torsdag 3 oktober 2019

Ad Astra (2019)


Såg Ad Astra i lördags. Jag och Joel sammanstrålade på MoS för att se filmen i IMAX-format. Vi blev båda ganska uttråkade av filmen. Efter filmvisningen tog vi en bit mat på Egon. Mellan tuggorna snackade vi om en massa intressanta saker, men vi berörde knappt filmen. Fanns liksom inget att säga om den. När jag tänker på hur det bubblade av intryck och intressanta diskussionsämnen efter filmer som Gravity, Arrival, Interstellar, Blade runner 2049 och First man bleknar Ad Astra bara ännu mer.

Jag gick in med vissa förväntningar. Jag hade inte läst på om filmen, sett någon trailer eller ens kollat upp vilka betyg den fått. Ändock hade någon kommentar här och där, framför allt i det spoiler-fyllda twitter, sagt mig att filmen var uppskattad. Och seriösa sci-fi-filmer vill jag ju som oftast se. Jag var välvilligt inställd.

Filmen är filosofisk och långsam. Den kanske påminner lite om 2001: A space odyssey på det sättet. Världsbyggandet, vår värld i en nära framtid, är onödigt ofullständig. Manusförfattaren och regissören James Gray har misstagit fokus på den inre resan för dåligt berättande helt enkelt.

Varför är NASA så hemlighetsfulla? Varför är de så inkompetenta? Vilka är dessa space pirates? Hur kunde Roy ta sig in i en rymdraket som håller på att skjutas upp...? En massa kontext och praktiska frågor som hade kunnat fylla ut världen i alla riktningar. Nu påminner filmen mer om en surrealistisk satir som Brazil och det tror jag inte var meningen.

Brad Pitt spelar huvudrollen och den som bär filmen på sina axlar. Han var ok men inget mer. Jag har inga problem med honom, men han är heller inte en jättefavorit. Filmen är långsam och saknar dialog i längre partier. Därför är det viktigt att man gillar att se Brads numera fårade ansikte. Som sagt han är helt ok här, det är i alla fall inte han som sänker filmen.

Jag såg i en artikel att man tolkar filmen som Guds tystnad. Nja, det får stå för de självbelåtna filmvetarna i så fall. Jag kände inte det en enda gång under filmen. Om man vill se en film om Guds tystnad får man ta och se den förträffliga First reformed istället. Där gör för övrigt Ethan Hawke det som James Gray antagligen ville att Brad Pitt skulle göra i denna film.

Jag ser en film om en far-son-relation och det upprivande i att inte hitta utomjordiskt liv. Som en anti-tes till filmen och boken Contact om du så vill. Om någon vill söka efter Gud i filmen är han eller hon välkommen, men jag tror inte att Han finns där, tyst eller inte.

Det mesta filmtekniska är bra utfört. Synd att filmen medvetet är så ful. Den är grynig och jävlig, inte speciellt vacker. IMAX var inte ok, stolarna för varma och klibbande och duken knappt större än den på en rejäl "vanlig" premiärbiograf. Det är endast ett lurendrejeri för att kunna ta ut hutlösa biljettpriser. Filmen kostar över 200 kr på IMAX. Hua.

I slutändan måste man fråga sig om filmen gav något. Berörde den mig? Gav den mig starka känslor, frågor, nyfikenhet, glädje eller sorg? Jag svarar nej på alla. Den var tråkig och inte speciellt intressant trots att den har en superintressant synopsis. Det är trist.

Betyg: 2/5  



10 kommentarer:

  1. Snopet. Den här hade man ju hoppats skulle vara för dig, med sina hisnande rymdfärder och sin religionskritiska sensmoral.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tar gärna emot båda de elementen, men filmen måste ju vara bra också! Detta var bara fööör tråkigt. Har du sett den än? Vill höra din åsikt om den vid tillfälle. Den har ju inte fått ett så högt imdb-betyg som vissa filmer får inledningsvis, men det är högt nog (7.0) för att ge mig en känsla av att jag kanske missat poängen... Men i slutändan går jag på min känsla jag fick och har av filmen. :)

      Radera
    2. Jag har sett den, men inte loggat den än. Jag njöt av filmen, även om jag inte helt berördes av de existentiella funderingarna mer än på ett kosmetiskt sätt. Filmen vaggade in mig i något av en trans där allt susade förbi mer eller mindre drömlikt. Mycket speciellt.

      Radera
    3. Ok, det låter som att du är mer positiv än negativ i alla fall! :)

      Frågan är om filmen kommer försvinna snart från våra medvetanden bara. Det känns så.

      Radera
    4. Ja, det tror jag också. Kanske kommer med territoriet. Gravity var lite likadan, ett mästerverk att se men inte något som stannar kvar.

      Jag tror också att det är genomgående i Grays filmer. De har en ton och känsla av filosofisk vikt, men det är bara ytligt (eller går inte in under min yta i alla fall).

      Radera
    5. Jag håller med, tror jag. Gravity var ju i princip en 5/5-upplevelse, men den har falnat lite med tiden. Medan till exempel Arrival var en 4/5-upplevelse som nu är en klockren 5/5... :-)

      Radera
  2. Synd att filmen inte gav dig något. Jag gillade världsbyggandet, det som du tyckte var ofullständigt. Håller ändå med med om att den har långt upp till alla de filmer du listar i början. Den kändes bitvis lite seg och trist, och slutet gav inget speciellt, men resan dit (bokstavligen) var njutbar för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag gillade också vissa delar av världsbyggandet, speciellt miljöerna. Men mitt problem var delar av handlingen, som var del av världsbyggandet, var för knapphändigt förklarad. Det är en svår konst att vara knapphändig, det kan funka utmärkt och sätta en perfekt stämning, men det kan också skapa fel typ av frågor. Tycker det är dåligt filmskapande om publiken sitter och kliar sig i huvudet och tänker på hur saker hänger ihop istället för att leva med i handlingen. Detta hände i denna film. :)

      Radera
  3. I det här fallet gillade jag det knapphändiga och huvudet förblev okliat. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det knapphändiga slog uppenbarligen olika på publiken. Som vanligt alltså. :)

      Radera