The Three Musketeers (2011)

Blev sugen på fler musketörfilmer efter den mycket trevliga franska filmen från i år, Les trois mousquetaires: D'Artagnan. Efter några false starts med äldre varianter fastnade jag på Paul W.S. Andersons The Three Musketeers från 2011.

Detta är långt från en seriös adaption av Alexandre Dumas bok som den franska filmen var. Istället är detta ett "over the top"-äventyr med en stor portion "glimten i ögat".

Våra hjältar får fajtas mot en elak Kardinal R, en lustfyllt slaktad Lord Buckingham, flera flygande skepp (!) och en ljuvligt ondskefull Milady.

Teamet har inte sparat på krutet, pun intended, och öser på med frejdiga fajter medelst väörja, musköter och kanoner. Filmen är en explosion av färger och glassig yta. Men också fylld av kända skådespelare där kanske Milla Jojovich som Milady, Christoph Waltz som Kardinal Richelieu, Mads Mikkelsen som Rochefort och inte minst Orlando Bloom som Lord Buckingham sticker ut.

Unge D'Artagnan spelas av pojkvaskern Logan Lerman, inte dåligt men lite för sött för mig. De tre spelas mycket dugligt av Matthew Macfadyen som en seriös och sorgsen Athos, Luke Evans som en smart Aramis och Ray Stevenson som en burdus Porthos. Alla tre var mycket bra castade och passade perfekt in i sina respektive roller.

Men favoriten var ändå Freddie Fox i rollen som den franske kungen Louis samt hans drottning Anne, spelad av Ted Lasso-veteranen Juno Temple. Jag som råkar gilla James Corden roades lätt av hans version av betjänten Planchet.

Man ser inte denna film för att få bästa möjliga adaption av Dumas bok, den tar sig allt för stora friheter med både tonalitet och utsvävningar i form av de horribla flygande skeppen. Man ser filmen för ett härligt äventyr där filmen själv har vett nog att inte ta sig själv på för stort allvar.

Betyg: 2+/5 

Bullet Train (2022)

Bullet Train är en mycket underhållande actionkomedi med Brad Pitt i spetsen som en lönnmördare med en massa otur. David Leitch har regisserat på japansk förlaga.

Herr Pitt är ganska ljuvlig i denna film. Han har "true star quality" och han är inte oäven i komedisituationer. Men egentligen är filmens behållning mestadels karaktärerna runt omkring honom. Mest gillar jag duon Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry som tvillingar och smått psykopatiska mördare. Övriga njutbara skådespelare är Joey King, Michael Shannon och Sandra Bullock. Nya ansikten är Andrew Koji och Hiroyuki Sanada.

Filmen var tänkt som en hårdkokt actionfilm men under processen förvandlades filmen till en actionkomedi. Det är lockande att fantisera om hur den hade kunnat bli utan komedielementen, antagligen liknat en Tarantino-film eller kanske något av bröderna Russo. Men nu blev det bra också. Den går inte till historien som en ”tung” film som man måste återbesöka flera gånger i framtiden, men underhållning för stunden och ett gott skratt ska man inte fnysa åt. Den förlängde mitt liv några gånger. En trea!

Betyg: 3/5

Indignation (2016)

Jag gillar filmer som utspelas i universitetsmiljö: Antagligen beror det på nostalgiska tankar om min egen tid i Uppsala eller så har det att göra med den starka läsupplevelsen jag fick med Donna Tartts The secret history. Dagens film Indignation utspelas till stor del på ett litet college i Ohio. Detta är en historisk film som utspelas under 50-talet samtidigt som Koreakriget. Logan Lerman spelar Marcus och Sarah Gadon spelar Olivia. Och båda är fantastiskt bra. Filmen bygger på Philip Roths bok från 2008 med samma namn. Jag undrar nu om boken är lika bra, eller ännu bättre än filmen. Böcker tenderar ju att vara det...

Filmen behandlar två teman. Dels utmanas Marcus av skolans rektor då han trots sin judiska bakgrund kommer ut som ateist. I ett land som hyllar sig själv för att acceptera var och ens rätt att tro på den religion han eller hon så väljer går det tydligen inte för sig att inte tro på någon religion alls. Vansinne om du frågar mig. Paret inleder en trevande relation men Olivias minst sagt fria syn på sex före äktenskapet är inte heller rekommendabelt under denna tidsera. Samma gäller i stora delar av världen än idag. I landet som hyllar sig själv för att människor är fria att uttrycka sig som de vill fördöms de som har sex utanför de traditionellt accepterade normerna.

Intensiv trots ett långsamt tempo. Upprörande trots att inget visas på duken. Sorglig. Känslorna flög omkring inne i mig när jag såg filmen. Den är samtidigt intellektuell och känslosam. Filmen inleds med en scen från nutiden och sedan är resten en tanke, en dröm, en slags återblick. Även en scen från kriget i Korea som ruvar över filmen som en våt filt får betydelse i slutet. Trots att detta är ett helt straight drama måste jag hylla de för sättet de låter historien vecklas ut inför oss i publiken.

Filmens starkaste scen är den första "duellen" mellan Marcus och The Dean, sliskigt spelad av Tracy Letts. Jag satt som på nålar när Marcus blev mer och mer pressad, upprörd och svettig! Scenen från Marcus och Olivias första dejt fick mig att vakna till i biofåtöljen och höja på ögonbrynet. De sista scenerna med en gammal Olivia på ålderdomshemmet framför tapeten fick mig att helt tappa andan när insikten öste ner över mig som en störtskur. Vemodigt och allt annat än upplyftande slut. Men jag måste säga att jag älskade filmen för det.

Jag rekommenderar filmen till er som är humanister, gillar dramafilm och vill leva med era sinnen öppna.

Jag ger Indignation fyra blommiga tapeter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Fury (2014)

Wardaddy: Ideals are peaceful. History is violent.

Kan det vara så att "Fury" är en bättre WWII-film än "Saving Private Ryan"? Landstigningsscenen i Ryan är biljant, helt klart 5/5 och det finns en scen i andra halvan där en kille får en kniv inpressad i hjärtat som tog andan ur mig och som jag inte glömt sedan jag såg filmen. Men för övrigt, är inte Ryan lite väl hollywoodskt glassig?

"Fury" å andra sidan är blytung. Och svart som tjära. Jag tror att den på ett mycket mer realistiskt sätt visar helvetet under kriget. Det känns som att filmmakarna varit noggranna med detaljer i denna film. Autentiskt är väldigt bra när man gör krigsfilm. Fullständigt absurda scener som spelas upp i bakgrunden. När man ser rollistan med Brad Pitt och WWII kan man lätt tänka på Tarantinos styggelse, men nej, detta är en mycket seriös och brutalt ärlig krigsfilm.

Jag blev faktiskt lite tagen av den. Det var många scener som envist dröjde sig kvar efter jag sett filmen... Totalt krig på tyskarnas hemmaplan. Hängda barn, barn i strid, Shias konstant gråtsprängda ögon, Pitts majestätiska tolkning (japp, jag sa det), hela scenen hos Emma och hennes kusin, personen, nej personerna tanksen körde över. Aj som tusan, detta var riktigt bra. Vilken överraskning. Damn.

"Fury" är en bra film. Jag fann den väldigt spännande och jag hade ingen aning om hur den skulle sluta, även om det blev ungefär som jag kunde gissat. Slaget mot den ensamma tyska Tiger tanksen var skitbra. Skådespeleriet var otroligt tajt. Det kändes som att besättningen var ytterst sammansvetsat. Regissör Ayers kör med ett gammalt knep som ändå funkade bra då vi får lära känna gänget via nykomlingens oskyldiga ögon. Ynglingen Herman spelas av Logan Lerman. Ett nytt ansikte för mig.

Brad Pitts Don är en av de mest imponerande ledarna jag sett på film på ett tag nu. Han övertygade i rollen stort. Shia LaBoeuf! Va fan, allt är förlåtet. Han var ju superstabil i denna film. Hjärtat i filmen på något sätt. Michael Pena och Joe Bernthal! Bra killar. Smutsiga och illaluktande säkerligen.

Jag har inte sett regissören David Ayers "End of watch". Den rackarn måste jag se, har hört mycket gott om den. Jag gillade till och med "Sabotage" en hel del, men den verkar vara allmänt hatad annars.

Ok, "Fury" var en tung film, och jag kände mig svårmodig efter jag sett den. Jag ger "Fury" fyra förstörda liv av fem möjliga.

Betyg: 4/5