The Equalizer 3 (2023)

Denzel Washington är en av mina absolut största favoriter från Hollywood. Denzel är bad ass rent generellt sett men framför allt som Robert McCall i The Equalizer-serien.

Den första The Equalizer från 2014 kom och passerades ganska obemärkt, men sedan dess har jag sett om den filmen många gånger och det är en favorit i denna genre om våldsamma män som dödar onda och elaka typer.

Den andra filmen kom ut 2018 och teamet utvecklade konceptet och konflikten blev personlig. Här i trean har Robert hamnat i Italien och man får en känsla av att han kanske funderar på att bosätta sig där. Men som alla vet kommer de onda och elaka typerna i Italien från maffian. Så det är bara att kavla upp ärmarna för Robert och klicka igång tidtagaruret.

Det är givetvis svårt att komma upp i samma nivå som debutfilmen i serien. Teamet försöker hitta nya infallsvinklar och här fokuserar man mycket på Roberts humanism och hans inre tankar, hans filosofi och religiositet (vilket Denzel Washington också är känd för i privatlivet). Jag gillar filmen mycket för dessa element.

Våldet är helt ok och uppfyller det man förväntar sig. Dessa filmer är mer långsamma och våldet portioneras ut lite här och där, ganska glest faktiskt. Det är tvärt emot för John Wick-filmerna i det avseendet och jag tycker nog att detta upplägg är starkare. Filmen ger utrymme för både karaktärsbyggnad och underbyggande av varför våldet har sin plats i historien.

Filmen levererar på många punkter men tyvärr har den en stor svaghet och det är filmens villains helt enkelt. Denna version av den italienska maffian är inte speciellt bra. Hotet känns inte speciellt stort. De är för få och lite töntiga nästen. Om man jämför med den ryska maffian som Robert ställs emot i första filmen är detta gärdsgårdsligan.

Filmen är också en ljuvlig återförening av Denzel Washington och Dakota Fanning som spelade ihop i Man of Fire från 2004. Detta uppfattade jag inte under filmens gång då jag inte kände igen Fanning. Jag blev varse om detta först i eftertexterna men blev lite rörd då istället. Det var ju Lupita och Mr. Creasy igen, awwwww.  

Överlag är filmen över medlet av actionthrillers och det är alltid njutbart att se Denzel.

Betyg: 3/5

The Equalizer 2 (2018)

Andra filmen om ex-militären Robert McCall avnjöts tillsammans med Joel på bio. Det blev en fin visning med efterföljande mat och filmsnack. Denzel är hård i rollen som McCall, men fortfarande inte lika hård som han är i Man on fire. Filmen spelar istället i samma liga som Jack Reacher där ensamma män som utan att söka alltid hittar elände i världen. De är tysta men rättvisa och helt utan nåd för de onda männen som är elaka. Vem skulle vinna i en kamp mellan Robert McCall och Jack Reacher? Eller McCall mot John Wick eller Jason Bourne? Skaran med ensamma män med lugnt yttre växer. Filmerna som dessa figurer figurerar i är kanske den nya actionfilmen personifierad? Genren har mindre inslag av humor än den hade på åttiotalet och är mer orienterad mot realism och verkliga problem från samtiden än vad actionfilmen på nittiotalet var.

Precis som i första filmen om McCall tar denna film god tid på sig mellan actionscenerna. Jag hade kanske hellre sett lite mer av McCalls "yrkesskicklighet" och med det menar jag att döda onda män. Filmens två inledande actionscener var filmens bästa, den på tåget i Turkiet och den när han "uppfostrar" de äckliga rikemanssönerna som misshandlat en ung kvinna. Lite senare tar filmen en lång paus från action och fokuserar på karaktärsuppbyggnad vilket borde vara nice and dandy om vi inte redan har ringat in karaktären ganska bra i första filmen.

Istället får vi en till synes grumlig CIA-thriller på halsen. Det är lite synd att de tog historien till den sfären då McCall är som bäst då han agerar mot lokala orättvisor. Slutscenen ute vid kusten i en ökande storm var dock ganska bra ändå. Joel var väldigt nöjd och pratade genast om fyran, men jag nöjer mig med betyget trea.

Betyg: 3/5

Southpaw (2015)

Imorgon har boxningsfilmen Southpaw med Jake Gyllenhall premiär på biograferna. Igår höll MovieZine.se i samarbete med Scanbox en bejublad förhandsvisning av filmen. Jag var där och med mig bjöd jag min gode vän Plymschen. Vi gick dock inte på röda mattan, det överlämnade vi åt en ärrad Börje Salming och de andra kändisarna som släntrade in kort tid före utsatt tid. Väl inne på biografen Park klumpade vi ihop oss med filmspanarkompisarna Fiffi och Christian. Då filmen tog slut applåderade den vältaliga publiken hyfsat entusiastiskt.

Det enda jag visste om filmen var att den antagligen handlade om boxning (pga namnet) samt att Jake Gyllenhaal så extremt biffig ut på postern. Man kan med fördel gå på bio helt utan att veta något om filmen i fråga. Det är alltid mer spännande att se en film helt ovetandes och som i detta fallet med en film som ibland tar oväntade vägar blir upplevelsen starkare då ett mått av överraskning infinner sig.

Gyllenhaal spelar här boxaren Billy Hope. Hans fru Maureen spelas av Rachel McAdams. Det är otroligt kul att se Mcadams i roller som denna och den hon gör i tv-serien True detective. De är båda långt från hennes genombrottsroller i filmer som Wedding crashers och The Notebook. Jag såg tidigt att hon hade något extra men trodde också att hon kanske var för snygg för att få full cred för vad hon gjorde. Jag har tidigare varit inne på detta och nu tycker jag att man kan säga att hon har etablerat sig för den breda publiken också. Ni hörde det först här på bloggen. Det är bra att betala uppmärksamhet när man läser Fripps Filmrevyer!

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i filmen, nej, jag vill inte avslöja något alls egentligen. Detta är mer ett mänskligt drama än en renodlad boxningsfilm. För det är jag tacksam då jag tycker att boxningsfilmer är svintråkiga titt som tätt. Filmen är dock tyvärr ojämn under första halvan. Den stabiliseras under slutet, framför allt efter Forest Whitakers karaktär kommit med i handlingen. Whitaker är mycket stark i en av birollerna. I andra roller ser vi rapparen 50 Cent och miss Moneypenny själv, Naomie Harris.

Billy och Maureen har en dotter på cirka tio år. Hon spelas av lilla Oona Laurence som gör det riktigt bra. Jag blev lite imponerad av hur lik hon var Rachel Mcadams, speciellt runt ögonen. Det är kul när de lyckas så bra med castingen. Man får se det som en bonus när likheter mellan mor och dotter på film blir så slående då det ändå handlar om skådespelare som inte är släkt.

Men det är Jake Gyllenhaal som står i centrum i denna film. Han gör ett kraftfullt porträtt av den groggige sluggern. Tyvärr når inte hans tolkning av Billy ända fram. Precis som filmen i helhet är han ojämn under filmens gång. Ibland bränner det till men ofta saknas det lilla extra för att man ska bli golvad av hans kraft. Tyvärr tycker jag att regissören Antoine Fuqua också slarvar en hel del. Filmen känns lite ryckig och stressad. Med tanke på handlingen skulle jag föredragit att vissa scener hade fått andas som ett vin som dekanteras för att alla aromer ska kunna utvecklas. Många potentiellt starka scener blir inte lika känslomässigt tunga som de kunnat bli. Filmen blir i dessa lägen som ett omoget vin. Smakerna finns där men de har inte getts tid att blomma ut till fullo.

Southpaw är dock en bra film. Jag känner starkare för den idag än igår kväll vilket är ett gott tecken. Den otroligt mycket bättre än Foxcatcher men klart svagare än The Wrestler. Efter filmen gick vi fyra och intog en sen middag på den närliggande Vapiano, ni vet den Vapiano-restaurangen som är så varmt och fuktigt? Kön till pasta var lång så det fick bli pizza. Mellan tuggorna pratade vi om Filmfestivalen, färgsättning av biorum, semestrar och Mad Max: Fury Road. Lyckat!

Det var extra kul att Plym hängde på. Kvällen påminde om de goda tiderna när han och jag ofta gick på Filmfestivalen ihop. Nu för tiden har han inte tid för sånt längre...

Som helhet blev det i alla fall en mycket trevlig biokväll. Stolarna är notoriskt hårda på Park, när i hela friden ska de stoppa om dem, men arrangemanget var bra och sällskapet trevligt. Ett stort tack till MovieZine.se för inbjudan, och till mina kompisar för trevligt sällskap under filmen och kvällen.

Jag ger Southpaw tre hårda uppercutters av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Fiffis Filmtajm och Movies-Noir har också skrivit om filmen idag. Blev de knockade av filmen eller duckade de undan för känslostormarna?

The Equalizer (2014)

What do you see when you look at me?

Ibland bli jag så sugen på en rejäl actionladdad thriller. Helst av modernt snitt. I lördags inföll denna sugenhet och filmen The equalizer avnjöts i goda vänners lag, både i samma rum och i en annan stad i Sverige. Detta är Denzel Washington's senaste actiondängare och här är han stenhård som gammal CIA-agent och expert på våta jobb som vaknar upp ur sin sömniga pensionering och röjer runt bland rysk maffia i Boston.

Denzel är alltid den han är. Han tar med sig en stor del av sin uppbyggda persona in i varje nytt filmprojekt. Det är inte första gången vi ser honom som hjälten, och han är som vanligt helt ok som sådan. Speciellt när han vrider nacken av dumma gubbar som är elaka mot små tjejer. Denzel är stenhård! Men inte lika hård som han var i Man on fire. Där är han super-duper-stenhård. Jag skulle vilja dubba The equalizer som en Man on fire-light.

Filmen tar ganska god tid på sig att introducera karaktärerna. Det var trevligt att lägga märke till små detaljer i Roberts liv som antydde att han var en gammal militär. Man får tid att lära känna hans kollegor på lagret, vanliga människor som är sötsliskigt supergoda och givetvis kommer råka i fara på grund av Robert senare i filmen. Vi får också träffa Teri/Alina spelad av den förträffliga Chloë Grace Moretz. Eller är hon det, förträfflig? Kommer hon någonsin vara lika bra som i Kick-ass igen? Henne är det jättesynd om i filmen. Hon kan säljas som oskuld om och om igen på grund av att hon är så ung. Hon ser dock ganska erfaren ut om du frågar mig...

Till slut faller droppen som får bägaren att rinna över och Robert skakar av sig den grå vardagen och börjar röja bland de onda. Han tar sig an uppgiften helt utan skjutvapen vilket var helt osannolikt men uppfriskande i denna kontext. Det blir ju en fräsigare film så.

Filmen som helhet var dock lite för lång, en bra bit över två timmar. Jag tyckte inte att slutet sög helt och hållet, men det var utdraget och regissören började köra med slow-motion-scener i regn och annat pretentiöst krafs. Det hade han gärna kunnat skippat och istället visat lite fler konfrontationer mellan Robert och de onda männen.

Till slut var jag ändock mycket nöjd. Filmen är vad den är och tar man emot den på rätt sätt får man en njutbar stund i soffan. Jag ger The qualizer tre sätt att döda ryssar på av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag bloggar filmspanarvännerna Fiffi och Steffo om filmen också. Blev de utjämnade?
Fiffis Filmtajm
Flmr

Arg. Typ.

Olympus Has Fallen (2013)

Det är lite lustigt när Hollywood släpper två filmer om samma tema nästan samtidigt. 1998 var det Armageddon och Deep impact, medan 1993/4 var det Tombstone och Wyatt Earp. Och i år är det Olympus has fallen och White House down. Om du har några andra exempel skriv in dem i kommentarerna!

Filmen har en lovande inledning. Aaron Eckhart, han med fitthakan, spelar USA's president. Den ljuvliga Ashley Judd spelar The first lady. Tuffingen Gerard Butler spelar ledare av presidentens Secret Service detalj och tillika presidentens förtrogne. Olycksbådande musik och ett snabbt tempo ger en lovande inledning, men snart märker jag att dialogen är lite off och musiken förstärker inte stämningen på ett bra sätt utan på ett billigt sätt som är så vanligt i b-filmer.

Detta mina vänner är en risig b-actionfilm. Och det kan man komma långt med. Om man är sugen på lite pang-pang. Men om man väntar sig något med kvalité blir man besviken. Jag såg nyligen en actionfilm med Jason Statham och Jennider Lopez. Oj vad mycket bättre den var. Actionscenerna är minst lika bra i Olympus men Statham har Butlers nummer varje dag i veckan.

I denna film intar listiga nordkoreaner The White House och tar självaste presidenten som gisslan. Den sekvensen, en lång actionfylld del då nordkoreanerna tar över är filmens bästa del. De onda har bland annat ett Herkulesplan med en fet stor kanon som pepprar stora delar av Washington D.C. Efter det första dammet lagt sig finns inte många kvar från Secret Service och resten av filmen är en Die Hard rip off, med Butler som ensam cowboy och Vita Huset istället för skyskrapan. Tyvärr bär inte Butler en film på sina axlar som en Bruce Willis, eller vågar jag säga, en Jason Statham.

Slutet av filmen blir sötsliskigt så att man skriker rakt ut. Den amerikansk flaggan vajar i motljus och stråkar sätter in. Morgan Freeman hoppar in som tillfällig president och det är enligt formulär A. Melissa Leo är badass som vanligt och Robert Forster spelar den obligatoriska idiotiska generalen. Inget överraskar i denna film. Förutom att Aaron Eckhart var så dålig.

Denna film är en 13 på dussinet, men om man vet vad man vill ha och det är hjärndöd action så passar denna. Jag ger Olympus has fallen två fallna obelisker av fem möjliga.

Betyg: 2/5