The Power of the Dog (2021)

Detta är en ofta omnämnd film nu när "alla" börjar lista sina favoriter från 2021. Och då blev jag nyfiken såklart. Jane Campion hade enligt vad jag uppfattade gjort en revisionistisk western. Ja, men det kan ju vara najs tänkte jag och bänkade mig.

Hmm, det händer inte så mycket... Det blev väldigt segt och filmjäkeln är lång också. Jag gav upp. 

Några dagar senare gav jag den en ny chans. Det är ju sablans trist att inte se klart påbörjade filmer. Dessutom hörde jag på Filmspotting att någon lyfte att filmen blev bättre mot slutet, speciellt tredje akten. Och vid andra titten kom jag trots allt igenom hela filmen utan överdriven tröttma eller lessma.

Först och främst har jag lite svårt att ens se den som en western. Detta är ett rent drama som utspelas på en stor boskapsgård i mellankrigstiden, närmare bestämt 1925. Benedict Cumberbatch spelar den otrevliga brodern och Jesse Plemons den veke och mildare. När Plemons George gifter sig bli Cumberbatchs Phil besvärlig.

Först kändes det som att Campion gjort om sin framgång "The piano", men under andra halvan utvecklas filmen och historien fördjupas. Jag fann handling stimulerande och vagt spännande, men inte alls så otroligt bra som många proffstyckare vill få det till. Jag menar så himla speciellt är det inte. Om du lyssnat på den typen av snack om filmen finns viss risk att du går in till filmen med för höga förväntningar.

En anna sak som jag upplevde olika mot till exempel Filmspotting var filmens foto och natur. De båda hyllas men jag fann världen alldeles för "liten". Filmen är inspelad i Nya Zeeland och de har mer eller mindre bara en inspelningsplats som det verkar. En bergsluttning som vi får se till förbannelse. En sluttning som Phil ser något ljuvligt i. För mig blev det lite enformigt faktiskt.

Skådespelarna är väl ok antar jag, men eftersom jag egentligen aldrig blev speciellt engagerad i karaktärernas liv så hjälper det inte. De fyra huvudpersonerna spelas av ovan nämnda två plus den som alltid tråkige Kirsten Dunst och ynglingen Kodi Smit-McPhee. Av de fyra var Smit-McPhee mest intressant.

Den andra skådespelaren och karaktären som jag gillade lite var Thomasin McKenzie i rollen som Lola, familjens yngre hembiträde.

Filmen kommer säkert få en hoper med oscarsstatyetter.

Betyg: 2/5

Slow West (2015)

Slow west är en liten, liten film. Stjärnan Michael Fassbender har uppenbarligen varit en drivande kraft i denna samproduktion mellan Storbritannien och Nya Zeeland. Fassbender spelar en av huvudrollerna och står som executive producent. Detta är regissör John Macleans debutfilm. Han har tidigare skjutit kortfilmer, varav en med Fassbender i huvudrollen. Så det är där vi har kopplingen.

Filmen handlar om den unge Jay från Skottland som reser västerut i Amerikan någon gång kort tid efter inbördeskriget. Han söker sitt hjärtas dam som lämnat hemlandet och rest över havet. På sin resa träffar Jay den ruffige Silas som lovar att hjälpa honom att klara livhanken i de allt mer ogästvänliga omgivningarna.

Filmen är en road trip till häst. Tempot är långsamt och mycket fokus ligger på karaktärerna, deras filosofier och deras motiv. Det är en bländande vacker natur som visas upp. Det kan vara Colorado, det kan vara Nya Zeeland. Mitt i allt dyker en svensk familj upp, Johan och Maria, barnen Eva och Jan.

Unge Kodi Smit-McPhee, pojken från vägen och den olycklige i den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in, spelar Jay. Han är riktigt bra. Han har inget på Michael Fassbender såklart. I denna film utmanas dock inte den gode Fassbender speciellt mycket. Han är solid, men inte spektakulär. Istället är det långsamma tempot, känslan i filmen, miljöerna och alla karaktärer som passerar revy som är filmens behållning.

Filmen är tillräckligt fräsch inom en genre som borde varit uttömd på nya historier. Jag visste inte alls hur den skulle sluta. Det är en härlig känsla att släppa sargen och låta sig svepas med i en berättelse som kan leda en lite var som helst. Jag gillade Slow west en hel del. Kan vara en av de starkaste filmerna från i år än så länge. Betyget blev ganska givet till slut.

Jag ger Slow west fyra omstarter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

PS, en av filmens roligaste och minsta detaljer var den där osten som Rose försökte göra i träasken. Osten som aldrig ville bli stel.

Let Me In (2010)

You have to invite me in.

Filmfestivalen kör varje år en surprisefilm. Det är alltid väldigt spännande vilken film de har valt ut, oftast en kommande film som det kommer snackas om. Ett år var det första "Twilight"-filmen. Kanske inte världens bästa vampyrfilm, men nog så omtalad. Ett år var det den ryska "Night watch" som också handlar om vampyrer. Med tanke på dessa två föregångare skulle kanske årets val varit självklart? Nåväl Diana gissade på "The tourist" med Depp och Jolie. Jag hoppades på bröderna Coens nya "True grit".

Nu blev det alltså den amerikanska remaken av "Låt den rätte komma in". Nedan kommer jag ge vissa spoilers angående val som de gjort i den amerikanska filmen så om du vill förbli helt ospoilad så sluta läs nu och kom åter en annan dag.

Den svenska originalversionen är otroligt bra, den bästa svenska filmen på mycket, mycket länge. Jag blev därmed mycket nöjd då jag insåg att vi skulle få se en förhandstitt av "Let me in". Jag ville se hur regissören Matt Reeves (Cloverfield) hade lyckats. Dessutom spelar Chloe Moretz från "Kick-Ass" Eli, fast här har de döpt henne till flicknamnet Abby.

Vad kan man säga då? Filmen är bra, men inte lika bra som den svenska. Jag hade nog gillat denna lite mer om jag sett dem i omvänd ordning. Det har behållit en hel del bra saker, 80-talsstämmningen, den hemska mobbingen och den romantiska tonen. Tyvärr lider filmen av en hel del amerikanisering ändå. Musiken är enerverande påträngande. Spänningsscenerna lämnas inte ifred utan det är hög och "ledande" musik. Denna är mer blodig än den svenska, vilket inte höjer spänningen, det blir bara blodigare. Dessutom är det mer "action", och de har tyvärr lagt in att Abby visar sitt vampyransikte lite för tydligt. Där var den svenska mycket bättre, och mer äcklig. Till sist kan sägas att den amerikanska versionen följer den svenska nästa scen för scen (trots helt nyskrivet manus efter boken) men att de lämnat ute "den där" scenen. Det funkar väl inte i USA...

Skådespeleriet är mycket bra. Båda barnen gör mycket starka insatser. Pojken Oskar/Qwen görs av pojken från "The road". The Father spelas av den alltid underhållande Richard Jenkins.

Jag ger "Let me in" tre starka 12-åringar av fem.

Betyg: 3/5

The Road (2009)

It's bubbly.

Jag berättade tidigare för dig om bio som skön balsam för stressade projektledare. Kollegan Andy och jag har ju sett flera filmer ihop, men jag har också sett en film med kollegan Paddy. Det statistiska underlaget är knappt, endast en film, men man kan än så länge med säkerhet säga att jag med Paddy valt lite mer svårtsmält film. Vi var och såg en annan undergångsfilm, en annan typ av undergångsfilm - "The Road".

Filmen bygger på Cormac McCarthys roman med samma namn. Det är samma författare som pennade "No country for old men" som the Coen Brothers filmade med ett så lysande resultat 2007 (bästa filmen det året). Om du tyckte den filmen visade ett hemskt samhälle, där en människoliv inte var värt ett ruttet lingon, är det inget mot "The Road". Filmen utspelas efter och under undergången. Moder Jord har givit upp, inga växter finns kvar och träden är döda. Människorna, de få som överlevt, drar omkring på den karga jordytan och letar efter mat. De starkaste överlever. Lite längre. Kannibalism.

I denna värld begers sig "the man" med sin lille son "the boy" ut på en lång vandring mot kusten. Vi inser snart att de antagligen inte vandrar mot något bättre, bara att de vandrar mot något annat. Filmen är mycket dyster, hela filmen går i nyanser av askgrått. Jorden mullrar från jordbävningar och mörkt smutsigt regn sköjer över dig som åskådare med jämna mellanrum. När "the man" och "the boy" till slut når Atlantkusten är havet inte blått, det är askgrått. The end.

Jag blev väldigt berörd av filmen, den är mycket stark. Jag ville se den på Stockholms filmfestival men biljetterna tog slut. Nu såg jag den litet senare på bio. Antagligen är filmen som starkast i biosalongens mörker. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Den var mycket deppig, men inte så mycket mer. Gav den något hopp? Nej. Filmen hade en hel del förfärliga scener. Ni som sett filmen vet vad jag menar. Den hade också ett intressant slut, vad är verkligt och vad är fantasi?

The Man: I told the boy when you dream about bad things happening, it means you're still fighting and you're still alive. It's when you start to dream about good things that you should start to worry.

Jag och Paddy diskuterade. Jag gav den först en stark fyra, men i eftertänksamhetens kranka blekhet ger jag den en gedigen trea. "The Road" får tre coca-cola-burkar av fem.

Betyg 3/5