The Sisters Brothers (2018)

Var lite sugen på att täppa igen några hål från filmåret 2018 och Jacques Audiards western The Sisters brothers var ett enkelt val. Jag gillar westerns och enkom miljön gör att jag har en positiv grundinställning till dem.

Vi får följa bröderna Sisters som livnär sig som bounty hunters i en era där det kvittar om de olyckliga tas tillbaka till lagmannen levande eller döda. The Sisters lägger inte fingrarna emellan. Men kan det finna mer i livet än att rida runt i ödemarken och döda busar?

Denna hade gått lite under radarn för mig men det lilla jag snappat upp var mestadels positivt. Filmen saknar sannerligen inte storstjärnor med John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed och den gamla hjälten Rutger Hauer i spetsen. 

Jag har nog allt ganska stora problem med energin som Joaquin Phoenix tar med sig in i filmer med några få undantag (se Her eller C'mon c'mon till exempel). Filmens första halva domineras av herrar Reilly och Phoenix och det var inte speciellt spännande, jag var närmast uttråkad. 

Men sedan tar historien vändningar och Gyllenhaal och Ahmed fick större utrymme vilket gjorde att filmen levde upp och andra halvan är klart starkare. 

Allt som allt är detta en film som är helt ok, men som klart kan rekommenderas till alla som älskar westerns.

Betyg: 2+/5

Blade Runner (1982)

35 år efter originalfilmen kommer nu uppföljaren till Blade runner och som uppladdning valde jag att se om den ursprungliga bioversionen, och då den något längre europeiska versionen av de två till och med. Dessutom har jag ju inte skrivit om denna film på bloggen så nu var det verkligen dags.

Fanns det ens någon chans att filmen skulle kunna leva upp till den bild jag hade av filmen i huvudet? Minnena som har utvecklats till legend om en film som alltid sedan jag såg den legat långt upp i listan av mina absoluta favoriter. Filmen intog till och med en fantastisk sjunde plats när jag häromåret gjorde ett fåfänga försök att ranka mina topp 100 favoritfilmer.



Well, filmen kommer bra nära! Damn, den håller. Lättnaden! Visst, denna gamla barndomsfavorit kommer aldrig återigen ses med ögon som aldrig sett något liknande, kommer aldrig mer öppna dörrar som ett ungt och formbart sinne inte ens visste fanns. Min kärlek för sci-fi och de komplexa frågor som kan behandlas i dess kontext brinner än idag. Jag älskade förra årets Morgan mer än de flesta. Åter igen frågan om vad som definierar en människa i tider av AI, robotar, genetik och en skenande teknisk utveckling. Kan det verkligen vara ok att döda en skapad varelse som har självmedvetande? Denna fråga ställdes redan av Ridley Scott i Blade runner. I dess originalformat är det en neo-noir om en polis som jagar några högst självmedvetna replikanter och kallblodigt mördar dem. Deras drömmar, deras dödsångest, deras ambitioner och förhoppningar sköljs bort som tårar i regnet. Jag finner filmens briljant och mycket av det ligger i att filmen är så otydlig och öppen om vem som är vad. ÄR Deckard en replikant. (såklart han är)

Jag råkade se på twitter några kommentarer om den gamla filmen. Långsam och tråkig? Vad? Jag såg filmen igår kväll och jag kan meddela att det är den inte alls. Att bara kalla den tråkig utan att precisera vad man menar med det är meningslöst, men förväntat i denna era av Trump och 140 tecken långa analyser. En långsam och tråkig film är kanske en film med scener som inte ger något till handling, stämning eller kontext. Men när Lynch kan få oss att stirra på en tom glasbur och tycka att det är svinspännande vet man att denna fråga är komplex.

Blade runner är tajt. Varje scen behövs och leder in i nästa. Helt rak tidlinje, helt enkelt en polisutredning. Jag finner filmen lika enkel som tex Alien. Många av de bästa filmerna har enkla handlingar, men det gör dem icke automatiskt simpla och sannerligen inte tråkiga. Den otroligt stämningsfyllda miljön, ett framtida Los Angeles i ständigt regn. Tusan vad effektivt. Väldigt lite av nutidens hemska cgi utan allt känns som att det på riktigt. Till det musiken som med rätta är ikonisk. Det går rysningar längs armarna på mig när filmens musikaliska teman spelas upp. Sen har jag inga som helst problem med voice over'n. Jag gillar den och finner film noir-känslan bara addera till historien. Åter till huruvida den är tråkig. Nej jag tycker inte det i alla fall. Vilken scen skulle det vara i så fall? Jag såg filmen med andan i halsen åter igen. Detta trots att jag sett filmen så många gånger förr. Visst den har inte speciellt mycket action men det är heller inte en sådan film.



Det andra jag såg på twitter var att relationen mellan Deckard och Rachel är träig. Jo, det får vara upp till var och en att tycka, men jag undrar om vederbörande ens funderat något på filmen alls. Först några tankar om alla övriga karaktärer. De är starka egensinniga karaktärer som etsat sig fast i mitt minne. Hur många filmer har man inte sett där man helt glömt karaktärer bara några dagar senare? Rutger Hauer som Roy är fantastisk, men jag kan lika lätt när som helst se Pris, J.F. Sebastian, Leon, Gaff och Tyrell i mitt huvud. De spelas med små medel men det finns ack så mycket "karaktär" i dem som om det vore i koncentrerad format. Pris pendling mellan kompisen, förförerskan och den helt känslokalla överlevaren, den enigmatiske Gaff, Leons desperata fråga om hur länge han har kvar att leva, J. F. Sebastian med alla sina "kompisar". Tyrell...? Tyrell, kanske inte så mycket, förutom att hans glasögon är oförglömliga.



Men Deckard och Rachel då? Ja, vad är problemet? Rachel är några år gammal med inplanterade minnen. Beter hon sig inte som era idéer om hur kärlek ska se ut? Att hon är stel är inte så konstigt med tanke på att hon just insett att hela hennes liv har slagits i spillror. Skillnaden mellan henne i första scenen och de i Deckards lägenhet funkar för mig i alla fall och jag känner för henne lika mycket som jag gör för Roy, Leon och Pris. Den fjärde, Zhora lärde jag aldrig att känna...

Harrison Ford är perfekt i rollen som Deckard. Han måste spela rollen på ett sätt så att det inte går att avgöra om han är en människa eller en replikant. Ford och Scott har sett till att denna film kan ses på många sätt vilket fansens långa efterföljande debatt om Deckard visar. Vi kan inte ha ett förhållande mellan Deckard och Rachel som taget ur valfritt romantisk drama om två förälskade människor, det går emot storyn. De är inte normala, deras kärlek är inte av den rosenröda sorten. Rachel är i chock och behöver en pelare att luta sig mot ett litet tag, och Deckard är en fuck up, vilsen i livet på randen till självfördärv och självförakt. Klart han tar emot Rachel med öppna armar och med henne en gnutta hopp om något bättre. ÄR Deckard en replikant? (såklart han är)



Ögat är som ett fönster in i själen och denna film har massor av ögon, massor av själ. Såklart måste jag också ge en shout out till Roys slutmonolog. Kanske filmhistoriens bästa monolog och dödsscen.

Filmens styrkor
Storyn
Stämningen, miljöerna, regnet, kläderna
Musiken
Nostalgin

Betyg: 5/5

Jojjenito har också skrivit om denna klassiker.

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Åh vad jag hade velat gilla Valerian and the city of Thousand Planets. Jag fullkomligt älskar Bessons The Fifth Element och det är i princip omöjligt att inte jämföra de två filmerna. Men tyvärr gör man Valerian en otjänst när man jämför med den gamla filmen. Valerian har inte en chans. Det största felet med Valerian är castingen. Ingen av de tre huvudkaraktärerna som spelas av Dane DeHaan, Cara Delevingne och Clive Owen är bra och om man jämför med Bruce Willis, Milla Jovovich och Gary Oldman blir det slakt likt Dothrakis mot Lannisters. Med en magnifik budget kan det inte vara pengar det handlar om... Väl?



Båda filmerna är "over the top" och då krävs otroligt starka personligheter för att sälja en dialog som annars faller platt. I The Fifth element funkar det full ut men i Valerian blir dialogen skrämmande dålig. Trots att Besson kämpade på och försökte finns det inte en enda scen mellan Valerian och Laureline som känns äkta. Allt de säger, speciellt Valerian, känns som försök till en "cool one-liner". Humorn i Valerian står inte upp på egna ben - ytterligare ett område där den slås på fingrarna jämfört med sin äldre kusin.

Det som funkar och är häftigt i Valerian är miljöerna. Damn, vilken sprittande fantasivärld som byggs upp. Allt från pärlfolkets Avatar-inspirerande värld till Alpha-stationen som tagen ur en Isaac Asimov-bok. Man skulle kanske ta och läsa om The caves of steel igen?



Den bästa sekvensen och häftigaste miljön var scenen på The Market en marknad ute i öknen med en miljon butiker i en virtuell värld. Det var också där vi såg svenske Ola Rapace i en liten men häftig roll. Han var solid, kanske filmens bästa insats! Några andra kända ansikten flimrade också förbi. Rutger Hauer har en cameo! Ethan Hawke spelar en Jack Sparrow-liknande hallick som jag inte kände igen förrän jag kände igen honom på rösten. Sen spelar Rhianna en kameleont som tvingas uppträda och annat mot betalning. Hon påminde mig om den blå divan men hon hade inte en chans mot sin föregångare, varken i performance eller känslan i magen när det går som det går.



Valerian är ett spektakel. Det är en osannolikt fantasieggande värld vi får möta, en rymdopera, en sci-fi-saga som tagen från femtiotalet filmad med dagens teknik och specialeffekter. Tyvärr gav filmen mig inte speciellt mycket och jag är inte sugen på att se om den. Det blir nog en omtitt på The Fifth Element istället.

Jag ger Valerian and the City of a Thousand Planets två "converters" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Min korta revy på The Fifth Element.

Filmen sågs på filmspanarträffen i helgen som gick. Hoppa nu över och läs de övrigas texter:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Movies-Noir
Har du inte sett den - Carl

Ola Rapace och Cara Delevingne

Confessions Of A Dangerous Mind (2002)

Denna filmen kom med i Decennier för att jag gillar George Clooney. Han är en riktigt skön gubbe. Dessutom älskar jag hans andra film som regissör, Good night, and good luck. Den är krispig i både det svartvita fotot och den tajta regin. Den är som en mix av Hollywoods storhetstid och den moderna filmens vassa berättande. Confessions of a dangerous mind var Clooneys regidebut och den har dessutom favoriten Sam Rockwell i huvudrollen. Klart jag ville se filmen.

Men, ack, detta var ganska tydligt en film av en skådespelares första försök som regissör. Han vill pröva allt han sett under sin karriär och resultatet blir att filmen är "all over the place". Clooney blandar och ger med olika stilar. Jag kommer inte riktigt underfund med vad han vill med sin film. Favoritsegmenten är de mellan Rockwell och Julia Roberts i Västberlin. De har en noirig känsla och en bluesig jazzmusik sätter stämningen.

Rockwell är mycket bra på att porträttera en ganska avskyvärd individ. Han och Drew Barrymore har en bra personkemi. Clooneys mustasch var inte ok. Julia bara är. Men vad vill Clooney? Manus är skrivet av Charlie Kaufman och han har ju alltid ett kort eller två i skjortärmen. Scenen med tjejen i poolen är kanske filmens snyggaste. Usch vad nedtagen han blir där. Eller är det denna scen mellan Chuck och hans handler som är snyggaste scenen? Kolla in blodet i poolen!

Men filmen har en stor portion svart humor. Träningslägret för lönnmördare är "hi-larious". Deras kostymer! Alla ser identiska ut!. LOL. Bachelor number 1 and number 2 är vännerna från Oceans eleven... The newly weds och tortyr på genitalier.

Sen är det noirigt igen med en berättarröst och Los Angeles i orangea färger. Slutet blir det mer spänning och scenen mellan Rockwell och Roberts i slutet är som taget ur en spionfilm. Men what the heck? Byttes inte kaffekoppen två gånger? Nej, just det han lurade henne med sitt move.

Ok, detta var en salig blandning av stilar, känslolägen och stämningar. Det var ganska underhållande så länge det varade men det räcker inte ända hem.

Jag ger Confessions of a dangerous mind tre kyssar på bion av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Batman Begins (2005)

När jag satte mig ner tillsammans med Johan för att se "The Dark Knight"-trilogin trodde jag att utmaningen skulle handla om hur trean stod sig. Som jag kom ihåg det gillade jag "Batman begins" mycket, älskade "The Dark Knight" men hade blivit besviken av "The Dark Knight rises". Första filmen, "Batman begins", hade jag rankat som den näst bästa filmen från 2005 på min första version av topplista för året.

Jag gillade helt enkelt att de nya Batman-filmerna var allvarliga, mörka och i någon mening realistiska. De gamla Burton-filmerna med fånerier och pingvinmänniskor hatade jag. Alla bitar föll nu på sin plats. Gott så, men plats för humor fanns inte i de nya filmerna. Det var bombastiskt och episkt. En sober stämning gällde här, och en mycket allvarlig huvudperson gestaltad av Christian Bale satte tonen för hela serien. Teamet Nolan-Bale kommer nog aldrig kunna anklagas för att ha för mycket humor i sina filmer, om någon humor alls...

Christopher Nolan som gjort filmen är en sjuhelsikes filmskapare. Detta är en mycket välgjord film. Temat är ondska mot godhet, brott och straff samt skuld och rädslor. Det dröjer ett bra tag in i filmen innan Batman på allvar blandar sig i leken. Istället är det Bruce Waynes resa till Batman som beskrivs. Filmen lever därmed mycket på att vi kan köpa Christian Bales gestaltning av Wayne. Under denna återtitt drabbades jag av hur torr och allvarlig Bale är hela filmen igenom. Jag lekte med tanken om inte filmen hade vunnit på att Nolan eller Bale någon gång skulle kunna ge oss en liten glimt i ögat, men det passade sig förstås inte. De har båda gått "all in" för dramat och det riskerar därmed bli pretentiöst i ett nafs. Vid denna återtitt fann jag vissa scener i filmen vara farligt nära det patetiska.

Mitt sällskap under visningen Johan verkade dock vara mycket nöjd. Han gav tecken från sig om att han fått den wow-känsla som jag själv fick då jag såg filmen för första gången. Den känslan inföll sig inte för mig denna gång.

Filmen är fortfarande ganska bra. Framför allt den ett gott hantverk. Världen målas upp på ett suveränt sätt. Det är självklart viktigt att etablera denna världs logiska lagar, speciellt då det rör sig om en adaption från en seriebok.

1. The bad guys

The Scarecrow spelas av Cillian Murphy och han funkar väl sådär som vrickad läkare med en hemlig drog. Tyvärr är han inte speciellt hotfull och en tämligen dålig fiende till Batman.

Liam "Biggus dickus" Neeson spelar den stora skurken Nazgul, eller vad han nu hette. Funkade också sisådär. Blev aldrig upphetsad över valet av skurkar vid denna tittning.

2. The ladies

Bruce Wayne's barndomsvän och kärleksintresse Rachel Dawes castades obegripligt nog med Katie Holmes. Hon väger alldeles för lätt i denna roll. Uppspärrade stora mörka ögon räcker inte i en film av denna dignitet. Det behövs en skådespelerska som har något extra, en kvinnlig karaktär som man vill fråga fler frågor till. Det slår mig nu att Nolan gjorde en liknande fel-casting när han satte Ellen Page i rollen som Ariadne i "Inception". Han har ett systematisk fel där den gode Christopher.

3. Feelingen

Det är otroligt mycket fokus på origin-storyn. Mörker och elände genomsyrar Gotham City. Bruce är surmulen mest hela tiden. Filmen ger ett tungt intryck. Detta är inte festligt, det är dramatiskt och dystert. Vilket passar i det epos Nolan vill måla upp, men han balanserar farligt nära det patetiska också.

4. Something good
Roligaste och bästa (?) scenen i filmen är när Bruce Wayne avskedar Earle (Rutger Hauer) som VD för Wayne Enterprises efter att han i hemlighet köpt tillbaka en majoritet av aktierna. Egentligen är det nog alla scener när Bruce Wayne inte avslöjar vem han är som är det bästa med filmen. Hans scener som suput och playboy är festliga.

I slutet får vi en fin liten scen när Bruce avslöjar för Rachel att han är the Bat.

5. Something bad
Jag tycker nog att hotet som Batman måste avvärja är lite töntigt. Hela grejjen med knark i vattnet är inte jätteinspirerande. Och slutfajten mot Nazgul i ett tunnelbanetåg är också otillfredsställande.


Några avslutande ord....

Som helhet var detta en ganska stor besvikelse. Jag kom ihåg filmen som mycket bättre. Nu när wow-känslan lyste med sin frånvaro blev avsaknaden av densamma desto större. När sedan filmen inte erbjuder något annat att tugga på, som glimten i ögat eller en karaktär/bi-roll som sticker ut faller filmen mer platt än vad jag någonsin kunde ana. Det är fortfarande en bra film och jag ger den ett fördelaktigt betyg men den har dalat och det blir nu en trea istället för en fyra. Jag har också kastat ut filmen från min topplista för 2005. Japp.

Betyg: 3/5

Buffy The Vampire Slayer (1992)

Nu kommer vi in till ett nytt tema i decennier. Skräckisar! Det blir en mjukstart med denna komedi eller vad det nu är. Joss Whedon skrev manus och nån pajsare slaktade detta manus redan 1992. Fem år senare fick Joss chansen att göra en halv säsong tv-serie och då återupptog han Buffy och hennes vampyrdödande. TV-serien är mästerlig och den ska snart ses om, men denna kuriosa-film hade jag aldrig sett. Detta har nu åtgärdats.

Hahaha. What the fuck was this? Kristy Swanson (kommer ni ihåg henne) spelar Buffy. Hon ser ut som en ung Grace Kelly. Luke Perry från "Beverly Hills, 90210" spelar Pike. Pike? Spike? Donald Sutherland spelar The Watcher Merrick. Han är långt från Mr Giles. I kid you not.

Roligaste karaktären i filmen är den hysteriske rektorn Gary Murray spelad av Stephen Root. Kul också med en ung Ben Affleck som okrediterad basketspelare och en okrediterad Seth Green som vampyr! Hedersomnämnande går till Rutger Hauer's musche i rollen som lokal vampyrkung.

Grundkonceptet i filmen är att Buffy hänger med en klick urblåsta blonda cheerleaders. Dialogen är filmens höjdpunkt. Jag känner igen tonen och humorn från Joss men den hanteras inte alls lika bra som under hans egen hand. Det blir "campy" och skämskudden åker fram titt som tätt. Men det är också det som gör filmen så charmig.

Det var en kul film, en klackspark i världsrymden. Lättuggad, lättglömd. Nu går vi vidare.

Jag ger "Buffy the vampire slayer" tre stakar genom bröstet av fem möjliga.

Betyg: 3/5