Breathe In (2013)

För två år sedan såg jag Like Crazy, ett romantiskt drama av Drake Doremus. I år kom hans uppföljare Breathe in och ännu en gång spelar Felicity Jones en av de viktigaste karaktärerna i filmen. I Breathe in spelar hon den unga brittiskan Sophie som åker till USA som utbytesstudent. Hon hamnar hos familjen Reynolds, Megan (Amy Ryan) och Keith (Guy Pearce) samt deras dotter Lauren (Mackenzie Davis).

Keith är lärare i musik i flickornas high school, samtidigt som han när en dröm att kunna försörja sig som professionell musiker i en symfoniorkester. När Sophie dyker upp i den lugna och välartade familjer sätts reaktioner och kedjereaktioner igång. Sophie är något av ett musikaliskt geni och Keith ser kanske sig själv som ung i den lite slutna brittiska flickan. Lauren å sin sida vet inte om hon ska välkomna Sophie som en nyvunnen syster eller en konkurrent om skolans hunkar.

Om man generaliserar kraftigt finns det två typiska underkategorier inom American independent. Dels har vi de underfundiga dramakomedierna (amerikanska "quirky"), allt som oftast med romantiska inslag, dels har vi de renodlade dramerna. Breathe in är av den andra sorten. Den är så verklig in i minsta detalj att den skulle kunna vara dokumentär känns det som. Ibland undrar man hur mycket som är fiktion och hur mycket är självupplevt i en film som denna.

Filmen höjer sig rejält över föregångaren Like crazy. Båda filmerna beskriver omöjlig kärlek och de har en underbar bitterljuv stämning. Breathe in är fantastiskt välgjord. Alla skådespelare är top notch och manuset är tajt och effektivt. Jag är inget stort fan av Guy Pearce, han brukar vara ok men inget mer. Men här är han jätte-jättebra. Han spelar sin medelålderskrisande man till perfektion. Var tog alla drömmar om mitt liv vägen? Hur hamnade jag i ett fängelse som detta? Filmen ställer några av de eviga frågor som film och annan konst gång efter gång försöker belysa.

Felicity Jones gör åter igen en bra insats. Två scener står ut i filmen, dels när Sophie spelar pianot för första gången (det var någon tjej med ryskt namn som är "pianoplayer stand in"), dels när Sophie och Keith spelar piano i det Reynoldska hemmet.

Jag kan starkt rekommendera denna film. Men betänk att den kan mycket väl lämna er med en stor klump i magen när den tagit slut.

Jag ger Breathe in fyra liv som blir helt annorlunda än vad man tänkt sig av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om visningen: filmen var den första av hela fyra filmer på sista dagen av filmfesten för min del. Jag skippade Philomena som jag hade tänkt se under söndagen. Jag och Vanessa hittade platser på VIP-raden inne på fina Grand. Det måste vara de bästa sittplatserna i hela Stockholm. Suveränt sköna och välstoppade stolar och perfekt sikt varje gång. Lite twitter-trafik på förmiddagen förberedde mig på att filmspanarkompisen Lena skulle dyka upp på visningen och jag lyckades hålla en plats för henne. Att Jimmy lite senare dök upp borde jag kanske vetat men han letade sig fram till en plats lite längre fram ändå. Osynkade! Visningen gick sedan bra. Under den vid detta laget rejält uttjatade reklamfilmen höll en tant på och prasslade något hysteriskt med en pappåse med en macka i, men hon slutade barmhärtigt nog precis innan filmen startade.