Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Åh vad jag hade velat gilla Valerian and the city of Thousand Planets. Jag fullkomligt älskar Bessons The Fifth Element och det är i princip omöjligt att inte jämföra de två filmerna. Men tyvärr gör man Valerian en otjänst när man jämför med den gamla filmen. Valerian har inte en chans. Det största felet med Valerian är castingen. Ingen av de tre huvudkaraktärerna som spelas av Dane DeHaan, Cara Delevingne och Clive Owen är bra och om man jämför med Bruce Willis, Milla Jovovich och Gary Oldman blir det slakt likt Dothrakis mot Lannisters. Med en magnifik budget kan det inte vara pengar det handlar om... Väl?



Båda filmerna är "over the top" och då krävs otroligt starka personligheter för att sälja en dialog som annars faller platt. I The Fifth element funkar det full ut men i Valerian blir dialogen skrämmande dålig. Trots att Besson kämpade på och försökte finns det inte en enda scen mellan Valerian och Laureline som känns äkta. Allt de säger, speciellt Valerian, känns som försök till en "cool one-liner". Humorn i Valerian står inte upp på egna ben - ytterligare ett område där den slås på fingrarna jämfört med sin äldre kusin.

Det som funkar och är häftigt i Valerian är miljöerna. Damn, vilken sprittande fantasivärld som byggs upp. Allt från pärlfolkets Avatar-inspirerande värld till Alpha-stationen som tagen ur en Isaac Asimov-bok. Man skulle kanske ta och läsa om The caves of steel igen?



Den bästa sekvensen och häftigaste miljön var scenen på The Market en marknad ute i öknen med en miljon butiker i en virtuell värld. Det var också där vi såg svenske Ola Rapace i en liten men häftig roll. Han var solid, kanske filmens bästa insats! Några andra kända ansikten flimrade också förbi. Rutger Hauer har en cameo! Ethan Hawke spelar en Jack Sparrow-liknande hallick som jag inte kände igen förrän jag kände igen honom på rösten. Sen spelar Rhianna en kameleont som tvingas uppträda och annat mot betalning. Hon påminde mig om den blå divan men hon hade inte en chans mot sin föregångare, varken i performance eller känslan i magen när det går som det går.



Valerian är ett spektakel. Det är en osannolikt fantasieggande värld vi får möta, en rymdopera, en sci-fi-saga som tagen från femtiotalet filmad med dagens teknik och specialeffekter. Tyvärr gav filmen mig inte speciellt mycket och jag är inte sugen på att se om den. Det blir nog en omtitt på The Fifth Element istället.

Jag ger Valerian and the City of a Thousand Planets två "converters" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Min korta revy på The Fifth Element.

Filmen sågs på filmspanarträffen i helgen som gick. Hoppa nu över och läs de övrigas texter:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Movies-Noir
Har du inte sett den - Carl

Ola Rapace och Cara Delevingne

The Place Beyond The Pines (2012)

Filmen dök upp på svenska biografer i april förra året och jag fick snabbt uppfattningen via bloggar och annat att det var en speciell film. Men av olika anledningar tog det lite tid för mig att komma till skott. På Imdb anges den som en film från 2012, men den hade biopremiär någonstans i världen först 2013 så jag räknar den som sådan.

Jag hade ganska höga förväntningar men inte orimligt höga. Det var därför inte på grund av dem jag blev besviken. De första 10-20 minuterna med en som vanligt tystlåten Ryan Gosling var helt klart intressanta men sedan blev det bara tråkigt. Precis när historien ska switcha från Goslings karaktär till Coopers började jag titta på klockan, skruva mig i fåtöljen och kolla min mobil.

Tre akter. Kan funka bra, men strukturen i sig gör inte filmen bättre. Någon idé med de tre akterna måste finnas. Annars blir det ju bara tre fristående kortfilmer efter varandra.

Jag fann denna film ganska välgjord och med flera stabila skådespelarinsatser. De försökte nog allt göra en fin arty-farty-film. Filmmakarna verkade vara väl medvetna om det sista i alla fall. Arty-farty, eller som en del skulle kalla det pretentiöst gojja. Vad har filmen i sin berättelse vid sidan om att den kan ses som tre kortfilmer? Vad i berättelsen motiverar de tre akterna? Kan det vara ett hemmasnickrat dravel om att brottslighet eller otur skickas vidare via generna? Viken dynga, hörni.

Jovisst kan brottslighet och klass överföras via föräldrar, tradition eller kulturell omgivning i dess bredaste mening. Men här går Lukes son i sin fars fotspår, ner till detaljen med motorcykeln, utan att han ens vet om sin far under uppväxten. Istället har han vuxit upp i en familj som framställs som stabil och med rimligt hyfsad moralkompass. Vilket budskap är det egentligen de säljer i denna film? Vilken koppling mellan Luke och hans ovetande son är det de vill påvisa? Nej, filmens struktur, med de tre akterna, funkar bara om man gör något vettigt med denna struktur och istället får vi en hemmasnickrad amatörspsykologisk analys av banden mellan far och son. Bläh.

Vad var då bra? Jag gillade Dane DeHaans insats. Han ser ut som en spinkigare och knarkad version av en ung Leo men han är bra. Gillade honom också i Lawless och Chronicle. Ray Liotta var bra som korrumperad snut, men det känns som att han spelat den rollen flera gånger tidigare och därmed är valet av honom för denna film ett tråkigt och riskfritt val.

Bradley Cooper försökte göra en annan roll än den vi brukar se honom i men det funkar inte fullt ut. Han må varit en rookie i inledningen av hans akt, men jag köpte inte hans roll. Det blev bättre i tredje akten, men då var jag sedan länge trött på filmen.

Jag ger The place beyond the pines två pretentiösa filmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Lawless (2012)

I thought I walked.

I torsdags gick jag och Jojje på Filmfestivalens medlemsvisning av Lawless. Om man ska tala om lättviktiga eller tunga filmer så hamnar Lawless utan tvekan i den tunga kategorin. Och då menar jag inte bombastiska filmer som de från Bruckheimer eller Emmerich, inte heller storproduktioner med leksaksförsäljning i blickfånget från herrarna Spielberg och Lucas, nej jag menar maffigt välgjorda filmer med gravitas som man helt kan försvinna in i för en stund.

Lawless är regisserad av John Hillcoat som tidigare gjort dystopin The Road. Efter Finchers Seven är The Road den film som mest fått mig att ifrågasätta dagens samhälle. Efter Seven kände jag nästan inte igen mig längre när jag gick hem på regnblöta Stockholmsgator. Då det gäller The Road var jag kanske extra känslig för domedagsprofetian eftersom jag redan innan filmvisningen hade dansat tango med liemannen. Min god vän mohikanfrisyrs-synthare-Buffyfan-militärkängor-Patrik räddade livet på mig när jag höll på att gå ut framför en spårvagn i full fart när vi var på väg till Bergakungen.

Precis som i The Road har Hillcoat lyckats skapa en helt trovärdig miljö i Lawless. Allt från hus, bilar, kläder och musik samspelar perfekt för att spela upp ett småstadssamhälle i 30-talets USA. Det var det första jag slogs av (no pun intended) när jag såg denna film. Jag satt under inledningen av filmen med ett stort fånigt leende i ansiktet. Jag var så fascinerad över hur bra filmen var...

Men jag ska börja med en spoilervarning. För de som är superkänsliga över spoilers eller som redan bestämt sig att se denna film, sluta läs nu och kom åter vid annan tidpunkt. Och ja, jag kan rekommendera dig att se den. Så mycket kan du få redan här. Jag kommer inte spoila handlingen mer än indirekt, jag kommer nämligen diskutera det som vi inte fick se mer än det som vi fick se.

Tom Hardy i rollen som Forrest Bondurant.

Trots den fläckfria miljön är skådespelarna filmens största behållning. Filmen har tre stjärnor som sticker ut. Först och främst har vi Tom Hardy, denna jätte bland småpojkar. Urtypen av den hårdaste av de hårda. Hollywoods svar på Brian Urlacher (Chicago Bears linebacker). Han spelar sin roll med ögonen och ett underbart brummande ljud som kan betyda lite vad som helst. Det är nästan värt att se om filmen bara för att få höra honom hrmm-a sig igenom filmen igen.

Jessica Chastain som Maggie Beauford.

Den andra mest lysande stjärnan är den förunderliga Kvinnan Jessica Chastain. Hon har dykt upp i nästan varannan film de senaste åren känns det som, och då den bra halvan av filmskörden. Hon är fascinerande att se. I ena scenen är hon bländande vacker, i andra tycker jag att hon nästan är alldaglig på gränsen till ful. I vissa scener är hon stark som en björnhona och i andra är hon följsam som ett ungt björkträd i höststormen. En mycket mångfacetterad och komplex skådespelerska växer fram ju fler roller jag ser henne i. Här spelar hon en söndrig burleskdansös som söker en ny start på livet långt från Chicagos storstad. Men hon hamnar ur askan i elden så att säga när hon slår sig ner hos bröderna Bondurant.

Dane DeHaan som Cricket Pate, här med Guy Pearce.

Den tredje skådisen jag lyfter upp är en stjärna på väg upp. Dane DeHaan är briljant i rollen som Cricket Pate. Lustigt nog såg jag honom just i Chronicle som revyades häromdan. Han spelar sin Cricket med de krokiga benen så bra att jag inte kände igen honom direkt. Jag vågade mig till och med kasta ut en kort fråga till Jojje om vem han var, jag kände ju igen honom men kunde inte placera honom. Cricket och Shia LaBeoufs Jack Bondurant var ett härligt par. Dane DeHaan är än mer lik en ung Leo i denna film, nu återstår bara att se om han kan röna lika stora framgångar i Hollywood som sin bildliga förebild gjort. 

Ögonen. Ögonen!

Filmen har fler kända skådespelare. Huvudrollen, lillebror Jack Bondurant, spelas av Shia LaBeouf. Jag har tidigare haft väldigt svårt för honom, men i denna film fungerar han mycket bra. Han spelar den småväxte och milde yngre brodern till Forrest och Howard Bondurant (Jason Clarke). Jacks bröder är stora fysiska kara-karlar som inte backar en millimeter i en strid. Forrest säger med rätta att det är inte storleken på kroppen som avgör vem som är farligast, det är hur långt personen vågar gå när det verkligen gäller. Jack är en mild "wannabe", som solar sig i hans bröders glans och legend, att bröderna är oövervinnliga. 

Här kan man kanske kasta in att detta är en rejält våldsam film, som en blandning av No country for old men och Drive. De våldsamma scenerna visas inte lika explicit eller utdraget som i Drive, men de är i princip lika råa. Filmen puttrar av våld hela vägen. Man sitter i stolen och väntar på det explosiva slutet...

En av filmens bästa insatser görs av Gary Oldman i en pytteliten roll, men när är Gary dålig egentlien? Aldrig. Här spelar han en Al Capone-liknande maffiaboss med namnet Floyd Banner. Guy Pearce spelar filmens onda man, specialagent Charlie Rakes från Chicago som skickats ut till byhålan i Virginia för att rensa upp bland spritsmugglarna. 

Hardy och Chastain i en av filmens starkaste scener.

Filmens miljö är suverän och tempot må vara långsamt men spänningen byggs obönhörligen upp. Bröderna Bondurant är en osannolik samling hjältar. Forrest är tystlåten, envis och odödlig, Howard är en jätte till karl som ständigt dricker sin egenhändigt brända brandy och förlustar sig bland de lokala kvinnofolket och Jack är den finlemmade känslige brodern med tycke för snabba bilar och snygga kostymer.

Har denna film några svagheter undrar ni nu kanske? Jodå, och här kommer den indirekta spoilern. Hela filmen andas ett magnifikt slut, men jag blev faktiskt rejält besviken av dess antiklimatiska slutstrid. Filmen må vara baserad på verkliga händelser, men dess dramaturgi borde fått leda till ett "större" slut. Jag hade väntat mig att vi skulle få se Forrest och Howard, och Jack också för den delen, gå bärsärkagång bland sina fiender. Men nu blev det en liten, liten stand off. Som bio-pic var det inget fel på slutet, men jag känner inte att den behövde vara så trogen boken som ändå säkert förskönat vissa saker och vässat andra... 

En bra bit in i filmen trodde jag att jag höll på att bevittna nästa steg i utvecklingen av våldsfilm som konstart. Hade filmen fortsatt i den riktning den inleddes i hade jag givit filmen det högsta betyget. Jag väntar fortfarande på att nästa steg ska tas fullt ut, ett steg som filmer som Drive har inlett.

Men som helhet var detta en av årets bästa filmer hittills, helt klart. Jag ger Lawless fyra odödliga hjältar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Gå nu över och se vad Jojje tyckte om filmen. Såg vi samma film? Läs hans revy här.

Chronicle (2012)

 

There's something wrong with Andrew.

Lättviktig film eller tung film? Känslan man bär med sig i huvudet efter man sett en film kan vara helt olika. Chronicle känns som en lättviktig film, den känns som en bagatell. Den är en så kallad "lost footage" film, där en hel del av filmen ses genom huvudpersonen Andrews hemmavideokamera. Jag har ingen speciellt stark åsikt om lost footage, jag tyckte att det funkade ypperligt i en film som Cloverfield, men jag kan också hålla med om att det kan bli lite väl skakigt och "lättviktigt". Det är inte högt "production value" som han snackar om i filmen Super 8.

På senaste filmspanarträffen pratade vi lite som hastigast om denna film också. Markus nämnde kopplingen till den japanska animerade kultfilmen "A-kira" (måste uttalas korrekt!). Jag ser kopplingen och det är spännande, men eftersom jag inte läst mangan eller är speciellt insatt i Akira-världen så adderar det väl inte just så mycket denna gång. Fast jag kan nog tycka om de hade avslutat Chronicle som de avslutade Akira hade det varit spektakulärt!

Chronicle handlar om tre killar i high school som får krafter efter att de tagit på (varit i närheten av) ett objekt från ytter rymden. Mer än så behöver man kanske inte säga? Samtidigt är detta långt från de "vanliga" superhjältefilmerna där hjälten är superstark, får lite svårigheter, men till slut fixar allt mot slutet för att de är ju ändå superhjälten med stort S. I denna film får pojkarna mer problem på grund av, eller trots, deras nya krafter. Det ska filmen ha en rejäl cred för, mycket intressant.

I huvudrollen som Andrew ser vi Dane DeHaan, en nykomling för mig. Han ser ut som en ung Leonardo DiCaprio i vissa scener och han var filmens belåtenhet. Riktigt kul att följa Andrews "resa". Jag skulle väl kunnat önska att han fått gå till ännu mörkare platser, men som det står i trivian på imdb så ville filmskaparna behålla PG-13 stämplingen och avstod. Synd.

I en av de andra rollerna återser vi "Vince Howard" från den ypperliga tv-serien Friday Night Lights spelad av Michael B Jordan. Här är han den snygge och populäre Steve. Jag tycker att det är kul så fort jag ser skådespelare från FNL, de är väl värda all framgång de kan finna efter seriens slut, men Vince var aldrig en favorit för mig. Här är han klart bättre och spelar sin Steve mycket förtroendeingivande.

Chronicle är annorlunda. Jag såg den utan ha en aning om vad det var för någon film, jag gick helt på en rekommendation från Jessica från filmspanargänget. Den är fräsch i sitt mörker. Sällan har jag sett Seattle så dystert. Dane DeHaan är bra och slutet är bisarrt. Allt som allt en trevlig stund framför duken. Men den slår mig inte som en mästerlig film, den saknar "tyngden" för det. Den känns som en bra förstafilm, men där filmmakarna kanske kan komma upp med något ännu bättre nästa gång. En annan lågbudgetfilm (för Chronicle måste väl varit extremt lågbudget??) och debutfilm, som jag gillade än mer är Another Earth från förra året, den har den där "tyngden" som jag har så svårt att sätta ord på.

Jag ger Chronicle med beröm godkänt och den får tre risiga far-son-relationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5