Visar inlägg med etikett Mireille Enos. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Mireille Enos. Visa alla inlägg

tisdag 15 juli 2014

Sabotage (2014)



Caroline: I've known some cops in my time, but your people don't seem like cops.
Breacher: Good. They're the best undercover agents in the DEA.

Filmen inleds med en scen där en kvinna blir torterad och tvingad att om och om igen be John att komma och hämta henne. Man kastas rakt in i en brutal och skoningslös värld där kampen mellan polisen och drogkartellerna knappast har någon klar vinnare. Scenen skaver och känns mycket obehaglig. Känslan från den scenen hänger kvar under hela filmen och den ger mig ett större engagemang och intresse för huvudkaraktären John än vad det verkar som att många andra känt. Detta är en film många verkar hata. Jag älskar den.


Arnold gjorde comeback förra året som huvudrollsinnehavare i och med filmen The last stand. Därefter kom den något svagare Escape plan där han spelade andrafiolen till Sly Stallone. Den nyvunna aktiviteten har gett oss ännu en actiondängare med Arnold i klockren huvudroll. Detta är en gammal hederlig våldsfilm med allas vår Arnold. Den är purfärsk och ändå får jag nostalgivibbar.


Sabotage är en mycket brutal polisfilm om ett gäng narkotikapoliser som anklagas för stöld av beslagtagna pengar. Efter internutredningen avslutats börjar en efter en av poliserna råka illa ut. Det verkar som att narkotikakartellen inte gillar poliser som lägger sig i.

Arnold spelar polisenhetens ledare John "Breacher" Wharton. Han börjar se ganska gammal ut nu, den gode Arnold, men det funkar här då han spelar en åldrig gammal krigare. När han trycker upp en av de yngre och mycket större kollegorna mot väggen i ett internt gräl tror jag på scenen ett hundra procent. Det finns en självklarhet i Arnolds fysiska aktioner som jag helt köper.


Så filmen påminner lite om den där Dödlig Vapen-filmen där poliserna dödas en efter en i attentat. Hon som hoppar i poolen via trampolinen, ni kommer ihåg. Men denna är bra mycket brutalare. Fastspikad människa i taket och så vidare. Men filmens mest brutala sekvens är historien om Whartons fru och son som fångats och dödats av drogkakartellen. De skickar honom videos av tortyren tillsammans med brev efter brev med kroppsdelar. Bilderna som jag spelar upp i mitt huvud är mångt mycket värre än de jag får se på duken i denna film.


Filmen är intressant och mycket bättre än vad idioterna skriver på imdb där den fått en massa extremt negativa "user comments". Jag antar att om man hatar Arnold eller denna typ av actionthrillers kan man säkert tycka att den var dålig. Jag är rimligen i filmens målgrupp men jag fann den ändå överraskande bra. Självklart är detta kanske inte den mest filosofiska film som gjorts men jag tyckte att flera av filmens teman hanterades klart intressant. Whartons familjs öde, kampen mellan polis och drogkakarteller samt stressen i Whartons grupp då de utsätts för systematisk utrotning var tillräckligt mycket men inte mer att sätta tänderna i.

Olivia Williams spelar polisen Caroline som utreder morden på Johns team. Det är en ganska hyfsad personkemi mellan henna och Arnold.


Vid sidan av Arnold föll jag för Sam Worthington i rollen som James "Monster" Murray. Va fan, kan han spela? Jag har nästan avskrivit honom efter hans bleka insatser i Avatar och Terminator: Salvation.

Filmspanare! Kommer ni ihåg tjejen som spelade Connie O'Mara i Gangster Squad? Hon som spelade Josh Brolin's fru! Mireille Enos heter hon och jag kommer ihåg att många tyckte att hon var bra. Samma skådis spelade också Brad Pitts fru i World War Z. Här är hon jättebra som polisgängets mycket nerviga och utflippade kvinnliga under cover cop.


Jag gillar't och pendlar mellan två betyg men eftersom jag redan nu skulle vilja bjuda hem både en och annan filmkompis och kolla på filmen igen sträcker jag mig till det högre betyget. Jag ger Sabotage fyra "he came back" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Movies-Noir har också sett filmen. Gillade han den nedklippta versionen eller tycker han att filmbolaget har saboterat filmen?

lördag 20 juli 2013

World War Z (2013)


[We meet in a dark room, a room without windows. One wall and the roof is dark gray, bordering to black, the other walls are dark red. Book shelves from floor to ceiling filled with movies. This is a movie room. Mr. Hank, a veteran in his prime, looks tired, the holidays are near, but he wants to tell his story.]


It was a real surprise. I had low expectations after all the talk in the media about messing around with the script and problems during the shoot. It's easy to think of Waterworld when such things come up. Also, I might not have been Brad Pitt's biggest fan, if I may say so.


What did you know about it before you saw it?


I was fairly uninitiated. Of course, I had seen the poster and snippets from the trailer, but I knew nothing about the book or the background to the film. And I certainly did not know as much about them as some others with our hobby did.


How was the experience?


It started with a very nice dinner with my good friend Jojjenito. Once inside the movie theater we found our seats and mine was gilded with a wonderful creature to the left. Nice company both to the right and to the left, I was happy to say.


How did it start?


Director Marc Foster had a disease. He liked cutting. Cut, cut, cut. Often it would result in a fragmented movie. A good example of that is the Bond movie Quantum of Solace. But in this case it worked out great. The long opening scene was impressively good. Much because of the fast cuts. We did not really see the monsters in the beginning. We did not really understand what we saw. We didn't get it. An effective technique. As we all know, a monster we can't see is more scary. As the virus is.


It started out good then, but after a while it turned bad?


No, not really. But it seemed to go in that direction for a while in the beginning there. Gerry's daughter began to cough and have shortness of breath and I was immediately suspicious. I involuntarily thought of the illness another movie had. War of the Worlds had that disease. It was destroyed by the two children's constant screaming and obnoxious behavior. But even though everything was set for a repeat of the illness, the film took a different turn and soon we lost the wife and daughters and the film got going.


How so?


The scene in South Korea proved to be just the start of a number of succeeding magnificent scenes. Non stop action. Also, it was there in Korea that we lost the smart but clumsy guy from Harvard. At least he did manage to tell us a little snippet of wisdom about Mother Earth that helped Gerry to crack the nut in the end.


Did it all start in Korea?


No, I don't think so. Already the opening scenes from Philly were very good. I'm thinking especially of the first zombie transformation to the sound of the toy that counted to 12, the scene in the store and the claustrophobic scenes in the apartment building.


What happened after Korea?


It was then that the peak of the film came. The Jerusalem scene was one of the coolest I've seen in 2D in a long time.


2D?

    [Mr Hank jumps out of the armchair with a sparkle in his eyes.]


YES! We naturally chose 2D when we had a choice.


Why was Jerusalem cool?


The pace. The film flies forward. Gerry barely had time to land before it takes off again. After a short time with his Mossad contact all hell burst loose and then it was rock'n'roll. The scenes from the wall and the short but uneven battle for Jerusalem were superb. The scene with the helicopter crash got me even more worked up, and the last glimpses of the Israeli attack helicopters firing rockets towards Jerusalem gave me chills.


And then the movie died?


No! The airliner scene was also great. I especially liked when Gerry washed the wounds of his friend and also the hand grenade. Don't forget the hand  grenade. I was tense as a stick. The movie was exciting and engaging. She next to me huddled up in her seat purring like a cat.


But then the movie died? The classic pathetic end waited ...


Right, the pathetic ends that are so common in blockbusters. How many times have I cursed them? It seems to be more difficult to finish a movie than to get it going. But no, not this time, NOT this time! Instead, the movie went from the grand scale and bombastic action to an ending that was more like 28 days later. "Smaller scenes", characters that we actually got to know, more personality and dialogue. The last section was also played out in a closed location. The scenes were almost as claustrophobic as those in the film's beginning. It must have been one of the most brilliant things the filmmakers did, the change of focus and feeling for the scene in Cardiff.


Is there anything else on your mind?


A tiny little scene. When Gerry flew from Korea to Israel we saw a nuclear bomb being detonated down there, on the ground. They might have been flying over India. It gave me chills down my spine when I realized how people's last resort was to use the atomic bomb. A small but important detail.


Have you read the book?


No, up until a few days ago, I did not even know that the movie was based on a book. But I started reading it yesterday.


Conclusion?


4/5,  can't wait to see it again ...




[For other oral testimonies take a look in the archives: Jojjenito, Sofia, Filmitch, Jessica, Fiffi] 

onsdag 16 januari 2013

Gangster Squad (2013)


Jerry Wooters: Go home, Max. Now!

Filmen för denna månads träff med de förträffliga Filmspanarna blev Gangster Squad. Vad kunde man förvänta sig av en film som den? Den har en imponerande skådespelareensamble i form av Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Sean Penn, Nick Nolte, Mireille Enos, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi.

Filmen bygger enligt förtexten på verkliga händelser (mycket löst skulle jag säga). Vi befinner oss i Los Angeles i slutet av 40-talet. Gangstern Mickey Cohen har korrumperat nästan hela poliskåren och stora delar av domarkåren. En hemlig styrka sätts ihop vars mål är att förgöra ganstern till alla pris.

Man kunde kanske förvänta sig en De omutbara - del 2? Och det fick man. Denna film påminner inte så lite om Brian De Palma's gamla klassiker med Sean Connery och Kevin Costner till innehållet. Men inte till stil!

Man kunde kanske förvänta sig en våldsam och mörk film? Och det fick man delvis. Filmen inleds väldigt våldsamt, men den ändrar obemärkt karaktär ganska snart och blir mindre mörk och därmed mindre realistisk och relevant.

Man kunde kanske vänta sig en film noirig ganster-thriller i samma stil som Chinatown? Men nej, det fick man inte. Denna film andas inte alls lika mycket realism i miljö eller karaktärer. Gangster squad är som en mix av genrer. Den är glassig och snygg på ytan, som Ryan Goslings kostym med tillhörande hatt. Ibland är den brutal och då närmar den sig det skitiga och mörka, men mestadels är den artificiell. Den gav mig en liten vibb av filmer som de gamla Batmanfilmerna (Burton's) eller varför inte Watchmen även om den är inte lika stilistisk som de.

När jag såg filmen satt jag mest och log med hela ansiktet. Den är som en bra äventyrsfilm, underhållande och glittrande, men i efterhand har den svalnat tämligen snabbt. Den hade inte så mycket innehåll.

Skådespelarna var helt ok. Favoriter som Ryan Gosling (väldigt ljus röst), Emma Stone och Josh Brolin passerade revy utan att varken utmärka sig eller göra bort sig. Jag kände igen den erfarne prickskytten, men kunde inte placera honom tills Fiffi vänligt nog upplyste mig om att det var den gamle T-1000 bekantingen Robert Patrick. En för mig okänd skådespelerska dök upp i filmen, i en roll som klippt och skuren för allas vår favorit Jessica Chastain. Det var Mireille Enos spelade den delvis mustiga rollen som Connie O'Mara, och hon var bra, väldigt intressant. Hoppas att hon får chansen i fler filmer.

Jag måste nämna några ord om Sean Penn som spelar skurken Mickey Cohen. Penn har figurerat på en av mina listor nyligen. Han spelar över nåt helt otroligt i denna roll, antingen för komisk effekt (jag skrattade inte) eller så var det bara för att show off (ännu värre skäl). Problemet som jag ser det med detta överspel är att han inte bryr sig om sin karaktär. Vem om någon i filmen ska måna om Mickey Cohen? Rollen och karaktären behandlas respektlöst och det är ett av de största problemen med denna typ av over the top performances.

Detta gott folk var en film som kommer falla i glömska, men jag kan ändå inte helt bortse från att jag fann den underhållande. Mitt fåniga leende under visningen avslöjade mig. Jag skulle kanske inte rekommendera den för alla och envar, men för dem som gillar genren (vilken den nu än var), tidseran som behandlas eller varför inte några av skådespelarna kan detta vara ett stabilt val.

Jag ger Gangster squad tre överdrivet blodiga scener av fem.

Betyg: 3/5


Som vanligt lägger alla filmspanarna upp sina revyer om filmen samtidigt vilket underlättar för dig att få en bred och heltäckande beskrivning av filmen i fråga. Ett bättre sätt att mångsidigt belysa en film är nog svårt att hitta på internet. Yay! Här hittar du de övrigas texter:
Jessica på The Velvet Café
Rebecca på Djungeltrumman