True Detective - Season 4 (2024)

Första säsongen var så otroligt bra... Nu känner jag mig som ett fån än en gång när jag säsong efter säsong hoppas på att de ska klämma ur sig något som ens kommer i närheten av den nivån.

Denna säsong utspelas uppe i norra Alaska och mestadels under den ständiga natten som infinner sig ovanför polcirkeln om vintrarna. En ganska härlig miljö för thrillers tänkte jag först men det visade sig ganska snart bli lika långtråkigt och dystert som det vore att bo i den miljön. Jag föredrar den heta och fuktiga södern ändå.

Säsongen inleddes starkt och det stod snart klart att de tänkte satsa på att efterlikna första säsongens tonalitet så mycket som möjligt. Vi fick mysticism, folksägner, ett nytt fall som kopplas till ett gammalt så kallat "cold case" och framför allt två huvudpersoner som ska bära säsongen på sina axlar. Och det är här säsongen till slut fallerar som mest. Jodie Foster må ha ett känt namn men hon klarade inte av att dra hela lasten själv. Hon är dessutom inte speciellt bra som den vrånga och asociala polischefen i Ennis, Alaska. Hennes partner spelas av Kalli Reis som var direkt dålig. Hon är en känd MMA fighter som växlat över till skådespeleriet. Någon borde berätta för henne att det inte räcker med ett enda ansiktsuttryck för att fånga en persons innersta. 

Allt i denna säsong är en, två och tre nivåer sämre än S1 och då blir slutresultatet oändligt långt ifrån målet. 

Här blandas polisutredningen med en massa personliga problem vilket både drar ner tempot och gör hela säsongen seg och rent ut sagt tråkig. De två världarna överlappar lite mot slutet men inte tillräckligt mycket för att säsongen skulle få det lyft som jag gissar att show runner Issa López hade tänkt sig. Dessutom har de gått all in med spökfilm med en massa döingar som hemsöker huvudpersonerna. Det blir "jump scares" galore vilket inte direkt skapar en förtätat känsla av mystik utan det blir bara fånerier, om än skrämmande sådana.

Ljusglimtarna bestod av Finn Bennet som unge polisen Prior och Fiona Shaw (Harry Potters moster!) som luttrad forskare.

Stark inledning men ett svagt manus, svagt skrivna huvudpersoner och svaga skådespelarinsatser gör denna säsong till sex timmar bortkastad tid. Dålig stämning.

Betyg: 2-/5

The Peanut Butter Falcon (2019)

"The Peanut Butter Falcon" är en härlig amerikansk road movie om en omaka trio som av ödets nyck satts samman. Det är en dramakomedi som är oväntat rolig och oväntad dramatisk. Filmen har jämförts med "Little miss Sunshine" och jag förstå varför. Men jag skulle ändå heller säga att den är som en blandning mellan "Mud" för miljöerna och "The station agent" för dess känsla.

Shia LaBeouf står i filmens centrum och han är suverän i denna roll. En roll som jag lätt hade kunnat se favoriten Sam Rockwell i. Ben Foster var tilltänkt först men det känns bra att det blev LaBeouf. Jag har sett honom i flera filmer men aldrig uppskattat honom som nu. Jag får kanske helt enkelt omvärdera honom efter denna film.

Filmens huvudperson Zak spelas av Zack Gottsagen som har Downs syndrom. Zack träffade regissörerna Tyler Nilson och Michael Schwartz på ett läger för ungdomar och berättade då att han ville bli filmstjärna. Nilson och Schwartz skrev då ett manus baserat på honom och hans drömmar. Så filmen både är och känns semidokumentärt. Zack är bra i denna film även om det är lite svårt att bedöma. Vissa delar av dialogen är tydligen improviserad och allt känns väldigt autentiskt.

Den tredje i trion är Eleanor spelad av Dakota Johnson. Hon är mycket bra hon också. Här visas hon i alla färgnyanser förutom grått. John Hawkes och Bruce Dern har små biroller och de gör dem ypperligt bra.

Min spaning var att sista scenen antagligen var en önskedröm. Regissörerna förnekar detta bestämt. Fegisar!

Filmen är bra och den berörde mig mer än väntat. Det är mycket mer fokus på dramat än humorn och då är humorn ändå mycket välfunnen och känsligt utförd. Det blir dammigt i rummet flera gånger under visningen så glöm för all del inte näsduken när ni går och ser filmen på bion.

Jag ger "The Peanut Butter Falcon" fyra livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019: Del 1 (där denna film kommer upp), Del 2 (creme de la creme från 2019)

Andra revyer av filmen:
Jojjenito

Miami Vice (2006)

20 år efter Manhunter gjorde Michael Mann Miami Vice och nu fick han till ett mycket bättre resultat. Det är en lång film som inleds med en timme snygg och stämningsfylld crime-thiller. Klart att filmen påminner lite om tv-serien men den känns ändå som en egen film och inte bara som ett längre avsnitt. Miljöer och stämningsmusik fungerar perfekt.

Tyvärr tappar filmen fart rejält under cirka 15 minuter i mitten när Sonny har sin romantiska utflykt med Isabella. Den subplotten är filmen svaga del och den tar mig ut ur stämningen som skapats. Den inledande scenen med racerbåtarna satte mig som i trans. Tyvärr vaknade jag upp en timme senare med den dåliga kärlekshistorien. Colin Farrell funkar bra som Sonny Crockett men han och Li Gong har noll personkemi. Jamie Foxx och Naomie Harris glöder det om däremot, vilken skillnad. Men så är de bättre skådisar också.

Mann är en mästare på att skapa tät stämning i sina filmer. Han utnyttjar nattliga miljöer och musik till perfektion ibland. Just detta fallerade rejält i hans Manhunter från 1986. Nu sitter allt som en smäck och jag blev extra glad över att höra Chris Corenells stämma i två av låtarna (med Audioslave). Covern på Phil Collins In the air tonight var kanske inte den bästa, och jag undrar varför han inte körde med originalet. Det hade ju varit bad ass!

Filmens sista timme lämnades åt upplösningen av det under cover-uppdrag Sonny och Rico genomför. Det är ganska bra men filmen saknar riktiga stakes. Nu byggs stämningen upp runt hur det ska gå för Sonnys tjej Isabella som jag helt skiter i. Det är mer spännande när Trudy råkar illa ut. Men lite för lite för att filmen ska dra hem storkovan i betyg. Men filmen är i alla fall klart bättre än vad ryktet gör gällande. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Everest (2015)

Tidigare i veckan hörde Fiffi av sig och frågade om jag ville hänga med på den nya filmen Everest på lördagen. Jajamän, utropade jag. Efter att ha spenderat en vecka på hög höjd uppåt en 4000 meter hade jag provat på det där med att uppleva att kroppen får för lite syre i miniformat. Klättrarna på Everest utsätter sina kroppar för syrebrist på en helt annan nivå... Jag är allmänt fascinerad av äventyrare som tar sig an till synes omöjliga uppdrag och historier om bergklättring är alltid jättespännande tycker jag.

Men den största anledningen till att jag ville se filmen är för att jag läst Jon Krakauers bok "Into thin air" som filmen till stor del är baserad på. Det är en av de mest fascinerande och gripande böcker jag läst och helt klart på topp 10 bästa böckerna jag läst. Jag var mer eller mindre besatt av händelsen på Everest i maj 1996 efter jag läst boken.

Jag hade ganska höga förhoppningar om filmen och jag var mer eller mindre ospoilad. Det enda jag visste var att filmen hade en stjärnspäckad rollista med idel Hollywood-kändisar. Vad sägs om Josh Brolin, Jake Gyllenhaal, Kiera Knightly, Jason Clarke, John Hawkes, Emily Watson, Sam Worthington med flera?

Filmen var bra! Den var dock inte i närheten av så bra som boken var. Varken filmen eller boken pekar ut någon som "bad guy" eller överdriven hjälte. Det är bra, men det boken gör bättre är att med tydlighet beskriva vad som hände och vem som gjorde vad. I alla fall så gott som det gick att reda ut dessa saker. Krakauer tog lång tid på sig för att verkligen gå till botten med vad som hände. Det var en viss oenighet om vad som hände exakt på berget i stormen.

Filmen är dock lite mer grumlig. Jag hade ju händelserna ganska klara för mig i huvudet och kunde därmed lappa ihop vad som hände på duken, men jag vet inte hur enkelt det var för Fiffi och andra som inte läst boken. Jag önskar att filmen hade kunna vara tydligare med vissa av de mest avgörande misstagen som begicks.

Annars satt jag på helspänn mest hela tiden. Det var extra olycksbådande att se filmens första hälft då jag visste vilka som skulle överleva och vilka som skulle förgås. Jag tycker nästan att första halvan var mer spännande än den dramatiska sista delen, även om det var i slutet som alla dödsfallen skedde.

Filmen är spektakulär i sitt utseende. Jag fattar inte riktigt hur mycket som är filmat på plats och hur mycket är fejk. Man kan i alla fall konstatera att naturen där uppe på världens tak är vidunderligt vacker. Tänk att jag en gång när jag var ung nästan fick åka med på en expedition till Nepal. Annan story...

Skådespelarna skötte sig över lag bra. Jake Gyllenhaals uppspärrade ögon - check, Kiera Knightlys alienhaka - check och Emily Watsons genomskinliga hud - check.

Detta var en mycket bra film som berörde mig till tårar men som ändå inte skakade om mig som jag hoppats (och som boken gjorde). Den ska ses på stor duk och ta mig tusan om den ändå kanske inte skulle funka allra bäst i 3D? Fiffi och jag såg den dock i 2D.

Jag gillade verkligen filmen, men då bilderna jag hade i mitt huvud från boken inte alltid stämde överens med filmen blev känslan något mixad. Ikväll ger jag därmed Everest endast tre syrgastuber av fem. Kan mycket väl jacka upp den ett halvt snäpp när jag smält intrycken...

Betyg: 3/5

Vad tyckte då Fiffi? Fick hon svindel? Tappade hon andan? Läs här.

Läsa mera:
Bra wikisida om tragedin.

Sagarmatha - Mother of the Universe

American Gangster (2007)

Chinese General: It's not in my best interest to say this Frank, but quitting while you're ahead, is not the same as quitting.

Nu startar mitt minimaraton med filmer från 2007. Denna film ligger på nionde plats på Movie-Noir's topplista från 2007. Det är ett skäl till att se den. Ett annat skäl är att Ridley Scott regisserat filmen. Nu för tiden är i och för sig Ridley en 50/50 regissör. Lika många dåliga som bra filmer kommer från honom verkar det som. Det som oroade mig lite var att det är både en BOATS (Based on a true story - min nemesis) och en "uppgång och fall"-historia dessutom.

Filmen är två och en halv timme men känns som mycket längre. Den är så tråkig att jag höll på att slita av mig huden på underarmarna. Av någon anledning valde Ridley att göra denna film utan en gnutta självdistans eller ens en skärva humor. Torrt och smärtsamt pretentiöst. Oförlåtligt trist film helt enkelt. Vad är det med alla dessa producenter och regissörer som bara matar ut dödstrista BOATS-filmer? Va fan!

Självklart är det oklanderligt utfört, det är ett gott hantverk men är "snyggt + tråkigt" bättre än "sloppy + tråkigt"? Nej, snarare tvärt om. Skådespeleriet skulle kunna rädda en film som denna men tyvärr har de satt in världens godaste och gulligaste skådespelare Denzel Wshington som den skrupelfria heroinkungen Lucas. Helt fel casting och jag trodde inte för en sekund på honom. Russell Crowe spelar den genomärlige skitstöveln och tillika streetsmarte snuten som jagar Lucas. Han är inte speciellt karismatisk oavsett hur mycket australiensiska han bräker ur sig. Den enda skådespelare som stack ut lite var Josh Brolin, men han fick inte många minuter i filmen.

Nej, rent objektivt sett skulle jag kunna ge denna ett "helt ok" på grund av miljöskildringen, men om jag lurar en enda av mina läsare att se denna urtråkiga film skulle jag inte kunna förlåta mig själv.

Jag ger American gangster ett råd som inte togs av fem. "Quit while you're ahead..."

Betyg: 1/5

The Sessions (2012)

Mark O'Brien: I believe in a God with a sense of humor. I would find it absolutely intolerable not to be able to blame someone for all this.

Jag gör det svårt för mig själv. Allt som oftast brukar jag säga att jag gillar personliga filmer mer än biografier eller procedurfilmer som bygger på verkliga händelser. Är det maschosistiskt, jag vet inte, men det är i alla fall ofta svårare att skriva bra om personliga filmer. För även om en film har starka karaktärer, en lysande dialog och brinnande känslor kan den samtidigt i värsta fall, eller bästa fall beroende på hur man väljer att se det, vara omöjlig att beskriva i ett blogginlägg. Medan en rak händelsestyrd film, tag tex Argo, är enklare att beskriva, analysera och till och med ha en åsikt om. Nu handlar denna revy om en film som är långt från Argo. Varför just Argo fick representera "den andra sortens film" vet jag inte, det var bara den som flög genom huvudet på mig.

Jag hade alltså lite svårt att formulera idéerna som skulle utgöra grunderna till denna revy. Vi är några bloggare som bestämt oss för att blogga om denna film samtidigt. Jag undrar så vad de kommer skriva om filmen. Vilken infallsvinkel kommer de ta fasta på? Vilka glimrande analyser kommer de prestera? Kommer de gilla filmen, hata den eller bara vara helt oförstående över uppståndelsen? Länk till Fiffis och Movies - Noir's blogginlägg finner du längst ner.

The Sessions är i alla fall en mycket personlig och känslosam film som bygger på verkliga händelser. Filmens story bygger på en artikel som journalisten och poeten Mark O'Brien skrev om sexterapi för funktionshindrade i 80-talets San Fransisco. Visst låter det lockande? O'Brien var själv förlamad från halsen och nedåt efter polio i ung ålder. Filmen beskriver hans jakt efter att få förlora oskulden. Han spelas med en innerlig glöd av karaktärskådespelaren John Hawkes.

Cheryl

Sexterapifröken spelas av Helen Hunt, i något som skulle kunna vara en karriärsdefinierande roll. I filmen kallas det hon gör för "sexsurrogat". Hunt gör sin karaktär på ett modigt och kompromisslöst sätt. Alla känslor finns där; beslutsamhet, ömhet, oro, förvirring, rädsla men framför allt medmänsklighet. Det är svårt att inte falla pladask för både skådespelerskan och karaktären. Sidohistorien om Cheryl och hennes äkta make (!) var mycket intressant och i många delar fräsch och överraskande (på grund av avsaknaden av hysteriska scener). Helen Hunt var tidigare en persona non grata för mig efter hennes deltagande i den fasansfullt dåliga filmen Pay it forward. Japp, bara deltagandet räckte för utfrysning...

En annan skådis som jag varit lite kallsinnig mot men som också gör en pangroll i The Sessions är William H. Macy i rollen som den humoristiske och öldrickande katolske prästen Fader Brendan. Jag vet inte ens om jag sett en sådan präst på film någon gång tidigare. Han är som en eftertänksam Mr. Keating men med ett annat yrke. Båda är ledare och inspiratörer.

Filmen vilar dock till slut på John Hawkes, för tillfället, smala axlar. Han är med i princip varje scen i hela filmen och han är förväntat bra. Jag kan inte undvika att stilla fråga mig, är detta mannen vi såg i Winter's bone och Marta Marcy May Marlene? Vilken skillnad. Johna Hawkes är Mark O'Brien, han ser ut att ha polio och han agerar som att han är helt lam. Med en rutten kropp är intellekt, humor och ansikte hans enda medel att charma och kommunicera med omvärlden.

Mark i samtal med Father Brendan

Åter till filmen. Är det svårt att beskriva varför den är så bra? Jo, ganska. Detta är en varm och innerlig film. Som de amerikanska independentfilmerna ofta gör bygger denna film i stor grad på de inblandades fulla engagemang. Och det har den fått. Helen Hunt gör en sin Cheryl så bra att jag jublar lite för mig själv. Hon är faktiskt helt naken i flera scener och först ryggade jag tillbaka och fann det märkligt. Hon är ju så känd och allt det där, men snart var det bara naturligt och antagligen en ganska bra detalj för att få fram hur intimt och speciellt Cheryl och Marks "förhållande" blev. Filmen är också osentimental och neutral med avseende på karaktärernas livsval. Ingen tvingas till något de inte vill göra. Många liv bättras av deras handlingar. Är detta en film som skulle kunna skapa en debatt om prostitution kan man kanske undra... Säkerligen, men jag tänker mig då i alla fall inte lägga mig i den. Jag säger samma sak som den underbare Father Brendan:

Fader Brendan: I have a feeling that God is going to give you a free pass on this one. Go for it.

En av filmens härligaste sidor är den livsglädje och humor, ibland svart humor, som speciellt Mark O'Brien visar upp. Jag antar att man antingen låter sig brytas ner av ett öde som hans, eller så gnetar man på med livet, och då kan humorn säkert vara ett verktyg för att klara vardagen. Just humorn är antagligen den egenskap som jag värdesätter allra mest hos oss människor så jag lapar i mig av denna berättelse. Med glimten i ögat kan även de mest deprimerande situationer hanteras.

Jag kan starkt rekommendera denna film. Den är varm och tårkanalerna får sig en genomsköljning framåt slutet av filmen. Stora tårar av bittersweetness rullade nedför kinderna när filmens eftertexter rullade. Ibland kan ett riktigt starkt och känslosamt drama vara precis det man behöver.

Mark (John Hawkes) i sin "iron lung"

En av filmens bästa scener är när Mark möter Susan på sjukhuset. Susan var kvinnan som han kom att dela livets sista år med. Han blev genast förtjust i henne och hon visade också intresse. I slutet av deras första möte vänder sig Mark om och utropar: You know, I'm not a virgin! Hans ton innehåller både triumf och en glimt av ironi. Det bästa av två världar!

Jag ger The Sessions fyra starka livsöden av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Jogga nu över till mina vänners bloggar och läs mer om The Sessions, på svenska Mitt längtande hjärta:
Fiffis Filmtajm
Movies - Noir

Love Poem for no-one in particular, by Mark O'Brien

Let me touch you with my words

For my hands lie limp as empty gloves

Let my words stroke your hair

Slide down your back and tickle your belly

Ignore my wishes and stubbornly refuse to carry out my quietest desires

Let my words enter your mind bearing torches

Mark O'Brien

Lincoln (2012)

Abraham Lincoln: I am the President of the United States of America, clothed  in immense power! You will procure me those votes!

Jag har sett Steven Spielbergs mastodontfilm om USA's sextonde president Abraham Lincoln. Lincoln har kallats USA's bästa president genom tiderna. Filmen Lincoln behandlar en kort, kort period i den älskade republikanska presidentents liv. Den period då han fick igenom konstitutionens trettonde tillägg, det om att förbjuda slaveriet.

Det var med mixade känslor jag satt mig ner för att se filmen. Ibland kan jag känna lite aversion mot de mest pompösa storfilmerna som fabriken i Hollywood producerar. Jag håller mig oftast borta från dem. Dessutom brukar jag finna procedurfilmer som beskriver verkliga händelser lite smått tråkiga. Senast var det Argo som var bra gjord och spännande i vissa delar, men som ändå lämnade mig lite otillfredsställd.

Men å andra sidan tycker jag att ämnet i Lincoln var mycket spännande och jag är sedan länge ett stort fan av politiskt drama t.ex. i form av tv-serien The West Wing. Jag gillar pratiga filmer som attraherar "hjärnan", intellektet, som omväxling till actionfilm, komedier och relationsdramer som allt som oftast talar till "magen".

Nu föll de sig så att jag råkade ut för ett sammanträffande. Den senaste veckan har jag sett igenom den utsökta tv-serien Homeland, säsong 1. I elfte avsnittet åker några till Gettysburg, Pennsylvania, och besöker platsen för det berömda slaget. En av karaktärerna citerar President Lincoln, precis som han citeras i filmen i fråga:

Fourscore and seven years ago, our father brought forth upon this continent a new nation, conceived in liberty and dedicated to the proposition that all men are created equal...

Lincoln är en mer intressant än bra film. Det är en enda lång historielektion och den är säkert nyttig för de amerikanska skolorna. Samtidigt är den på tok för lång, lite seg och småtrist. Den är otroligt pratig. Jag brukar ju som sagt älska pratiga filmer, men detta gick över mitt huvud. Jag orkade inte hänga med i alla politiska manövrar. Handlingen och huvuddragen i hur de lyckades få till en kvalificerad majoritet (2/3) i representanthuset fattade jag förstås, men finliret och de säkert briljanta nyanserna gick mig förbi.

I filmen pratas det om en politiker som inte överraskar och som därmed inte kan gå långt i sin politiska karriär. Man kan prata om överraskningar inom filmvärlden också. Spielberg, en filmskapare som bevisligen har gått långt i sin karriär, överraskar mig över huvud taget inte med denna film. Lincoln är precis som jag trodde när det handlar om film från den mannen. Den är just den typ av episka monster som än en gång bevisar att Hollywood har blivit en likformad riskminimeringsmaskin.

Överraskningen i denna film kom från ett helt annat, och för mig oväntat håll (Duh!).

För mig var det inte en lockelse att se Daniel Day-Lewis som huvudrollsinnehavare, men jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad av den gode karaktärsskådespelaren. DDL var barmhärtigt lågmäld som Lincoln. Han gav sin karaktär en humor som jag aldrig trodde mig få se. Komplex karaktär, det där. En lustig liten detalj var att i mina öron lät den sextonde presidenten som den fyrtioandra på rösten!

Övriga skådespelare var stabila men ingen stack ut över mängden, vilket inkluderar Sally Field.

Jag ger Lincoln tre historiska bedrifter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Martha Marcy May Marlene (2011)

There's no such thing as dead or alive; we just exist.

"Martha Marcy May Marlene" är en mycket bra film. Den är intensiv på ett sätt som ger en träningsverk i magen dagen därpå. Och det är en oerhört intressant film. Nykomlingen Elizabeth Olsen spelar Martha, en ung (?) tjej som i filmens början tar sig ur greppet (?) från en sekt någonstans i nordöstra USA. Hon dyker plötsligt upp hos sin storasyster, efter att inte hört av sig på två år. Vi får följa Martha då hon försöker vänja sig vid ett vanligt liv, och hur systern Lucy försöker att förstå vad som hänt, samtidigt som systrarna behandlar obehandlade konflikter från tidigare. Lucys man Ted, som inte ens träffat Martha tidigare, förstår ingenting.

Under filmens gång får vi åskådare se tillbakablickar från livet i sekten, och Marthas historia vecklas upp som om det vore ett mysterium. Bilden av hennes upplevelse blir mer och mer skrämmande allt eftersom vi får veta mer om vad som hänt bakom sektens stängda dörrar. Elizabeth Olsen gör helt enkelt en fantastisk skådespelarprestation enligt mitt tycke. Hon är värd minst en oscarsnominering för denna insats. Att hon är lillasyster till tvillingarna Olsen får inte ligga henne i fatet! Lillasyster är "the real deal".

Ett sak som jag kom att tänka på efter filmen var att det är mycket svårt att sätta fingret på hur gammal Martha ska vara. I inledningen av filmen, när hon är på flykt uppfattade jag henne som en mycket rädd tonåring. När Martha sedan kommer till sin syster och svåger och försöker leva med dem verkar hon mer vara runt 25 år. Men i vissa av tillbakablickarna från tiden i sekten, speciellt då hon blivit ansvarig för vissa sysslor, och därmed medskyldig till sektens brott, spelas hon med en moderlig auktoritet, en kvinna på långt över 30 år. Allt detta sköljer obemärkt över oss i publiken och det känns helt naturligt tills jag började tänka på hur ontaurligt det är att en och samma Martha verkade vara allt från sexton till det dubbla. Som cineast blir man upphetsad av sådana saker... Det Elizabeth Olsen gör, med mycket små medel, är imponerande.

Skådespeleriet är av central betydelse i en film som denna och den näst viktigaste figuren är givetvis sektledaren, Patrick. Vi återser här en av de senaste årens favorit från tex filmer som "Winter's bone", John Hawkes. Han agerar också med mycket små rörelser, inga stora gester eller eggande tal i motljus. I hans namnlösa sekt finns ingen tid. Inga klockor, inga ägodelar alls, men istället ett ständigt sökande efter att leva i nuet. Patrick är utifrån sett en generös och jämlik ledare som tar fram gitarren och drar en skön countrysång vid lägerelden. Ändå förstår vi in i benmärgen att han är elak och grym, en mycket ond man.

Stämningen är tung, och den förtätas mer och mer under filmens gång. Martha blir mer och mer paranoid. Hennes situation upplevs av henne själv, och därmed av oss, som mer och mer omöjlig. Vi i publiken blir mer och mer paranoida. Vilken väg ut är enklast, minst smärtsam eller ens möjlig? Filmen har ett öppet slut, som kan tolkas på flera sätt. Detta är inte en politisk film som vill skriva oss åskådare på näsan. Men när eftertexterna börjar rulla är den ändå en av de filmer som givit mig ett av de starkaste budskapen på mycket länge. Låt oss sammanfatta: sekter är inte bra...

Som ofta sker då jag sett komplexa intressanta filmer visste jag inte exakt vilket betyg filmen var värd direkt efter visningen, men under tiden den legat i mitt medvetande och skvalpat runt har den växt som en bra film alltid gör. Jag kan inte göra annat än "rösta med hjärtat" och ge "Martha Marcy May Marlene" fem osedda unga tjejer av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Winter's Bone (2010)

I said, I'll find him!

Äntligen en riktigt bra film! En mustig thriller. Anspänningen. Anspänningen! "Winter's bone" handlar om 17-åriga Ree som söker efter sin far för att rädda familjens gård. Ree tar hand om sin katatoniska mor och två yngre syskon. Fadern har pantsatt gården för sin "bail bond" och sedan tagit till flykten.

Filmen utspelas och spelades in i Ozark Mountains i Missouri. Det är en otillgänglig miljö. Och då talar vi inte om geografin. Folket här kan kanske kallas "hillbillies", "red necks" eller "white trash". De är vita, fattiga, outbildade och var och varannan familj producerar och säljer "crystal meth". Samtidigt lever de i en kultur med en mycket sträng men tydlig hederskodex. Går man över gränsen lever man inte många dagar till. I dessa trakter lever vendettor i generationer inte år.

Ree är helt underbar. Hon ryggar inte tillbaka en centimeter i hela filmen, förutom kanske i en enda scen. Ree spelas av en ny förmåga vid namn Jennifer Lawrence. Filmteamet har använt lokala skådespelare och lokalbor i en blandning. Miss Lawrence kommer från grannstaten och hon känner helt klart till kulturen och miljön. Det känns inte som att hon spelar alls, mycket naturalistiskt. Hennes farbror den brutale Teardrop spelas av John Hawkes och han är stenhård. Hans "stand off" mot den lokale sheriffen är en tung scen. Mums. John Hawkes känner vi igen från filmfestivalfilmer som "Me and you and everyone we know" och "Wristcutters: a love story". Han var också med i "Deadwood" (som jag inte sett). Tidigare har han spelat svagare karaktärer på gränsen till töntiga. Här har han jackat upp sitt spel betydligt. Han är hård som Clintan i denna.

Jag kan inte avslöja något mer om handlingen. Manus bygger på en bok som jag är väldigt sugen på att läsa nu. Efter visningen var det "face to face" med filmens regissör tillika manusförfattare Debra Granik. Kul.

Nu när jag sovit på saken var betyget givet...

"Winter's bone" får fem nyfödda kycklingar av fem möjliga.

Betyg: 5/5