MCU rewatch: Ant-Man and the Wasp (2018)

Ant-Man and the Wasp knyter an till den övergripande handlingen i MCU extremt lite trots att det är den tredje sista filmen i Infinity-sagan. Det är väldigt trist tycker jag. Filmens höjdpunkt kommer i en "mid-credit scene" när Scott Lang åkt in i "the quantum realm" och Hope, Hank och Janet dödas av Thanos och vittrar till damm. Den scenen knyter ihop denna lilla komedi med den större sagan, men det är "too little, too late" om du frågar mig.

För övrigt är detta en komedi med fokus på familjerelationer och lite strössel av kärlek på toppen. Detta är "extremely minor" MCU i min bok. Om Spider-Man var "minor" måste ju detta bli "extremely minor". Spider-Man hade alla fall med Tony Stark i en någorlunda stor roll för tusan.

Filmen är ganska lustig i partier, men jag överraskades inte av filmens tonalitet lika mycket som vid första titten. Nyhetens behag har falnat lite och filmen växte inte som jag (såklart) hade hoppats. Filmens action kändes snarare lite mindre intressanta till och med. Kvar står de komiska kvaliteterna och en bra villain i Ghost. Om hon nu ens är en villain. Hon känns mer som en potentiell allierad till the Avengers. Jag har ju som jag tjatat om inte läst serierna men jag tror att Ant-Man faktiskt ingick i de ursprungliga Avengers. Kan ha fel. Storyn om Ghost var intressant. Den skulle lika gärna ha kunnat platsa i tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D. Det var den typen av problem som behandlades i den serien.

Jag älskar FBI-agenten Jimmy Woo (Randall Park). Luis (Michael Peña), Kurt (David Dastmalchian) och så Scott Lang (Paul Rudd) är också underhållande. Humorn är denna films styrka men trots det är den helt klart en av de svagaste filmerna i MCU. Yup, jag gillar trots allt Rudd i rollen, men han balanserar på gränsen att vara för överdrivet klämkäck hela tiden. Jag tror att scenerna med hans dotter var bra för att det visar på en lite mer allvarlig Scott Lang. De behövs för att balansera upp hans mer goofiga sida.

Evangeline Lilly som the Wasp tycker jag inte är lika bra. Jag får inte en distinkt känsla från henne, hon förblir blek och undflyende i mitt huvud. Trist, speciellt om hon kommer få plats i sista filmen. Michael Douglas och Michelle Pfeiffer gör inget extra av sina roller. Som de skådespelarveteraner de är, är de både självklara men också lite tråkiga val.

Stan Lee hade två cameos om jag inte missminner mig. Som alltid kul och lite rörande att se.

Ant-Man and the Wasp är en film som borde får en tvåa men som vid rätt humor kan vara underhållande nog för en svag trea. Men jag landar nog ändå i en stark tvåa efter denna omtitt.

Betyg: 2+/5 

Ant-Man and the Wasp (2018)

Ant-Man and the Wasp är den tjugonde filmen i Marvel's Cinematic Universe. Grattis filmserien! Filmen avnjöts i goda vänners lag. Under efterföljande middag satt vi; jag, Johan och Markus, och myste över hur lättsam och kul filmen var. Vi kontemplerade också hur viktigt det var med filmseriens kontext och bakgrund för just denna film. Om den stått helt på egna ben hade jag kanske inte tyckt att den var mer än en kul underhållning för stunden, men nu har den inte bra kopplingar bakåt till den första Ant-Man, den knyter an till Civil War och Infinity War också. Som jag ser det blir alla filmer i serien starkare för att jag gillar serien som helhet.

Vi gick in till denna film med ett antal frågor. Vad hände med Scott efter Civil War och varför syntes han inte i Infinity War? När skulle denna film utspelas? Före, under eller efter Infinity War? Knappast inte efter för det är en för "liten" film för att kunna ta hand om allt som Infinity War lämnade efter sig. Men kanske parallellt? Och hur skulle det då påverka filmen att hela Jorden var i fara? Och mer specifikt, hur skulle de hantera det som sker i det absoluta slutet av Infinity War? Dessutom undrade jag om de på något sätt skulle blicka framåt mot Captain Marvel, nästa film som kommer ut mellan denna och nästa Avengers.



Vi får ju svar på det mesta av ovanstående frågor på ett eller annat sätt. Ant-Man-filmerna är de minsta av de små filmerna inom MCU och så är det fortfarande. Inga större trådar från serien avslutas eller ens behandlas i en film som denna. Istället bjuds vi på en lättsam familjekomedi med Scott, Hope, Hank, Luis och de andra. Filmen bättrar på det mest jämför med sin föregångare. MCU är en serie där flera av uppföljarna är bättre än de tidigare filmerna, men inte alla.

Hur ser det ut egentligen med den saken? Vilka är de bästa inom serierna inom Marvel's Cinematic Universe? Mina favoriter är; Iron Man 3, Thor 1 eller 3 beroende på humör, Captain America 3 (även om 2 är superb också), Guardians 1, Avengers 3 och 1 samt Ant-Man 2 nu då...



Här i Ant-Man and the Wasp umgås vi med flera kul karaktärer. Skönast är FBI-agenten Jimmy Woo, snacksalige Luis samt Scott och dottern Cassie (en barnskådis som funkade). Av någon konstig anledning tyckte jag att både Paul Rudd och Michael Peña var roligare i denna film än i den förra. De var kanske inte lika överdrivet "over-the-top"? En av de roligaste scenerna var när Scott blev förminskad till halv storlek på dotterns skola, scenen då han gömde sig i en blå hoodie. Jag skrattade utan att kunna hejda mig. Det är ovanligt.

Dessutom måste jag höja att detta är den första film i MCU som haft en kvinnlig hjältes namn i titeln. The wasp får flera bra actionsscener vilket är trevligt... När tusan får vi en film om Black Widow? Det är long over due... Dessutom #2 så har denna film en mycket spännande kvinnlig villain i Ghost. Hon slår skurken i första Ant-Man på fingrarna utan problem.

Detta var "minor MCU" för att göra travesti på Bernard Berkman men det duger ändå för en trevlig biokväll med vännerna.

Jag ger Ant-Man and the Wasp tre coola bilar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Ant-Man (2015)

Ant-Man är en film som jag skulle vilja gilla mer än vad jag gör. Problemet är att det är en renodlad komedi i mina ögon. Är det ett problem undrar du nu kanske? Nej, inte normalt sätt, men i kontexten att detta är en viktig del av MCU blir det skavigt för mig, fel tonalitet. Sen är den dessutom inte en speciellt bra komedi heller, även om den har några riktigt roliga sekvenser.

Visst får MCU variera tonaliteten i sin filmserie. Men då måste det göra med finess och bra mycket bättre än vad de gjort här. Om det blir lojt och börjar gränsa till fånigheter blir jag snabbt butter. Ant-Man är ändå klart bättre än Guardians som också var inne och tassade på komediarenan. En film i en annan superhjälteserie som lyckades på just denna arena är Deadpool. Den filmen är hatad av vissa och älskad av andra. Enligt Joanna Robinson på Vanity Fair var det nära att den blev nominerad till årets bästa film i senaste årets oscarsgala. Som sagt en del gillar filmen. Deadpool är uppenbarligen en komedi och den lyckas behålla X-Men-genen samt ändå vara uppfriskande ohövlig och ha en "fuck you"-mentalitet.

Ant-Man känns barntillåten och ganska mesig. Den har inte ett speciellt bra manus och handlingen är inte spännande, snarare mer fånig än bad ass (som vissa superhjältefilmer kan vara). Dessutom tycker jag att Paul Rudd inte orkar dra filmen på sina två axlar. Trots stabila skådespelare i birollerna gör ingen något extraordinärt. Den roligaste figuren i hela filmen blir nu Michael Peñas Luis. Han är underhållande men i en riktigt bra film skulle den rollen varit den femte eller sjätte roligaste figuren, om ni förstår vad jag menar. Scott Lang känns själv som klippt och skuren för en biroll, något som bevisas funka bra i den kommande Avengers 2.5.

Det är nästan lite frustrerande att veta att Edgar Wright skulle regisserat filmen, inte bara som nu skrivit manus. Hans Scott Pilgrim vs The world är en av de allra bästa komedierna i genren, den bygger också på en serietidningsförlaga. Nu kvarstår endast delar av Wrights originalmanus och man undrar lite hur det kunde ha blivit om han fått göra filmen fullt ut så att säga. Det känns som att filmen är och nosar på Wrights stil några gånger men att den är allt för försiktig för att våga sig ut på några utstickare över huvud taget. Istället blev det Peyton Reed som fick regissera filmen. Han är känd för några avsnitt av tv-serien New Girl samt komedier som Yes man, The break-up och Bring it on. Inte direkt den tyngsta meritlistan man kan hitta, eller hur?



Det är lite symptomatiskt att en av filmens bättre scener är när Ant-man fajtas mot Falcon. Detta trots att Falcon mycket väl kan vara den tristaste av alla avengers lyfter han filmen ett snäpp eller två. Hade de valt en mer karismatisk karaktär från avengers hade han eller hon antagligen överskuggat Ant-Man allt för tydligt.

Tyvärr är övriga actionsekvenser ganska tama och jag blev mer sömnig än uppiggad av dem. Michael Douglas lyfte sin lön och inte mycket mer. Evangeline Lilly var snygg och sexig och skurken, han från House of Cards säsong 1, var adekvat galen. Manus var som sagt svagt. Man kan bland annat fundera över vilken orimligt osannolik händelsekedja som behövde hända för att Hank Pym skulle få tag på Scott Lang. Varför inte bara bjuda in honom på frukost istället? Speciellt eftersom Pym redan "vettat" honom under en längre tid och knappast behövde få Lang att bevisa sig.



Slutfajten bjöd på två roliga moment, dels när de av misstag satte på skivan Disintegration med The Cure, dels leksakstågsscenen.

Summering... Jag kände inte för karaktärerna speciellt mycket, manus och actionscener var svaga men som renodlad komedi var den helt ok.

Jag ger Ant-Man två laserstrålar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ant-Man (2015)

Det är klart man vill se alla filmer från Marvel Cinematic Universe och därmed var Ant-man ett givet val. Jag var inte jättepepp inför denna film, men den hade överraskat lite på bloggarna. Det verkade som att vissa gillade den mer än vad jag väntat mig. Men det som oroade mig mest var att den verkade vara en renodlad komedi.

Marvel-filmerna är ju inte alla helt lika i tonen. Några få är ganska torrt allvarliga och seriösa superhjältefilmer som till exempel den första om Captain America. De flesta Marvel-filmerna är lyckligtvis actionkomedier. En viktig sak att tänka på är dock att världen som beskrivs och dess karaktärer ändå tas på fullt allvar, mitt bland alla skämten. Exempel på dessa är Iron man- och The Avengers-filmerna. Sen har vi på senare tid fått filmer som är mer fokuserade på humor och galenskaper.

Först kom Guardians of the galaxy och nu då Ant-man. Av dessa två skämtfilmer som leker med publikens tålamod att acceptera töntiga och "orealistiska" koncept gillade jag Guardians klar mer. Visst är mycket i Marvels filmer orealistiskt om man jämför med vår verklighet. Det jag menar med "orealistiska" koncept  är inom Marvel universumets ramar och logiska lagar.

När inte ens skaparna bakom Ant-man tar sina karaktärer på allvar blir jag inte lika engagerad som jag kanske borde blivit. Paul Rudd var lite för klämkäck och obekymrad för att jag skulle ta hans karaktär på allvar. Och Evangeline Lilly var ännu sämre. Jag satt hela filmen och väntade på att hennes karaktär skulle ta av sig peruken i en stor reveal eftersom hon så uppenbart hade en peruk på sig. Men det hände aldrig, det var tydligen så de ville hon skulle se ut. Michael Douglas som brukar vara så stabil var ganska blek och den stora skurken (den skallige från House of cards S1) var inte det minsta karismatisk. När han försvann in i sin gula dräkt blev han helt ointressant.

Men ändå, det är något speciellt med denna värld som Marvel håller på att bygga på och det är svårt att inte bli åtminstone vagt underhållen. Den bästa scenen var typiskt nog den där den enda från The Avengers vi fick se i denna film dök upp. Och då var det till och med den minst intressante Avengern, Falcon. Att hans scen blev den bästa säger något om nivån på denna film jämfört med de övriga. Den andra scenen jag måste lyfta var givetvis när iPhonen började spela Plainsong från The Cure's album Disintegration. Mycket rolig scen. Suveränt album för övrigt också.

Jag ger Ant-man två små, små gubbar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014)

Jädrans vilken dålig film detta var. Och gudars vilken besvikelse den blev trots att jag hade låga förväntningar! Var ska jag börja?

Same old story

Det känns som att filmen tar sig extremt stora friheter med handlingen från boken. Men det är inte det som gör filmen dålig. Det var 30-35 år sedan jag läste boken så jag vet inte hur mycket våld filmen gör på originalmaterialet. Internet kan säkert reda ut den frågan för den som undrar.

Det känns också som att alla karaktärer i hela filmen var extremt tunna och totalt okomplexa. Men det är inte heller det som gör filmen så dålig då ingen av filmerna i dessa två trilogier direkt lever på fina eller djupa karaktärsstudier.

Ett episkt misslyckande

Nej, det stora problemet är att denna film försöker spela på exakt det som gjorde de tidigare filmerna om Midgård bra, och misslyckas totalt. Peter Jacksons Midgård-filmer fungerar som bäst när man ser dem som de gravallvarliga epos de är. Det var ett stort problem när första Hobbit-filmen introducerade farsens äckliga lyteskomik i Midgård. Detta rättades upp någorlunda i uppföljaren. Men Jacksons "bread and butter" i alla dessa filmer är när det är mäktigt. Slagen ska vara imponerande, hjältarna ska vara hjältar och allt ska vara svart eller vitt.

The Hobbit: The Battle of the Five Armies försöker så förtvivlat att vara mäktig men jag kände inget av det i denna film. Sagan om ringen-trilogin hade alla partier då denna känsla infann sig. Men nu funkar det inte längre. Jackson har malt på för länge. Det funkar framför allt inte då dessa töntiga, rapande och pruttande dvärgar helt plötsligt presenteras som "bad asses". Det funkar inte med en helt känslomässigt ogrundad kärlekshistoria mellan alvtjejen Tauriel och en av töntarna.

Denna sista och tredje film om Bilbos resa täcker in de sex sista kapitlen av den korta boken och stora delar av filmen ägnas åt slaget som givit filmen dess namn. Det är dvärgar, alver och människor mot två orch-arméer. Denna (stora) del av filmen blir tjatig och helt ointressant då Jackson inte lyckas visa slaget som realistiskt eller intressant. Som i all actionfilm måste man kunna se fajterna som tillräckligt realistiska för att kunna uppleva spänning eller upphetsning över vad som sker på duken. I detta fall är det bara scen på scen där de korta töntarna och de ståtliga alverna till synes helt utan fara slåss mot myllrande horder av orcher. Även om vissa slag i den första trilogin inte var perfekta fick man oftast en känsla över parternas styrkor och svagheter, deras strategiska positioner och rörelser samt en känsla för hjältarnas positioner i slaget. Allt detta görs på ett fruktansvärt dålig sätt i denna film och eftersom i princip hela filmen bygger på detta slag faller hela filmen.

En film helt utan "stakes"

När det ser som mörkast ut för de allierade väljer Thorin och hans tolv glada och pruttade töntar att rusa ut ur berget och då vänder hela slaget? Obegripligt. Tretton dvärgar mot några tusen orcher? Senare när ännu en orch-armé anlänt och slaget verkar förlorat igen vänder allt på grund av några örnar och en björn (ha, där var Mikael Persbrant med i 5 sekunder, bokstavligen 5 sekunder). Blir liksom inte spännande när det uppenbarligen inte har betydelse vad som händer på duken. De goda vinner ändå. Oh my, what have you done to fantasy, Game of Thrones?

Man borde kanske kunnat hänga upp sitt intresse på de personliga fajterna mellan Thorin och den vite orchen, eller Legolas mot sin orch? Men de fajterna var värre än Rocky Balboas i och med att de pucklade på varandra in absurdum utan att någon blev skadad. De scenerna blev lika intressanta som att på avstånd se någon annan spela dataspel.

Ljusglimtarna

Det enda som var bra med filmen var de lugnare scenerna med Bilbo. Martin Freeman gör en heroisk insats men har tyvärr ingen hjälp från Jackson. Så otroligt få scener med Bilbo för en film på nästan 2,5 timmar. Hela trilogin handlade ju för tusan om honom, varför då inte ha med honom i sista filmen?

En cool grej var dvärgarnas stridsteknik med sköldarna, när de ställde sig i försvarsställning.

Jag gillade också de fyra sekunder när Bilbo hade på sig ringen och man såg alver strida mot orcher i "drömvärlden". Alverna var som vita änglar och orcherna var svarta bestar. Mycket effektfullt.

Missed opportunities

Men det mesta i denna film var inte bra nog. En missad opportunity var Galadriel, Elrond och Saurmans fajt mot ringvålnaderna och Sauron uppe i den där steniga ruinen. Galadriels scen borde varit mäktig som tusan men den blev otroligt nog inte bra den heller. Scenen var för kort och man fick inte känsla för vilka regler som gällde i fajten. Hur och varför försvann alla ringvålnaderna efter först kommit tillbaka oavsett vad de tre goda gjorde? Hur och varför flög Sauron iväg? Ska man bara för att det är fantasy helt få skita i att göra sitt arbete ordentligt, Peter Jackson?

Till sist, om man nu vill satsa allt sitt krut på mäktiga och känslosamma scener varför i hela friden slänga in scen efter scen med skrikande och gråtande krymplingar, kvinnor och barn. Det blev så tjatigt med dessa skrikande massor att jag till slut önskade att orcherna skulle komma och göra så att det blev tyst.

Med tanke på resurser, grundmaterial och att detta var sjätte och sista (?) filmen om en älskad värld var detta horribelt dåligt. Visst, produktionsvärdet var väl i samma nivå som de två första om Bilbo, men innehållet! The horror. Detta är en film helt utan själ. Undrar om den kommer klara sig bättre nästa gång jag ser den?

Jag ger The Hobbit: The battle of the five armies en ring att tämja dem alla av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Sofia och Jojjenito har också funderat över filmen.

The Hobbit: The Desolation Of Smaug (2013)

Smaug: I am fire... I am death.

Den nya hobbitfilmen hade premiär i förra veckan och den ville jag givetvis se. Jag skulle se den med min gamle vän Robert som också är en sucker för fantasy. Vi startade kvällen med grekisk middag där fantasy i allmänhet och Tolkien, Game of thrones och framför allt The wheel of time i synnerhet avhandlades.

Inför biobesöket hade jag sett om första hobbitfilmen i förlängd version. Jag kom ihåg första filmen som mycket underhållande, om än ganska lättviktig. De förlängda scenerna såg jag inte mycket av, dvs jag la inte märke till dem, så speciellt speciella kan de inte ha varit. Däremot påmindes jag framför allt av de svaga delarna av filmen. Det stod snart klart att filmen är mycket fånigare än vad jag mindes den som. Dvärgarna är farsartat beskrivna filmen igenom. Det pruttas, rapas och drattas på ända mest hela tiden. Riktigt illa. Även vättarna (goblins) som de stöter på inne i ett berg är eländigt fåniga. Nej, jag fick dra ner mina förväntningar inför tvåan rejält efter tittomen av ettan.

Inför filmen bokade jag biljetterna och helt fokuserad på starttiderna för denna långa film råkade jag boka in oss på en 2D-visning på Saga. De flesta visningar gick i 3D. Jag brukar sällan tycka att 3D tillför så mycket, en åsikt som inte gäller filmen Gravity, och efter att stämt av med Robert bestämde vi att det var ok att se filmen i 2D. Tyvärr var jag inte medveten om att Saga är en dålig biograf för en så lång film. Sätena var sköna men det var förbaskat trångt mellan raderna så att man inte kunde sitta normalt då knäna slog i framförvarande stolsrygg.

The Hobbit 2 var klart bättre än ettan. Den slår till med en trifecta; den är mörkare, mindre farsartad och har bättre action. Klart bättre inom alla viktiga områden för dessa filmer. Man ser inte dem för dess karaktärsutveckling direkt.

De karaktärer som är bäst är Martin Freeman's Bilbo och Ian McKellen's Gandalf. Dessa båda fick man mycket av i filmen och det var bra. Precis som alla filmerna om Midgård är de fantastiskt bra gjorda, hatten av till Peter Jackson och hans team.

En lustig detalj som fått orimligt stora proportioner är att Persbrandt är med i en liten roll. Han syns under några minuter i inledningen av filmen. Kul, men jag ser det mest som en kuriosa. Han ska tydligen synas lite mer i den avslutande tredje delen.

Bilbo-filmerna, och Sagan om ringen-filmerna, är lövtunna på djupsinniga karaktärsstudier eller mänskliga känslor. Det är äventyret, humorn och actioninnehållet som jag ser dem för. Och speciellt actionscenerna var mycket bra i denna film. Kanske seriens bästa till och med. De verkar ha uppgraderat alvernas fajtteknik. Några scener med Legolas och den fagra nykomlingen Tauriel (Evangeline Lilly) var riktigt bra. Alverna dansar fram på slagfältet och de är vassa på att skjuta med sina pilbågar. Av någon oklar anledning hade de ändrat på Legolas ögon. Han såg annorlunda ut i alla fall.

En bit in i filmen började jag undra om jag saknade 3D! Jag blev själv chockad över detta, jag som alltid gnällt på detta otyg att släppa de flesta nya actionfilmer filmer i 3D. Tills Gravity dök upp hade jag inget positivt att säga om tekniken. Nu fann jag mig sitta och undra över hur tre långa actionssekvenser såg ut i 3D. Gravity har blivit den "game changer" som vi diskuterade om efter vi sett filmen. De tre sekvenserna var jakten och actionscen längs forsen, Gandalfs fajt i Dol Goldur samt i princip alla scener med Smaug från The Lonely Mountain.

Filmen är otroligt häftig och snygg. Man transporteras utan tvekan till Middle Earth och trots att filmen är lång flyger den fram utan många lugna stunder. Med några favoritkaraktärer/skådespelare och en massa härliga fajtscener blir jag nöjd, för stunden i alla fall.

Frågan är bara om jag vill se om den bara för att få se den i 3D? 165 kr för en biobiljett är ganska absurt tycker jag...

Jag ger The Hobbit: The desolation of Smaug fyra cliff hangers utan dess like av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jeremy Jahns' spoilerfria review.
Jeremy Jahns's spoilers talk.

The Hurt Locker (2008)

Well, at least I'm in the right place, right?

The Hurt Locker, vinnare av 2009 års "oscars" för bästa film, bästa regi (för första gången till en kvinna - Kathryn Bigelow) samt bästa manus. Jag såg verkligen fram emot denna film. Och den är mycket, mycket bra. Inte en femma, inte än i alla fall. Vem vet den kanske kommer ligga och gro till sig... Filmen handlar om ett litet team med specialister som desarmerar bomber i Irak-kriget. Den är mestadels inspelad med en handhållen, ibland skakig, kamera. Du kommer rakt in i händelsernas centrum på ett nästan overkligt sätt. Det är gastkramande spännande ibland, och jag kände en fläkt av den maktlöshet som soldaterna måste känna när de är på väg ut på ännu ett uppdrag (med ganska stora chanser att klara sig med livet i behåll).
Skådespeleriet är genomgående mycket bra, speciellt huvudpersonen som spelas av Jeremy Renner, en blivande stjärna måntro? Dialogen är avskalad och känns tämligen realistisk, inte för att jag är en militärexpert, men ändå. Precis som i en av de bästa krigsfilmerna från de senaste åren, Ridley Scotts Black Hawk Down, förmedlar filmerna en stark närvarokänsla och därmed den höga anspänningen. Det känns helt enkelt verkligt. Vad som är så fantastiskt bra med The Hurt Locker är att filmmakarna inte alls skriver åskådarna på näsan. Väldigt mycket av viktiga sekvenser i filmen visas, istället för berättas med dialog, eller än värre - med "voice over". Kanske fick filmen alla dessa "oscars" just för att den inte behandlar publiken som idioter? Betyget blir en klockren fyra och jag kommer inte sänka det imorgon! En femma får den inte, då krävs något mer personligt anslag. Dessutom tror jag inte att The Hurt Locker är en film som kan/ska ses om och om igen. För den som undrar så är detta inte en "politisk" film som diskuterar om det är rätt eller fel för USA att vara i Irak, den handlar om en liten grupp individer, punkt slut. Däremot händer det saker, på båda sidor, som får en att tänka om man vill det...

Betyg 4/5