som hänt hennes fästman desto längre filmen fortgår. Hon spelas av nykomlingen Kiki Layne. Mamman Sharon spelas med inlevelse av Regina King. Hon är en av karaktärerna man tar med sig från filmen. Scenerna i inledningen när Tish och Sharons familj bjuder in pojkvännen Fonnys familj är kanske filmens bästa. Jag gillade mamman mycket i de scenerna. En annan scen jag minns är den när Tish och Fonny tittar på lägenhet som visas av en judisk ung man. Den satt sig kvar i minnet.

Mycket av filmen handlar inte så mycket handling utan en känsla, både tidskänsla men också känslan av vanmakt för vår huvudperson. Vi leds ju långsamt till det bittra slutet och, utan att veta hur andra kände när de såg filmen, så fann jag slutet extremt trovärdigt och också troligt inom filmens ramar och kontext. Jag tänkte till och med på att filmen kunde ha slutat före sista delen. Bara det faktum att den slutar som man känner på sig att den ska göra säger något om våra förväntningar om hur rättsväsendet fungerar. Den politiskt brännande frågan hade kunnat lysa upp ännu starkare om tittaren själv tvingats beakta sin egen förväntan. Men för att inte riskera att åskådarna går hem med illusionen att allt skulle gå bra, som om det handlade om en mer naiv låtsasvärld, gjorde Barry Jenkins såklart rätt som tog historien ända in i kaklet.

If Beale Street could talk är en riktig film film, snyggt filmad, betydelsefull och riktigt tung.

Betyg: 4/5 

If Beale Street har premiär på svenska biografer idag fredagen den 8/2.

Fler åsikter om filmen:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Movies - Noir

Moonlight (2016)

Moonlight är ett renodlat drama och som sådant riktigt bra. När jag såg filmen på förhandsvisningen var förutsättningarna inte direkt perfekta, trångt, varmt och kissnödig. Jag hade dessutom inte kunnat undgå att höra en "buzz" om filmen. Den hade poppat upp på diverse årsbästalistor för 2016 och den har fått åtta oscarsnomineringar inklusive för bästa film. Med sådana höga förväntningar är det näst intill omöjligt att bli positivt överraskad, speciellt när det inte är en genrefilm.

I Moonlight får vi följa Chiron i tre faser ur hans liv. Han växer upp i slumkvarteren i Miami med en drogmissbrukande mor. Filmen är helt sonika uppdelad i tre segment och tre olika skådespelare spelar Chiron vid de ungefärliga åldrarna nio, sexton och typ 28. Det är ett format som fungerar väl rent tekniskt. Men det som kanske är lite synd med filmen är att det första segmentet är klart starkast. Första delen är så otroligt bra att jag helst hade velat att hela filmen skulle handla om den fasen i Chirons liv.  De övriga två kommer inte upp i samma nivå och dessutom är det andra segmentet starkare än det tredje så hela filmen har en dalande känsla. Det är mest en relativ skillnad, de två avslutande delarna är ju långt från dåliga, men allt är relativt...

Det största gisslet med den tredje delen är att jag inte riktigt känner igen karaktären från de två inledande segmenten. Han uppför sig på ett sätt som inte känns igen, eller som en trolig utveckling hos karaktären. När dessutom den tredje skådespelaren ser fundamentalt olik ut de två som spelade honom som yngre blir kontrasten lite för stor. De två yngre skådespelarna har smala kroppsbyggnation och en elliptiska ansiktsform medan den tredje skådisen är muskulös, men också rundare i ansiktet. Storyn förtäljer att Chiron byggt på sig musklerna men jag tycker att transformationen var så stor att den tog mig ur berättelsens magi. Jag började fundera på ansiktsformer istället för att förlora mig i berättelsen.

Samtidigt är detta en innerlig och tung historia som är intressant att följa. Första sektionen med den yngsta Chiron bärs upp av den unge Alex R. Hibbert, Naomi Harris som mamman, samt Chirons nyfunna vuxna vänner spelade av Mahershala Ali (som vi också ser som Jim Johnson i Hidden figures) och Janelle Monáe (Mary Jackson i Hidden figures). Jag hade nästan önskat att hela filmen utspelats om dessa karaktärer. Ja, jag ville verkligen se mer om dem. Scenen när Juan lär Little att simma var väldigt vacker. Och scenen när Little frågar Juan om han är gay är otroligt stark. Den fick mig nästan att gråta.

Den andra sekvensen är också bra men den bleknar i skenet efter en så stark lysande inledningen. Filmens tredje del har en har en koppling till andra delen i handlingen som är central och den lever på den nerven en hel del men trots detta är den svagast och det beror en hel del på förvirringen om Chirons utseende och beteende. Dessutom vet jag inte riktigt om jag fattar filmens budskap i slutändan. Dels kan man se filmen som tre "slices of life", men den har också en djupare mening som jag inte riktigt tunat in än.

Jag finner det svårt att betygssätta denna film men eftersom jag är riktigt sugen på att se om filmen och penetrera dess teman och budskap djupare inser jag att filmen delvis har tagit sig in under huden på mig. Som det är nu känner jag att detta är en riktigt bra gjord film, att den är creddig och pretentiös (på ett bra sätt!), men att den inte riktigt nådde fram till mig fullt ut.

Jag pendlar, vilket betyg ska jag sätta.., men då scen efter scen efter scen finns kvar i mitt huvud med full skärpa friar jag hellre än fälla denna gång. Jag ger Moonlight fyra bullies av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Andras tankar om Moonlight:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Jojjenito