Babylon (2022)

Ibland kommer de där filmerna som man blir helt uppslukad av, som kan vara hur långa som helst men de känns inte som långa. Babylon är en sådan film. Margot Robbie och Brad Pitt spelar huvudrollerna i ett mustigt epos som utspelar sig i Hollywood under dess tidigaste glansdagar mellan 1926 och några år framåt. Det är ett helt hejdlöst Hollywood lika fruktansvärt som vackert, lika depraverat som underbart.

Jag älskar film om film och detta är just det i första hand. Filmen är dock inte en torr historiebeskrivning, istället visar den upp en känsla, ett ögonblick i historien som antagligen kändes som en evighet för de som befann sig mitt i kaoset. En tid som aldrig kommer åter. Javisst kan man se på Babylon som ett bitterljuvt kärleksbrev till filmindustrins barndom.

Men då filmen kan konkurrera med The Wolf of Wall Street som den mest orädda beskrivningen av svineri är den inte självklart en hyllning till vad som försiggick. Jag skulle snarare kalla den en mardrömslik hyllning till Hollywood på höjden av stumfilmseran. När "the talkies" gjorde entré tog festen slut, allt blev mer uppstyrt och... ja, på ett sätt tråkigare. Denna film speglar klassikern "Singing in the rain" men den visar odjurets smutsiga undersida istället för en glad och glättig fasad.

Jag älskar Damien Chazelles ambitioner med filmen. Visst den är kanske inte perfekt, men han går "all in", han spänner bågen, och jag helt med på den "ride" han erbjuder. Margot Robbie är otrolig i rollen som Nellie. Brad Pitt har vuxit in i den äldre, erfarne gentlemannens roll och han känns som en stabiliserande kraft till Margot sanslösa Nellie. Nykomlingen Diego Calvas Manny står för den realistiska och "normala" personen i gruppen. Han bär också på filmens hjärta även om jag kan tänka mig att vissa åskådare kanske inte ger filmen cred nog för att ha ett sådan. Filmens största överraskning och "scene stealer" var Tobey Maguire i en liten roll. Vilken sekvens. Tankarna flög iväg till Flykten från New York. 

Som alltid har filmmusiken en stor betydelse i filmer av Damien Chazelle och så är det här också. Som vanligt är det hans vapendragare Justin Hurwitz som komponerat. Jag fick rysningar när "Manny and Nellie's theme" smögs fram nästan en timme in i filmen. Det var ju musiken från La la Land! Typ... Jag älskar den. Hurwitz säger att det inte är samma, men att den har samma dna som "City of stars". Jaja, de påminner om varandra väldigt mycket...

Jag älskar inledningen, en lång lång sekvens som sätter tonen för filmen. En scen som nästan lovar mer än vad filmen kan leverera. Efter trettio minuter kommer filmtiteln upp på duken. Lagom! Och vem hade kunnat ana att en film som klockar in på drygt tre timmar skulle gå som i ett nafs? Jag plockade inte upp mobilen en enda gång under titten! Quelle spectaculaire!

Jag får så många olika filmer på hjärnan under titten. Filmer som bröderna Coens Hail, Caesar, Tarantinos Once upon a time in... Hollywood, och Twin Peaks The Return. Den sista på grund av dess majestätiska ambition. Förstår jag allt? Nej. Har det betydelse? Nej. Är detta en framtida klassiker? Antagligen. Vill jag se om den snart? Javisst! Den är ju sällsam, underbar och makalös.

Betyg: 4/5

First Man (2018)

"That's one small step for a man, one giant leap for mankind."

Bevingade ord och ett världsberömt citat från Neil Armstrong, den första människan på månen.

Själva månlandningen var i första hand en bedrift av mänskligheten, det var inte en persons individuella bedrift. I historien om månlandningen finns en avgrundsstor skillnad mellan det allmänhistoriska och det personliga. Ändå har Damien Chazelle, känd för filmerna Whiplash och La la land, lyckats göra denna biografiska film oerhört berörande på det personliga planet.

Redan i första sekvensen kommer vi under huden på människan, och fadern, Neil Armstrong. Hans relation till dottern Karen genomsyrar sedan hela den långa filmen. Alltid närvarande, sällan nämnd, vakar Karens ande över filmen.

Detta är ett mästerverk! Chazelle hoppar till synes obehindrat mellan genrer. Tre filmer i rad är inte en lyckoträff. Chazelle är "the real deal". Det är skönt.



Jag tror inte att man måste var en Apollo-nörd för att kunna älska filmen men det hjälper så klart till. Däremot borde de allra flesta biobesökare bli berörda av familjefadern Neil Armstrongs berättelse då den är mänsklig på ett grundläggande plan och inte alls handlar om en resa till månen. Jag uppskattade filmen både för dess majestätiska beskrivning av Apolloprogrammets bedrifter och dess melankoliska och sorgliga ton med tanke på det personliga perspektivet. När Neil släpper armbandet i kratern vid Sea of Tranquility var det förbaskat dammigt i salongen. Vi är människor på en liten, liten planet ute i det svarta, och det enda vi har i slutändan är våra familjer.

Detta är en typ av historisk biografi som jag kan älska. Den följer Neil och hans omgivning från tidigt sextiotal till månlandningen i juli 1969. Det är svårt att greppa vilken bedrift det var att lyckas med månlandningen då när det hände. Tekniken av anno 1969 var lite mindre sofistikerad än den är idag, milt sagt. Jag satt som trollbunden under filmens 140 korta minuter. Och den är otroligt bra rent filmtekniskt, allt vi ser på duken känns totalt äkta.

Ryan Gosling, som jag ofta tycker spelar konstigt, passar perfekt i rollen som den tystlåtne och inneslutna Neil Armstrong. Goslings sätt att skådespela är ju som bekant att inte skådespela alls. Nya stjärnan Claire Foy spelar Janet Armstrong. Hon är mycket bra på att uttrycka hur sliten mellan oro och frustration en människa kan bli i en extrem situation likt den hon befann sig i. Båda är perfekta i sina roller. Filmen har många bra skådespelare; Kyle Chandler, en av vår tids bästa coacher, Jason Clarke med det starka käkbenet, lustigkurren Corey Stoll, och Patrick Fugit, han som nästan blev berömd.

Min kännedom om Apolloprogrammet adderade till spänningen då jag i (filmens) realtid kunde se ödesdigra händelser formas framför mina ögon. Fantastisk upplevelse på alla sätt. Biografin om en av förgrundsfigurerna i Apolloprogrammet ger filmen nästan full pott på egna meriter, men det personliga perspektivet och mina tårfyllda ögon knuffar upp filmen högst upp och ut genom atmosfären...

Jag ger First man fem fantastiska resor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär på fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och länkar här till andra revyer om filmen:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies-Noir

La La Land (2016)

Jag är inte ett jättefan av musikaler, så trots att La la land var allmänt hyllad hade jag ganska rimligt ställda förväntningar. Jag gillade dock idén om att Damien Chazelle gjort en helt ny originalmusikal och inte en re-make av en gammal film eller en adaption från en Broadway-show. Det visar att han har modet att utmana publik och studios och göra något han tror på, för jag tror knappast att en lallande musikal är en lika säker satsning som någon av alla uppföljare eller re-makes av action- eller superhjältefilmer vi ser idag.

Filmen är ganska mysig under stora delar. Musiken är helt ok tycker jag under sittningen. Det är en melankolisk klang i låtarna som jag gillar jättemycket. Efter titten har jag också lyssnat på soundtracket och alla låtar har vuxit mycket. Jag har nog lyssnat på cd'n minst 25 gånger de senaste två veckorna. Nu älskar jag i princip alla låtar och jag kan tänka mig att filmen kommer växa magiskt mycket när jag ser om den. Filmen hyllar också med rätta jazzen som musikstil och desto mer jazz desto bättre. Det är sedan gammalt.

Filmen är snygg att se på då Chazelle har arbetat mycket med färgsättningen för att skapa stämning och styra in åskådarens känslor i rätt riktning. Men det jag gillar mest med filmens set-up är att den handlar om drömmare med filmens två huvudkaraktärer Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) i fokus. En musikal som utspelas i drömfabriken om två drömmare. Klart att det är en bra bas att stå på. Filmer om drömmare är bra, det är också sedan gammalt.

Emma Stone är fantastisk som vanligt medan Ryan Gosling har helt klart passerat sin peak och jag blir närmast uttråkad av att se honom. Så fort de båda var i bild tittade jag bara på Stone. Det var som om min blinda fläck låg mitt över Goslings ansikte. Emma Stone är fabolous och Gosling är boring trots de fina musklerna under skjortan. Man får trots allt ge honom cred för hans dans, koordination och att han lärde sig spela piano, men jag känner ingen personkemi mellan de älskande. Tyvärr, för detta är trots allt en film vars nerv är det älskande parets öde. Jag hörde på en amerikansk podcast där en av värdarna beskrev energin mellan Gosling och Stone som om de vore syskon och jag förstår precis vad han menar. Och det är sannerligen inte Stones fel. Bästa scenen dem emellan är scenen med steppdans i månljuset när de letar efter sina bilar. Det var en fantastisk scen.

Musiken är, som nämnts ovan, bra och framför allt låten City of stars som används en så där tre eller fyra gånger under filmen. Den har fastnat i huvudet på mig så det är schysste att den är bra i alla fall. Jag tror att jag hade haft ännu större nöje av filmen om jag förberett mig med att lyssna på soundtracket några gånger före filmen också. Damn. Men nästa gång jag ser den, då jäklans... då ska jag steppa på soffbordet där hemma!

Filmen har ett fantastiskt slut tycker jag och slutet var för mig en total överraskning. Japp, min taktik att hålla mig borta från trailers, nyhetsflödet och revyer är framgångsrikt. Filmen har vuxit en hel del efter jag såg den vilket borgar för att det kommer bli en kul upplevelse att se om den. För jag tror att detta är en film som vinner på att man ser om den. Jag kan absolut förstå och till och med sympatisera med dem som älskar denna film med hull och hår. Den är gjord av kärlek och det syns i slutresultatet. Det är en bubblig och jublande livsbejakande film.

Jag gillar La la land. Den kryper in under huden på mig. Den ligger och marineras i bakgrunden av mitt medvetande. Den växer långsamt som bröddegen under duken. Stämningen och temat är underbara. Emma Stone är skitbra men tyvärr är Ryan Gosling trist. Goslings insats gör att filmen inte orkar med det sista klivet upp till toppen av stegen. Som helhet är jag ändå väldigt imponerad och nöjd. En film med en bullet...

Jag ger La la land fyra drömmare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Denna film måste väl ha gått hem hos alla filmspanarna? Kolla för dig själv:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema

Whiplash (2014)

De tre bästa trummisarna? Tja, vad sägs om Stewart Copeland från The Police, Ian Mosley från Marillion och vilken random jazztrummis som helst? Jag brukar inte lägga märke till trummisen så ofta, men ibland sticker de ut. Och jag brukar verkligen inte gå igång på långa trumsolon.

Miles Teller (The spectacular now) spelar den begåvade jazztrummisen Andrew som studerar på en musikskola i NYC för "the best of the best". Den underbara American Independent-skådisen J. K Simmons (Juno, Up in the air) spelar den psykopatiske och demoniske läraren Fletcher.

Filmen är enkel i all sin briljans. En mäktig viljekamp mellan Andrew och Fletcher. Dialogen är crisp och hejdlös. Konkurrensen om de olika platserna i Fletchers prestigefulla jazzband är knivskarp. Filmen bjuder inte på några överdrivna dramatiska utfall utan det mesta sker med små medel, en blick här ett talande kroppsspråk där. Detta gäller alla utan den spritt språngande galna Fletcher som inte skrädar med orden. Hans karaktär går inte över lik som Bloom i Nightcrawler men det finns fler likheter mellan karaktärerna än olikheter. Andrew å sin sida är nästan lika fanatisk i sin vilja att bli bäst på jazztrummor.

Filmen har en underbar feeling. Jag ser den som blå, mörkt blå med en metallisk ton. Även denna film har en färg! Jodå, nu är det kanske bara Fiffi bland alla mina läsare som ens förstår vad jag pratar om men så är det. Blå.

Filmen växer allt eftersom storyn utvecklas och mot slutet kommer en central scen som ställer det mesta på sitt huvud. Det är just den kullerbytta eller twist som jag så saknade i Nightcrawler. Därmed blev slutscenen helt otrolig i mina ögon. Både som musikalisk scen, som ett cresendo och upprättelse för Andrews kämpande och som knorr på twisten.

Kommer J. K. Simmons bli oscarsnominerad? Vad tror ni?

Filmspanarkompisen Markus var salig efter filmen. Högsta betyg ropade han när han hastade vidare med Tommy och Niklas mot nästa visning. Jag Jojje, Johan S och Christian hade lite mer tid att efterbehandla filmen. Jag och Johan * 2 var mycket imponerade och nöjda, Christian inte lika sprudlande glad. Sa han något om en medelfilm? Encroyable!

Jag tolkade slutet så här...

OBS, SPOILER ALERT!

Scenen på baren mellan Andrew och Fletcher var filmens viktigaste. Vi fick då en helt annan förståelse för hur Fletcher arbetade. Hans mål var att hitta den nya "Bird" och det gjorde han på sitt lite säregna sätt. Han knäckte skiten ur sina elever för att sedan se vilka som hade driv nog att ändå kämpa på. När han sedan bjuder in Andrew till tävlingen med bandet trodde jag att han mest gjorde det för att han behövde en ny trummis. Men i inledningen av sista scenen förstår vi att det hela var en setup och ett försök att få ut hämnd för att Andrew tjallat. Jag ser Fletcher som en så manisk och psykotisk personlighet att det inte alls känns orimligt att han satt sig själv och det övriga bandet lite i klistret för att kunna få Andrew i det stora klistert. Fletcher skiter i hur Andrew skulle hantera denna situation, antingen är han av det rätta virket eller ej.

Filmens manusförfattare och tillika regissör Damien Chazelle gör det bra för vi har redan börjat tro att Andrew verkligen har tappat glöden. Han plockar ner sitt trumset och han vill åter knyta kontakt med Nicole. Han har helt enkelt lämnat den delen av sig. När han sedan lämnar scenen och går ut till sin far i kulisserna får vi den filmiska höjdpunkten med hela vändningen då han "reser sig på 9" som Rocky hade gjort. Sedan är hela sista låten, Caravan, suverän med musiken, maktkampen mellan Andrew och Fletcher samt då Fletcher inser och accepterar att Andrew "har det". Suveränt slut.

Läste att Miles Teller spelar trummor och tränade en massa mer inför filmen, samt att regissören lät honom trumma så länge att han började blöda i händerna och att en del av blodet vi ser är Tellers! Quelle Spectaculaire!

Jag ger Whiplash fyra starka drömmar av fem.

Betyg: 4+/5