Project Hail Mary (2026)

Så har jag nu sett den omtalade Project Hail Mary. Jag såg fram emot filmen en hel del men inte så mycket som vissa andra trodde att jag skulle göra. Jag hade lite svårt att se hur Andy Weirs stil skulle funka i denna typ av äventyr. Jag hade därmed ganska oklara förväntningar på filmen, men den hade fått mestadels bra betyg så jag hoppades väl på en schysste sci-fi i alla fall. Och alla välproducerade sci-fi ger pluspoäng automatiskt i min bok. Det är sedan gammalt.

Trots modererad ribbhöjd levde den ändå in upp till mina förhoppningar. Jag kan direkt säga att det kommer bli omöjligt för mig att inte jämföra filmen med två mycket bra filmer som är regisserade av två av de bästa vi har; Denis Villeneuves mästerverk Arrival och Ridley Scotts otroliga adaption av Weirs debutroman The Martian.

En av Project Hail Marys styrkor är att den bitvis är riktigt snygg och dess sci-fil miljöer är trovärdiga, nästan ända in i mål. Filmen har en suggestiv inledning och tekniken med att ha en huvudkaraktär som lider av minnesförlust och låta honom, och oss åskådare, bygga upp historien via minnen i form av flashbacks funkar bra i denna film.

Sandra Hüller är som vanligt superstabil. Här ser vi hennes som Eva Stratt som leder Project Hail Mary. Hüller spelar henne fullständigt allvarligt. Hon gör det till perfektion. Man påminns lite om hennes insats i den underskattade Toni Erdmann på mer än ett sätt.

Tyvärr spelar hon i en annan film än övriga skådespelare,  eller filmens regissörer för den delen.

Vid sidan av allt annat är detta trots allt en "first contact"-film och därmed kan jag inte annat än sorgset skaka på huvudet och jämföra med Arrival. Här i Project Hail Mary flimrar problemet med att skapa ett gemensamt språk mellan Grace och Rocky förbi. Illa kvickt har regissörerna lånat en Universal Translator från närmaste Star Trek inspelning och så lätt löser man det "lilla" problemt.

Ja, men är det verkligen få farligt undrar ni nu då? Well, kanske inte, men nu har helt plötsligt filmen gått från Hard Science Fiction till "Science-Fantasy" likt Star Wars och MCU. Vi är nu långt från Arrival eller The Martian. 

Sandra Hüller spelade i en Hard Science Fiction så som jag upplevde det. Hon spelar också i ett "seriöst" sci-fi-drama likt The Martian. Det gör sannerligen inte Ryan Gosling eller filmens regissörer.

Jamen, The Martian med Mat Damon var ju också rolig. Javisst var den filmen rolig mest hela tiden. Men det är en skillnad i tonaliteten i filmerna. Mark Wattney använde en ofta självironisk humor för att klara av situationen han hamnat i. Alla andra i The Martian spelade sina karaktärer seriöst; hans team på  Ares III, NASAs chefer och alla ingenjörer som arbetade arslet av sig för att skapa förutsättningar för att kunna rädda Watney. När det var humor var det förankrat i deras komplexa karaktärer. The Martian är som en fiktiv berättelse om en verklig händelse i vår verklighet, dvs i högsta grad Hard Science Fiction.

Här kommer då Project Hail Mary och ger os någon form av goofy "buddy comedy" där komedin är i första rummet, där skämten är kastade på karaktärerna för att det är en sådan film regissören vill göra... Det känns tråkigt. 

Jag sneglar på vem tusan är det som gjort filmen...  Hmmm, wtf? Det är de två herrarna Phil Lord och Christopher Miller. De är kända för filmer som 21 Jump Street och The Lego Movie. Ouch. Det förklarar ju i princip allt va?  

Filmen blev i princip sämre och sämre ju längre den gick, och den höll på ett... tag. Slutsekvenserna var närmast smärtsamma. Lyckades de fejk-döda Rocky inte bara en, utan två gånger? Klart han inte kunde dö, de ska ju sälja Rocky-leksaker efter filmen. Rocky må ha varit gullig inledningsvis men han kändes mest som tagen från något extra dåligt från Disney Star Wars om jag ska vara ärlig. 

Ok, så vad har vi här då? Det var en snygg och för stunden underhållande Science-Fantasy som tyvärr saknar karaktärer jag brydde mig om och som i övrigt är mer eller mindre tom på innehåll. Nätt och jämnt en trea på grund av Sandra och snygga rymdsceneriet kanske?

Betyg: 3/5

Barbie (2023)

Barbie är något av årets film 2023. Den är inte årets bästa film, långt därifrån, men tillsammans med Oppenheimer myntades begreppet "Barbenheimer", en gigant på den popkulturella himlen.

Jag insåg direkt att Oppenheimer skulle ses på en stor duk, men Barbie väntade jag med att se i hemmets lugna vrå. För- och nackdelen med att se filmen senare efter hysterin lagt sig var att jag kom in till filmen med förväntningar av olika slag. Jag blev både positivt överraskad - av dess politiska innehåll, och negativt överraskad - av att den inte var speciellt underhållande. Jag hade trott att det skulle bli tvärtom!

Jag fann filmens feminism och politiska mässande relevant och välfunnet. Det var en kul aspekt av filmen. Men när det kom till underhållningen överlag var jag besviken. Efter en stark inledning med den härliga trevstin på inledningsscenen av Kubricks 2001: A Space Odyssey blev filmen tråkig efter ett tag. Rent allmänt gillade jag såklart de mångtaliga filmreferenserna som 2001, The Matrix, Top Gun och The Wizard of Oz. 

Skämten om de rigida och själlösa Barbie och Ken är på en konceptuell nivå kul men tyvärr lever hela filmen på detta enda skämt om man hårdrar det hela. Det är i princip samma skämt under filmens inledning när Barbie styr sin värld och Ken är korkad, som under andra halvan när Ken styr Barbies värld och är korkad. Det känns som samma typ av problem som kan finnas när en filmmakare försöker göra en långfilm av en lyckad kortfilm men det blir då bara mer av samma...

Javisst, Barbie får en livskris och man anar en karaktär inne i dockan men det är väldigt lite och väldigt mycket för sent. Noterbart var att Barbie valde att "göra en Arwen" i slutet av filmen men jag tyckte att hela den sekvensen slarvades bort och den blev själlös den också. Om ni jämför med Pixars Toy Story-filmer så förstår ni kanske hur jag tänker?

Margot Robbie som Barbie och Ryan Gosling som Ken var mycket roliga... de första minuterna i alla fall. Sedan var det bara samma samma resten av filmen. Kate McKinnon, Michael Cera, John Cena och Will Ferrell gör också roliga saker, men mer på en nivå som passar sketcher på YouTube än för en hel långfilm.  Filmen är också en musikal och här blev jag gravt besviken. Musiknumren var extremt svaga och drog ner helhetsintrycket avsevärt.

Kul att ha sett årets snackis men den var inte så bra som jag hoppats. Den var ganska tråkig helt enkelt. Med andra ord når den inte upp till mer än "helt ok"...

Betyg: 2/5

The Gray Man (2022)

En ny actionfilm från bröderna Russo? Sign me up! De gjorde de flesta av de bästa filmerna i MCU, ni vet det där spännande filmserieäventyret som dog ut för några år sedan. När dessutom Captain America himself spelar en av huvudkaraktärerna var det givet att ge filmen en titt.

Frågan var nu bara om denna film kunde komma upp i samma nivå som "Extraction" där bröderna var med på ett hörn och där den bästa Chris spelade huvudrollen. Tyvärr kommer inte "The Gray Man" i närheten av "Extraction". Istället får vi action utan innehåll, en snygg yta som saknar både engagerande handling och karaktärer. 

Huvudrollen i dagens film spelas av Ryan Gosling och det är ju aldrig ett speciellt bra tecken. Vid sidan av honom ser vi Ana de Armas, Chris Evans och Billy Bob Thornton. Så tre favoriter backar upp den träiga Gosling. 

Någon skrev att alla utom Chris Evans spelade sina vanliga typer och det stämmer till punkt och pricka. Gosling är som en blandning av hans cooling i "Drive" och den tystlåtne Neil Armstrong i "First man". Han spelar sina roller genom att inte spela alls som det känns. Han är blank som ett papper och blir, oftast, helt ointressant i mina ögon. Nja, han passade perfekt i "First man", men det var kanske undantaget som bekräftade regeln.

Billy Bob Thornton är gängets veteran och han är som när han är som bäst, oerhört sympatisk och "likeable".

Ana de Armas spelar en bad ass som hon gjorde i den senaste Bond-filmen "No time to die". I den filmen var det överraskande och därmed mer effektivt. Men hon är alltid intressant i vad hon än gör och hennes medverkan är en av filmens positiva saker.

Det är Chris Evans, Cap America himself, som bryter mönstret. I rollen som filmens "super villain" är han 180 grader från den mysiga och lugne Steve Rodgers. På grund av det galna flinet och den ståtliga mustaschen kan jag inte undgå att påminnas om en tysk lönnmördare i en thriller-komedi jag såg på Filmfestivalen (?), men som jag inte kan komma ihåg namnet på just nu...

Denna film kan ses som ganska kass, eller ganska bra, det beror helt på vilket humör man är på när man ser den. Om du har sug efter en snygg men tunn actionfilm kommer den sitta som handen i handsken. Jag hade lätt kunnat ge den en tvåa, men jag var på humör och till det fick jag se en i mina ögon mycket underhållande Chris Evans (mest på grund av att han spelar så gravt mot hans etablerade persona), den ljuvliga Ana de Armas och den genommysige Billy Bob Thornton så jag ger filmen en trea!

Betyg: 3/5

First Man (2018)

"That's one small step for a man, one giant leap for mankind."

Bevingade ord och ett världsberömt citat från Neil Armstrong, den första människan på månen.

Själva månlandningen var i första hand en bedrift av mänskligheten, det var inte en persons individuella bedrift. I historien om månlandningen finns en avgrundsstor skillnad mellan det allmänhistoriska och det personliga. Ändå har Damien Chazelle, känd för filmerna Whiplash och La la land, lyckats göra denna biografiska film oerhört berörande på det personliga planet.

Redan i första sekvensen kommer vi under huden på människan, och fadern, Neil Armstrong. Hans relation till dottern Karen genomsyrar sedan hela den långa filmen. Alltid närvarande, sällan nämnd, vakar Karens ande över filmen.

Detta är ett mästerverk! Chazelle hoppar till synes obehindrat mellan genrer. Tre filmer i rad är inte en lyckoträff. Chazelle är "the real deal". Det är skönt.



Jag tror inte att man måste var en Apollo-nörd för att kunna älska filmen men det hjälper så klart till. Däremot borde de allra flesta biobesökare bli berörda av familjefadern Neil Armstrongs berättelse då den är mänsklig på ett grundläggande plan och inte alls handlar om en resa till månen. Jag uppskattade filmen både för dess majestätiska beskrivning av Apolloprogrammets bedrifter och dess melankoliska och sorgliga ton med tanke på det personliga perspektivet. När Neil släpper armbandet i kratern vid Sea of Tranquility var det förbaskat dammigt i salongen. Vi är människor på en liten, liten planet ute i det svarta, och det enda vi har i slutändan är våra familjer.

Detta är en typ av historisk biografi som jag kan älska. Den följer Neil och hans omgivning från tidigt sextiotal till månlandningen i juli 1969. Det är svårt att greppa vilken bedrift det var att lyckas med månlandningen då när det hände. Tekniken av anno 1969 var lite mindre sofistikerad än den är idag, milt sagt. Jag satt som trollbunden under filmens 140 korta minuter. Och den är otroligt bra rent filmtekniskt, allt vi ser på duken känns totalt äkta.

Ryan Gosling, som jag ofta tycker spelar konstigt, passar perfekt i rollen som den tystlåtne och inneslutna Neil Armstrong. Goslings sätt att skådespela är ju som bekant att inte skådespela alls. Nya stjärnan Claire Foy spelar Janet Armstrong. Hon är mycket bra på att uttrycka hur sliten mellan oro och frustration en människa kan bli i en extrem situation likt den hon befann sig i. Båda är perfekta i sina roller. Filmen har många bra skådespelare; Kyle Chandler, en av vår tids bästa coacher, Jason Clarke med det starka käkbenet, lustigkurren Corey Stoll, och Patrick Fugit, han som nästan blev berömd.

Min kännedom om Apolloprogrammet adderade till spänningen då jag i (filmens) realtid kunde se ödesdigra händelser formas framför mina ögon. Fantastisk upplevelse på alla sätt. Biografin om en av förgrundsfigurerna i Apolloprogrammet ger filmen nästan full pott på egna meriter, men det personliga perspektivet och mina tårfyllda ögon knuffar upp filmen högst upp och ut genom atmosfären...

Jag ger First man fem fantastiska resor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär på fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och länkar här till andra revyer om filmen:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies-Noir

Blade Runner 2049 (2017)

Denna revy innehåller spoilers for Blade runner 2049.


Blade runner 2049 är en av de senaste årens absolut häftigaste filmupplevelser. Wow! När filmen väl kom igång var ljudbilden det första jag la märke till. Blade runner 2049 är kanske till och med den mäktigaste film jag någonsin sett med avseende på ljuddesign och filmmusik. Den är brutal. Ljudet var mycket högt uppskruvat och vännen bredvid mig var tvungen att hålla för öronen vid ett flertal gånger. För mig var det perfekt ljudvolym, högt så att det kändes ända in i märgen. Fotot av mästaren Roger Deakins är också otroligt snyggt. Vi får under filmen se nya miljöer i en strid ström och de är alla suveränt snygga och fantastiskt fotade. Production design och fotograf i harmoniskt samarbete.



Filmen är lång, kanske för lång, men den rör sig hela tiden framåt. Precis som i originalet har vi en rak tidslinje där vi får följa en Blade runner på ett uppdrag. Jag tycker att filmen funkar som uppföljare. Den nya filmen adderar till den futuristiska världen, en framtida parallell verklighet till vår egen. En verklighet där Pan Am och Atari fortfarande finns och gör reklam och där landsförkortningen CCCP flimrar förbi på ett fordon eller något liknande. I denna värld är alla kulturer och folk samlade i en enda stor kittel. Los Angeles är utbyggt till en enda stor massa av höghus. Söder om staden breder sig en stor avfallsplats ut... San Diego.

Det jag inte gillar med uppföljaren är att de försökt att göra storyn större och mer episk. Det behövdes inte. Men de enkla men ack så tunga filosofiska frågorna om moral räckte tydligen inte för Denis Villeneuve. Hela storyn om en motståndsrörelse av replikanter och den där kvinnliga ledaren som introduceras efter drygt två timmar kändes inte alls nödvändig. Jag hade hellre sett att de fokuserat på jakten på några få identifierade replikanter och till det adderat den fina historien om Rachels och Deckards dotter. Jag älskade slutet när Deckard la handen på glasrutan och jag tvingades svälja en liten snyftning för att stoppa floden som kunnat sluta i storböl.

Herregudars, vad har vi på Ryan Gosling egentligen? Han är adekvat i denna film men jag gillar honom inte. Med tanke på vem som regisserade denna film undrar jag stilla varför vi inte kunde fått sett Jake Gyllenhaal i huvudrollen istället. Jag tror att det hade blivit så mycket bättre. Ryan Gosling brukar ju alltid se helt nollställd ut så egentligen passar han kanske till att spela en replikant, men jag vet inte ännu hur jag ser på hans roll här. Det känns inte bra i alla fall...



Av de övriga skådespelarna klarade alla sig bra. Detta är en film som inte bygger på casten lika mycket som många andra filmer. Här är det stämning, miljö, foto, musik och grundläggande och ibland upprörande moraliska frågor som har huvudrollen. Vem har rätt att leva? Vem har rätten att döda?

Jag var under hela filmen nyfiken på hon som spelade K's AI-flickvän Joi. Hon heter Ana de Armas och jag trodde länge att det var Felicity Jones. Men icke, istället var det hon från War dogs. Specialeffekterna de använde för att visa Joi som ett hologram var grymt snygga. Jag njöt av den rena sci-fi-känslan jag fick av scenerna mellan henne och K. Sen var det en fin liten kärlekshistoria också såklart.

Den udda företagsledaren spelas av Jared Leto och han gör sin Niander Wallace lika egocentrisk och over the top som Joe Turkel gjorde Dr. Eldon Tyrell i Blade runner. Det var passande och en kul detalj. Tyvärr saknas förstås ett gäng av riktigt bra motståndare, som Roy, Pris, Leon och Shora var. I denna film fick det länge vara ett mysterium vilka som arbetade emot respektive med K. Just den biten, som har att göra med replikanternas uppror, tycker jag som sagt var filmens svaga länk.

Däremot var jag förtjust i Harrison Fords återkomst som Deckard och alla trådarna tillbaka till den första filmen. Jag hade inte väntat mig att uppföljaren skulle vara en fortsättning på Rachel och Deckards historia. Det var en positiv överraskning. Spännande twist på hela grejjen med Sapper Morton och dottern. Jag kan verkligen rekommendera er att titta på de tre korta för-filmer som Villeneuve har låtit göras. De fyller i luckorna väl mellan Blade runner och Blade runner 2049. De får mig att känna starkt for Morton.

Frågan om Deckard är en replikant då? I mina ögon är frågan fortfarande öppen. Jag har inte letat efter svaret på internet utan går efter mitt eget ögontest, dvs vad jag ser på filmduken. Visst han har blivit gammal, men som man ser på Sapper Morton verkar replikanter utan tidsbegränsning åldras de också så det säger inget definitivt. Att Deckard klarat sig så bra i en fientlig miljö talar för att han är en replikant. Och han skulle i så fall likt Rachel inte ha en begränsad livslängd. Att han kunde få barn talar dock kraftigt för att han är människa. Lyckligtvis har Villeneuve inte tagit med någon explorativ scen där de dumpar fakta i knät på oss i publiken i frågan. Hur har Stelline blivit till? Ett mirakel som Sapper Morton kallar det?

Precis som i originalfilmen finner jag dödandet av replikanterna motbjudande. I denna film är det hemskaste då Wallace skär ihjäl en nyfödd replikant i en groteskt otäck scen.

Ska vi sammanfatta detta då? Blade runner 2049 kommer inte upp till samma nivå som sin föregångare. Jag hade hellre sett en renodlad storyn om barnet och frågan om det skulle dödas eller ej. Hålla det enkelt men ställa frågan på sin spets. Som filmupplevelse var dock detta något i hästväg. Denis Villeneuve är en otroligt bra filmmakare och han har skapat en uppdaterad "blade runner"-värld som jag kan tro på till hundra procent. Fantastiskt. Jag hoppas att denna film kommer växa i huvudet på mig när den får lite tid att marineras. Ska bli mycket intressant att se hur den utvecklats nästa gång jag ser om den.

Jag ger Blade runner 2049 fyra mirakel av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tycker då de andra replikanterna som vågat sig in i biomörkret om denna film? Kolla in hos Jojjenito, Fiffi, Sofia, Cecilia, Johan och Christian.

 

La La Land (2016)

Jag är inte ett jättefan av musikaler, så trots att La la land var allmänt hyllad hade jag ganska rimligt ställda förväntningar. Jag gillade dock idén om att Damien Chazelle gjort en helt ny originalmusikal och inte en re-make av en gammal film eller en adaption från en Broadway-show. Det visar att han har modet att utmana publik och studios och göra något han tror på, för jag tror knappast att en lallande musikal är en lika säker satsning som någon av alla uppföljare eller re-makes av action- eller superhjältefilmer vi ser idag.

Filmen är ganska mysig under stora delar. Musiken är helt ok tycker jag under sittningen. Det är en melankolisk klang i låtarna som jag gillar jättemycket. Efter titten har jag också lyssnat på soundtracket och alla låtar har vuxit mycket. Jag har nog lyssnat på cd'n minst 25 gånger de senaste två veckorna. Nu älskar jag i princip alla låtar och jag kan tänka mig att filmen kommer växa magiskt mycket när jag ser om den. Filmen hyllar också med rätta jazzen som musikstil och desto mer jazz desto bättre. Det är sedan gammalt.

Filmen är snygg att se på då Chazelle har arbetat mycket med färgsättningen för att skapa stämning och styra in åskådarens känslor i rätt riktning. Men det jag gillar mest med filmens set-up är att den handlar om drömmare med filmens två huvudkaraktärer Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) i fokus. En musikal som utspelas i drömfabriken om två drömmare. Klart att det är en bra bas att stå på. Filmer om drömmare är bra, det är också sedan gammalt.

Emma Stone är fantastisk som vanligt medan Ryan Gosling har helt klart passerat sin peak och jag blir närmast uttråkad av att se honom. Så fort de båda var i bild tittade jag bara på Stone. Det var som om min blinda fläck låg mitt över Goslings ansikte. Emma Stone är fabolous och Gosling är boring trots de fina musklerna under skjortan. Man får trots allt ge honom cred för hans dans, koordination och att han lärde sig spela piano, men jag känner ingen personkemi mellan de älskande. Tyvärr, för detta är trots allt en film vars nerv är det älskande parets öde. Jag hörde på en amerikansk podcast där en av värdarna beskrev energin mellan Gosling och Stone som om de vore syskon och jag förstår precis vad han menar. Och det är sannerligen inte Stones fel. Bästa scenen dem emellan är scenen med steppdans i månljuset när de letar efter sina bilar. Det var en fantastisk scen.

Musiken är, som nämnts ovan, bra och framför allt låten City of stars som används en så där tre eller fyra gånger under filmen. Den har fastnat i huvudet på mig så det är schysste att den är bra i alla fall. Jag tror att jag hade haft ännu större nöje av filmen om jag förberett mig med att lyssna på soundtracket några gånger före filmen också. Damn. Men nästa gång jag ser den, då jäklans... då ska jag steppa på soffbordet där hemma!

Filmen har ett fantastiskt slut tycker jag och slutet var för mig en total överraskning. Japp, min taktik att hålla mig borta från trailers, nyhetsflödet och revyer är framgångsrikt. Filmen har vuxit en hel del efter jag såg den vilket borgar för att det kommer bli en kul upplevelse att se om den. För jag tror att detta är en film som vinner på att man ser om den. Jag kan absolut förstå och till och med sympatisera med dem som älskar denna film med hull och hår. Den är gjord av kärlek och det syns i slutresultatet. Det är en bubblig och jublande livsbejakande film.

Jag gillar La la land. Den kryper in under huden på mig. Den ligger och marineras i bakgrunden av mitt medvetande. Den växer långsamt som bröddegen under duken. Stämningen och temat är underbara. Emma Stone är skitbra men tyvärr är Ryan Gosling trist. Goslings insats gör att filmen inte orkar med det sista klivet upp till toppen av stegen. Som helhet är jag ändå väldigt imponerad och nöjd. En film med en bullet...

Jag ger La la land fyra drömmare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Denna film måste väl ha gått hem hos alla filmspanarna? Kolla för dig själv:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema

The Nice Guys (2016)

Shane Black har som manusförfattare varit ansvarig för flera höjdare som Lethal weapon, The last boy scout och framför allt Long kiss goodnight. Som manusförfattare och regissör har han inte varit lika lyckad. Den första film jag såg som han också regisserat var Kiss kiss bang bang, en crimeactionkomedi som jag såg på filmfestivalen. Den var ok, kanske "helt ok" men absolut inget mer. Sen fick han regissera Marvels Iron Man 3 vilken är den av de tre filmerna om Tony Stark som har mest problem i mina ögon. Sista delen med striden mot en miljard flygande robotar var smärtsamt tråkig.

Inför månadens filmspanarträff och Shane Blacks The nice guys visst jag mycket lite om filmen i fråga. Jag visste att den var skriven och regisserad av Shane Black, att det är en crimeactionkomedi och att den utspelades på 70-talet. Jag hade ganska höga förväntningar ändå. Men det blev ungefär som med Kiss kiss bang bang - en ungefär "helt ok" film. Inget att bli till sig över men heller inte superdålig. Helt ok helt enkelt. Vana läsare av min blogg kan därmed redan gissa betyget.

Black försöker sig på något mycket svårt. Jag jämför det med att bildligt lägga två filmer ovanpå varandra och försöka blanda dem. Visst det kan bli fyndigt och fräscht om det lyckas. OM det lyckas. Men det är samtidigt otroligt svårt att få rätt ton när de två filmernas skilda tonlägen ska sammanblandas. Här är det dels ett kriminaldrama, en modern film noir, dels en actionkomedi med en hel del farsartad humor. Det är otroligt svårt att sammansmälta dessa genrer. Uppenbarligen.

Jag tycker inte att Shane Black lyckas speciellt bra här. Manus är bra i grunden, men som regissör verkar han ha svårt att klippa bort sina darlings, de mest prövande farsartade scenerna med folk som snubblar, ramlar, stammar och grimaserar. Jag lider under dessa. Samtidigt lyckas han bra med stämningen i övriga partier och hans Los Angeles i mitten av 70-talet är riktigt najs.

Ett annat problem som Black med tydlighet har som regissör är castingen. Hur tusan har han tänkt när han castade Russell Crowe och Ryan Gosling i denna film? Max en av dessa torrbollar får plats i filmens dynamiska duo. De båda kan under sina bästa (och hårt regisserade) dagar spela den straighte av de två, och ingen av dem klarar av att spela den korkade "goofy" karaktären. Nu försöker Ryan Gosling vara den tokrolige i denna film och han är katastrofal i den rollen. Han funkar som totalt uttryckslös och hård i Drive och han funkar som "the straight guy" i den romantiske komedin Crazy, stupid, love. mot den överlägset bättre skådespelaren Steve Carell. Här i The nice guys förstör Gosling tyvärr om och om igen känslan som byggs upp i de bra och sansade scenerna. Men sedan kommer ytterligare en av hans och Blacks "Abbot och Costello"-scener åter igen och jag tas omgående ut ur stämningen och filmen.

Jag vet inte riktigt vilken vinkling jag skulle se filmen från för att uppskatta den mer. Man skulle kanske sett den som en film där det är kul att en sådan känd skådis som Gosling bjuder på sig själv och i princip gör sig själv till åtlöje. Men är han verkligen av den kalibern att detta över huvud taget känns som överraskande eller spännande? Nej, inte i mina ögon.

Jag gillade dock en hel del av scenerna i filmen, även om helheten blev fördärvad. Unga fröken March (Angourie Rice) var kul i alla fall. Det fanns flera sorters humor i filmen och en del av den lite mer nedtonade humorn fungerade. Men Gosling var som sagt felcastad och det var han som skulle dra humorvagnen över mållinjen. Tyvärr.

Russel Crowe verkade dessutom ganska ointresserad. Var man gör vad han måste för att dra in nästa lönecheck... Han spelade en roll som känns passande men jag får också vibb av minsta motståndets lag. Han är en slafsig men "street smart doer". Hans karaktär här påminde mig om hans Cal McAffrey i den lite underskattade journalistfilmen State of play (en film som jag tydligen också underskattade när jag skrev om den).

Både Jackson Healy (Crowe) och Holland March (Gosling) är filmiska karaktärer som kräver rätt skådespelare som utmanar stereotyperna och som därmed lyckas överraska oss åskådare med något extra. Crowe var för trött och Gosling var för fånig i denna film. Jag håller i och för sig inte dem som ansvariga utan det ligger helt i händerna på regissören Shane Black.

Jag hade hoppats på en roligare och skådespelarmässigt mer intressant film. Därmed ger jag The nice guys två försvunna skådespelerskor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag hörde spridda skratt från åtminstone några av mina filmspanarkompisar. Hoppa över till deras bloggar och kolla vad de tyckte om filmen:
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Jojjenito

The Big Short (2015)

Det var Joel som föreslog filmen, jag var redan sugen på den och Johan hängde på för att testa VIP-salongen på nya SF Scandinavia (mer om den nederst i revyn). Jag hade hört att The big short var bra men jag hade lite svårt att placera den genremässigt. Jag skrev på FB efter filmen att det var som en blandning av The wolf of Wall Street, Moneyball och Spotlight. Filmen som bygger på en sann historia (BOATS) beskriver hur tre separata grupper inom finansvärlden i USA på ett tidigt skede insåg och predikterade den stora börskraschen 2008, en krasch som skapades av att den amerikanska bolånebubblan sprack.

Filmens synopsis låter kanske inte så aptitretande, den är långt från sexig, men addera Brad Pitt, Ryan Gosling, Steve Carell, Christian Bale, Margot Robbie, Marisa Tomei, Melissa Leo och Selena Gomez så låter det kanske lite mer intressant? Låt sedan regissören Adam McKay göra filmen till en satirisk komedi över ett söndrigt finansiellt system som samtidigt uppvisar empati för de människor som kom i kläm av kraschen. McKay har med en fjäderlätt hand hanterat tunga teoretiska koncept med både en berättarröst (Ryan Gosling), kändisar som förklarar de ekonomiska koncepten plus att han låter den fjärde väggen brytas flera gånger.

Liknelsen med Moneyball är att filmen påvisar ett systemfel som kunde bevisas med enkla matematiska beräkningar. Jämförelsen med The Wolf of Wall Street berör hur hela systemet är ruttet och hur omoraliska och till och med olagliga aktiviteter får fortgå. Jämförelsen med Spotlight är det stora motståndet de som började prata om sanningen upplevde från hela systemet, både de som var skyldiga på riktig men också hela samhället i övrigt.

Jag älskade filmen. Den är rolig, underhållande, berikande och fruktansvärt hotfull. Alla skådespelare är bra och min favorit blev något överraskande Chrstian Bale som totalt äger filmen med sin tolkning av den asociala matematikern Dr Mickael Burry. Den är dock inte för alla då det kan vara svårt att hänga med i svängarna när filmen behandlar de koncept och finansiella verktyg som var orsaken till kraschen. Det är bra att ha koll på derivata-verktyg från finansbranschen bland annat. Jag misstänker att mina följeslagare Joel och Johan inte var riktigt lika förtjusta i filmen som jag. Personligen tror jag att denna film kommer bli något av en klassiker i framtiden tillsammans med The Wolf of Wall Street. Vem vet, de kommer båda kanske en dag ses som klassikers likt The Player?

Jag ger The big short fyra korthus av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Några ord om VIP-salongerna på Sf Scandinavia.

Vi valde att se filmen på en av VIP-salongerna (salong nr 15) på nya SF Scandinavia för att testa dem. Jag har endast varit på en VIP-salong på SF tidigare, på stora SF Bergakungen i Göteborg. Där funkar VIP-salongen annorlunda än på Sf Scandinavia vilket var en stor överraskning, och lika stor besvikelse, för mig. På Bergakungen finns en egen ingång och man kommer till en lounge där man kan beställa något att dricka i baren. Där finns gratis smågodis i skålar och varje gäst får en popcorn och dryck med in på bion (gratis). Salongen är liten med sköna separata fåtöljer. Mycket bra ordnat och jag som gäst kände att jag fick något extra för den dyrare biljetten. Jag valde alltid VIP-salongen så länge de visade den film jag ville se när jag bodde nere i Göteborg.

Här i Solna är det annorlunda. Ingen lounge utan istället en restaurang som heter Drama. Där kan man beställa mat att ta med in på bion! Jag kunde inte tro mina öron. Menar de att det är värt extra kostnad för mig som gäst att få grannar som sitter och slabbar med hamburgare och pommes under filmen? Ganska långsökt att det skulle vara bra för filmälskaren. Vi valde dock istället att äta lunch på restaurangen före filmen. Som ett kvalitetstest valde jag hamburgaren. Den var slabbig och våra fries var bland de sämsta jag någonsin ätit, för stora och knappt friterade, kvar var bara en mjölnig äcklig massa. De hade en majonnäsdip som var trist. Deras hamburgare får 2/10 av mig. För övrigt finns en annan grillrestaurang i Mall of Scandinavia som heter Egon. De har en riktigt bra burgare med en suverän dipsås och mycket bättre fries. Den burgaren skulle jag ge 7/10.

Det största problemet med VIP-salongen upptäckte jag dock inte förrän vi kom in i salongen. De har separata skinnfåtöljer med gott om benutrymme och brett mellan stolarna (små avställningsytor mellan stolarna). Vid okulärbesiktningen såg det sanslöst bra ut. Tills jag satt mig ner och reclinerfåtöljen gav vika och på ett sladdrigt sätt fällde sig bakåt så snart min rygg nuddade rygg-"stödet". Jag började famla efter spaken som spärrar stolen i det läge jag ville ha den i men kunde inte finna spaken. Efter ivrigt letande visade det sig att min stol inte hade någon spak! Två minuter senare efter jag frågat värdinnan hade jag fått klart för mig att idioterna på SF valt att ha stolar som inte gick att låsa. Jag som oftast vill sitta upprätt fann mig sittandes med en obekväm lutande ställning under hela filmen. Och hade jag inte spjärnat emot med låren hade jag legat ännu längre bakåtlutad under filmen. Det finns bara fyra rader i salongen men det är en normalstor duk. Att ligga i fåtöljen och titta på filmen längs näsryggen är obekvämt och kräkframkallande. Johan till höger satt till slut rakt upp utan att luta sig mot ryggstödet för att få en rimligare sittställning. Jag blir så trött. Total FAIL. Jag kommer givetvis inte kunna gå på VIP på SF Scandinavia tills detta är åtgärdat vilket är synd då jag gärna betalar lite extra för en bättre upplevelse. Jag betalar dock inte extra för att få en sämre upplevelse...

The Notebook (2004)

The notebook? Varför kom denna film med egentligen? En välkänd bild av en omfamning och kyss i regnet. Hon ser ut att ha på sig en tunn blå blus. Det visade sig vara en blå dräkt av något slag. Jag hade förstått det som att detta var en renodlad romantisk film och att den ansågs riktigt stark i vissa kretsar. Jag ville ge den en chans. När jag dessutom såg att den hade Ryan Gosling och Rachel McAdams blev jag än mer nyfiken. Mest för att en gång för alla kunna bestämma mig för om Gosling är så medel som jag misstänker. Och om McAdams är så bra jag misstänker.

Jo, jag gillar nog allt Gosling i Drive och före dess i den helt underbara Lars and the Real girl, men utöver de filmerna har jag blivit mer eller mindre besviken av honom. Han är inte direkt dålig, men jag känner inget extra för honom. Det är kanske inte det att han har onda ögon. Han har bara ganska intetsägande ögon.

Rachel McAdams har jag dock sett i flertalet romantiska komedier och hon är alltid intressant. Men är det för att hon bara är snygg? Vilket i och för sig inte är ett "bara". Bra jobbat där Rachel. Eller är det så att hon en ny Anne Hathaway, det vill säga att utseendet hindrar oss initialt från att se hennes "acting chops"?

Filmen har en intressant struktur, lite likt klassikern The princess bride. I nutid läses en bok och vi får se hur historien i boken spelas upp. Denna gång är det inte morfar som läser för den lille pojken. Istället läser morfar för en gammal dam med åldersdemens. Han läser en historia om ett ungt par som älskar varandra mot alla odds trots hinder som klassklyftor, ett världskrig och en illasinnad moder.

Inledningen av filmen är trist. Usch vad tråkig den var. Mina tankar fladdrade omkring som kanariefåglar som släppts ut ur sin bur. Ryan Gosling är verkligen inte den mest karismatiske skådisen vi har just nu va? Däremot är McAdams charmig som attans. Det är svårt att se att de två skådespelarna inte gick ihop under filminspelningen. Gena Rowlands och James Garner spelar de två lite äldre karaktärerna och de är bra. Självklart lyser Gena Rowlands mest. Hennes son Nick Cassavetes är filmens regissör och han verkar vara lika duktig som sin far på att få ut häftiga prestationer ur henne.

Allt eftersom blir jag dock indragen, engagerad och till slut faller jag pladask för historierna. I båda tiddimensionerna. Jag gillar't som vi brukar säga. Den är ju jättebra! Det är svårt med renodlade romantiska filmer. Gränsen mellan värmande och berörande och det lökiga och patetiska är snäv. Denna film inleds lite svagt men den växer hela vägen in, den skakar om mig, den bryter sig in och kastar ut skeptikern. Bara den blödige blir kvar i mig. Och slutet är förbaskat starkt!

Är det så här romantiska filmer är? Jag får kanske säga som Allie (McAdams), fast hon pratar förstås om något heeeelt annat...

Allie: You got to be kidding me. All this time, that's what I've been missing? Let's do it again.

I slutändan förblev jag ganska sval inför Ryan Gosling. Han är en kall jäkel. Lita aldrig på en man med så tättsittande ögon! Besvarad! Rachel McAdams gillar jag dock jättemycket i denna film. Hon är varm, filmens hjärta och smärta. Hon gör mig nyfiken. Jag fick i alla fall svar på en av mina frågor.

Jag ger The notebook fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5